Jag hatar fördomar!

Jag slutar aldrig förvånas och irriteras över hur mycket fördomar det finns om oss funktionshindrade. Den värsta av dem är ju förstås att alla handikappade är dumma i huvudet, men det finns så många fler. Jag hatar varenda en av dem, utom de bra, fast jag skulle knappast tro att det finns goda fördomar om handikappade. Jag har inte hört någon i alla fall.

Om jag hade fått bestämma så hade det inte funnits några fördomar överhuvudtaget, varken om funktionshindrade eller om någonting annat. Fatta vad bra det hade varit om man inte kunde dömma folk i förväg.

Det är inte så att jag har hört någon säga att jag skulle vara dum i huvudet bara för att jag sitter i rullstol, men det märks ju om någon tror det. Det märks på ens sätt att tala till en, visa en saker och kanske också på människans sätt att titta på en. Jag vet inte, etersom jag inte ser hur folk kollar på mig, men skit samma. Det märks ju på hela jäkla kroppsspråket.

När jag gick på lågstadiet hade jag inte många kompisar. Alla trodde att det skulle vara svårare och till och med tråkigare att leka med mig, bara för att jag råkade vara synskadad. Och när jag hamnade i rullstol vid 9-årsåldern blev det ännu värre. Tur att jag bytte skola i fyran, för om ni inte vet hur det är att vara ensam funktionshindrad på skolan, så kan jag berätta att det INTE ALLS ÄR ROLIGT!! Mina klasskamrater trodde även att min synskada var orsaken till alla mina problem. Till exempel: när jag och några tjejer lekte den där leken där man ska stå helt stilla när musiken stannar och en såg att jag råkade röra lite lite på mig, då var det en annan som sa:

"Men eftersom du är synskadad så är det ju svårt för dig att stå helt still".

WHAT?!! Som om det var förklaringen! Orsaken var ju att jag hade dålig balans och därför inte kunde stå som ett jäkla staty hur länge som helst, men det fattade inte dem.

Det är ju egentligen inte så konstigt att de inte förstod det. Jag fattade inte ens själv, inte förrän nu. Jag tycker bara att det är dumt att de trodde att det var på grund av min synskada, för herregud! Man ser ju inte sig själv utifrån, eller hur?

Människor som får för sig sådana dumma saker brukar jag kalla för trögskallar, fast jag vet att det handlar om okunskap och inte elakhet. Men det är lätt att glömma det, speciellt när folk står fast vid det de tror och inte ändrar uppfattning förrän de får en att bli totalt vansinnig.

Samma sak när det gäller de som tror att jag är blind... Det är jag ju inte, men vad ska jag göra? Jag kan ju inte säga hur mycket jag ser eftersom jag inte vet, för att ingen vet det. Fast det ska faktiskt inte behövas, det räcker att säga att jag ser och inte behöver känna. Det kan man ju tycka, men tyvärr så är det inte alla som begriper det. Som jag har skrivit i ett annat inlägg så är jag dålig på att säga ifrån. Jag försöker bli bättre på det, men hallå! Man ska ju inte behöva bli förbannad för att folk ska fatta. Man ska bara kunna säga klart och tydligt:

"Jag ser faktiskt, så jag behöver inte känna. Om jag vill och behöver känna så gör jag det, men du behöver inte tvinga mig till det".

Okej, folk glömmer och sådant händer ju, men man vill ju inte bli tvungen att säga det en miljard gånger innan de lär sig.

Och det där med att andra kan prata över huvudet på mig är något som jag bara HATAR! När jag var 9-10 år var det en kille som frågade min pappa om jag kunde prata. Bara så där. Han frågade rakt över huvudet på mig om jag kunde prata! Han såg ju min rullstol och tänkte kanske att jag inte hade någon röst heller. Jag blev sååå arg och jag tycker fortfarande att det är oerhört töntigt att undra om jag kan prata eller inte, bara för att jag inte kan gå. För liksom, vaddå? Pratar man med benen eller? Skulle inte tro det va?!

Men att vissa inte vänder sig direkt till mig, utan hellre frågar mina föräldrar eller assistenter, det gör mig rent utsakt skitförbannad, för jag fattar verkligen inte hur de människorna tänker. Det kan ju hända att någon råkar få syn på mig när jag inte babblar, men betyder det att jag inte KAN prata? NEJ!

Fast då är det i alla fall en sak som tröstar mig... Att sjunga på scen. När jag kommer upp på en scen och börjar sjunga, kan man inte tro att jag är utan talförmåga. Man kan ju inte sjunga om man inte kan prata! Självklart gillar jag inte bara att stå på scen för att visa folk att jag har 100 procents talförmåga, jag gör det för att det är kul, för att jag gillar att sjunga.

När jag går till läkaren pratar mina föräldrar över huvudet på mig nästan hela tiden. De påstår att det är för att besöket ska gå snabbare. Jag har aldrig förstått mig på det snacket. Jag är inte långsammare än någon annan. I så fall tänker jag börja gå till läkaren själv, utan föräldrar.

