Prata med en person i rullstol!

Under min tid som hundägare har jag lagt märke till några saker. En av dem är att det finns två sorters människor. Det finns de som alltid frågar om de får klappa någon annans hund och respekterar svaret, oavsett om det är ett ja eller nej. Den andra sorten skiter i att fråga och gör precis som de vill, utan att bry sig om ägarens åsikter. Visst, de kanske hade backat om jag hade sagt något från början, men problemet är att de är så snabba, så jag märker inte ens att de håller på att börja klappa Sigge förrän det är för sent och sådana människor kan irritera mig så jäkla mycket.

Jag tycker att man alltid borde fråga innan man klappar någon annans hund. Att klappa en hund är inget man bara ska göra i förbifarten. Tänk så här. Om du är ute och promenerar och råkar få syn på en urgullig vovve, som du väldigt gärna vill klappa, men du har lite bråttom så du hinner inte fråga ägaren om lov. Åtminstone inte en hörselskadad ägare, för då finns det en risk att du måste upprepa det flera gånger och det tar bara ännu mer tid. Då kanske du helt enkelt ska låta det vara och hoppas att du får se hunden en annan mindre stressig dag, så att du hinner fråga. Det är inte mer med det.

Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om jag var gående. Hade fler frågat om lov om jag hade stått upp på mina ben? Då finns det ju ingen risk att jag inte kan prata. Men nu, när jag sitter i den här rullstolen, så är ju folk så rädda för att prata med mig, för tänk om jag inte svarar. Det kanske är det som gör att vissa människor bara tar sig rätten att böja sig ner och klappa min hund, utan att fråga. De tror helt enkelt inte att de behöver fråga. Nej, de tror inte att jag kan prata, bara för att jag sitter i rullstol. Så om någon kommer runt hörnet och får syn på Sigge, så kanske deras första tanke är att fråga ägaren om de får klappa sötnosen, men sen ser de det. "Hoppsan! Hon sitter ju i rullstol, då kan hon säkert inte prata heller". Och så bara gör de det. Helt sjukt! Hatar verkligen att det ska behöva vara så!

Jag menar, nu för tiden är det nästan ingen som klappar Sigge utan att fråga, om vi möts på en promenad, när assistenten är med. Men om jag och Sigge skulle råka sitta någonstans själva och ingen assistent är inom synhåll, då är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. För jag sitter ju i rullstol och risken att jag inte kan prata är allt för stor. Folk vågar helt enkelt inte ta risken att säga något till en person i rullstol, ifall hon/han inte kommer att svara.

Nej, nu kanske jag överdriver lite. Visserligen stör det mig som fan att vissa människor tar förgivet att jag inte kan prata bara för att jag sitter i en rullstol, men jag vet inte om det är anledningen till att en del inte frågar om de får hälsa på Sigge. Det kan mycket väl röra sig av okunskap. De kanske inte har hundar själva och tror därför att det är okej att hälsa bara så där. Jag hoppas att det är så, för jag står inte ut med tanken på att min funktionsnedsättning skulle vara anledningen till att vissa låter bli att fråga. Min funktionsnedsättning orsakar redan så mycket bekymmer, så det behövs inte ett till. NEJ TACK!!

När Sigge hade ett rullkoppel sprang han fram till varenda människa han såg, även om jag spände in kopplet och gjorde det kort. Det kan faktiskt också vara en orsak till att de bara böjde sig ner till hunden som kom fram till dem. Men nu har han ett vanligt koppel och jag kortar alltid ner det när det kommer en människa, så att han inte ska kunna springa fram. Och även när han försöker, drar jag honom emot mig. Så, ja, jag tycker faktiskt att jag har fått bättre koll på honom, bara genom att använda ett vanligt koppel. Helt ärligt så vet jag inte om jag vill börja med rullkopplet igen, för det känns som om jag har mycket mer kontroll över honom nu. Vi får se om jag börjar med rullkopplet när han har blivit riktigt duktig och lärt sig att inte springa fram till människor utan mitt godkännande, fast jag är lite tveksam till det.

Men ibland händer det att jag bara sitter någonstans utomhus utan min assistent, och då kommer någon förbi och hälsar på Sigge, som om jag inte ens var där. Det hände faktiskt idag. Jag, Sigge och assistenten skulle åka till Skrylle. Vi gick ut genom dörren, men då kom jag på att vi måste ta med oss lite vatten till min underbara lilla vovve, så assistenten gick in igen för att fixa det. Jag satt kvar utanför dörren med Sigge i kopplet. När jag tittade på honom såg jag plötsligt att en gammal dam hade böjt sig ner och klappade honom, utan att säga ett ord till mig eller ens titta på mig. Först trodde jag att det var min assistent, så jag reagerade inte, men när jag såg att damen gick därifrån fick jag lust att ropa efter henne:

"Såg du att jag också satt här?! Du kanske inte tänkte på att det är min hund och att du borde ha frågat mig om lov?"

