Två skitbra boktips

Sen jag började använda Nexstory allt mer, har jag läst många böcker, som verkligen fascinerar mig. Här kommer två av dem bästa.

"Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner. En sann berättelse om en mycket destruktiv relation. Lenas pojkvän Peter blir allt mer högljudd och våldsam. Han kallar henne för fruktansvärda saker och öser falska anklagelser över henne. Hon blir utsatt för psykisk misshandel och mår förstås jättedåligt, men är allt för förblindad av kärleken för att inse sitt eget bästa. Tråkigt nog är det inte bara hon som påverkas negativt av denna destruktiva man, utan även hennes två barn. Lena får varken vårda sina barn när de blir sjuka, gå ut och träffa vänner eller ens prata med vem hon vill. Flera gånger när hon och Peter är på en fest tillsammans, slutar det med att han blir ursinnig på henne och klampar därifrån. Helt utan anledning. Eller, han fantiserar ihop anledningar, som att hon har varit med andra men.

När de precis har blivit ihop, säger han gång på gång att det inte känns bra och att han inte kan ha en sådan relation, fast utan att komma med några förklaringar. Han blir sur för att hon inte vill stå och hångla precis utanför sitt jobb och för att hon måste åka och ta hand om sina barn. Allt blir bara värre och värre och Peter blir allt mer elak och våldsam.

Men trots att Lena mår skit av allt detta, väljer hon ändå att stanna kvar i förhållandet och så småningom flyttar hon och Peter ihop, trots att han bokstavligt talat redan har brutit henne sönder och samman. Ja, det är verkligen sant att kärleken gör en blind. Fråga mig, jag vet.

 

Den andra boken som jag tänkte tipsa om är Mia Törnbloms fantastiska självbiografi, "Så dumt". Alla, eller åtminstone de flesta, vet ju att Mia har haft problem med droger och att hon har begått grova brott. Men i den här boken får man ta del av exakt hur det har varit för henne. Hon har knarkat, gjort brått, blivit häktad och så småningom förts vidare till ett behandlingshem. Hon har levt ett tufft liv, men idag är hon så fantastiskt stark efter allt hon gått igenom. Det är ju hon som ger folk bättre självkänsla. Hon har skrivit tre böcker, om inte fler, om hur man kan göra för att förbättra sin självkänsla. I självbiografin "Så dumt" följer några brev till Mia från bland annat hennes mamma, pappa, syster, farmor och pojkvän,, där de berättar om hur det var för dem under hennes missbruk. Dessa brev är väldigt gripande att läsa. Framför allt det från hennes farmor. Okej, jag erkänner. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag lyssnade på brevet från hennes farmor. Jag brukar inte gråta till böcker. Inte så ofta till filmer heller, bara när de är riktigt känslosamma och får mig att känna igen mig. Men Mias farmor förmedlade så mycket känslor i sitt brev. Det står bland annat att hon ville prata med folk om sitt barnbarns missbruk, men att hon inte riktigt kunde, för att hon inte ville belasta andra. Så hon fick tänka på Mia istället och försöka bearbeta det på egen hand. Där förlorade jag kampen mot tårarna. Det var så känslosamt och så fint. Fick mig att inse hur hårt det faktiskt påverkar familj och anhöriga, även om man inte alltid tror det. Det fick mig även att undra hur min släkt skulle reagera om jag någon gång skulle få något större problem. Nu har jag inga som helst problem med alkohol eller droger, det är absolut inte det jag menar. Jag menar andra problem, mer psykiska och så. Det var sådana tankar, som passerade genom mitt huvud, när jag lyssnade på dem tankar och känslor som Mias farmor hade.

I allmänhet är den här boken både sorglig, humoristisk och spännande. Den ger en liten tankeställare. Jag blir bara ännu mer imponerad av Mias styrka och självsäkerhet. Att hon har kommit så långt efter allt det fruktansvärda hon har fått uppleva. Det får mig att inse att man faktiskt kan förändra sig, även om det inte alltid känns så. Mia förlorade så många vänner och familjemedlemmar. Hon tappade till och med kontakten med sin egen syster. Men hon fick tillbaka alla som hon förlorat. Nästan alla. Allt på grund av att hon faktiskt tog sig ur sitt missbruk och började gottgöra alla som hon gjort illa.

