Mimmi Delux

Jag funderar på att döpa om min bok "Tredje året" till "Sista året". Det låter lite bättre och ger läsaren en tydlig uppfattning om att det är sista delen i triologin. Första boken heter "Det är inget allvarligt" och andra heter "Skolk och olagligheter". Böckerna handlar om Olivia, som går på gymnasiet. Hon bor på kollektiv, fast hon är inte funktionshindrad. Hon bor bara på internat för att slippa pendla två timmar varenda dag. Varje bok är ett år ur hennes gymnasieliv, så i "Sista året" tar hon alltså studenten. Första delen skrev jag när jag gick i åttan. Jag längtade så sjukt mycket efter att få börja i gymnasiet och hade så många förväntningar, att jag skrev en bok om det.

Olivias liv på gymnasiet är stort, spännande, romantiskt och ganska farligt. Hon skaffar massor av coola och roliga kompisar, hon blir kär och ihop med en kille som är sex år äldre, förlorar oskulden och lurar sig in på barer och klubbar fast hon är under 18. Och nu är jag alldeles i slutet av bok nummer 3, då hon tar studenten. De kapitlena jag har skrivit den senaste veckan heter "Fy fan vad vi är bra" och "Lyckligare kan ingen vara". Nu ska jag bara skriva det sista kapitlet också. Det är inte så lätt att skriva om något som man aldrig har upplevt (jag tänker nu på studenten), men jag gör så gott jag kan. Jag vet ju ungefär hur det går till, eftersom jag har varit på ett par studentfester och dessutom fått en tydlig beskrivning av en killkompis om vad som händer innan man åker hem till släkten.

Om jag ska vara helt ärlig så kunde jag inte låta bli att hoppas när jag skrev böckerna, att det som Olivia fick vara med om även skulle hända mig. Okej, att hon bröt armen när hon ramlade från en motorcykel är inget som jag vill vara med om, men allt det där med kompisarna och killarna. Ibland önskar jag fortfarande att jag var Olivia, fast på sätt och vis så är jag ju det, eftersom det är jag som har skapat henne.

Haha, nej, det där sista kanske lät lite knäppt. Om jag skulle "vara" mina karaktärer och huvudpersoner, så hade jag ju även varit Gabriel, som finns i böckerna "En sång som aldrig tystnar" och "En sång till livet". Alltså, han är ju en kille! Men ni fattar nog hur jag menar.

När jag skrev "Det är inget allvarligt" så visste jag inte att det skulle bli en triologi, men sen fick jag mer inspiration och tyckte att man kunde följa hennes liv genom hela gymnasiet, och så fick det bli.

Jag har alltid gillat att följa personerna i triologin. Olivia, hennes kompisar och pojkvän. Men den där sommaren för två år sen började jag plötsligt få helt andra idéer. Jag tror att alltihop började när jag var på en konsert och efteråt lyssnade på min favoritlåt, som jag kom på att jag ville skriva en bok om en tjej som blir kär i en sångare. Jag försökte fokusera på att skriva klart "Sista året", som då hette "Tredje året", men det var som om de nya karaktärerna och händelserna tog för mycket plats i mig, så jag gav upp kampen och började på "En sång som aldrig tystnar". Sen blev jag så uppslukad av den att jag helt och hållet tappade inspirationen till "Sista året" och när "En sång som aldrig tystnar" led mot sitt slut, så ville jag inte skiljas från mina favoritkaraktärer, så jag bestämde mig för att skriva en uppföljare. Fast i "En sång som aldrig tystnar" är Alexandra huvudpersonen och i "En sång till livet" är det Gabriel som är huvudpersonen. Allt det här har jag förresten berättat tidigare.

Jag slukades upp totalt av dem två ungdomarna och övriga personer i deras spännande liv, att jag helt glömde bort Olivia. Då och då fick jag en släng av inspiration och började hänga med henne igen, fast det var bara under korta perioder.

Vid den här tiden på året så snackas det ju mycket om studenten och i onsdags hoppade min hjärna plötsligt tillbaka till Olivia, så jag började skriva på kapitel 46, som handlar om hennes studentbal. Sen fortsatte jag att skriva och nu har hon precis tagit sin student och jag har bara ett kapitel kvar.

En gång fick jag tips från en kompis att skriva en fjärde bok, som kanske kunde heta "Efter studenten krisen". Jag funderade på det ett tag, men det blir nog inget av med det. Jag kanske får mer inspiration och då kan jag kanske skriva en novell, men det blir nog inte så mycket att det kan bli en bok till.

Det där med uppföljare och triologier är nog inte riktigt min grej faktiskt. Jag tror att när man har jobbat med samma personer länge, så kan man bli trött på dem. Jag hade ju ett långt uppehåll från "Sista året", eftersom jag bara kände för att skriva annat. "En sång som aldrig tystnar" och "En sång till livet" hänger ju ihop på ett annat sätt, eftersom de två huvudpersonerna lever helt olika liv och umgås med olika personer. Om de inte kände varandra, så hade man kanske inte kunnat gissa att böckerna är byggda på varandra.

När jag skriver så har jag aldrig hela berättelsen i huvudet. Jag vet vem den ska handla om och vad som ska hända, men jag vet inte hur den ska sluta eller hur lång den ska bli. När jag skriver ett kapitel så vet jag självklart vad det ska handla om, men jag vet inte i vilken ordning allt ska hända och exakt vad personerna ska säga till varandra. På sätt och vis så är det inte jag som bestämmer vad som ska hända i mina berättelser, det är karaktärerna som bestämmer. De styr mina fingrar och jag gör som de säger. Jag hänger med dem i deras äventyr och skriver samtidigt ner vad de får uppleva. Ibland blir någon av dem arg på mig, för att jag missat en viktig eller oviktig detalj, och då får jag gå tillbaka och skriva lite mer, så att de ska bli nöjda. Så det är inte jag som avgör hur lång berättelsen ska bli, det är iäspirationen.

När jag var liten kunde jag skriva på säkert fyra böcker samtidigt. Det kändes bra, tyckte jag. Då kunde jag hoppa mellan dem olika berättelserna och skriva på den jag kände för just då. Men nu tycker jag inte att det känns så smart att göra så. Inte för att jag blandar ihop personerna, som vissa andra skulle ha gjort, men det kan bli så himla mycket i huvudet. Dessutom kan jag bli osäker på tidsformen. Då kan det hända att jag skriver "sa", fast det egentligen ska vara "säger", bara för att jag blir förvirrad och trasslar ihop tidsformerna, om jag jobbar med flera berättelser samtidigt.

Men skrivandet är en stor del av mig och det kommer det alltid att vara. När jag skriver mina böcker känns det som om jag kommer in i en helt ny värld, där jag får uppleva spännande saker och dessutom har en massa vänner, som egentligen inte finns. Ibland kan jag verkligen önska att mina karaktärer fanns på riktigt, för de flesta är så himla perfekta. Typ världens snyggaste, snällaste och trognaste pojkvän, världens bästa vän eller världens duktigaste sångare. Även de som inte är så perfekta, men som i alla fall är snälla och roliga, kan jag önska att de fanns.

Jag önskar att man kunde skapa en bild på datorn och sen skriva ut den, så det blev en alldeles levande människa. I så fall hade jag gjort så med mina absoluta favoritkaraktärer. Fast om man tänker efter så hade det kanske inte varit så kul, för då hade jag inte kunnat skriva om dem personerna längre. Nej, det är nog bättre att behålla dem i huvudet och fortsätta att fantisera.