Teknik och lite annat skit
Jag är antagligen inte ensam av att hata när tekniken inte fungerar. Det är nästan det värsta jag vet. Särskilt med tanke på att det krävs en hel del tekniskt i mitt arbete som vloggare, bloggare och (förhoppningsvis) blivande influencer. Jag är beroende av teknik, vilket jag säkert inte är ensam av. Vi lever i ett så himla tekniskt samhälle. Internet, datorer och telefoner är en extremt viktig del i mångas vardag. Utan internet blir man plötsligt så otroligt begränsad. Man brukar säga att tekniken är superbra när den fungerar, men när den inte fungerar så är den bajs. Eller, som min assistent sa här om dagen: ”Tekniken är som bilar, den ska bara fungera”.
En av dem allra största anledningarna till att jag blir fullkomligt helgalen när tekniken inte vill samarbeta är att jag inte kan lösa det på egen hand. Jag behöver någon som kan hjälpa mig. Det är ju få tekniska prylar som är tillgängliga för människor med synnedsättning, och ännu färre som är anpassade efter just mina behov. Jag menar, hur ska jag kunna se på den pyttelilla skärmen på vloggkameran? Det bästa vore om den kunde prata. ”Hoppsan! Nu stängdes mikrofonen av”. ”Nej: den där lilla skitmikrofonen vill jag inte ha. Du får hitta en bättre”. Eller: ”Nej, nu pallar jag inte filma mer. Jag är trött. Tack och adjö!” Eller, varför kunde den inte fungera som Google-assistenten? Då hade jag kunnat prata med den. Hej kamera! Sluta bråka och börja filma”. ”Nej Mikaela, du använder fel teknik. Jag behöver en bättre mikrofon för att kunna höra vad du säger”.
Anledningen till att jag blir så stressad när tekniken bråkar är att jag inte kan göra så mycket åt det.
Jag måste förlita mig på att mina assistenter kan fixa det. Ännu mer stressad blir jag om assistenten säger att hon inte är så ”teknisk” av sig. Då börjar katastroftankarna åka berg och dalbana i skallen. Tänk om hon inte vet vad hon ska göra. Tänk om hon gör fel och inte kan hjälpa mig. Tänk om allt blir helt fel och inte alls som jag tänkt mig. Assistenten kan inte heller fråga mig hur man gör. Hur fan ska jag kunna veta det, liksom? Hade jag vetat det, så hade jag inte behövt någon hjälp alls.
Jag är en person som gärna vill att allt ska flyta på så snabbt och smidigt som möjligt. Ofta händer det att jag föredrar att göra vissa saker med en och samma person. Detta är för att jag på så sätt vet att vi alltid löser det. Jag känner mig tryggare då, helt enkelt. Jag har en assistent som jag gärna vill göra allt tekniskt med. Publicera blogginlägg, spela in och publicera vloggar osv. Jag vet att hon kan det och att vi tillsammans hittar lösningar på allt. Fast nu har jag insett att alla mina assistenter faktiskt måste kunna hjälpa mig med allt. Jag känner ett ansvar att lägga upp blogginlägg, spela in och publicera videos regelbundet. Jag kan inte längre vänta på en viss person, för då blir det ett annat datum än jag räknat med. Vi kan ta bloggen som exempel. Jag lägger ju upp inlägg varje söndag, och det vill jag kunna hålla mig till. Samma sak på YouTube. Jag publicerar videos den 16 och 26 varje månad. I alla fall just nu. Planerar att göra det oftare framöver. Självklart gör jag detta för att jag tycker att det är sinnessjukt roligt, men det är också mitt jobb. Jag tar det på allvar och känner ett ansvar för alla som läser min blogg, tittar på mina videos och följer mig på sociala medier. Det är lättare att hålla ett fast schema om man har en bestämd dag då saker ska göras. Men för att kunna hålla det schemat behöver jag våga ta hjälp av alla mina assistenter. Jag kan inte längre sitta här och tänka: ”Skit också, hon jobbar inte den dagen. Då får jag publicera min video en annan dag”. Vad händer när den assistenten som brukar hjälpa mig har semester, till exempel? Ska jag då inte publicera ett enda blogginlägg på fyra veckor? Det funkar ju inte. Att spela in videos är inga problem. Det kan jag i stort sätt sköta själv. Det krångliga kommer sedan. Att föra över allting till datorn, redigera och publicera. Det måste alla kunna hjälpa mig med. Annars blir mitt schema inte regelbundet och då blir det jättekonstigt, men framför allt förvirrande. Både för mig och mina följare.
Tänk bara på dem som mixar ihop musik. Vilket jobb det måste vara. Det tar säkert evigheter att göra en enda låt. Framför allt så krävs det sjukt stort tålamod. Jag hade aldrig klarat det, för jag hade slängt ut datorn genom fönstret. Eller, ok. I bästa fall hade jag nöjt mig med att ge den en liten smäll.
Så, för att sammanfatta allt detta. Tekniken blir ganska ångestframkallande för mig. Eller, inte själva tekniken, kanske. Snarare när den bråkar. Jag måste förlita mig på andra när min förmåga inte räcker till. Vissa saker kan jag helt enkelt inte göra själv, på grund av brist på tillgänglighet. Om inte ens assistenterna kan lösa det, så är det ju helt kört för mig. Ibland hade det varit betydligt lättare att bara skita i alltihop, men jag måste få det gjort. Både för att det är mitt jobb, men framför allt för att jag verkligen, verkligen vill. När jag verkligen vill något, kan inte ens ordentligt teknikstrul hålla mig tillbaka. Om jag vill något, så ska jag göra det. Det är därför texten på min högra underarm är: ”I want, I can, I will”.
