Mimmi Delux

God fortsättning alla vänner. Det här är mitt första inlägg det här året. Förhoppningsvis kan jag sprida lite glädje och hopp, efter det sinnessjuka året som har varit. Hur skulle man annars kunna beskriva det? Corona-år, rent utsagt. Men jag anser att det är viktigt att inte se tillbaka på all skit som har varit. Vi behöver blicka framåt och tillsammans göra år 2021 till ett bättre år. Jag ska inte babbla en massa om Corona och vaccin, det lovar jag. Inte här på bloggen. Istället tänkte jag dela med mig av mina egna tankar och förväntningar under det nya året.

Någon dag efter julafton bröt jag plötsligt ihop i tårar. Varför? Jo, för jag slogs av en insikt, så knivskarp att jag nästan duckade för den. Jag fyller snart 25 och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Eller, jag vet ju att jag vill vara författare, men inte mycket mer än så. Jag vill liksom inte bara skriva för mig själv och sen är det bra med det. Jag vill komma någon vart. Jag vill ha ett mål. Ett klart och tydligt mål, som så småningom kommer att ta mig någonstans.

Därför har jag kommit fram till ett beslut. Ett beslut som kanske egentligen inte är så himla nytt, men nu är det på riktigt. Från och med nu tänker jag börja jobba med min självbiografi. Nu tänker jag ta tag i boken om mitt liv. Det måste jag göra. Om jag ska komma någon vart överhuvudtaget, så måste jag börja någonstans. Så mycket vet jag. Att skriva en självbiografi är verkligen ingen lätt uppgift. Det tar tid och krävs otroligt mycket tankeverksamhet, arbete och tålamod. Men jag har under flera år, (eller i alla fall sen jag gick i gymnasiet), sagt att jag ska skriva en självbiografi. Jag har bara varit så otroligt kluven och inte riktigt vetat hur jag ska gå till väga med det. Inte heller har jag vetat vad boken ska handla om. Om mig och mitt liv, förstås. Men vad och hur mycket ska jag egentligen berätta? Vad kan vara intressant för andra att läsa om? Det vet jag egentligen inte nu heller. Inte till hundra procent. Men jag har insett att det inte leder någon vart att sitta och grubbla. Jag får helt enkelt börja skriva och se vart det leder. Oftast brukar jag ju inte ha hela boken färdig i huvudet redan från början, utan jag brukar komma på den samtidigt som jag skriver. Men en självbiografi är, som sagt, ingen lätt uppgift. Det går inte att bara hitta på, utan man måste hålla sig till verklig fakta. Det är där en del av jobbet ligger. Men som sagt, om jag inte tar tag i det nu så kommer jag aldrig igång. Därför tänker jag börja så smått och gå långsamt framåt. Det är första steget.

Jag vet att jag har mycket att berätta. Väldigt mycket. Hela mitt liv har innehållit mängder av toppar och dalar, glädje och sorg, himmel och helvete. Jag har så mycket att berätta och det tänker jag göra nu. Vissa människor kanske ser mig som en glad och sprallig tjej med hundra bollar i luften. Någon som kastar sig ut i nya utmaningar och bara vill att något ska hända, vad som helst. Ni vet inte vad som döljer sig bakom den där fasaden. Inte heller vet ni alltid varför jag reagerar som jag gör. Vid flera tillfällen när jag kanske får ett utbrott, är det som om de inblandade kollar konstigt på mig och tänker: "Men herregud, vad är det med henne? Det där är väl inte så farligt?" Sanningen är att det oftast finns en bakgrund till de flesta känslor och reaktioner. Något som har hänt tidigare i livet. Något som gör att jag helt enkelt inte klarar av att ställas till svars i vissa sammanhang. Ibland tror jag inte ens att de som står mig allra närmast verkligen vet vad som finns inom mig. Alla känslor och tunga erfarenheter som jag brottas med varje dag. Att jag utan förvarning kan bli hysterisk och ångestfylld, på grund av att jag känner mig stressad och pressad. Jag har helt enkelt så många tidigare erfarenheter, som fortfarande dröjer sig kvar under ytan. Något som andra inte alltid förstår.

