En av de bästa böckerna jag har läst

Nu vill jag tipsa om en skitbra bok som jag nyligen har läst ut. Den heter "Stressade tjejer" och är skriven av Jacqueline Wilson. Det står på bokens baksida att Jacqueline är Englands näst bästa författare. Det står även att hon varje vecka får hundra tals blev från tjejer som berättar att de känner igen sig i hennes böcker. Det kan jag mycket väl förstå. Hade jag inte varit så värdelös på att skriva på engelska så hade jag nog också skrivit till henne. Jag menar, jag har inga större problem med att prata engelska, men skriva är tio gånger svårare.

 

Ja ja, tillbaka till boken. Jag vet att det finns två andra böcker som hör till. "Stressade tjejer" är en uppföljare på "Kära tjejer", och så finns det "Tjejer på stan". Kanske finns det fler än så. Jag får kolla upp det. Jag läste både "Kära tjejer" och "Stressade tjejer" på mellanstadiet. Den tredje har jag inte läst än.

Hur som helst så handlar böckerna om de 14-åriga tjejerna Ellie, Madine och Magda. De är allra bästa vänner, men samtidigt väldigt olika. I "Stressade tjejer" krånglar saker till sig för dem. Ellie ser sig plötsligt som en elefant och bestämmer sig för att börja banta, vilket leder till att hon utvecklar en ätstörning. Madine har alltid klätt sig i svart, fast nu har hon börjat byta stil för att kunna passa som fotomodell. Magda har alltid varit skitsnygg och har jämt en massa killar efter sig, men även hon byter stil helt och klipper av håret och färgar det. De här tjejerna är helt klart stressade, på gränsen till desperata.

Jag läste som sagt den här boken i skolan på mellanstadiet, men nu, många år senare, läste jag den igen och plötsligt förstår jag budskapet i boken mycket bättre än när jag var 10-11 år. Mycket av det som händer i boken hade jag dessutom hunnit glömma bort. Det är ju inte så konstigt, men när jag läste det igen fattade jag det på ett helt annat sätt. Man har ju hunnit skaffa sig mycket bättre koll på saker och ting på så många år. Jag minns inte alls hur jag uppfattade boken på mellanstadiet. Antagligen tyckte jag bara att den var bra, men jag tänkte liksom inte alls så mycket som jag gjorde nu.

Vet ni hur lång tid det tog att läsa ut den? Knappt en vecka. Jag läste den varje dag ända sen jag hade lagt in den i min spelare, kunde inte låta bli. Jag började att läsa den i söndags kväll och i förrgår var den redan slut. Typiskt. Jag hade velat veta mer om hur det går för Ellie, men jag får väl snart läsa "Tjejer på stan".

Den här boken är mycket gripande, men även lite humoristisk här och där. Det är en väldigt djup bok där kärlekstrassel, fotomodellplaner, ätstörningar och jobbiga småsyskon blandas. Samtidigt som jag kan bli så arg på Ellies pappa för att han inte förstår henne, så förstår jag honom på något sätt. Fast det hindrar inte att jag tycker att han borde agera annorlunda och vara lite mer varsam med Ellie.

Jag fattar varför Jacqueline Wilson beskrivs som Englands näst bästa författare. Hon har verkligen fått in en styrka och ett trovärdigt sätt i sina böcker. Det går inte att sluta läsa. Vissa kvällar var jag tvungen att tvinga mig själv att stänga av talboken och lägga ifrån mig spelaren, eftersom jag började bli så trött att jag inte längre kunde hänga med i handlingen. Jag tror också att en annan anledning till att jag tycker om den här boken så mycket, är att jag kan relatera till Ellie och hennes vänner. Framför allt till Ellie. Jag speglar mig i henne och tänker att om hon hade funnits, så hade jag velat träffa henne, eftersom vi två har så mycket gemensamt.

Så jag kan verkligen rekommendera "Stressade tjejer". Fast det kan vara bra att läsa "Kära tjejer" först, om man vill läsa dem i rätt ordning.

