Från grå mus till lila queen
Varför är det egentligen så himla viktigt vad andra ska tycka och tänka om en?
Jag har alltid gått min egen väg och kört mitt eget race. Ända sedan jag var liten gjorde jag som jag ville, oavsett vad andra tyckte. Har det fortsatt så hela livet? Nej, tyvärr inte.
När jag gick i skolan ville jag inget hellre än att vara som alla andra. Jag skämdes över mig själv. Skämdes för att sitta i rullstol. Skämdes för att höra dåligt. Skämdes för att jag inte hade några vänner. Känslan av otillräcklighet åt upp mig inifrån och jag ville bara krypa ur mitt eget skinn. I alla fall i skolan och i sällskap med jämnåriga. Det var egentligen bara när jag var ensam som jag kunde vara mig själv helt och hållet.
Med det sagt så mådde jag inte bra av att ständigt sträva efter andras åsikter. Det var nog lite det som bidrog till min psykiska ohälsa och Anorexi. Idag mår jag bättre. Vet ni varför? Jo, för att jag inte längre bryr mig om vad andra ska tycka och tänka. Jag orkar inte längre sträva efter alla trender, normer och oskrivna regler. Jag är trött på att försöka vara någon jag inte är, och jag vill definitivt inte vara som alla andra. Då kommer jag att dö av akut tråkmånsfeber. Seriöst, livet hade ju varit sjukt tråkigt om alla skulle vara exakt likadana.
Förut hatade jag ordet "Speciell". Jag tolkade det som något negativt. Det var ett ord jag förknippade med konstig, onormal och töntig. Det är först nu jag har förstått hur coolt det är att vara annorlunda. Det är beundransvärt att våga gå sin egen väg och köra sitt eget race. Jag orkar fan inte bry mig om vad andra tycker om mina kläder, min musiksmak eller att jag pratar med mina nallar. Jag gör vad jag vill och väljer det jag tycker är snyggt. Inte för att jag har hört något negativt om mitt utseende, det var bara ett exempel. Sedan är det klart att det kommer perioder då jag har extremt svårt att acceptera mitt utseende och min kropp, men vem är det som bestämmer hur man ska se ut egentligen? Gud, eller?
Och det här med min funktionsnedsättning är något jag bara inte orkar bry mig om längre. Jag har bestämt mig för att från och med nu bara se det som är positivt med min funktionsnedsättning. Hade jag verkligen varit den jag är, om jag inte satt i rullstol? Knappast! Så varför ska jag då gå och önska att jag kunde gå? Om jag kunde gå så hade jag kanske inte skaffat Sigge. Ännu mindre startat Mimmi Delux. Om jag hade 100 procents syn och hörsel, så hade jag inte träffat mina vänner från US och FSDB.
Så här är det. Jag har startat min unika Mimmi Delux-stil. Det betyder att det är väldigt mycket lila, det är ju Mimmi Delux färg. Nu återstår det bara att köpa en satans massa lila kläder. Fast först måste jag verkligen rensa min garderob. Herregud, det kommer ta hur lång tid som helst. Jag får sätta på musik på hög volym och kanske, om jag gör det på en helg, ta ett glas vin samtidigt.
Jag har bestämt mig för att från och med nu gå "all in" på min nya stil och bara göra sådant jag brinner för och tycker är snyggt. Sedan får andra säga vad de vill. I don't give the shit!
Jag har börjat pynta min rullstol. På ekrarna sitter det lila tygblommor och under sitsen har jag satt en ljusslinga. Tidigare hade jag bara sett lampor på permobiler. Min rullstol är den första "vanliga" rullstolen jag har sett med lampor, och det är ju ganska coolt. Eller hur? Funderar även på att knyta stora, eleganta, lila rosetter någonstans på rullstolen. Och så ska jag också bli en lila queen. Ska som sagt köpa massor med lila kläder och lila smycken. Kanske hittar något annat snyggt också. Men jag ska inte färga håret lila. Där går min gräns. Jag vill ha kvar mitt blonda hår. Jag nöjer mig med dem lila flätorna av löshår, som jag brukar göra.
Förut visste jag inte vad jag ville. Jag var bekräftelseberoende och visste inte vem jag var. Någonstans inom mig hade jag nog egentligen en önskan om att få visa upp min egen stil, men jag var så fruktansvärt rädd att den stilen skulle vara fel. Idag vet jag att det inte finns några rätt eller fel. Vi är människor, inga dockor eller prydnadssaker. Vi är inga robotar, som andra designar. Vi designar oss själva. Vi formar våra egna liv. Det gör också att vi mår bättre. Andra kan alltid ge oss tips och råd, men ingen kan tala om för oss hur vi ska vara och hur vi ska se ut. Det bestämmer vi själva.
En sak som var skitjobbig när jag var liten var att jag inte bara kunde smälta in i en folksamling. Hur mycket jag än ansträngde mig för att min funktionsnedsättning skulle märkas så lite som möjligt, så kunde jag inte direkt gömma rullstolen. Jag var alltid den som stack ut och syntes. Ja men varför inte? Om jag nu redan sticker ut med min rullstol, så kan jag lika gärna sticka ut lite till! Jag är sjukt lack på att försöka smälta in. Orkar inte ens försöka vara den som följer trenderna och väljer färg efter vad som är modernt. Det är klart att jag vill vara snygg, jag vill inte gå klädd i gamla trasor och ha oborstat hår. Men lila kommer alltid att vara min färg och då kan det lika gärna synas, oavsett vad den som bestämmer trenderna säger.
Kolla gärna in min nya video på YouTube, "Från grå mus till lila queen", där jag berättar mer om Mimmi Delux nya stil! Prenumerera gärna på min YouTube-kanal för att inte missa fler spännande nyheter!Mimmi Delux, Från grå mus till lila queen: Min helt egen unika stilresa