En gång när jag var där med en assistent började läkaren ställa frågor till henne. Hon kunde självklart inte svara på dem, så hon ringde till min pappa och frågade. Jag fattar inte varför. Jag satt ju där, precis bredvid! Antagligen var det doktorn som inte fattade att den som vet bäst om min kropp är JAG och ingen annan, men jag förstår inte varför assistenten inte sa det till honom. Hon kanske blev nervös eller något, då är det ju lätt att göra fel.

Nu för tiden är jag noga med att säga till mina assistenter att inte prata över huvudet på mig, varken med vuxna, barn eller ungdomar. Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt och jag blir nervös varje gång jag ska informera om det, men jag måste ju. Det är bättre att det kommer direkt från mig än om mina föräldrar säger det. Dessutom kommer jag ju att ha assistans dygnet runt när jag går ut gymnasiet och flyttar hemifrån och då måste jag ju göra det själv, för jag kan ju inte ringa morsan så fort assistenten gör fel när jag är över 20 år och har mitt eget liv att ta hand om. Det känns lite skrämmande att tänka på det, att jag som vuxen måste säga till om allt helt själv, men då är det ju bra att jag tränar på det nu. Fortfarande så kan jag tycka att det är jobbigt att säga ifrån till assistenterna, men jag hoppas att jag blir bättre på det med tiden, så att jag slipper bli svettig i händerna varje gång jag ska göra det.

Varm sol

Idag är det varmt. Solen skiner och värmer oss med sina strålar. Jag har badat i poolen i vår trädgård och solat.

Förra veckan var vi i Turkiet. Där var asvarmt, nästan för varmt ibland faktiskt. Men då var det ju tur att man alltid kunde hoppa ner i poolen när man blev för svettig. Dessutom var där jättefint och hotellet vi bodde på var superlyxigt! Vi hade en enorm pool utanför hotellet och såklart en massa solstolar.

Veckan innan jag drog till Turkiet fick jag en skivaa med låten, som jag spelade in i skolan i våras. Låten heter "Saknad" och den har jag skrivit själv. Det blev en asgrym inspelning, om jag får säga det själv? Både trummoo, piano, gitarr, bas och sång förstås. Jag har lagt upp den på YouTube, fast det dröjer lite innan man kan se den.

Snart ska jag åka på läger på Furuboda. Det kanske låter knäppt, men jag har redan börjat fundera över vilken låt jag ska sjunga på talangtävlingen, som kommer att vara den näst sista kvällen på lägret. Förra sommaren sjöng jag "Gabriellas sång" och året innan det sjöng jag "Du är en av alla", som är en låt som jag har skrivit. I år funderar jag på om jag skulle ta "Going crazy" med Ashley Tisdale eller "I miss you" med Miley Cyrus. Det är låtar som jag gillar att framföra och de betyder en hel del för mig båda två, så det är inte lätt att välja mellan dem. Som sagt så kanske det verkar konstigt att jag redan funderar över det, när det är flera veckor kvar, men jag gillar att vara ute i god tid. Om jag inte är ute i god tid, så kanske jag bestämmer där att jag vill sjunga en av låtarna, fast efteråt kanske jag ångrar mig när det är för sent. Om man börjar fundera på det i förväg hinner man ångra sig ett par gånger, innan man måste bestämma sig.

Jag känner mig nästan lite rastlös nu för tiden. Om jag ska vara ärlig så beror det lite på att jag har skrivit klart boken "En sång till livet". Eller, jag är klar med sista kapitlet, men jag måste ju gå igenom hela boken och rätta den, innan jag kan säga att den är helt färdig. Men jag orkar inte göra det just nu, för jag har andra idéer på gång. Jag vill nämligen skriva en självbiografi. Första gången jag fick tips om det var i höstas, då jag praktiserade på Kristianstadsbladet och en reporter där sa att det skulle vara jätteintressant med en bok om MITT liv. Sen dess sa alla att det var en skitbra idé. Självklart gör jag det inte bara för alla andras skull, jag vill verkligen skriva en självbiografi. Jag har redan lite inspiration på saker, som är gripande för en självbiografi. Jag skulle nästan kunna börja på den nu direkt, men det finns ett problem... Jag vet inte hur man skriver en sådan bok. Jag har aldri varit så himla intresserad av självbiografier. Jag har kanske läst någon, men inte tillräckligt många för att jag ska veta hur den ska skrivas och läggas upp osv. Jag är ju van vid att hitta på personer och händelser, men det här ska handla om MIG och jag får inte hitta på något. Jag vet varken var jag ska börja eller var jag ska sluta. Okej, slutet dyker upp senare, men man måste ju ha en börja för att kunna börja :) Jag måste läsa en självbiografi först, så att jag kan få fler tips och råd.

Om du som läser det här inlägget har något tips på hur man skriver en självbiografi så får du gärna kommentera och dela med dig av dina erfarenheter!