 

Åh, det där med att få brev från sina läsare! Gud vad jag hoppas att det kommer att hända mig när jag har gett ut min bok! Okej, jag kommer säkert inte att få flera hundra, som Jacqueline får, men åtminstone några. Jag vill också skriva böcker som ungdomar kan känna igen sig och relatera till. Jag hoppas och tror att "Hur korkad får man bli" är en sådan bok som många i tidiga tonåren kan relatera till. Det påstod lektören som läste den för ett år sen i alla fall. Men när ska något förlag ta sitt förnuft till fånga och ge ut den?! Jag kommer att skapa en sådan författarsidaa på facebook och hoppas att mina läsare skriver till mig. Kanske får jag också meddelanden från tjejer som berättar att de känner igen sig i "Hur korkad får man bli". Kanske kommer det att komma bokrecensioner om den. Åh vad jag hoppas!

Nej, nu ska jag nog ta och rätta vidare på min bok. Försöker tänka att ju oftare jag rättar och ju mer jag anstränger mig för att göra den bättre än bäst, desto större är chansen att något förlag slutligen nappar på kroken och säger:

"Ja, Mikaela, nu ger vi ut din bok!"

Kanske går det fortare också ju mer jag anstränger mig. Herregud, jag måste bara våga tro på det själv, men det är inte så lätt alltid. Fast jag försöker intala mig att den redan har blivit bättre, för den allra första versionen jag skrev när jag var ungefär 17-18 år var säkert inte alls så här trovärdig och fångande. Så den är redan bra och den kan bli ännu bättre och slutligen blir den bäst! Undrar bara hur lång tid det kommer att ta.

En bok som alla borde läsa

Nu vill jag tipsa alla om en fruktansvärt bra och lärorik bok, som jag läste ut innan helgen. Det är Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra". Den handlar om henne själv och hur hon upplever sin psykiska ohälsa. Hon har varit sjukskriven, inte en utan två gånger, på grund av kraftiga panikattacker, svår ångest och djup depression. Hon berättar rakt och ärligt om det hon varit med om. Boken ger läsaren en tydlig uppfattning om psykisk ohälsa. Therese berättar om hur det är för henne, men hon ger också läsaren tips och råd. De tips riktar sig både till den som mår dåligt själv och till den som har en vän eller familjemedlem som mår dåligt. Hon förklarar skillnaden mellan två sorters ångest. Ringlig ångest, alltså ångesten som man känner inför en arbetsintervju, inför en redovisning i skolan, ett möte eller inför en flygtur. Eller så kan det vara oro och ångest när man vet att man har gjort eller sagt något som man inte borde. Ringlig ångest finns det oftast en förklaring till, en eller flera. Och så finns det "oringlig ångest" och det är det som Therese lider av. Där kan man tänka sig ångest inför en flygresa eller något annat, fast hela tiden, dygnet runt i flera veckor, månader eller till och med ett helt år. Ångesten kan även utlösas helt utan någon som helst anledning. Det behöver inte ha hänt något, den kommer ändå.

Det fick mig att förstå att man inte kan säga "riktig" ångest, för båda sorterna är riktiga. Det är bara skillnad om någon har panikångest varje dag, utan att veta varför, medan någon annan har ångest inför ett stort prov i skolan. För den ångesten kan gå över när provet väl är slutfört, medan den dagliga panikångesten bara fortsätter.

Det fanns mycket i den boken, som fick mig att känna igen mig och tänka till. Jag har upplevt mycket av det som Therese har varit med om, men kanske inte på samma sätt. Jag har också haft panikattacker, fast inte så starka som hon. Jag har inte trott att jag är akutsjuk och döende när jag har fått panikattacker. Men att inte alltid kunna gå ut på restaurang utan att få ångest, det känner jag igen.

Boken handlar också lite om hennes uppväxt, hur hennes liv såg ut innan hon började må dåligt.

Det är underbar roman och Therese skriver rakt ut ur hjärtat, känns det som. För den sista meningen i boken är: "Var rädd om dig". Så skriver nog även Mia Törnblom och hon skriver också rakt ut ur hjärtat.

Therese Lindgren och Mia Törnblom är två kvinnor som jag verkligen beundrar. De har båda mått dåligt, ändå är de så starka idag. Båda två har haft svag självkänsla, men tränat upp det. Det betyder inte att Therese alltid mår bra idag. Hon säger själv att hon ännu inte är helt fri från ångest, panikattacker och dålig självkänsla. Däremot så har hon lärt sig att hantera det. Och det är otroligt positivt.

