En bok som alla borde läsa

Nu vill jag tipsa alla om en fruktansvärt bra och lärorik bok, som jag läste ut innan helgen. Det är Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra". Den handlar om henne själv och hur hon upplever sin psykiska ohälsa. Hon har varit sjukskriven, inte en utan två gånger, på grund av kraftiga panikattacker, svår ångest och djup depression. Hon berättar rakt och ärligt om det hon varit med om. Boken ger läsaren en tydlig uppfattning om psykisk ohälsa. Therese berättar om hur det är för henne, men hon ger också läsaren tips och råd. De tips riktar sig både till den som mår dåligt själv och till den som har en vän eller familjemedlem som mår dåligt. Hon förklarar skillnaden mellan två sorters ångest. Ringlig ångest, alltså ångesten som man känner inför en arbetsintervju, inför en redovisning i skolan, ett möte eller inför en flygtur. Eller så kan det vara oro och ångest när man vet att man har gjort eller sagt något som man inte borde. Ringlig ångest finns det oftast en förklaring till, en eller flera. Och så finns det "oringlig ångest" och det är det som Therese lider av. Där kan man tänka sig ångest inför en flygresa eller något annat, fast hela tiden, dygnet runt i flera veckor, månader eller till och med ett helt år. Ångesten kan även utlösas helt utan någon som helst anledning. Det behöver inte ha hänt något, den kommer ändå.

Det fick mig att förstå att man inte kan säga "riktig" ångest, för båda sorterna är riktiga. Det är bara skillnad om någon har panikångest varje dag, utan att veta varför, medan någon annan har ångest inför ett stort prov i skolan. För den ångesten kan gå över när provet väl är slutfört, medan den dagliga panikångesten bara fortsätter.

Det fanns mycket i den boken, som fick mig att känna igen mig och tänka till. Jag har upplevt mycket av det som Therese har varit med om, men kanske inte på samma sätt. Jag har också haft panikattacker, fast inte så starka som hon. Jag har inte trott att jag är akutsjuk och döende när jag har fått panikattacker. Men att inte alltid kunna gå ut på restaurang utan att få ångest, det känner jag igen.

Boken handlar också lite om hennes uppväxt, hur hennes liv såg ut innan hon började må dåligt.

Det är underbar roman och Therese skriver rakt ut ur hjärtat, känns det som. För den sista meningen i boken är: "Var rädd om dig". Så skriver nog även Mia Törnblom och hon skriver också rakt ut ur hjärtat.

Therese Lindgren och Mia Törnblom är två kvinnor som jag verkligen beundrar. De har båda mått dåligt, ändå är de så starka idag. Båda två har haft svag självkänsla, men tränat upp det. Det betyder inte att Therese alltid mår bra idag. Hon säger själv att hon ännu inte är helt fri från ångest, panikattacker och dålig självkänsla. Däremot så har hon lärt sig att hantera det. Och det är otroligt positivt.

Jag kan verkligen se upp till henne. Inte bara för att hon har lärt sig att hantera ångest, utan också för att hon vågar berätta om det. Hon beskriver i detalj hur hennes allra första panikattack kändes. Själv vet jag inte ens om jag skulle våga skriva om min ångest på facebook. Eller, jag kan skriva att jag har ångest, och då skriver jag oftast bara ordet "Ångest" och lägger till en sådan där "Känner sig ledsen" eller "orolig". Men att bara helt öppet och i detalj berätta hur det känns. Det vet jag inte om jag skulle förmå mig att göra. Kanske någon gång i framtiden, men inte just nu.

Nu för tiden undviker jag oftast att skriva statusuppdateringar på facebook om att jag mår dåligt, av rädsla för att mina vänner ska tycka att jag är för negativ. Någon enstaka gång kan jag kanske göra det.

Jag menar självklart inte att Therese Lindgren är negativ, bara för att hon skriver sådant, tvärtom. Hon är otroligt stark och modig. Jag beundrar henne, som sagt! Det är bra att våga prata och skriva om det. Att lida i tysthet leder nästan alltid till ännu sämre mående.

