Mimmi Delux

I onsdags var det en häftig dag för mig. Jag fick höra att det finns något som heter Slam, "Ord på scen". Då får alla som vill anmäla sig och komma dit och läsa upp sina egna dikter på scen. Jag har alltid gillat att göra olika saker för publik, så snacka om att det här lät som rena drömmen i mina öron. Samtidigt var det hela oerhört nervöst. Det var ju något helt nytt för mig och jag var så väldigt rädd att göra fel, extremt självkritisk som jag är. Ändå tvekade jag inte för en sekund. Jag höll på att backa ur när jag fick höra att det var en tävling, men blev något lugnare när det kom fram att det är helt frivilligt att tävla. Man kan alltid välja att bara komma dit och läsa något och det gjorde jag.

Hela veckan var jag fruktansvärt nervös och när dagen väl kom triggades min prestationsångest igång rejält.  Jag hade dessutom varit stressad som en idiot hela dagen och naturligtvis fick jag en ångestattack, precis innan jag åkte hemifrån. Jag frös och svettades om vart annat, vilket är ett väldigt vanligt symtom på nervositet och ångest. Men jag tog mig samman och åkte som planerat till Grand öl&mat, där det hela ägde rum.

När jag kom in i rummet där det hela skulle hålla till fick jag en chock. Jag hade förväntat mig ett litet rum med ganska lite publik, men det här var en jättestor lokal och sjukt mycket människor. Även scenen var betydligt högre än jag väntat mig. Tur att de hade mikrofon och strålkastare framför scenen, för jag hade aldrig kunnat komma upp på den med rullstolen utan ramp. Så hög var den. Jag och min familj tog plats längst fram vid scenen. Efter något som kändes som en evighet körde de äntligen igång allting. Det var några före mig, men slutligen hörde jag mitt namn ropas upp och jag fick komma fram. Jag fick en mikrofon framför mig och så satt jag där, inför så många människor. Det här var inte alls som alla de tillfällen då jag har stått på scen och sjungit. Det var inte ens som när jag föreläste på Allmosa. Det här var något annat, något helt nytt och främmande. "It's a start on something new", som de sjunger i High School Musical.

När jag satt där, blev jag plötsligt osäker på om mikrofonen verkligen var igång. Jag var på god väg att göra bort mig, precis som på Allmosa, genom att sitta tyst och yra med blicken. Som tur var räddade publiken mig med välkomnande applåder och då kände jag mig lite lugnare. Att det var mycket folk visste jag ju, men när jag hörde hur många händer som klappade förundrades jag på nytt och tänkte: "Shit vad mycket folk!" Med ett leende väntade jag ut applåderna, innan jag tog ett djupt andetag och körde igång mitt nummer. Jag började med en kort presentation, innan jag läste mina två favoritdikter, "Väntrum" och "Stinkande minnen". Det gick mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Jag kom ihåg allt jag skulle säga och stakade mig inte en enda gång. Jag märkte att publiken gillade det. Det kändes i luften. Jag läste mina dikter så djupt och inlevelsefullt jag kunde och efteråt strålade jag som en sol. Tänk att det gick så bra, trots att jag aldrig hade gjort det här förut. Det var där och då jag bestämde mig för att jag bara måste göra om det. Det här känns som en mjukstart på min författarkarriär. Att kunna dela med mig av något jag själv har skapat betyder så oerhört mycket för mig. Det är inte som att stå och sjunga någon annans låt, eller läsa någon annans bok eller dikt. Att få läsa eller sjunga något jag själv har skapat betyder så mycket mer, för då är det verkligen äkta känsla och inlevelse.

Jag måste säga att detta har gått väldigt snabbt. Jag menar, det var ju inte så länge sen jag kom på att det här med dikter var något jag ville syssla med, och så dök den här möjligheten upp. Helt fantastiskt och roligt! Som allt annat här i världen trodde jag att det skulle ta mycket längre tid innan jag fick chansen att läsa upp en egen text för publik. Jag är fortfarande glatt överraskad över att det gick så pass snabbt som det faktiskt gjorde.

Jag fick även en annan chock i onsdags kväll. När jag hade framfört mina dikter, kom det upp en tjej på scen och läste en superfin dikt, som berörde mig djupt. Det var verkligen en dikt som jag kunde relatera till på så många sätt och jag blev helt tårögd när jag hörde den. Det var jag inte riktigt beredd på. Jag blev själv chockad över min egen reaktion, så tagen blev jag. Trodde inte alls att jag skulle bli så känslig.

Ja, detta är verkligen något jag vill fortsätta med. Nästa månad kommer jag troligtvis att göra om det. Det ska vara Slam i Malmö den 25 mars och även den 29 april. Vi får se vilka dikter jag väljer att läsa upp då.