Speciellt är coolt
Vad innebär det egentligen att vara speciell? Och vem äger rätten att bestämma om det är rätt eller fel? Är en speciell person konstig, onormal och töntig? Eller, är det snarare någon som är spännande, intressant och någon som alltid går sin egen väg och kör sitt eget race?
När jag var liten ville jag absolut inte vara speciell. Jag förknippade ordet med just konstig, töntig och missanpassad. Jag hade redan tillräckligt dåligt rykte i skolan och var ett klassiskt mobbningsoffer. Speciell var det sista i världen jag ville vara. Det isade i blodet, bara jag tänkte på det. Det lät så himla negativt. Som om det var något man absolut inte skulle vara. Man skulle vara som alla andra. Eller, rättare sagt. Jag ville vara som alla andra. Vad skulle jag annars vara? En ensam robot? Nej tack!
I varje klass finns det två grupper. Coolingar och nördar. Coolingarna är populära och sticker ut. De styr hela klassen. Allt ska ske på deras villkor. Den som går emot dem och inte når upp till deras önskemål (eller, snarare krav), den personen är ingenting. Nördarna är coolingarnas raka motsats. Nördar är samma sak som töntar. De är utanför och nästan osynliga. De är ingenting. De liksom bara är. Om de har otur, blir de mobbade.
Jag ville vara en cooling, men var snarare en nörd. Jag vågade aldrig ta plats. Vågade knappt ens prata med någon, av rädsla för att råka säga något pinsamt eller göra bort mig på något annat sätt. I värsta fall kunde folk börja skrika mig i örat, om jag inte hörde vad de sa. Det var det värsta jag visste. Det är det faktiskt fortfarande. Jag hör inte bättre för att man skriker, snarare tvärtom. Inte heller hör jag bättre för att man pratar med munnen alldeles intill mitt öra. Men jag vågade ju inte säga ifrån. Risken fanns att jag skulle bli ännu mer utstött då. Därför höll jag mig i utkanten och försökte bli osynlig istället. Inte för att jag ville vara det, men jag hade inte så mycket val. Jag var ändå bara fel. Fel på alla tänkbara och otänkbara sätt som fanns.
Egentligen är det inte förrän nu som jag har insett hur många tolkningar ordet "speciell" har. Det beror helt på sammanhanget. Oftast är det positivt, men det kan också tolkas negativt. Själv är jag en person som försöker se positivt på det mesta. Därför gillar jag inte riktigt när det ordet används i negativa sammanhang. Till exempel när någon lite kort konstaterar att en person är "väldigt speciell", utan minsta antydan till värme eller positivitet i rösten. Jag kan känna en lätt irritation när jag hör ett sådant uttalande. Väldigt speciell? Hallå! Säg bara som det är. Är personen "trög", "töntig", "dum i huvudet" och/eller "svår att tycka om? Om någon däremot skulle beskriva mig som speciell, vet jag att det högst troligt är positivt menat. Inte för att jag själv kan komma på något speciellt hos mig själv, men det kanske någon som känner mig kan. Man kan säga det med kärlek också. Som sagt, det handlar om vilket sammanhang man säger det i.
När jag var liten avskydde jag verkligen ordet "speciell". Ännu mer avskydde jag när det användes som en beskrivning av mig.
Jag är inte alls speciell! Jag vill inte vara speciell! Jag är precis som alla andra!" ylade jag och blev högröd i ansiktet av ilska.
Om någon hade talat om för mig att jag som 29-åring faktiskt skulle vilja vara speciell, hade jag garvat dem rakt upp i ansiktet. Yeah, right, liksom! Men det är sant. Jag har fattat att det inte är fel att vara lite annorlunda. Annars skulle ju alla människor vara exakt likadana, och det skulle bli så sinnessjukt tråkigt att jag hade riskerat att dö av akut tråkmånsfeber.
När jag gick i mellanstadiet fanns det något som hette postis. Det var typ en liten spalt i tidningen, där ungdomar fick skicka in korta texter. Nästan som små krönikor. Där var det någon (jag tror att det var en tjej) som skrev att hon ville vara annorlunda. Texten avslutades med orden: "Men hur är man annorlunda på ett normalt sätt?" Just det, hur är man det egentligen? Vad är ens "normalt"? Vem bestämmer det? Gud, eller? Jag tror faktiskt inte att det finns något som är normalt eller onormalt. Jag tror att vi alla är unika på vårt eget sätt. Det är bra. Det visar att man vågar gå sin egen väg och samtidigt vara sig själv. Man ska aldrig göra något, bara för att någon annan vill. Eller, jo. Man kan såklart göra saker för någon annans skull. Som att följa med en kompis till tandläkaren, handla åt sina föräldrar eller hjälpa sina syskon med läxorna. Fast det är klart, man ska inte göra dåliga saker heller. Saker som skadar andra människor. Som att hota, misshandla, ljuga eller lägga ut skit om någon på sociala medier. Det finns gränser, eller hur?
Vad betyder "speciell" för dig? Är det bra eller dåligt? Hur är en speciell person enligt dig? Var inte rädd för att slänga iväg en kommentar, hade varit väldigt intressant att höra vad just DU tycker.
Slutligen vill jag att ni alla lägger tre bokstäver på minnet. S, Ä, C. SPECIELLT ÄR COOLT!