De närmsta veckorna har jag många planer framför mig. Imorgon blir det Molly Sandén en tredje gång. Den här gången på Malmöfestivalen. Haha, jag är verkligen ett äkta fan av henne. Fast hon verkar vara en riktig nattmänniska, för på fredag uppträder hon klockan elva. Helt sjukt! Hon ska verkligen hålla igång hela Malmö. Men ja, det går ju inte att missa henne. Molly är en cool tjej som man bara måste se.
Nästa lördag och faktiskt även helgen därpå drar jag till Liseberg. Nästa vecka åker jag dit med mina föräldrar, Vincent och en kompis. Helgen där på är det US, (Unga med synnedsättning), som åker dit tillsammans. Ja, jag får aldrig nog av Liseberg. Skulle kunna åka dit tjugo gånger om året. Älskar karuseller och har velat åka dit i flera år. Har inte varit där sen innan studenten, så det är verkligen dags nu. Nej, et är mer än dags, förresten. Det har varit dags i flera år. Snacka om att jag ska åka så många karuseller jag bara orkar. Ska även prova dem nya attraktionerna. De är säkert helt galna. Tur att jag inte är rädd för fart och rörelse. Var nobg lite fegare när jag var liten. Inte när jag var som minst, men när jag kom upp i typ 12-årsåldehrn. Efter att jag åkt Balder första gången tuffade jag till mig. Efter det har jag åkt det mesta. Inte sådant som snurrar, men sådant som åker fort och upp och ner. Ju fortare, desto bättre. Jag åker till och med Fritt Fall. Den vanliga i alla fall. Inte den nya varianten som är dubbelt så hög. Den håller till och med jag mig ifrån.
Första gången jag åkte Fritt Fall var jag skitnervös. Jag tyckte att det verkade väldigt läskigt, men jag hade bestämt mig. När vi satt högst upp och bara väntade på att åka ner, vågade jag knappt titta ner. Jag tyckte att det tog lite för lång tid. "Men kom igen då, för fan", sa jag högt för mig själv. Vad väntar de på, liksom? Så, ja. Fritt Fall vet jag att jag vågar åka. Uppskjutet också, för den delen. Och Kanonen. Annars är Balder min stora favorit.
När jag som 12-åring åkte Balder för första gången, var jag nära att förlora implantatet på kuppen. Min pappa frågade mig om jag skulle ta av det, men jag sa att det nog inte behövdes. Fast det gjorde det. När karusellen började åka ner förr backen, märkte jag direkt att implantatet höll på att åka av. Det gick i tre delar. Vilken tur att min pappa satt bredvid mig. Han fångade upp det med handen. Sen dess har jag aldrig haft vare sig implantatet eller hörapparaten på mig när jag åker karusell. Bara på typ Flumeride eller Colorado.
Helgen efter Liseberg nummer 2 åker jag till Stockholm. Äntligen!! Ska träffa min tjejkompis, som jag inte har sett på sex år. Så surt att hon bor så långt bort. Men nu, äntligen, är det dags att åka dit. Hoppas bara att det går att lösa med tågen. De höll tydligen på med något arbete på banorna. Det finns tåg dit, men inte hem. Jag får hoppas att de hinner lösa det till dess. Annars får jag väl flyga hem. Eller så stannar jag i Stockholm. Jag kanske får ringa till mina föräldrar och säga: "Jag kan tyvärr inte komma hem, så vi ses om ett par månader. Adjö!" Kanske. Man vet aldrig, haha; P
Nej, men seriöst. Jag har planerat den här resan hur länge som helst. Först ville jag göra det till sommaren, men det gick inte riktigt att få till det, så det fick bli i september. Fatta hur mycket jag längtar! Egentligen har jag velat åka dit dubbelt så länge. Typ ända sen min kompis flyttade till Göteborg från Malmö. År 2015 träffade vi på varandra i Stockholm, när jag hade träffat Gabriel Alvarez i hans studio. Hon hade precis fått ett jobb där, så hon skulle flytta dit. Först nu fick jag mod och möjlighet att faktiskt ta mig dit. Fan, vi hade ju kunnat ses redan när jag var i Stockholm år 2017. Då när jag sålde min bok på Scenkonstmuseet. Varför tänkte jag inte på det? Ja ja, det är dags nu i alla fall. Hemresan får lösa sig bäst den vill. Aldrig att jag tänker ställa in resan jag har sett fram emot i flera månader, bara för att det pågår något arbete på tågbanorna. Till Stockholm kommer jag, resten får lösa sig på ett eller annat sätt.
Alltså, fatta vad coolt egentligen att flytta runt lite i större delar av Sverige. Tänk om man bara hade möjlighet att göra det. I mitt fall skulle det vara ganska omöjligt. Det skulle innebära att jag blir tvungen att byta både assistenter och assistansbolag jämt och ständigt. De kommer liksom inte att flytta med mig då de har sina egna liv här. Förresten vet jag inte vad jag skulle göra så långt bort. Jag lär knappast få ett jobb där. Inte heller kan jag plugga. Bara små kurser, men det kan jag ju göra här också. Fast det hindrar inte att det hade varit coolt att se något annat och knyta kontakter på annat håll. Det skulle vara rätt coolt att bo i Göteborg. Om inte annat så hade jag jag lätt kunnat hänga på Liseberg var och varannan dag. Kommer inte bo i Staffanstorp i hela mitt liv. Några år till i alla fall. Ska ju flytta till Vikhem nästa år. Fast någon gång i mitt liv kommer jag flytta till Lund eller Malmö. Eller, kanske till och med till Helsingborg. Vi får väl se vad framtiden har att bjuda på.