 

Jag måste säga att jag kan relatera starkt till båda dessa böcker som jag har nämnt i detta inlägget. Kan dock inte peka ut någon jag relaterar extra mycket till, för det är på olika sätt. I "Helvetet jag kallade kärlek" känner jag främst igen mig i den destruktiva relationen, eftersom jag har haft en liknande relation. Inte exakt likadan och det gick definitivt inte så långt som det gjorde för Lena, men ändå något liknande. Det är inte händelserna som liknar min situation, utan känslorna. Känslan av att vara mer eller mindre utnyttjad och att allting jämt verkar vara på den andras villkor. Den hopplösa känslan av total maktlöshet och att man inte riktigt har kraft nog att bryta sig ur relationen, trots att man vet allt för väl att man verkligen borde göra det. Man känner sig svag och feg som inte törs göra det man både vill och måste, nämnligen lämna.

I boken "Så dumt" kan jag relatera till många små detaljer. Framför allt till den extremt låga självkänslan, men också till vissa relationer som tas upp i boken. Till exempel den kärleksfulla relationen mellan Mia och hennes farmor, eller med hennes bästis på behandlingshemmet. Men det finns också små detaljer i Mias berättelse, som hon berättar för dem andra knarkarna, som väcker känslor. Inte sådant som har med missbruket att göra, utan när hon tar upp komplicerade relationer och saker som hon har gjort mot andra och mot sig själv. Jag har länge beundrat Mia Törnblom, men efter att ha läst hennes fantastiska, sorgliga och humoristiska självbiografi, kan jag bara beundra henne ännu mer. Gud, vilket tålamod hon måste ha som trots alla hinder kämpade för att nå sitt mål, att bli nykter och drogfri. Det är många som bara skulle ge upp och ge efter för längtan efter mer. Jag vet att jag kommer att kunna läsa den här boken igen, den är så bra!

Så, "Helvetet jag kallade kärlek" och "Så dumt" är två böcker som jag verkligen kan rekommendera! Båda två finns inlästa på Nexstory för dig som hellre vill lyssna. Det är Mia Törnblom själv som läser in sin egen bok.

Sen jag började använda Nexstory allt mer, har jag läst många böcker, som verkligen fascinerar mig. Här kommer två av dem bästa.

"Helvetet jag kallade kärlek" av Lena Bivner. En sann berättelse om en mycket destruktiv relation. Lenas pojkvän Peter blir allt mer högljudd och våldsam. Han kallar henne för fruktansvärda saker och öser falska anklagelser över henne. Hon blir utsatt för psykisk misshandel och mår förstås jättedåligt, men är allt för förblindad av kärleken för att inse sitt eget bästa. Tråkigt nog är det inte bara hon som påverkas negativt av denna destruktiva man, utan även hennes två barn. Lena får varken vårda sina barn när de blir sjuka, gå ut och träffa vänner eller ens prata med vem hon vill. Flera gånger när hon och Peter är på en fest tillsammans, slutar det med att han blir ursinnig på henne och klampar därifrån. Helt utan anledning. Eller, han fantiserar ihop anledningar, som att hon har varit med andra men.

När de precis har blivit ihop, säger han gång på gång att det inte känns bra och att han inte kan ha en sådan relation, fast utan att komma med några förklaringar. Han blir sur för att hon inte vill stå och hångla precis utanför sitt jobb och för att hon måste åka och ta hand om sina barn. Allt blir bara värre och värre och Peter blir allt mer elak och våldsam.

Men trots att Lena mår skit av allt detta, väljer hon ändå att stanna kvar i förhållandet och så småningom flyttar hon och Peter ihop, trots att han bokstavligt talat redan har brutit henne sönder och samman. Ja, det är verkligen sant att kärleken gör en blind. Fråga mig, jag vet.

