Psykiskt utmattad
Jag är knappast den enda människan med personlig assistans eller andra tunga stenar i bagaget som har fått extremt svårt att lita på nya människor. Under det senaste året har jag helt slutat lita på folk. Särskilt när det kommer till min assistans. Jag har tvingats utstå samma prövning så många gånger att jag mer eller mindre har gett upp hoppet. Jag vågar verkligen inte börja tycka om en ny assistent och ännu mindre ha förtroende för personen. Istället sluter jag mig, drar mig undan och får en helt likgiltig inställning till det hela. Något annat orkar jag inte. Orkar inte, vågar inte, vill inte, kan inte. Jag har blivit besviken så många gånger att jag inte längre bryr mig om att ha några förhoppningar överhuvudtaget. Jag har tröttnat på att hoppas och önska. Jag är trött på att öppna upp mig och berätta samma gamla saker om mig själv, om och om igen. Trött på att försöka inleda en sorts relation när jag ändå inte vet om personen stannar kvar eller inte. Trött på att öppna upp mitt hem och visa upp mina högst privata kroppsdelar och ägodelar. Detta resulterar till att jag har börjat med saker jag aldrig har gjort förut, bara för att helt okända människor ska kliva rakt in i mitt hem. Jag vill liksom hitta ett sätt att vara någorlunda privat mitt i det oprivata.
Folk som inte har assistans eller åtminstone någon form av hemtjänst eller liknande kan aldrig, hur mycket de än försöker, förstå hur enormt påfrestande det är att aldrig kunna vara 100 procent privat. Att aldrig få ha sitt hem helt och hållet för sig själv och alltid ha någon som springer runt i lägenheten. Vad jag än ska göra har jag någon i närheten. Även om mina assistenter inte hänger mig i hälarna och inte alltid är tätt intill mig, så är de ju alltid i närheten och det kan vara enormt jobbigt. Vissa dagar kan det kännas helt omöjligt att svara på en enkel fråga, eller ens hälsa på en ny assistent. Den mentala spärren jag sätter upp är så pass stor och omöjlig att flytta på, att jag liksom kryper allt längre in i min egen bubbla och vägrar komma ut därifrån. Jag sätter upp mina försvar och drar mig tillbaka så mycket jag kan, för jag orkar verkligen inget annat.
Man kan säga att den där automatisk spärren som jag sätter upp inför nya människor är ungefär densamma som uppstår när någon frågar om min funktionsnedsättning, eller något annat som jag inte vill prata om. Den spärren som gör att jag sluter mig och mer eller mindre stänger omvärlden ute. För jag litar verkligen inte på nya människor längre och jag är livrädd för att anförtro mig till någon som sen sviker mig, på ett eller annat sätt.
Jag är nästan rädd för nya människor. Jag vågar inte släppa in dem i det allra innersta. När en assistent kommer ny och ska jobba sitt första arbetspass, är det självklart alltid en nervositet för oss båda. Men på sistone har jag märkt att jag helt stänger dörren och blir så gott som okontaktbar. Jag orkar inte småprata med den nya assistenten och ännu mindre orkar jag förklara det för dem. Man kan förstås tycka att det inte borde vara någon raketforskning att säga något i stil med: "Idag mår jag inte så bra och därför är jag inte så pratglad, så försök att inte prata så mycket med mig om du inte måste". Men nej, till och med det har blivit en extrem svårighet för mig. Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, förmå mig att klämma fram dem enkla orden, utan jag ber någon annan att säga det åt mig. Egentligen skrider detta lite mot mitt behov av att vara självständig och sköta alla samtal själv. Visst, det kanske det gör. Grejen är bara att jag nog inte har något sådant behov just nu. Numera är mitt behov snarare att lämnas i fred, utan att vare sig behöva förklara eller ursäkta något. För allt som rör min personliga assistans ger mig ångest. Jag kan typ inte prata om min assistans eller diskutera rekretering, schema eller liknande, utan att genast bli stel och sluta mig allt hårdare. Jag har under en längre tid noterat att jag kan få ångest, bara någon kommer och frågar mig vem det är som jobbar enligt schemat eller ens kommer in på det ämnet. Jag vet inte varför, det har bara blivit så.
Nu för tiden mår jag väldigt konstigt. Det är så mycket från olika håll som tär hårt på mitt psyke. Detta gör att jag reagerar mycket starkare på saker som annars inte skulle vara så viktiga. Jag kan få spel för småsaker och det blir inte direkt bättre av att jag tvingas försöka ha tålamod med nya assistenter jämt och ständigt. Det gör mig bara ännu mer osäker och otrygg. Jag känner mig inte alls trygg i mig själv och min relation och tillit till nya människor, inte minst assistenter, är minst sagt svajig. Jag vågar helt enkelt inte släppa på spärrarna och släppa in folk för nära inpå. Vet inte längre vem jag är, ovissheten plågar mig och jag känner mig minst sagt splittrad. Samtidigt försöker jag ha energi och kontroll på allt som händer runt omkring mig. Min hjärna orkar inte och inte min kropp heller. Jag försöker varva ner och lyssna på upplyftande musik, men blir snabbt rastlös och tankarna smiter iväg åt ett helt annat håll. Det är därför jag sluter mig. Det är därför jag känner mig så ångestladdad och utsatt i olika situationer. Det är därför jag är konstant trött och stressad, samtidigt som jag inte orkar bry mig om någonting. Det är även därför jag ibland inte ens orkar svara på meddelanden på facebook, eller ta telefonen och ringa eller svara påsamtal. Känner inte igen mig själv längre, har mardrömmar och känner mig konstant ensam och rastlös.
Ja ja, nog med mig och mitt dåliga mående. Nu står Sigge här och blänger på mig, han tycker att det är dags att leka. "Ja Sigge, jag kommer". "Skynda dig då mammaaa!"