Två veckor med världens bästa hund

 
 
 

Jag kan knappt fatta att tiden har gått så fort. Imorgon har Sigge varit här i två veckor, men det känns som mycket längre. Två månader, kanske.

Det är fortfarande superkul att ha honom här. Jag tror faktiskt på riktigt att jag har mitt livs bästa tid framför mig. Sigge trivs väldigt bra här hos mig, det märks. Inte nog med att han kan lägga sig och sova var som helst, till och med mitt på golvet, eller mitt i högljudheten som uppstår när jag och en assistent sjunger karaoke. Ibland är han som en trotsig tonåring och biter på allt och alla. Han kan få fnatt och då är han en riktig stirr-Pelle, eller stör-Pelle, som jag kallar honom ibland. Men han är ändå världens bästa och finaste hund. Det spelar ingen roll vad för bus han hittar på, för han är ändå min favorit över allt annat.

Han är otroligt duktig och har lärt sig att sitta när jag säger till. Fast det är lättast att få honom att sitta när han är relativt lugn. Han håller på att lära sig att gå i koppel och han kommer på inkallning, (ibland i alla fall). Utomhus kommer han på inkallning, men inne tror han att han får göra som han vill.

Vet ni vad det bästa är? Sigge har redan lärt sig att trösta mig när jag är ledsen eller har ångest.

I onsdags fick jag ångest och då ropade jag på honom och satte honom i knäet. Först var han stirrig och skulle bitas, men efter att jag sa: "Mamma är orolig", låg han så fint i mitt knä, tittade på mig med forskande ögon och slickade mig i ansiktet. Jag fick en tår i ena ögat och då slickade han mig precis där.

Igår kväll när vi låg i min säng, brast jag ut i gråt efter att ha haft en skitdag med mycket ångest. Sigge märkte det. Vem skulle inte ha märkt det? Jag grät ganska högt. Då började han slicka mig i ansiktet och på händerna, för han ville trösta mig. Jag borrade in ansiktet i hans päls, som blev blöt av mina tårar. Han slickade mig tills jag hade slutat böla och det var precis som om han ville säga:

"Mikaela, var inte ledsen, jag är ju här".

Varje gång jag snörvlade till, kröp han intill mig och pussade mig.

Nu i efterhand kan jag nästan svära på att jag hade mått mycket sämre, om jag inte hade haft ett fluffigt sällskap i sängen. Utan honom hade jag säkert gråtit mig till sömns den kvällen, eller kanske bölat så mycket att jag inte kunde sova, som jag gjorde i somras när Sami hade åkt hem. Vilken tur att jag lät Sigge få sova hos mig och inte i buren. Han hade ju inte kunnat vara något stöd om han låg i buren, eftersom han inte hade kommit åt att slicka och trösta mig.

Jag har börjat vänja honom vid att sova i min säng. Oftast går det bra, men en kväll var han så stirrig, vägrade att ligga still och ville bitas, så jag lade till slut in honom i buren. Men inatt sov han hos mig hela natten. Det var så himla mysigt. Han låg ovanför mitt huvud och tryckte sig emot mig. Det kändes som om han verkligen ville vara så nära som möjligt. Efter gråtattacken kanske han pressade sig ännu närmare, för att visa att han hela tiden fanns där om jag behövde mer tröst.

Jag vet att jag förra året bloggade om att min längtad efter en egen hund var extra stark, eftersom jag inte mådde bra under en period. Nu har jag ju en egen hund och det känns väldigt tryggt. Jag har någon att söka tröst hos när jag mår pissigt, någon som inte kräver en förklaring och inte har chansen att slänga ur sig kommentarer som kan trigga igång ännu mer ångest. För det är en anledning till att jag ibland undviker att prata med andra människor när jag mår dåligt. Det är så lätt hänt att personen i fråga säger något, som stressar mig eller ger mig ännu mer ångest.

Det finns visserligen en del saker som jag inte var förberedd på när jag skaffade Sigge. Jag trodde till exempel inte att han skulle bitas så mycket. Ibland när han är som allra vildast, kan jag bli stressad och frustrerad över att jag inte lyckas få honom att lugna ner sig. Då slås jag av tanken:

"Tänk om han kommer att vara så här hela livet".