 

Den andra boken som jag tänkte tipsa om är Mia Törnbloms fantastiska självbiografi, "Så dumt". Alla, eller åtminstone de flesta, vet ju att Mia har haft problem med droger och att hon har begått grova brott. Men i den här boken får man ta del av exakt hur det har varit för henne. Hon har knarkat, gjort brått, blivit häktad och så småningom förts vidare till ett behandlingshem. Hon har levt ett tufft liv, men idag är hon så fantastiskt stark efter allt hon gått igenom. Det är ju hon som ger folk bättre självkänsla. Hon har skrivit tre böcker, om inte fler, om hur man kan göra för att förbättra sin självkänsla. I självbiografin "Så dumt" följer några brev till Mia från bland annat hennes mamma, pappa, syster, farmor och pojkvän,, där de berättar om hur det var för dem under hennes missbruk. Dessa brev är väldigt gripande att läsa. Framför allt det från hennes farmor. Okej, jag erkänner. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag lyssnade på brevet från hennes farmor. Jag brukar inte gråta till böcker. Inte så ofta till filmer heller, bara när de är riktigt känslosamma och får mig att känna igen mig. Men Mias farmor förmedlade så mycket känslor i sitt brev. Det står bland annat att hon ville prata med folk om sitt barnbarns missbruk, men att hon inte riktigt kunde, för att hon inte ville belasta andra. Så hon fick tänka på Mia istället och försöka bearbeta det på egen hand. Där förlorade jag kampen mot tårarna. Det var så känslosamt och så fint. Fick mig att inse hur hårt det faktiskt påverkar familj och anhöriga, även om man inte alltid tror det. Det fick mig även att undra hur min släkt skulle reagera om jag någon gång skulle få något större problem. Nu har jag inga som helst problem med alkohol eller droger, det är absolut inte det jag menar. Jag menar andra problem, mer psykiska och så. Det var sådana tankar, som passerade genom mitt huvud, när jag lyssnade på dem tankar och känslor som Mias farmor hade.

I allmänhet är den här boken både sorglig, humoristisk och spännande. Den ger en liten tankeställare. Jag blir bara ännu mer imponerad av Mias styrka och självsäkerhet. Att hon har kommit så långt efter allt det fruktansvärda hon har fått uppleva. Det får mig att inse att man faktiskt kan förändra sig, även om det inte alltid känns så. Mia förlorade så många vänner och familjemedlemmar. Hon tappade till och med kontakten med sin egen syster. Men hon fick tillbaka alla som hon förlorat. Nästan alla. Allt på grund av att hon faktiskt tog sig ur sitt missbruk och började gottgöra alla som hon gjort illa.

 

Jag måste säga att jag kan relatera starkt till båda dessa böcker som jag har nämnt i detta inlägget. Kan dock inte peka ut någon jag relaterar extra mycket till, för det är på olika sätt. I "Helvetet jag kallade kärlek" känner jag främst igen mig i den destruktiva relationen, eftersom jag har haft en liknande relation. Inte exakt likadan och det gick definitivt inte så långt som det gjorde för Lena, men ändå något liknande. Det är inte händelserna som liknar min situation, utan känslorna. Känslan av att vara mer eller mindre utnyttjad och att allting jämt verkar vara på den andras villkor. Den hopplösa känslan av total maktlöshet och att man inte riktigt har kraft nog att bryta sig ur relationen, trots att man vet allt för väl att man verkligen borde göra det. Man känner sig svag och feg som inte törs göra det man både vill och måste, nämnligen lämna.

I boken "Så dumt" kan jag relatera till många små detaljer. Framför allt till den extremt låga självkänslan, men också till vissa relationer som tas upp i boken. Till exempel den kärleksfulla relationen mellan Mia och hennes farmor, eller med hennes bästis på behandlingshemmet. Men det finns också små detaljer i Mias berättelse, som hon berättar för dem andra knarkarna, som väcker känslor. Inte sådant som har med missbruket att göra, utan när hon tar upp komplicerade relationer och saker som hon har gjort mot andra och mot sig själv. Jag har länge beundrat Mia Törnblom, men efter att ha läst hennes fantastiska, sorgliga och humoristiska självbiografi, kan jag bara beundra henne ännu mer. Gud, vilket tålamod hon måste ha som trots alla hinder kämpade för att nå sitt mål, att bli nykter och drogfri. Det är många som bara skulle ge upp och ge efter för längtan efter mer. Jag vet att jag kommer att kunna läsa den här boken igen, den är så bra!

Så, "Helvetet jag kallade kärlek" och "Så dumt" är två böcker som jag verkligen kan rekommendera! Båda två finns inlästa på Nexstory för dig som hellre vill lyssna. Det är Mia Törnblom själv som läser in sin egen bok.