Mimmi Delux

Ok, nu fortsätter jag på ämnet jag tog upp i det förra inlägget, nämligen vänskap. Det ämnet är oerhört viktigt för mig. Vänner är bland det allra viktigaste i mitt liv. Jag vet inte vad jag hade gjort, om jag inte hade haft vänner. Hur hade jag överhuvudtaget kunnat eller orkat ta mig igenom livet, om jag inte hade haft mina underbara vänner? Det är jobbigt nog att känna sig ensam, men att alltid vara fysiskt och ofrivilligt ensam, vare sig man vill eller inte. Nej, det skulle jag aldrig stå ut med. Samtidigt kan mitt sociala behov lätt ställa till det för mig. När jag hör andra berätta om allt kul de har gjort med sina kompisar och hur ofta de är ute med vänner, känner jag mig bara så ledsen och utanför. Det finns ju de som hänger med sina polare varenda helg. Jag vill också kunna träffa vänner ofta. I alla fall betydligt oftare än nu. Ok, kanske inte exakt varje helg, men minst en gång i månaden. Som det ser ut nu träffar jag bara kompisar ett par gånger om året och jag önskar verkligen att det var oftare än så. Vissa säger att jag borde ta det lugnt, att jag först och främst borde fokusera på att må bra. Men jag vill och behöver träffa mina vänner också. Det är det jag mår bra av. Vänner är en oerhört viktig del i mitt tillfrisknande. Jag blir bara deprimerad om jag inte kan träffa vänner och då mår jag ännu sämre, vilket gör det mycket svårare att fokusera på tillfrisknandet.

Ett litet tag provade jag att ha en kontaktperson. Mitt mål med det var att kunna hitta på något med henne en gång i veckan och därmed känna mig lite mindre ensam. Det dröjde dock inte länge förrän jag förstod att det här med kontaktperson kanske ändå inte riktigt passar mig. Jag kände mig stel och kände hög press på mig själv, samtidigt som jag hela tiden var medveten om att detta var ett jobb för henne och att jag därför förmodligen inte var en riktig kompis enligt henne. Kontaktpersonen var liksom en slags "betald kompis", vilket inte kändes helt bekvämt för mig. Jag vill att alla mina kompisar ska umgås med mig för att de vill, inte för att få betalt. Jag känner mig inte helt avslappnad med att umgås med folk som inte gör det frivilligt, det är inte så vänskap funkar för mig. På gymnasiet hade jag visserligen en underbar ledsagare, som jag stormtrivdes med. Henne vet jag att jag hade velat umgås med, även om hon inte var min ledsagare. Jag säger inte att det är fel att välja att vara kompis med sin kontaktperson, absolut inte. Jag har full förståelse och respekt för alla som gör det. Det var bara det att jag kom fram till att det nog inte riktigt är aktuellt för mig. Jag kände mig stel och tänkte att jag måste prata och vara trevlig precis hela tiden. Jag hade helt enkelt på tok för höga krav på mig själv för att klara av den typen av situation.

Min uppfattning är att det är betydligt lättare att skaffa nya kompisar om man gör det för att man vill och inte för att man är mer eller mindre tvungen. Under tiden jag hade kontaktperson mådde jag väldigt dåligt och orkade inte vara social på bestämda dagar. Jag kände att jag inte kunde vara mig själv fullt ut. Med tanke på att jag ständigt tvingas leta assistenter och lära känna nya människor som ska jobba hos mig, har jag blivit ganska lack på att umgås och lära känna folk så länge det inte är helt och hållet frivilligt. Jag vill kunna välja vilka jag ska umgås med och framför allt vill jag känna att de är med mig för att de vill och inte för att de måste. Med andra ord ska det vara frivilligt från bådas sida. Samtidigt känner jag att jag sällan lyckas hålla kontakten med de personer jag verkligen vill fortsätta umgås med. Det kan vara allt från gamla vänner, men också före detta assistenter. Flera gånger har jag upplevt att en gammal assistent, som jag mer än gärna vill fortsätta att umgås med även när hon slutat, liksom bara går vidare och jag får inte längre vara en del av hennes liv. Det är så sorgligt när det blir så. Det säger även mycket om att jag aldrig har varit en kompis till den personen, varken nu eller i framtiden. Det finns ju många kollegor som håller kontakten med varandra och umgås som kompisar, även när de slutat jobba ihop, så varför skulle inte jag kunna göra detsamma? Vad är det som gör att allt för få kan se mig som en kompis, utan enbart som ett arbetsmoment eller en bekant? Det är också lite därför jag inte kan tänka mig att ha kontaktperson, för då blir det ingen riktig vänskap utan mer ett slags professionellt arbete, om ni förstår hur jag menar. Jag vågar inte börja tycka om en kontaktperson allt för mycket, av rädsla för att förlora henne så fort vårt samarbete är avslutat. Men som sagt, det är mina personliga tankar och jag tvingar ingen att hålla med.