För man ska egentligen fråga, det ska man faktiskt. Både för hundens skull, men också för sin egen och för ägarens. Jag menar, tänk om hunden är farlig, fast den ser totalt ofarlig ut. Den kanske börjar bita och morra så fort en okänd person kommer fram till den. Och ägaren då? Jag kanske varken har tid eller lust att stanna och låta någon hälsa på min hund just då, men jag får liksom inte chansen att säga det, om personen bara gör det. Jag tror att det hade varit lättare att säga: "Nej, tyvärr, vi måste gå vidare", om personen har frågat om hon/han får hälsa. Sen är det ju också det att jag inte alltid ser att någon är på väg att hälsa på honom. Jag vet, det är där mina assistenter måste hjälpa till. De ser ju och kan meddela mig att det är på gång, eller hejda personen och säga att den måste fråga mig. Men jag har ju faktiskt inte någon assistent hängandes över axeln varje sekund. Någon gång kan jag vara själv och då är det extra viktigt att folk frågar, så att jag får friheten att säga ja eller nej.

Ibland när jag är på dåligt humör och verkligen inte pallar snacka med någon alls, försöker jag skynda mig förbi folk som jag och Sigge passerar. För även om de inte frågar om de får klappa honom, så undrar de alltid vad han heter eller vad han är för ras, och sådana frågor orkar jag bara inte svara på när jag mår dåligt. Jag vet faktiskt inte om jag verkligen måste skynda mig förbi varenda människa för att slippa svara på det, eller om jag faktiskt kan säga:

"Jag har lite bråttom och hinner därför inte prata just nu".

Jag har liksom aldrig vågat göra det förut, inte ens om jag använder en trevlig ton när jag säger det. Men att bli tvungen att mumla fram svaret och samtidigt tänka: "Fan, fan, fan! Jag orkar inte!" Det är ju bara plågsamt för mig. Fast trots att jag använder en vänlig ton, är jag ändå rädd att uppfattas som otrevlig, om jag säger att jag inte hinner prata. Samtidigt är det så att om jag tvingas hålla upp en sorts jävla fasad och svara på frågor, även om jag mår skit, så kanske jag en dag inte orkar hålla emot, utan börjar snäsa åt folk, och det vill jag inte. Jag vill att andra ska tycka att jag är snäll och trevlig, för det är jag ju. Men ibland måste det väl vara okej att säga att det tyvärr inte finns tid för småprat och frågor, eller? Jag behöver ju inte säga att det är för att jag mår dåligt, jag kan bara säga att det är lite stressigt just nu. Då tänker väl den andra personen inte: "Vilken otrevlig tjej", så länge jag håller en god ton? Jag menar, alla människor är ju stressade ibland. Alla har vi någon gång haft så bråttom någonstans, att vi helt enkelt inte hinner stanna till och växla ett par ord med någon. Jag kanske måste åka till veterinären med Sigge och då finns det inte så mycket tid över, eller hur?

Fast det är fortfarande bara jag som ska säga ifrån. Även om assistenten som är med mig är medveten om att vi har ont om tid, så är det inte hon som ska säga till mig: "Nej Mikaela, vi hinner faktiskt inte, vi måste gå". Assistenten ska inte heller svara personen som vill hälsa på Sigge: "Tyvärr, vi hinner inte". Det är bara min sak att svara på tilltal. Det enda assistenten ska göra är att upprepa om jag inte hör, resten sköter jag själv. För även om vi egentligen inte har så jättemycket tid på oss, så kan det funka att låta någon klappa Sigge lite snabbt, eller svara på en enda fråga. Man måste faktiskt inte bli stående och småprata i flera minuter.

Mitt livs glädje <3

 
 

Det var ett tag sen jag skrev. Har haft brist på ork och lust och har inte riktigt "fått tummarna loss". Men nu tänkte jag ändå få ihop ett inlägg om den bästa vän jag någonsin haft, Sigge!

