Mimmi Delux

Ja, som många redan vet så har jag verkligen tagit tag i diktskrivandet på allvar. Då och då räknar jag hur många jag har fått ihop hittills och sist var det inte mindre än 52 cirka. Några av dem kommer jag naturligtvis att ränsa bort, men de flesta behåller jag. Tanken är att jag ska göra en diktsamling och satsa på utgivning. Några dikter är mörka och sorgliga, medan andlra har en mer positiv inriktning. De är extremt personliga och det är säkert många som kan förstå och relatera till dem. Varenda en kommer verkligen rakt ut från djupet av hjärtat. Alla har ett viktigt budskap. Självklart får man ta in de hur man vill och tolka in egna tankar och känslor. Jag menar bara att det alltid går att koppla dem till någonting.

Som sagt så har jag bestämt mig för att göra en diktsamling och försöka komma någon vart med den. När och hur vet jag inte, men det är målet som räknas. Även om jag inte är någon poet, så är det något som säger mig att detta kan vara en början på min dröm. Ibland har jag tänkt att jag ska göra det tidigast nästa år, men stundtals vill jag bara göra det nu direkt, ivrig som jag är. Fast jag har en känsla av att jag verkligen borde vänta till 2021. Jag kan inte stressa med det nu, för just nu har jag så mycket annat att fokusera på. Måste se till att må bättre först. Att ge ut en bok är ju ingen liten sak. Samtidigt känns det som att det är det här jag behöver. Komma ut med mitt skapande. Även om jag gärna vill få ordning på mitt psykiska mående först, så att jag kan vara helskärpt när det väl händer, brinner längtan ständigt i mitt bröst. Den har funnits där i så många år och nu är det dags att göra något av det. Kosta vad det kosta vill.

Att läsa mina dikter är lite som att läsa en självbiografi. Det är en ytterst personlig och extremt djup läsning. De kommer som sagt rakt ut från hjärtat och man får lära känna mig som person, bara genom att läsa mina dikter. Man får ta del av mina tankar och känslor på ett helt annat sätt.

Det kan hända att mitt diktskrivande blivit en liten aning mer trögflytande nu när det är Corona-tider. Jag får inte lika mycket inspiration av att bara sitta hemma om dagarna och känna mig isolerad vid dessa ensamma tider. Men det kommer fortfarande till en och annan dikt då och då. I helgen skrev jag rätt många och alla hamnade under samma tema. Jag skrev om ett ämne, som typ var det enda jag kunde tänka på i helgen. Jag har rätt många dikter under den kategorin, men det gör inget. Det är de dikterna som är bland de mest personliga, skulle jag vilja säga. Det är ett oerhört viktigt ämne för mig och därför väljer jag att skriva mycket om just det.

Och självklart har jag inte kunnat låta bli att skriva en och annan dikt om Corona. Eller, egentligen inte specifikt om Corona, utan mer om ensamheten, isoleringen och oron det innebär. Man blir helt slut i huvudet av den där skiten och även om jag inte tycker att man ska överdriva och bara prata om det hela tiden, så är det viktigt att ventilera sig ibland och bara spy av sig. Det påverkar alla, så det finns alltid någon som känner likadant som en själv. Dock har jag valt att inte skriva allt för mycket om Corona. Jag orkar inte bli påmind om den skiten mer än nödvändigt. Det är ändå mer än nog. Kanske är det lite därför jag har kört fast lite i skrivandet, för att jag inte pallar skriva om det som håller på att ta över vår värld. Jag hoppas så att det lugnar ner sig snart, så man kan känna sig lite fri någon gång.

Här är en av mina lite mer positiva dikter som jag skrev igår. Jag hoppas och tror att många kan känna igen sig och ta till sig budskapet på ett eller annat sätt.

Grottan

En smal och krokig väg

En mörk gång

Så svår att ta sig ut ifrån

En stor grotta

Så mörk och tyst

Och jag vet inte vart jag ska gå

Jag är ensam

Mitt i den mörka grottan

Vägen är lång och svår

Det kan ta hundra år

Innan jag slutligen hittar ut

Jag vandrar långt ner på botten

Utan att veta

Vilket håll jag ska gå åt

En dag ska jag hitta öppningen

En dag ska jag se dagens ljus

Och kunna le åt det

Men jag är inte där än

Detta kan ta tid

Detta kan bli svårt

Ingen kan skynda på det

Låt mig bara leta

Så jag en dag kan hitta ut

Ur den mörkaste grottan