Självklart kan det alltid hända att man växer ifrån varandra, så är det. Men när det gäller assistenter eller kontaktpersoner så känns det mer som att de väljer bort mig, samma dag som vi avslutar vårt samarbete. Detta tolkar jag som ett ganska tydligt tecken på att de inte är intresserade av att ha en fortsatt relation med mig. Det känns som om allt för många människor egentligen inte ser mig som en vän och inte ens en bekant, bara som en person. Detta tycker jag är oerhört synd.

Vissa människor verkar ha lättare än andra att knyta kontakten med nya kompisar. Jag tillhör nog inte den kategorin, även om jag mer än gärna skulle vilja att det var så. Jag känner mig ofta fången i mig själv. Som om jag inte riktigt vet var jag ska göra av min sprudlande socialitet. Jag har så mycket energi och vilja i mig, som jag inte alltid vet vad jag ska göra med. Jag är så himla social och framåt, men den egenskapen får jag inte alltid möjlighet att visa. Min osäkerhet och självkritik står i vägen. Och om det är en stökig miljö då jag har svårt att höra vad andra säger blir det bara ännu svårare. Vid sådana tillfällen är det lätt hänt att jag blir tyst och drar mig inåt, trots att det enda jag vill är att prata med alla och visa mitt sanna jag. Det är även vid sådana tillfällen folk kanske kan uppfatta mig som tyst, blyg och i värsta fall tråkig. Så är det inte. Jag blir bara för rädd och osäker och vågar därför inte släppa loss, så att säga. Jag vill inte att andra ska få fel uppfattning av mig och därför blir jag så sjukt frustrerad och irriterad på mig själv när jag misslyckas med att släppa fram min socialitet. Flera gånger har jag kommit till ett ställe och känt mig allt för rädd och osäker för att ta plats och våga prata, och sen slår jag på mig själv och kritiserar mig själv i högsta drag. Jag vill inte misslyckas, vill inte ge andra fel bild av mig. Jag vill att folk ska tycka att jag är rolig och förstå att jag faktiskt vill prata och lära känna dem. Jag känner mig så utanför allting. Som om jag inte hör hemma någonstans. För jag är så mycket mer än vissa får se. Kanske finns det de som tror att jag är en lugn och tystlåten tjej, som helst av allt sitter hemma och gör stillsamma aktiviteter. Den bilden stämmer verkligen inte in på mig, men jag får sällan möjlighet att bevisa det.

Jag har länge tänkt på att jag kanske borde se till att komma ut i andra sammanhang. Både för att ha något att göra utanför hemmet, men också för att få möjlighet att träffa lite nya människor. Så fort Corona-tiderna är över ska jag försöka göra något av det.

Här följer en dikt jag har skrivit om just ensamhet och att vilja vara en av dem andra. Den dikten betyder väldigt mycket för mig och den sätter verkligen ord på mina känslor kring det här.

En av dem

Jag kan höra dem

Från andra sidan gatan

I den ljumma sommarnatten

Rösterna, skratten

Musiken och livet

Jag hör dem tydligt

Och jag kan se dem framför mig

Rösterna som blandas

Med den pulserande musiken

Och fåglarnas glada sång

Som om de sjunger av ren glädje

Det skräniga ljudet

Får en svindlande längtan

Att bre ut sig i mitt bröst

Som en lätt fjärilsvinge

Som försiktigt smeker mig inifrån

Jag vill inget hellre

Än att det ska vara jag

Jag vill samla ihop mina vänner

Och släppa loss allt jag har

Jag vill skratta och leva

Jag vill inte vara den

Som trycker näsan mot ett fönster

Utan att bli insläppt

Jag vill kunna andas

Och släppa fram ett utlösande skratt

Som kommer långt nerifrån magen

Jag vill kunna skratta

För allt jag är värd

Men det enda jag kan göra

Är att drömmande speja ut mot gatan

Och hoppas att det en gång blir sant

För tänk

Tänk om det där är jag

Men hur ska det gå till?

Jag passar inte in

I deras perfekta liv

Jag har ingen plats

I den sociala omvärlden

Jag kan bara hoppas

Att jag en gång

Inom en mycket snar framtid

Ska vara en av dem

En av dem som lever

En av dem som skrattar