Den här lilla bebisen förgyller mina dagar med så mycket kärlek och glädje. Han finns alltid där för mig, oavsett om jag är glad, ledsen, stressad eller har ångest. Han vill alltid mer än gärna trösta mig när jag är ledsen. Vi har fått ett magiskt band mellan oss, ett band som aldrig kommer att försvinna. För vad Sigge än hittar på för bus och dumheter, så älskar jag honom lika mycket ändå. Även om han ibland gör riktigt dumma saker, som när han bet sönder min mobil, så försvinner inte bandet mellan oss. Det är klart, vissa dagar kan jag störa mig på honom och tycka att han är jobbig, men de dagarna räknas knappt. För vad hade jag tagit mig till utan honom? Alltså, jag har verkligen ingen aning!

Sen älskar jag att se hur överlycklig han blir varje gång jag kommer hem. Spelar ingen roll om jag har varit borta i fem minuter eller två timmar, han blir alltid lika glad när dörren öppnas och det är jag som kommer. Något som däremot inte är lika kul, är när jag går hemifrån och hör hans sorgsna skall till protester. Just nu sitter han alltid i köket bakom kompostgallret när jag inte är hemma, men jag brukar vilja vänta med att sätta in honom där tills jag har både skor och jacka på mig, så att jag kan gå direkt med ett hastigt: "Kommer snart" till honom, innan dörren stängs. Annars får jag ont i hjärtat när jag hör honom skälla och låta så ledsen. Han skäller högt, så jag får lite ont i öronen ibland också, men det är mest i hjärtat. Även om jag vet att jag faktiskt inte kan ta med honom ens om jag skulle vilja, så är det aldrig kul att höra de där förtvivlade skallen. Det låter säkert värre än det är. Djur kan vara bra på att låta riktigt ynkliga och förtvivlade, fast det egentligen inte är så farligt. De tror nog att de ska få som de vill, om de bara låter tillräckligt ynkliga. Fast ledsen blir han nog ändå och det svider.

Igår hade jag en riktig skitdag och det gjorde Sigge mysigare än vanligt. Han satt mycket i mitt knä och tröstade mig, samt höll sig i närheten av mig hela tiden. Sen blev jag tvungen att snabbt sticka till affären och handla till kvällens tacos. Men just för att jag mådde skit och var extra känslig, gjorde Sigges högljudda och sorgsna skall mig så himla ledsen. Hela vägen från affären tänkte jag på honom och saknade honom. Jag tror att Sigge också var lite extra känslosam igår, för han blev så jäääkla lycklig när jag kom. Han kastade sig upp i mitt knä, men tyckte väl inte att det var tillräckligt, så han fortsatte upp till mitt huvud. Jo, det är sant. En sekund senare satt han ovanpå min skalle med sitt eget lilla huvud ner mot mitt ansikte, så att han kunde slicka mig. Det var helt hysteriskt. Så där har han aldrig gjort förut. När han har extra bråttom att komma upp i mitt knä hoppar han upp själv, annars lyfter assistenterna upp honom, men han har aldrig klättrat upp och satt sig ovanpå mitt huvud så där. Så han måste också ha varit lite extra känslosam igår. Han blev ledsen när jag gick, men när jag kom tillbaka blev han gladare än han någonsin blivit. Det beror säkert på att jag hade en jobbig dag. Han ville trösta mig när jag var ledsen, och när jag gick så var det han som blev ledsen. Kanske smittade mina känslor av sig på honom. Ja, så var det nog. Hundar känner ju av hur vi människor mår. De förstår mer än man tror också. Sigge förstår till exempel när jag säger till honom: "Du är världens bästa vovve", för varje gång jag har sagt något sådant får jag en liten puss, precis som om han vill säga: "Tack mamma!"

Det där att han är världens bästa vovve är inget jag bara slänger ur mig, utan jag menar det. Det är han verkligen. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre hund. Ingen annan hund passar mig så bra som han. Ibland när jag leker, myser eller bara kollar på honom, får jag liksom ett litet hugg i hjärtat och tänker: "Hur är det ens möjligt att jag har lyckats hitta en sådan hund?"

Jag läste på nätet att den rasen som Sigge är kan leva mellan 14 och 16 år. Känns väldigt skönt att veta att jag kommer att få ha kvar honom i många år. Det är ju såklart olika från hund till hund och man vet aldrig vad som kan hända, men jag lär ju i alla fall få ha honom länge. Det är extremt skönt.