Fast det vet jag egentligen att han inte kommer. Om en månad eller två kommel han att vara mycket gosigare och inte så stirrig. Nu är det självklart inte så att jag är rädd för honom eller något. Jo, lite nervös blir jag nog ibland, men det är som sagt när jag inte vet hur jag ska få honom att lugna sig. Jag vet liksom inte vad som förväntas av mig, vet inte vad jag ska göra. Allt är fortfarande så nytt, både för mig och för honom. Här vill jag förtydliga att jag inte blir rädd för honom, utan det är situationen som gör mig nervös. Men han kommer att lägga av med bitandet, det säger alla. Han är bara en bebis. Hundar är väldigt lika oss människor. Som valpar är de helvilda och springer omkring, precis som små barn. När de blir äldre, lär de sig vad ägaren tycker om eller inte, och vad de får och inte får göra.

Nästa vecka ska jag träffa en tjej, som tränar hundar. Det ska bli väldigt spännande. Kanske kan hon ge mig något tips på hur jag tydligt ska signalera till Sigge att jag inte mår bra och därför bara vill mysa. För ibland vet jag inte om han känner av mitt mående, eller om han ligger så lugnt och fint i min famn, bara för att han är trött. I morse, när Sigge busade omkring i min säng och bet mig, sa jag:

"Sigge, lyssna på mig. Du ska bli en servicehund och sådana hundar bits INTE!"

När han sen började gå iväg från mig, sa jag med en suck:

"Men det skiter du i".

Egentligen trodde jag inte på riktigt att han skulle förstå vad jag sa. Han är ju bara en bebis, så han vet nog inte vad servicehundar är för något. Jag bara sa det, för att snacka med honom.

Jag måste även lära mig hur jag ska leka med honom. Ibland känner jag mig så himla kass, för att jag inte vet hur jag ska leka med min egen vovve. Visst, man kan ju kasta bollar, som han ska hämta, men jag tror inte att han klarar av det just nu. Det kan bli för mycket spring för en liten valp, som jag har läst på internet, plus att jag inte tror att han skulle kunna få in bollen i sin lilla mun. Han får nog vänta tills han blir lite större.

Han kommer att utvecklas. Det gör han ju redan. Jag har börjat göra lite ensamträning med honom. Den längsta stunden han har varit ensam hemma är 40 minuter. Det var väldigt duktigt av honom och jag hade köpt en ny sorts hundgodis på Dollar store, som jag belönade honom med när jag kom hem. Jag köpte bara ett paket godis, eftersom jag inte visste om han skulle gilla den sorten, men det gjorde han verkligen. Han blir så jäkla glad, varje gång jag plockar fram den påsen. Svansen viftar för fullt på honom då.

En annan bra sak är att Sigge inte har något emot att åka bil. I början var jag rädd att han skulle gnälla när han satt i sin så kallade "bilväska", precis som Sami gjorde när han åkte i buren, men Sigge gnäller inte alls. Det är därför det är så bra att börja vänja honom i god tid, alltså redan nu. Om jag bara hade väntat ett litet tag till, innan jag började åka bil med honom, så hade han säkert panik-gnällt precis som Sami gjorde. Jag har dessutom alltid Sigges väska i mitt knä i bilen, med en liten öppning, så att jag kan sticka ner handen till honom. Jag brukar alltid sticka ner handen, bara för att känna hans päls under mina fingrar. Jag älskar att låta fingrarna snudda vid hans obeskrivligt mjuka päls. Jag brukar även gömma ansiktet mot pälsen, eller luta kinden mot den. Den är inte alls sträv, som pälsen på vissa andra hundar är. Sigge är bara mjuk och mysig att röra. Han är ju fluffig också.

 

Vad hade jag gjort utan den här lilla skiten? :)

 
 

Min ljuspunkt i livet

På söndag har Sigge varit här i exakt en vecka. Jag kan knappt tro att tiden har gått så fort. På ett sätt känns det som om han precis kom. Samtidigt är det som om han har funnits här hur länge som helst och jag skulle aldrig, verkligen ALDRIG vilja vara utan honom! Han fyller mina dagar med så mycket glädje och ljus. Idag blev jag tvungen att gå ut med honom när det regnade, men inte ens det gjorde så mycket. Särskilt inte när jag såg att han kissade på gräsmattan. Då blev jag bara glad, för ibland vill han inte ens kissa när vi går ut.

Den här dagen började inte så bra. Jag kände mig ledsen och hade ångest. Och vem var det som hjälpte mig att släppa alla negativa tankar? Jo, Sigge! Det räckte med att assistenten lyfte upp honom i min säng och han blev så översvallande glad att se mig, för att jag skulle känna mig bättre till mods.

Jag har aldrig någonsin träffat en mer morgonpigg hund. Sigge är hur glad och pigg som helst på morgonen. Så fort han får komma upp till mig i sängen, börjar han slicka mig och busa omkring. Han blir helt tokig. Ni andra tänker säkert att hans glada morgonhumör står i kontrast mot mitt, eftersom jag själv är väldigt morgontrött, men sanningen är att han gör mig pigg och glad. Jag har aldrig varit så glad på morgonen, som jag är nu när jag har Sigge.