Jag kan verkligen se upp till henne. Inte bara för att hon har lärt sig att hantera ångest, utan också för att hon vågar berätta om det. Hon beskriver i detalj hur hennes allra första panikattack kändes. Själv vet jag inte ens om jag skulle våga skriva om min ångest på facebook. Eller, jag kan skriva att jag har ångest, och då skriver jag oftast bara ordet "Ångest" och lägger till en sådan där "Känner sig ledsen" eller "orolig". Men att bara helt öppet och i detalj berätta hur det känns. Det vet jag inte om jag skulle förmå mig att göra. Kanske någon gång i framtiden, men inte just nu.

Nu för tiden undviker jag oftast att skriva statusuppdateringar på facebook om att jag mår dåligt, av rädsla för att mina vänner ska tycka att jag är för negativ. Någon enstaka gång kan jag kanske göra det.

Jag menar självklart inte att Therese Lindgren är negativ, bara för att hon skriver sådant, tvärtom. Hon är otroligt stark och modig. Jag beundrar henne, som sagt! Det är bra att våga prata och skriva om det. Att lida i tysthet leder nästan alltid till ännu sämre mående.

Efter att ha läst "Ibland mår jag inte så bra" fick jag inspiration. Tänk om jag också skulle skriva en bok om mitt dåliga mående och hur det påverkar mig. En självbiografi, liksom. Den kanske inte bara måste handla om hur jag mår, utan också vad jag har varit med om. Jag har ju redan försökt mig på att skriva en självbiografi, som jag gett upp med. När folk frågar varför jag gav upp, så brukar jag svara att den handlade så mycket om saker som hände när jag var liten, saker som jag helst inte vill tänka på, för dessa minnen gör mig ledsen, arg och ger mig ångest. Men det handlar nog också om att jag faktiskt har problem att minnas vissa saker i detalj. Det funkar ju inte att bara skriva:

"Jag låg på sjukhus och det var jobbigt. Jag ville åka hem".

Jag måste ju berätta lite mer om vad som hände på sjukhuset också, men det kanske jag inte kommer ihåg, för jag var så liten då.

Jag har tänkt att jag kanske ska göra ett nytt försök med självbiografin, fast börja lite längre fram i mitt liv. Jag behöver inte börja från när jag gick på dagis, utan jag kan låta läsarna få följa mig när jag var lite äldre. Då låg jag visserligen också en del på sjukhus, men det var också någon gång i tonåren som jag började må psykiskt dåligt. Jag sökte bekräftelse och var inte nöjd med mig själv.

Sen har jag inte velat skriva om när jag var kär och ihop, för jag vill inte att alla ska fatta vilken kille det handlar om. Nu slår det mig att jag faktiskt kan döpa om killen i fråga, fast ge honom ett annat namn. Det är jättevanligt att författare gör så när de skriver självbiografier.

Jag blir i alla fall mer sugen på att skriva om sådant som hände när jag var typ i tonåren, än att behöva dras tillbaka till händelser som inträffade när jag var ett litet barn. Det är som att behöva leta upp en massa nycklar till dörrar, som jag vill ha låsta. Dörrar in till spökhuset. Visst, det var en del spökhus när jag var tonåring också, men jag behöver ju inte ta med allt i boken.

Äh, jag får fundera vidare på idén med att skriva en självbiografi. Det kanske vore något för framtiden.

Min favoritförfattare och inspirationskälla

Katarina von Bredow, en svensk författare, har varit min idol så länge jag kan minnas. Ända sen jag läste "Hur kär får man bli", har jag beundrat henne djupt.

Jag minns att jag var 12 år och hade precis slutat femman. Efter skolavslutningen åkte jag med mina föräldrar till stan. Jag köpte "Hur kär får man bli" på ljudbok. Alltså, ingen talbok som jag laddar ner från MTM och lyssnar på i min spelare, utan en CD-bok med en skådis som inläsare.

Från och med den dagen lyssnade jag på den boken, och från och med den dagen har Katarina von Bredow varit min stora favoritförfattare. Hon skriver om kärlek som ingen annan och är helt jävla asgrym på att uttrycka blickar, känslor, karaktärer och drama. Hon är otrolig!

