Mimmi Delux

"Hon i rullstolen där borta, kan hon prata? Förmodligen inte. Det är kanske bättre att jag ställer frågan till den som står bakom henne. För den personen går ju, så hon/han kan definitivt öppna munnen och tala".

Gud vad jag hatar det! Att folk tar förgivet att vi i rullstol inte kan prata. Okej, det finns kanske en risk att en viss person i rullstol faktiskt inte kan prata, men det betyder inte att vi alla är sådana. Och en människa, oavsett hur oerfaren den är, borde definitivt inte anta att en människa inte kan prata så fort man ser att den personen av någon anledning råkar sitta i rullstol. Det hade ju faktiskt kunnat vara tvärtom. En person kan gå, men av någon anledning kan hon/han inte tala. Men det är ingen tanke som okända människor skulle drabbas av, just för att ingen rullstol är synlig. VARFÖR?

Det finns många i rullstol som har talsvårigheter, pratar sluddrigt och så, men de kan åtminstone prata. De kanske bara måste anstränga sig lite extra för att få ur sig orden.

Så varför är folk så fega, att de inte ens vågar chansa och tala till en person i rullstol, bara för att kolla om han eller hon kan svara? Jag menar, vad tror de skulle hända egentligen? Att någon skulle anklaga dem för att ens ha försökt tala till en otalbar person? Nej, kära läsare, det lär inte hända. Så snälla, våga chansa! Om personen inte kan prata själv, så lär där finnas assistenter på plats, som kan tolka. Eller så finns det blisskartor, mobiler eller skrivplattor som man kan använda sig av.

Men sådant får man inte reda på förrän man chansar och försöker säga något till personen. Jag menar, man lär knappast skicka fram sina assistenter till vem som helst och säga:

"Nu är det så att hon som sitter där inte kan prata".

Och det är inget som direkt står skrivet i pannan på en heller. Som sagt, man får aldrig veta om man inte vågar chansa. Man behöver inte direkt komma fram till en rullstolsburen, skaka hand och säga:

"Hejsan, mitt namn är... Jag bara undrar om du kan tala själv? För i så fall kan vi ju ha en liten snackstund, du och jag".

Och man ska absolut inte ställa den frågan till den som är med heller. Alltså: "Kan hon prata?" För då lovar jag att personen i fråga skulle känna sig både arg, ledsen och kränkt. Men man kan typ bara gå fram och säga: "Hej" och kanske även: "Vad heter du?" Det är bra att ställa en fråga, för då gör det att personen måste svara på ett eller annat sätt. Om man bara säger "hej" så är det inte säkert att personen svarar med något annat än ett leende, en vänlig nick eller en höjd hand till hälsning. Det skulle ju vem som helst kunna göra.

En annan bra sak är att lyssna. Om man hör en röst och ser att den kommer från personen i rullstol, så är det hur uppenbart som helst att hon eller han faktiskt kan prata. Och om en person i rullstol helt plötsligt stämmer upp i en sång så är det också ett tydligt tecken på att talförmågan finns. Hur tusan skulle man kunna sjunga, om man inte kan prata? Men även om vi varken sjunger eller pratar så behöver det inte betyda att vi inte kan. Vi kanske bara inte har något att säga och vi känner inte för att sjunga nu. Så ta aldrig förgivet att vi i rullstol inte kan prata, bara för att vi inte gör det för stunden. Ibland måste man ju få lov att vara tyst. Vi går knappast förbi en stående människa och tänker:

"Oj, vad tyst hon är. Hon kan säkert inte tala?"

På tala om det där med att döma folk på förhand. Jag har hört att vissa människor inte hade någon aning om att de borde prata med den rullstolsburna personen i första hand, förrän de till exempel började jobba som assistenter. Så om de inte hade blivit assistenter, så hade de fortsatt gå runt och snacka med föräldrar eller andra assistenter, istället för med personen som sitter i rullstolen. Jag fattar bara inte varför. Jag vet att det rör sig av okunskap och att ingen hade sagt till dessa människor att vi i rullstol också mycket väl kan ha ett talsystem, men seriöst! Borde man inte kunna räkna med det ändå? Eller går folk runt och tror att alla som sitter tysta i ett hörn inte kan prata? Skulle inte tro det. Man pratar inte med benen. Bara för att benen inte fungerar, så behöver det inte vara likadant med munnen. Så, om folk aldrig hade lärt känna en person i rullstol, så hade de fortsatt gå omkring och automatiskt valt att prata med den stående än den sittande. Alltså, det känns faktiskt ganska kränkande. Varför, varför, varför är det så?! Och varför är folk så fega att de inte ens vågar försöka? Om man går förbi två personer, en som sitter i rullstol och en som står på sina ben. Vem väljer man att prata med då? Jo, med den stående! För att det finns en garanti på att stående människor kan prata eller vad? Tänk om det nu skulle vara så att den personen faktiskt inte kan det, trots att han/hon inte sitter i rullstol. Tänk om personen både går, springer och hoppar utan problem, men tala kan den inte. Fatta vad folk skulle bli förvånade.

Jag menar att det är lite samma sak. Varför ska man inte våga prata med oss i rullstol? Tänk på att vi faktiskt kan föra en egen talan. Kolla bara på mig. Jag kan inte gå, men pratar gör jag utan några som helst problem. Om någon kommer fram och frågar min assistent: "Vad heter hon och var bor hon?" Och jag skulle öppna munnen och svara: "Jag heter Mikaela och bor i Staffanstorp". Sen kan jag skratta rått åt människans chockerade min, som tydligt säger: "Hoppsan! Var kom den där rösten ifrån? Otroligt att hon, som sitter där i sin rullstol, faktiskt kan prata".

Ja, visst är det otroligt? Det är absolut ingenting som du hade kunnat räkna med. Du trodde att jag var otalbar så fort du såg mig. Eller, vänta nu. Du såg inte mig, du såg bara min rullstol. Men låt mig förklara en sak här. Jag är definitivt inte den enda rullstolsburna som kan prata. Så snälla, lägg ner de fördomarna!!! Behandla inte mig som luft, bara för att jag har en funktionsnedsättning. Det är inget jag har valt, vet du. Och jag lovar dig att den dagen jag som författare syns på TV-rutan, blir intervjuad OCH snackar hur klart och tydligt som helst, då kommer du att bli förvånad! Varför? Jo, för du har hela tiden tagit förgivet att jag inte kan tala för mig själv, bara för att jag sitter i rullstol. Och det kan jag, tydligen. Hoppsan! Nu tappar du hakan, minsann!