Assistans i förhållandet
Detta är mina personliga funderingar. Det är sådana tankar som ofta dyker upp i mitt huvud när jag funderar över framtiden.
Jag har ju insett att jag alltid kommer att behöva ha assistans. Även om jag blir mer självständig, vilket jag såklart hoppas att jag kommer att bli, så blir jag aldrig fri från assistans. Eller, fri och fri. Jag är mer fri med mina assistenter än jag skulle vara utan. Det är assistansens förtjänst att jag kan leva som en normal ung vuxen och dra ut och göra saker när jag vill.
Men jag kan börja fundera på vissa saker. Till exempel om jag får en pojkvän och måste ha en assistent med mig hela tiden. Visst, assistenten måste inte vara med oss, utan kan gå iväg någon annanstans och så ropar jag när jag behöver hjälp. Fast hur blir det om jag och min kille till exempel ska gå ut med Sigge, när vi ändå är hemma hos mig? Måste assistenten verkligen följa med ut då? Kan inte hon stanna i lägenheten? Vi är ju här i närheten och kan lätt springa in och hämta hjälp om det behövs. Det beror såklart på om min kille också sitter i rullstol, för gör han det så måste min assistent följa med på hundpromenaden. Jag kan inte köra min rullstol själv och samtidigt hålla i kopplet. Men om jag skaffar en gående partner, så kan ju han köra min rullstol, medan jag håller i Sigges koppel. Det kan bli generande och jobbigt om assistenten alltid ska följa med. Jag menar, även om vi inte precis behöver hångla mitt på gården, så kanske vi vill snacka utan att någon annan hör.
Så, ja. Måste assistenten alltid följa med precis överallt, om jag har någon annan med mig? Enligt min åsikt så borde det bero helt på var man är någonstans. Om jag och killen skulle vilja åka till Malmö, då är det förstås ingen tvekan om att assistenten måste följa med. Samma sak om vi går ut på stan eller liknande. Om vi till exempel först har ätit på en restaurang och sen vill dra vidare till en pub, då kan vi inte lämna assistenten på restaurangen, då måste hon helt klart följa med. Men om vi ändå är hemma hos mig och bara ska gå ut en sväng med Sigge, vad händer då?
Ja, det är sådana saker jag som singel kan fundera på. En singel med funktionsnedsättning, dessutom. För de som inte behöver hjälp kan ju bara packa en väska och flytta hem till sin partner, eller sova över hos personen i en vecka i sträck om man så vill. Sonliga saker kan jag bli sittande och fundera på hur länge som helst. Så fort jag har hittat mitt personliga svar, (alltså hur jag själv skulle vilja ha det), börjar jag tänka på om någon annan, som assistansbolaget eller så, skulle säga att det absolut inte fungerar. Och då sjunker mitt hopp, lika plötsligt som Titanic sjönk till botten. Fan också! Det är därför jag inte vågar ställa vissa frågor, för jag är rädd att få helt fel svar. Vissa frågor väntar jag med att ställa tills det blir aktuellt.
För att inte tala om hur det ska bli om jag flyttar ihop med en kille. Kommer jag någonsin att kunna göra det? Då krävs det förstås en stor lägenhet, så att mina assistenter får plats. En trea, eller kanske till och med en fyra. Ibland vill man ju kunna prata om saker, utan att riskera att assistenterna hör. Nu är det självklart inte så att jag tror att de tjuvlyssnar med flit, men ibland kan man ändå råka höra någonting. Jag och den jag har valt att leva ihop med vill knappast bli tvungna att stänga in oss i sovrummet så fort vi ska prata om något personligt. Jag vet ju att assistenter har tystnadsplikt. De får inte berätta för någon annan vad jag har sagt till dem om det inte behövs, eller något som de har råkat höra mig och någon annan snacka om. Det är bara det att de redan verkar ha koll på det mesta i mitt privatliv. Vissa saker vill man ju hålla för sig själv.
Jag är naturligtvis medveten om att jag kommer att behöva lika många assistanstimmar, även om jag flyttar ihop med någon i framtiden. Det jag försöker få fram är att jag undrar hur jag skulle få det att gå ihop. En sambo plus en massa assistenter. Och om vi båda behövde assistans. Då skulle det alltid finnas två assistenter i vårt gemensamma hem, en som jobbar för mig och en som jobbar för honom. Jag önskar att jag kände någon som har det på det sättet, så att jag kunde fråga den personen hur det egentligen är. Jag vet någon som har det så, men eftersom vi inte känner varandra så väl så har jag aldrig vågat fråga.
En sak är jag i alla fall ganska säker på. Om jag någonsin flyttar ihop med en kille, så kommer jag nog inte vilja att min assistent ska sitta och äta middag med oss. Åtminstone inte alla gånger. Ibland kanske det kan vara okej, men inte varje gång. Om min sambo inte skulle vara hemma en kväll, då kan jag givetvis äta med en assistent, om jag nu känner för det. Ibland kanske vi sitter tillsammans alla tre också. Det är sådant som vi får bestämma efter hand.
Om vi backar till steget innan samflytten, det vill säga om jag skulle sova över hos en partner. Eller, det måste faktiskt inte vara en partner, det kan lika gärna vara en kompis. Hur gör jag med assistenten då? Om min partner eller kompis kommer och sover hos mig så är problemet i stort sätt löst, för jag kan ju bara stänga dörren till sovrummet. I värsta fall kanske den personen alltid får sova hemma hos mig, om han inte har samma möjlighet hos sig.
Som sagt, sådana här funderingar har jag. Kommer jag någonsin att kunna flytta ihop med någon, med tanke på min funktionsnedsättning och mitt behov av assistans? Självklart har jag inte direkt bråttom, det är bara det att det känns som om de allra flesta hittar någon att bo med förr eller senare. Jag vill inte bli ensam kvar. Jag vill också ha en sambo en vacker dag. Det spelar ingen roll om det sker de kommande åren, eller om jag kanske hinner fylla 30 först. Någon gång vill jag att det ska bli min tur att dela en gemensam lägenhet med en kille.
Jag är orolig för framtiden ibland. Rädd att jag inte ska få tillgång till ett samboförhållande, eller att jag aldrig ska kunna åka på någon semester med kompisar eller partner. Jag har inte superbråttom med det där, men som sagt, förr eller senare önskar jag att det ska hända.
Jag vill kunna leva som vilken 22-åring som helst. Att jag har en funktionsnedsättning och är beroende av assistans ska inte få hindra mig. Jag vill kunna leva mitt liv, helt enkelt!