Stress, stress, stress
Imorgon åker jag hem, efter fem dagar och en hel jul här i Spanien. Jag har så många blandade känslor inför det. Visst känns det skönt på något sett att återgå till verkligheten, få ett så kallat "normalt liv". Men samtidigt vill jag inte åka hem. Jag vet att stressen och alla jobbiga måsten kommer att dra igång så fort jag kommer innanför dörren till min lägenhet. Allt jag helst inte vill tänka på kommer att göra sig påmint. Så fort jag kommer hem, kommer jag att bli tvungen att tänka på allt som ger mig fruktansvärd ångest. Till exempel den hopplösa assistans-jakten. Redan på torsdag måste jag samla ihop mig och träffa ännu en ny person, som jag tvingas fatta beslut om. Suck! Jag orkar verkligen inte. Allt det här eviga assistans-strulet tar död på mig, får mig att förlora all min trygghet och allt mitt hopp. Det känns som om jag börjar försvinna. Jag identifierar mig inte längre som den självständiga kvinna jag egentligen är, utan som ett arbetsmoment. En sak som man bara kan lämna när det passar. Allt det här hysteriska letandet efter ny assistent håller sakta men säkert på att trötta ut mig totalt. Jag är inte bara trött i kroppen, utan trött i själen. Så trött att jag inte längre orkar spela glad och mer eller mindre "professionell". Fast jag vet att jag inte har något val och det gör mig galen. Detta faktum har gjort att jag inte fullt ut har kunnat njuta av min semester. Redan tredje dagen satt jag med grov ångest och räknade ner dagarna, istället för att njuta och tänka att: "Just nu behöver jag verkligen inte ägna en tanke åt den där skiten".
Det känns som om jag inte har något liv längre. Vad jag än gör har jag konstant det här assistanssrulet hängande över axeln. Helt ärligt så vet jag inte om jag orkar mer, samtidigt som jag vet att jag inte har något val. Jag vet, jag vet, jag vet! Ingen behöver komma och berätta det för mig, för jag vet redan allt för väl. Jag är maktlös och börjar förlora mig själv. All den här stressen gör att jag blir uppriktigt rädd att mina psykiska besvär ska trigga igång på nytt, så fort jag kommer hem till Sverige. Helt ärligt vet jag inte hur jag ska fixa det här, om jag inte har kontroll på något.
Jag överdriver inte när jag säger att jag inte känner mig som en människa, utan mer som en sak. Helst av allt vill jag bara slippa allting, men jag vet att det inte går, att det är omöjligt. Men är jag verkligen tillräckligt stark för att fixa det här? Det känns inte så. Det känns som om jag mer eller mindre lär gå in i väggen och gräva ner mig själv. Jag orkar verkligen inte bry mig längre. Snälla, låt mig slippa det! Låt mig stanna i Spanien, dricka vin och bara glömma skiten!
Jo, visst. Jag vet att allt det här egentligen inte drar igång på allvar förrän efter nyår, ändå stör det mig redan. Jag försöker att bara glömma skiten och se fram emot nyårsafton istället. Fest och dans på nyår. Jag försöker. Åh, vad jag försöker. Men hur mycket jag än kämpar, ekar samma gamla fråga i mig, gång på gång:
"Hur ska jag orka? Vad ska jag göra? Spelar det ens någon roll vad jag gör?"
Innerst inne vet jag att allt ordnar sig. Det brukar det ju göra. Det är bara det att jag tvingas gå igenom samma sak, om och om och om igen, och nu säger min kropp ifrån. Hur många gånger måste jag egentligen gå igenom det här?
Nej, nu ska jag inte besvära er mer. Nu tänker jag lägga mig i sängen och begrava mig i min bok på Nexstory. Jag återkommer i Sverige. Ta hand om er själva och varandra.