Igår kväll när jag fick ångest, låg han så fint i min famn. Först fick han fnatt och var allt annat än lugn, men så småningom kom han till ro och låg stilla i mitt knä. Han kanske kände på sig att jag mådde dåligt. Djur har en magisk effekt på oss människor. De känner när det är något som inte står rätt till med oss.

Jag ska träna Sigge ordentligt till att lugna mig när jag har ångest. Hur jag ska göra det vet jag inte, men jag ska gå en kurs. Jag och Sigge ska gå en kurs, både enskilt och med andra valpar. Det tror jag blir jättebra. Jag gissar att vi får lära oss mer vanliga saker i sällskap med dem andra valparna, sådant som "sitt" och "ligg" och så vidare, medan jag ensam får lära honom sådana saker som jag personligen vill att han ska kunna. Till exempel att trösta mig när jag mår dåligt.

Jag tror faktiskt att mitt liv kommer att bli så mycket bättre nu när jag har en hund. Världens sötaste och bästa hund dessutom. Ångesten kommer inte att försvinna helt, men den kanske inte blir lika grov och påtaglig nu. Ingen människa kan trösta en som hundar. Även när jag får riktigt tuffa panikattacker, så kommer Sigge att finnas här och hjälpa mig att ta mig igenom allt det svåra. Han behöver förresten inte göra något speciellt egentligen, det räcker att han finns här, att han existerar och är MIN HUND!

Bara det, att kunna säga att han är "min hund", betyder så oerhört mycket. När jag passade Sami var jag tvungen att säga: "Hunden som jag tar hand om". Jag kunde inte säga att han var min hund, för då kändes det som om jag ljög. Nu är jag hundra procent ärlig. Sigge är MIN, BARA MIN! Även om det kommer att finnas många andra som gullar med honom, så är han ändå min. Han har en speciell plats i mitt hjärta, som ingen annan kan ta. Det räcker att han tittar på mig med sina svarta hundögon, för att hela jag ska fyllas av kärlek.

Jag har längtat så mycket efter det här. Att kunna säga att jag har en egen hund. Framför allt så har jag längtat efter att alltid veta att jag har min vovve här. Det är här han bor. På Knutsborg 16 A. Även om jag kommer att behöva hundvakt då och då, kanske under en längre tid någon gång, så vet jag ju att han alltid kommer tillbaka.

Om man myser med en väns vovve, vet man liksom inte hur länge det varar. Jag menar, om man fäster sig mycket vid en kompis hund och vänskapen slutligen upphör helt och hållet, så kommer man antagligen inte att träffa hunden mer. Med Sigge behöver jag inte oroa mig för något sådant, för han är som sagt alltid här.

Idag hade jag disco med honom i vardagsrummet. Jag och en assistent hade satt på musik på YouTube. Jag höll Sigge intill mitt bröst och vaggade honom i takt med popplåtarna, samtidigt som jag sjöng. Jag övade till några låtar på kören. Roligast var det när jag sjöng "Ain't no mountain". När jag kom till den sista meningen i refrängen: "To keep me from getting to you", kramade jag om Sigge lite extra, liksom för att visa att det var honom jag sjöng om. Ja, visst är det ironiskt? Sångerskan som har sjungit in låten från början sjunger den till en kille, medan jag sjunger till min hund. Men visst är det fint också? Kärlek behöver ju inte alltid vara till en partner, det kan vara till ett husdjur också. Och eftersom jag inte ens har någon partner, får jag rikta all min kärlek mot Sigge, samt sjunga alla kärlekslåtar till honom. Han är min egen lilla mysvovve! <3 <3 <3

 
 

Min fina och busiga bebis

Ikväll när jag går och lägger mig har jag haft min lilla bebis i två dagar. Tiden går så fort. Jag kommer inte att hinna blinka, innan han helt plötsligt fyller 1 år.

Inatt sov han i en gallerbur bredvid sängen. Det får han göra ett par veckor, bara tills han inte längre kissar i sängen, sen får han sova hos mig framöver. Han var jätteduktig inatt. Som jag skrev igår så trodde jag att han skulle pipa mycket inatt, men nej då! Han pep bara två gånger under hela natten, och då var det för att han behövde gå ut och inte för att han saknade sin mamma. Hur skulle han kunna sakna sin hundmamma, nu när han har fått världens bästa matte?