Efter att ha läst "Ibland mår jag inte så bra" fick jag inspiration. Tänk om jag också skulle skriva en bok om mitt dåliga mående och hur det påverkar mig. En självbiografi, liksom. Den kanske inte bara måste handla om hur jag mår, utan också vad jag har varit med om. Jag har ju redan försökt mig på att skriva en självbiografi, som jag gett upp med. När folk frågar varför jag gav upp, så brukar jag svara att den handlade så mycket om saker som hände när jag var liten, saker som jag helst inte vill tänka på, för dessa minnen gör mig ledsen, arg och ger mig ångest. Men det handlar nog också om att jag faktiskt har problem att minnas vissa saker i detalj. Det funkar ju inte att bara skriva:

"Jag låg på sjukhus och det var jobbigt. Jag ville åka hem".

Jag måste ju berätta lite mer om vad som hände på sjukhuset också, men det kanske jag inte kommer ihåg, för jag var så liten då.

Jag har tänkt att jag kanske ska göra ett nytt försök med självbiografin, fast börja lite längre fram i mitt liv. Jag behöver inte börja från när jag gick på dagis, utan jag kan låta läsarna få följa mig när jag var lite äldre. Då låg jag visserligen också en del på sjukhus, men det var också någon gång i tonåren som jag började må psykiskt dåligt. Jag sökte bekräftelse och var inte nöjd med mig själv.

Sen har jag inte velat skriva om när jag var kär och ihop, för jag vill inte att alla ska fatta vilken kille det handlar om. Nu slår det mig att jag faktiskt kan döpa om killen i fråga, fast ge honom ett annat namn. Det är jättevanligt att författare gör så när de skriver självbiografier.

Jag blir i alla fall mer sugen på att skriva om sådant som hände när jag var typ i tonåren, än att behöva dras tillbaka till händelser som inträffade när jag var ett litet barn. Det är som att behöva leta upp en massa nycklar till dörrar, som jag vill ha låsta. Dörrar in till spökhuset. Visst, det var en del spökhus när jag var tonåring också, men jag behöver ju inte ta med allt i boken.

Äh, jag får fundera vidare på idén med att skriva en självbiografi. Det kanske vore något för framtiden.

Min favoritförfattare och inspirationskälla

Katarina von Bredow, en svensk författare, har varit min idol så länge jag kan minnas. Ända sen jag läste "Hur kär får man bli", har jag beundrat henne djupt.

Jag minns att jag var 12 år och hade precis slutat femman. Efter skolavslutningen åkte jag med mina föräldrar till stan. Jag köpte "Hur kär får man bli" på ljudbok. Alltså, ingen talbok som jag laddar ner från MTM och lyssnar på i min spelare, utan en CD-bok med en skådis som inläsare.

Från och med den dagen lyssnade jag på den boken, och från och med den dagen har Katarina von Bredow varit min stora favoritförfattare. Hon skriver om kärlek som ingen annan och är helt jävla asgrym på att uttrycka blickar, känslor, karaktärer och drama. Hon är otrolig!

Jag kan utan tvekan rekommendera alla att läsa hennes böcker! Idag, faktiskt alldeles nyss, läste jag ut "Släppa taget", som är en av hennes senaste. Det finns en fristående fortsättning också, "Tappa greppet". Den ska jag börja läsa redan ikväll. Jag måste bara. Allting är så verkligt i hennes romaner. Det är sådant som mycket väl skulle kunna hända på riktigt, eller kanske till och med har hänt.

Så är det i mina böcker också. Det är saker som kan inträffa i verkligheten. Någonstans i världen kanske det sitter någon och längtar intensivt efter sin systers pojkvän. Samtidigt blir någon mobbad och trakasserad för sin dövhet. Ja, sådana saker.

Kort presentation om boken "Släppa taget".

Stella och Elsa är enäggstvillingar. De är lika på utsidan, men mer olika på insidan. Stella är utåtriktad, social och går lätt framåt, medan Elsa är mer försiktig och tillbakadragen. Man får följa hennes hemliga förälskelse i Elliot.

Det är något med Katarinas böcker som gör att man inte kan sluta läsa. Jag började på "Släppa taget" i lördags och nu har jag alltså redan läst ut den. Okej, inte direkt något världsrekord i läsning, men det var omöjligt att sluta. Redan från första sidan fångades jag av ungdomarnas värld, alla fantastiska beskrivningar och det lättbegripliga och äkta språket, som gör att man kan hänga med utan problem.

