Ut i arbetslivet
Nu har jag äntligen börjat med min efterlängtade arbetsträning. Känns så skönt och stort att äntligen ha tagit ett steg ut i arbetslivet. Det är på Erikshjälpens second hand butik i Lund. Jag är där varje tisdag och fredag och just nu jobbar jag på kontoret. Det är jättespännande. I fredags fick jag välja ut några böcker från bok-avdelningen och sen fick jag skriva recensioner av dem. Jag valde sådana böcker som jag redan hade läst. Perfekt arbetsuppgift till en bokälskare som jag. Även om jag i framtiden när jag har ett riktigt jobb inte skulle vilja sitta ensam på ett kontor, (inte bara i alla fall), så är det ändå en bra början. Det är ändå ett kliv ut i arbetsmarknaden. Som jag har längtat. Nu har jag en anledning att stiga upp tidigt på mornarna. Även om jag aldrig har varit någon morgonmänniska, så är det ändå lite lättare nu när jag vet vad jag stiger upp till. Jag hade aldrig någonsin fått för mig att gå upp klockan åtta, om jag inte hade en speciell anledning att göra det.
Jag har till och med skaffat en egen väckarklocka. Eller, skaffat och skaffat. Man kan snarare säga att jag har börjat med den igen. När jag gick i skolan så hade jag en helt vanlig klockradio, men tillsatte en apparat med en rund grej, som vibrerade när klockan ringde. Den runda saken låg under min kudde och på så sätt kände jag när den vibrerade, eftersom jag inte hörde ringandet. Den där vibrations-manicken har jag börjat med igen, fast jag använder min telefon som alarm istället. Det är mycket enklare och smidigare, för på telefonen kan jag både ställa alarmet, snooza och stänga av helt själv. Alarmet ringer cirka tio minuter innan jag verkligen måste gå upp, så jag snoozar i tio minuter och nästa gång det ringer går jag upp.
Jag provade den här tekniken redan i måndags, för att kunna vara säker på att det funkade på tisdagen. Jag ställde klockan på nio, eftersom jag ändå inte skulle göra något särskilt på måndagen. När alarmet ringde på måndagsmorgonen, kändes det som om hela sängen skakade. "Ja, ja, ja, jag ska stänga av dig!" sa jag till mobilen, innan jag gjorde just det. Stängde av, alltså. Så, ja, den funkar alldeles utmärkt, den där specialanpassade väckarklockan. Det känns väldigt skönt. Assistenterna behöver inte väcka mig alls på tisdagar och fredagar. Jag vaknar av alarmet och efter att ha snoozat en gång, inte mer, ropar jag själv på assistenten. På något sätt känns det mer vuxet att kunna vakna till sin egen klocka när man ska upp och jobba. Det är betydligt bättre än att assistenterna väcker mig. Det gör de ändå de andra dagarna, men en dag när jag blir trött på det kan jag ju se till att jag alltid vaknar till alarmet. Det är mycket mer självständigt att inte längre behöva vara beroende av att någon annan alltid kommer in och väcker mig varje morgon.
På Erikshjälpen känns det verkligen som om jag är en av dem. Jag har till och med fått en egen namnbricka, som alla andra som jobbar där också har.
Anledningen till att det där med att sitta på kontor hela dagarna inte är något jag vill göra i framtiden, beror helt enkelt på att jag vill ha kontakt med kollegorna. Självklart är det bra att kunna ha ett kontor ibland, när man till exempel måste göra något med datorn, men kamratskap är ju också viktigt. I alla fall för mig. Det är viktigt att jag känner dem jag arbetar ihop med och inte bara kan deras namn. Sen är det klart att det tar mycket energi att ha tio människor runt sig konstant, speciellt när man inte ser och hör så bra. Fast det är ändå viktigt för mig att jag har mer eller mindre kontakt med mina kollegor, så att jag inte känner mig isolerad. Kontakt med andra är oerhört viktigt för mig. Även om man inte behöver bli bästis eller ens kompis med alla sina kollegor, så är det ändå skönt att ha människor runt sig. Det är just därför jag aldrig skulle ta ett ensamt jobb som nästan bara innehåller hemarbete igen. På Funkarredaktionen kände jag knappt ens mina kollegor, jag visste bara vad de hette. Den enda arbetskamraten jag verkligen kände var min bästa vän Elin, men henne kände jag ju sen tidigare. Man får ingen kontakt med sina kollegor, om man bara får jobba hemifrån. Visst, lite hemarbete får de flesta ändå göra ibland, men inte bara.
Att jobba på plats är verkligen min grej, jag vet det nu. Att komma dit och utföra sina arbetsuppgifter, äta lunch på jobbet och gå hem när arbetsdagen är slut, det är något som jag har saknat. Och alla som har uttryckt att de inte tror att jag klarar av att arbeta. Nu borde de se hur fel de har haft. Jag menar, även om det här bara är en arbetsträning, så skulle det lika gärna kunna vara ett riktigt jobb. Min praktikledare presenterar mig för dem andra anställda, precis som om jag också vore en anställd, och det gör mig galet stolt. Jag är även stolt över hur bra jag sköter arbetet. Jag ser till att komma i tid, tar ansvar för mina uppgifter och så fort jag inte vet vad jag ska göra, frågar jag någon, för att jag inte ska bli sittande rakt upp och ner och inte göra någonting. Jag försöker till och med att inte bli stressad när något krånglar. Till exempel i tisdags, när jag inte kunde logga in på deras nätverk på min dator. Hade det hänt utanför arbetet så hade jag blivit irriterad och svurit, men bara för att jag var på arbetsplatsen, var jag ovanligt lugn. Cool-lugn, skulle jag vilja säga. Jag ansträngde mig verkligen för att behålla tålamodet och tänkte att det här faktiskt var en del av mitt arbete. Visst blev jag lite frustrerad vid något enstaka tillfälle, men jag visade inte det. Som sagt, cool-lugn. Det hade jag inte varit, om det hade hänt hemma eller någon annanstans. Kanske berodde det också på att jag visste att när man arbetstränar så tittar de bland annat på min stresshantering. Därför fick jag inte bli stressad, annars kanske de skulle dra någon slutsats kring det. Så jag höll mig lugn, även när tekniken, som alltid har en förmåga att reta upp mig, inte ville samarbeta.
Jag ser verkligen framemot fortsatt samarbete med Erikshjälpen.j