Jag kan utan tvekan rekommendera alla att läsa hennes böcker! Idag, faktiskt alldeles nyss, läste jag ut "Släppa taget", som är en av hennes senaste. Det finns en fristående fortsättning också, "Tappa greppet". Den ska jag börja läsa redan ikväll. Jag måste bara. Allting är så verkligt i hennes romaner. Det är sådant som mycket väl skulle kunna hända på riktigt, eller kanske till och med har hänt.

Så är det i mina böcker också. Det är saker som kan inträffa i verkligheten. Någonstans i världen kanske det sitter någon och längtar intensivt efter sin systers pojkvän. Samtidigt blir någon mobbad och trakasserad för sin dövhet. Ja, sådana saker.

Kort presentation om boken "Släppa taget".

Stella och Elsa är enäggstvillingar. De är lika på utsidan, men mer olika på insidan. Stella är utåtriktad, social och går lätt framåt, medan Elsa är mer försiktig och tillbakadragen. Man får följa hennes hemliga förälskelse i Elliot.

Det är något med Katarinas böcker som gör att man inte kan sluta läsa. Jag började på "Släppa taget" i lördags och nu har jag alltså redan läst ut den. Okej, inte direkt något världsrekord i läsning, men det var omöjligt att sluta. Redan från första sidan fångades jag av ungdomarnas värld, alla fantastiska beskrivningar och det lättbegripliga och äkta språket, som gör att man kan hänga med utan problem.

Katarina är min inspirationskälla. Hon inspirerar mig i mitt eget skrivande. Jag menar inte att jag härmar henne, för jag har ju min egen stil när jag skriver, men jag kan hämta inspiration från hennes böcker. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli en lika bra författare som hon. Det kan bli tufft. Hennes romaner är så perfekta, liksom!

Ja, som sagt så är jag ett stort fan av henne. Jag har sällan blivit så imponerad av någon annan författare som av henne. Visst har det hänt att jag har tyckt om en annan författare, men Katarinas böcker går rakt in i mitt hjärta.

Hennes första bok heter "Syskonkärlek" och kom ut år 1991. Första gången jag hörde den titeln, förstod jag inte att det helt enkelt handlade om två syskon som blev kära i varandra. Jag menar, de flesta syskon tycker ju om varandra, men inte på samma sätt som Ludvig och Amanda. Så är det med i stort sätt alla hennes boktitlar. De avslöjar ingenting om innehållet. Man får läsa ett tag, innan man förstår varför boken heter som den gör.

Det är ytterligare en grej som vi har gemensam, hon och jag. Jag brukar också försöka döpa mina böcker till något, som inte avslöjar vad de handlar om. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att döpa en bok till "Ellinors förbjudna kärlek". Då fattar man ju vad det handlar om, redan innan man slår upp första sidan. Okej, man vet inte vad som är förbjudet, men det blir klart att det handlar om Ellinor och hennes kärlek. Någon gång har jag skrivit på facebook och bett om tips på boktitel. Jag har kortfattat berättat vad den ska handla om, eftersom jag trott att det ska göra det lättare, men förslagen jag har fått har varit på tok för avslöjande. Jag vill att titeln ska vara lite mystisk, något som väcker intresse och får läsaren att undra vad det handlar om. Om man inte gillar kärlekshistorier, kan man lägga ifrån sig boken då det visar sig att den handlar om kärlek, men om ämnet står med i titeln och man är en sådan som inte gillar kärleksberättelser, slår man inte ens upp första sidan. Fattar ni hur jag menar?

Här är några andra favoriter av Katarina von Bredow.

"Knappt lovlig". "Hur kär får man bli". "Som jag vill vara" och "Flyga högt".

Alltså, jag menar inte att någon är dålig eller så, men jag älskar alla hennes böcker och det här är mina favoriter. Och så "Släppa taget" då.

Ni som inte har läst Katarinas böcker, vad väntar ni på? Gå ner till biblioteket och låna en bok. Eller, som jag gör, ladda ner någon talbok från MTM. Sätt eller lägg er sedan bekvämt, öppna boken och börja läsa! Jag lovar att ni kommer att bli grymt imponerade!