När jag var liten ville jag bli känd. Jag drömde om att spela in en skiva, att få delta i lilla melodifestivalen och få en massa fans. Det var min högsta dröm. Men vet ni varför jag så förtvivlat gärna ville bli känd? Jo, för att jag sökte bekräftelse. Jag kände mig redan så värdelös och otillräcklig och trodde att ett liv i rampljuset var det enda som skulle hjälpa mig att hitta mitt riktiga jag. Min självkänsla var så låg att jag trodde att jag aldrig skulle lyckas få någon att se åt mitt håll. Jag kände inte att jag dög, men det lyckades jag inte berätta för någon. Inte då. Jag kunde inte formulera orden och även om jag hade kunnat det, så var det ändå ingen som verkade lyssna och ta mig på allvar. Därför teg jag och fortsatte att brottas med mitt inre krig. Redan som barn led jag av prestationsångest, även om jag inte reflekterade över det då. Och det är något jag än idag lever med. Jag kan fortfarande ha svårt att skilja på "bra" och "perfekt". Det är bara för att jag har burit på så mycket press och känslan av att inte räcka till, ända sen jag var liten.

Det är bland annat sådant som folk inte har förstått. Ni tror att ni känner mig, men gör ni verkligen det? Även om jag har försökt berätta så mycket som möjligt om mig själv, så är det en stor del som aldrig någonsin har blivit sagt. Något som jag inte ens har vetat att jag burit inom mig. Bortträngda tankar, som jag gömt undan djupt inuti mig. Saker som förklarar varför jag egentligen är som jag är. Om jag bara ser till att förklara det på rätt sätt, så att folk förstår. Och det handlar egentligen om många saker. Det är mycket jag har upplevt som plågar mig än idag, men det är verkligen ingen som förstår varför. Folk kanske tror att det enbart är den enskilda händelsen i sig som påverkat mig, eller några enskilda detaljer. I själva verket kanske det inte är händelsen som stör mig. Det är snarare för att det kan ha triggat igång något hos mig. Något som inte nödvändigtvis måste ha med händelsen i sig att göra. Det kan också vara så att det både är själva situationen som väcker jobbiga känslor hos mig, men också tidigare erfarenheter, plus känslan av att vara inklämd i ett hörn. Det är bland annat sådana känslor som kan få mig att "banga ur". Sådant som kam få mig att helt tappa tron på mig själv. Och det är det folk inte alltid förstår och det är även det som jag vill blotta. Jag vill visa en annan sida av mig själv. Den känsliga och lätt provocerade sidan, som inte syns utanpå. För den döljer sig bakom min fasad. Den fasad som jag mer eller mindre tvingar mig själv att hålla upp, bara för att ingen ska få se den känsliga sidan som jag brottas med dagligen.

Förstår ni hur mycket jag har att skriva om i min framtida självbiografi. Det kommer inte enbart att handla om saker som hände när jag var liten. Boken kommer att innehålla både nutid och dåtid. Men framför allt så kommer jag inte bara att återberätta gamla händelser. Jag kommer också att försöka förklara hur jag egentligen är. Vad det är som kan få mig att reagera som jag gör. Hur jag känner och tänker. Syftet med min självbiografi är inte bara att andra ska få ta del av den bobbning, terror och psykiska ohälsan jag gått igenom. Syftet är också att andra ska förstå vem jag egentligen är, innerst inne. Vad det är som får mig att reagera och varför paniken är så stark. Det är helt enkelt för att jag då tappar fasaden. För att jag känner mig som en naken kattunge i kylan, utan vare sig mat eller hem. Jag känner mig som någon annan än den jag faktiskt är. Det är där problemet ligger.