Katarina är min inspirationskälla. Hon inspirerar mig i mitt eget skrivande. Jag menar inte att jag härmar henne, för jag har ju min egen stil när jag skriver, men jag kan hämta inspiration från hennes böcker. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli en lika bra författare som hon. Det kan bli tufft. Hennes romaner är så perfekta, liksom!

Ja, som sagt så är jag ett stort fan av henne. Jag har sällan blivit så imponerad av någon annan författare som av henne. Visst har det hänt att jag har tyckt om en annan författare, men Katarinas böcker går rakt in i mitt hjärta.

Hennes första bok heter "Syskonkärlek" och kom ut år 1991. Första gången jag hörde den titeln, förstod jag inte att det helt enkelt handlade om två syskon som blev kära i varandra. Jag menar, de flesta syskon tycker ju om varandra, men inte på samma sätt som Ludvig och Amanda. Så är det med i stort sätt alla hennes boktitlar. De avslöjar ingenting om innehållet. Man får läsa ett tag, innan man förstår varför boken heter som den gör.

Det är ytterligare en grej som vi har gemensam, hon och jag. Jag brukar också försöka döpa mina böcker till något, som inte avslöjar vad de handlar om. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att döpa en bok till "Ellinors förbjudna kärlek". Då fattar man ju vad det handlar om, redan innan man slår upp första sidan. Okej, man vet inte vad som är förbjudet, men det blir klart att det handlar om Ellinor och hennes kärlek. Någon gång har jag skrivit på facebook och bett om tips på boktitel. Jag har kortfattat berättat vad den ska handla om, eftersom jag trott att det ska göra det lättare, men förslagen jag har fått har varit på tok för avslöjande. Jag vill att titeln ska vara lite mystisk, något som väcker intresse och får läsaren att undra vad det handlar om. Om man inte gillar kärlekshistorier, kan man lägga ifrån sig boken då det visar sig att den handlar om kärlek, men om ämnet står med i titeln och man är en sådan som inte gillar kärleksberättelser, slår man inte ens upp första sidan. Fattar ni hur jag menar?

Här är några andra favoriter av Katarina von Bredow.

"Knappt lovlig". "Hur kär får man bli". "Som jag vill vara" och "Flyga högt".

Alltså, jag menar inte att någon är dålig eller så, men jag älskar alla hennes böcker och det här är mina favoriter. Och så "Släppa taget" då.

Ni som inte har läst Katarinas böcker, vad väntar ni på? Gå ner till biblioteket och låna en bok. Eller, som jag gör, ladda ner någon talbok från MTM. Sätt eller lägg er sedan bekvämt, öppna boken och börja läsa! Jag lovar att ni kommer att bli grymt imponerade!

Ett boktips

Hej alla glada!

Idag läste jag ut en sjukt bra bok, som jag skulle vilja tipsa er andra om. Den heter "Jag är ju så jävla easy going" och är skriven av Jenny Jägerfäld.

Boken handlar om en tjej som heter Johanna. Hon har det jobbigt hemma, för båda hennes föräldrar är sjukskrivna och pappan är deprimerad. Han sitter bara framför teven hela dagarna och har nästan slutat prata. Det här leder till att familjen har väldigt dålig ekonomi.

Samtidigt som Johanna plågas av det som händer hemma, är hon även väldigt intresserad av en tjej. En livsfarlig kille på skolan hotar Johanna och plötsligt hamnar hennes liv i hans händer...

 

Det är en väldigt stark, gripande och även rolig roman. Jag gillar författarens sätt att skriva. Hon blandar humor med tragiska händelser och hennes språk är starkt och roligt. Mitt i alltihop kan läsaren börja fnissa åt ett roligt ord eller uttryck, fast själva händelsen inte är särskilt komisk. Ja, sådana författare gillar jag och en sådan författare vill jag också bli.

Därför vill jag gärna rekommendera den här boken. Är inte titeln ganska rolig också? "Jag är ju så jävla easy going". :)