Han verkar trivas jättebra här. Han går runt och undersöker lägenheten, eller så lägger han sig någonstans och sover. Dessutom är han så klok, så han har lärt sig var jag bor, (eller vi, rättare sagt). När jag har varit ute med honom och är på väg hem, går han direkt till min dörr, för nu vet han att det är innanför den dörren han bor.

I morse tog min assistent upp Sigge i min säng. Han började genast vifta på svansen, överlycklig över att vara hos sin mamma, som dessutom hade vaknat. Sen sysselsatte han sig med mitt hår. Han bet i flätan, som om han tänkte dra av den. Varje gång jag tog ner honom till min bröstkorg, kröp han omedelbart tillbaks upp till huvudändan och flätan. När jag hade kommit upp, sa jag åt min assistent att sätta upp mitt hår i en tofs. Jag vågade inte ha det utsläppt, så som Sigge drog. Då kanske jag skulle vara flintskallig innan veckan är slut.

Som alla andra valpar så är han väldigt busig, men världens finaste hund. Han är min lilla älskling! Varje gång jag håller honom i min famn, eller ens låter fingrarna snudda vid hans lurviga päls, blir mitt hjärta alldeles varmt och liksom ömt. Han är min bästa vän, min trogna livskamrat, ljuset i mitt liv. Många par säger ju till varandra:

"Du är ljuset i mitt liv".

För mig är Sigge ljuset i mitt liv. Jag har bara haft honom i två dagar, och det känns redan som om jag skulle dö utan honom. Jag vågar inte ens tänka på det där som alltid händer så småningom. Bäst att låta bli. Det lär ju ändå inte hända på några år, för än så länge är han bara en liten bebis. Världens finaste lilla bebis!

 

Idag har jag fått höra hans första skall. Jag har aldrig hört honom skälla, inte ens när jag bara var och hälsade på honom. Då hade han väl inte kommit på hur man gjorde. Men idag skällde han till. Det kom så plötsligt och oväntat. Det lät inte precis som hundskall brukar göra, snarare som en hostning. Min assistent sprang ut i vardagsrummet där Sigge stod, för att kolla om han hade satt något i halsen, innan hon kom på att det var ett skall vi hade hört. Jag blir glad av minsta lilla framsteg Sigge gör, samtidigt som jag vet att detta kommer att innebära att han skäller så fort det ringer på dörren framöver. Kanske inte nu, men så småningom, när han har börjat använda sin "röst" mer. Det gör ju nästan alla hundar. Inte Bensson, labradoren som jag och min familj hade förut. Han gillade inte att skälla. Om han skulle skälla, så måste han bli tillsagd att göra det, eller så fick man göra något som han inte tyckte om.

Innan jag hamnade i rullstol, brukade jag och min pappa busa med Bensson och locka fram närmast ursinniga skall. Det gjorde vi genom att ropa på honom, och så fort han kom så lyfte min pappa upp mig och vände mig upp och ner. Oj, vad Bensson skällde. Han hoppade omkring och skällde ursinnigt på pappa, som om han ville säga:

"Släpp ner henne, för helvete!"

Inte förrän min pappa ställde ner mig på golvet igen, lugnade vovven ner sig. Han tyckte ju inte om när jag vändes i luften så där. Han ville skydda mig och se till att jag inte blev skadad.

När jag var ännu mindre och gick för långt bort från mina föräldrar när vi var ute, sprang Bensson efter mig och satte sig framför mig. Han blängde på mig, blängde på mina föräldrar och sen på mig igen. Han tänkte säkert:

"Gör något då! Fattar ni inte att detta kan bli farligt?"

Han var överbeskyddande. Tänk om Sigge också blir det med tiden. Nu när han är valp är han busig och vill bara ha roligt, men när han blir lite större. Då kanske han också blir beskyddande och vill inte att det ska hända matte något.

Han har till och med lärt sig att gnälla när han vill komma upp till mig. Jag hörde ett gnyande när jag satt vid datorn. Det var något annorlunda med ljudet. När han vill ut piper han så tyst, att bara mina assistenter kan höra det. Nu var det ett högre pip. Vi hade precis varit ute, så jag förstod först inte vad han ville, men sen såg min assistent att han satt vid min rullstol. Och då fattade vi vad han ville. Då fick han komma upp i min famn och mysa lite.

Jag längtar tills jag kan ha honom i sängen. Han kanske får sova i buren i ett par veckor till, så att han inte äter upp mitt täcke. Han får ju inte ramla ner från sängen heller, eller kissa i den. Men så småningom, förhoppningsvis snart, kan jag låta honom sova hos mig.