Mimmi Delux

Jag har fått ett nytt intresse. Ett alldeles nytt, som jag aldrig har haft förut. Jag har nämligen börjat måla. Ja, du läste rätt. Jag, Mikaela Nilsson, som aldrig har haft något speciellt intresse för att varken rita eller måla, har helt plötsligt fastnat för den typen av kreativitet. Jag som mer eller mindre har låtit min synnedsättning stå i vägen. Jag har helt enkelt intalat mig att jag inte kan skapa på det sättet, bara för att jag inte har 100 procent syn. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll hur mycket eller lite man ser, för det finns inga regler. Det kan bli lite hur som helst och behöver inte ens föreställa något. Det räcker att slänga på lite färg och låta penseln leva lite sitt eget liv. Det kallas abstrakt konst. Man målar på känsla och låter det bli vad det vill av det. Svårare än så är det egentligen inte.

För någon vecka sen fick jag ett tips om att prova att börja måla. Det första jag tänkte var förstås: "Måla? Jag? Jag kan ju inte ens rita en människa, utan att det ser ut som ett sjösjukt spöke". Fast samtidigt, varför inte? Man kan ju alltid testa en gång och sen bara lägga av, om det inte skulle vara något.

Så, jag bestämde mig. I lördags kväll satte jag igång att börja måla och jag kan säga att jag var fast på en gång. Jag kände mig faktiskt väldigt förväntansfull. Inte för att jag hade några som helst förhoppningar om att jag skulle lyckas göra världens bästa tavla. Snarare för att det var riktigt spännande och roligt att testa något helt nytt, för en gångs skull. Seriöst, jag har nog inte målat en enda gång sen jag gick på lågstadiet. Knappt ens då, förresten. Redan på den tiden hade jag mer eller mindre fobi för att bli kladdig och ville absolut inte riskera att få färgfläckar på kläderna, händerna och under naglarna. Hellre ritade jag med tusch, även om jag snabbt tappade intresset för det också. Fast ärligt talat så tror jag egentligen inte att det handlade om att jag inte ville bli kladdig eller att jag inbillade mig att jag inte kunde. Jag tror snarare att det handlade om att jag aldrig riktigt fick chansen att göra det av ren frivilja. Oftast var det någon lärare i skolan som sa åt mig att måla, och om man inte gör något frivilligt så är det ju aldrig kul på samma sätt. Därför blev det nog automatiskt så att jag tänkte: "Åh, suck! Jag hatar att måla". Fast egentligen kanske jag inte gjorde det. Jag var bara inte riktigt sugen på det, eftersom jag alltid blev tvungen att göra det när jag inte ville. Och uppriktigt sagt skämdes jag inför dem andra eleverna, som både ritade och målade betydligt bättre än mig. Redan då jämförde jag mig med andra och därför tryckte jag ner mig själv, för att jag aldrig lyckades göra något "tillräckligt bra".

I alla fall så satte jag mig ner vid mitt köksbord med målartavlor, penslar och ett hav av alla tänkbara färger. Jag valde en tavla, duttade färg på en pensel och satte ivrigt igång. Jag lät känslan styra och ja, faktiskt. Det blev riktigt bra. Jag målade tre tavlor och två bilder på vanliga papper, och jag skulle faktiskt säga att den första tavlan blev allra bäst. Det hade jag verkligen inte trott. Och som sagt, redan när jag drog mitt första penseldrag var jag fast. Jag ville bara göra mer, mer och ännu mer. Jag fyllde snabbt dem tre tavlorna och sen kände jag mig långt ifrån färdig, så det blev pappersmålningar också. Jag styrde inte min hand. Eller, jo. Det gjorde jag, såklart, men ändå inte. Jag var liksom inte fullt fokuserad på att det skulle bli perfekt, utan jag lät känslan styra och lät det bli hur bra eller dåligt det ville.

Jag tänkte på en sak. Kanske är det så att min konstnärliga talang har funnits i mig hela tiden. Jag kanske bara inte har vågat eller velat använda den förrän nu. Lite så känns det. Visst har jag satt ihop bilder i huvudet och visst har jag flera gånger tänkt att jag borde prova att måla av min inre bild. Det är bara det att jag aldrig har kommit till handling. Inte förrän nu. Jag tror att jag har låtit mig hindras av min synnedsättning. Hur skulle jag kunna måla? Jag ser ju inte riktigt och vet inte hur man ska styra penseln för att få till dem perfekta linjerna. Nej, det vet jag kanske inte, men vad spelar det egentligen för roll? Jag har kommit på att en blind person också skulle kunna måla. Såklart kan man inte se sitt verk, men man kan låta känslorna styra och bara göra lite som man själv vill. Det finns till och med känselmaterial som man kan använda sig av. Jag däremot använder starka färger och mycket kontraster. Är tavlan svart så tar jag ljusare färger, liksom jag väljer mörkare färger om det är en vit tavla. Det gör att jag lättare kan se vad jag målar, utan att behöva använda mig av känselmaterial.

Nu är det inte så att jag helt plötsligt drömmer om att bli konstnär. Så seriöst tar jag det inte. Men vem vet? Kanske lyckas jag ge bort en och annan tavla till någon jag känner. Jag har faktiskt redan börjat fundera på det. En sak är i alla fall säker. Det här är något jag vill fortsätta med, oavsett om det leder någon vart eller inte. Målandet kan fungera som avslappning också. Ett sätt att få tyst i huvudet och slippa tänka. Man skulle också kunna se det som en författarteknik, eller en egen liten terapi med sig själv. Man kan använda det på

så många sätt, precis som med skrivandet.

Igår var jag och köpte nya målargrejer. Det var riktigt kul att samla på sig tavlor i alla tänkbara storlekar och former, samt nästan alla färger de hade i affären. Först funderade jag på att fortsätta måla lite redan igår, men det får bli en annan dag. Kanske idag. Vi får se.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med den här bilden och den är gjord på äkta känsla, det kan jag lova. Det finns en tanke bakom den, men var och en får såklart tolka den på sitt eget sätt.

Här följel en dikt jag skrev i lördags kväll. Precis så här kändes det när jag skapade mina egna verk. Som om jag satt i ett kontrolltorn och hade makt över precis allt. Det var jag som bestämde.

Bilder från hjärtat

Osynlig

Färglös

Oförmögen att lysa upp himlavalvet

För svag

För liten

Ingen färg i världen

Kan stärka min genomskinliga hud

Jag måste få ut känslorna

Måste färglägga tankarna

Så jag tar fram min pensel

Och målar av allting

Vitt på svart

Blodrött och knallgult

Giftgröna detaljer

Följda av midnattsblåa niamser

Här och nu

I min egen ensamhet

Med bara musiken som sällskap

Kan jag slappna av

Jag kan släppa taget

Och återuppta kontrollen

Det är en lek

Där inget kan gå fel

Ett rollspel

Där jag har skrivit manuset

Jag målar min smärta

Jag målar mina innersta tankar

Jag målar allt som trycker och skrämmer

Allt som skaver och gör ont

Det är bara jag

Och alla bakgrundsljud

Som fyller rummet

Och får mig att sluta tänka

Inget annat spelar någon roll

Inget ont kan komma åt mig nu

Jag befinner mig i ett vakum

Ett suddigt tillstånd

Mellan en behaglig frånvaro

Och total närvaro

Det är jag som bestämmer

Jag har makt

Kraften att göra vad jag vill

Penseln glider så lätt

Mot det släta underlaget

Och jag dras med

Blandar färger

Och njuter av lugnet

Här och nu kan jag göra allt

Jag kan

Jag kan

Jag kan