Han har förresten klippt sig också. Det gjorde han i början på mars. Nu märks det inte längre, för pälsen har vuxit ut igen. Den växer så snabbt. Endast en vecka efter klippningen sa jag till mina assistenter: "Herregud, pälsen har redan börjat växa". Men precis efter klippningen var han väldigt korthårig och såg plötsligt mycket mindre ut. Han kände sig säkert mindre också, för helt plötsligt kunde han krypa in under min rullstol och komma fram på andra sidan, som om han kröp genom en tunnel. Så där brukade han göra när han var riktigt liten och jag trodde att han hade slutat med det, på grund av att han hade blivit för stor. Men nej, det var bara den långa pälsen som satt i vägen. Dessutom blev han mycket lättare och smidigare när han var nyklippt. Jag hade precis lärt honom att hoppa upp i mitt knä själv. Innan klippningen gick det lite trögt. Ibland fick han försöka flera gånger innan han kom upp, men efter klippningen gick det hur snabbt och smidigt som helst. Han blev inte trött lika fort heller när vi busade, allt tack vare pälsen. Dessutom började han sova i min säng igen, för han blev svalare. Den sista tiden innan klippningen vägrade han att sova i min säng. Det var alldeles för varmt med tanke på den tjocka pälsen.

När jag kom till hundfrisören och hämtade honom, kände jag inte igen honom, så olik var han. Frisören hade tvättat honom med något jättegott schampo, som doftade i två till tre dagar. De första dagarna, ända tills lukten försvann, borrade jag in näsan mot hans kropp flera gånger och sniffade på honom. Om jag klipper honom där igen, måste jag komma ihåg att be frisören om märket på det där schampot, så att jag kan köpa hem det, för det var riktigt gott.

Här under kommer en bild på en nyklippt Sigge Nilsson <3

 

Min skyddsängel, min bästa vän, min största kärlek

Imorgon har Sigge varit här i tre månader. Tiden har gått så sjukt fort. Han blir större och större och utvecklas mer och mer.

Nu har han lärt sig att hoppa både upp och ner i soffan. Både i min soffa och i mina föräldrars. Igår när jag tränade med honom fick han vara i soffan och jag satt bredvid i rullstolen. Det räckte att jag klappade med handen på soffan, så hoppade han upp utan problem.

Bandet mellan mig och min lilla älskling blir bara starkare och starkare. Det märks hur mycket han älskar sin mamma. Han finns alltid här när jag har mina tuffa dagar, men också under mina bra dagar. Som i fredags när jag hade en av mina deppiga och ångestfyllda dagar. Då var han verkligen min skyddsängel. Så fort han satt i mitt knä, fick jag ungefär tusen hundpussar. Han slickade mig på händerna och i exakt hela ansiktet. Hans pussar sa att han ville trösta mig och inte ville att jag skulle vara ledsen. Vid sådana tillfällen är det lätt att tänka: "Hur hade jag ens klarat mig utan min älskade vovve?" Det känns som om han alltid har varit här, så jag kan inte ens komma ihåg hur det var innan han kom till mitt liv. Vad gjorde jag om dagarna? Hur tog jag mig igenom mina allra värsta dagar? Lade jag mig bara i sängen och sket i allt då? Faktum är att jag faktiskt får lust att göra det ibland, men sen kommer jag på att jag faktiskt har en alldeles egen skyddsängel vid namn Sigge Stirrpelle Nilsson.

 

Haha, kolla! Jag gav honom till och med ett mellannamn. Stirrpelle. Det passar honom bra, för jag har aldrig träffat en hund med så mycket eld i baken som han. Ibland undrar jag hur han ens orkar vara så stirrig. Seriöst, man förstår verkligen varför han blir både törstig och trött, efter att ha sprungit runt som en galning och hoppat. Han brukar även jaga sin egen svans. Det ser helt knäppt ut när han springer runt, runt, runt och skäller på svansen. Jag skrattar varje gång jag ser honom göra det.

Sen brukar han göra en sak, som jag verkligen älskar. Ibland när han sitter i mitt knä, så vänder han sig mot mig och liksom drar med framtassarna mot mitt ansikte. Varje gång han gör så, smälter mitt hjärta och jag blir alldeles omtumlad. Ibland händer det till och med att jag kommer av mig. Om jag till exempel sitter och pratar med en assistent när Sigge gör så där, tappar jag tråden och det känns som om en del av mitt hjärta smälter bort. Jag hoppas att han aldrig kommer att sluta med det där, för jag älskar det verkligen. Fast han fattar inte själv vad han gör, så det går inte att få honom att göra om det. Jag har försökt. Ibland säger jag: "Sigge, gör det där med framtassarna igen. Snälla!" Då glor han på mig som: "Vad snackar du om?" Så det går inte att säga till honom att göra det igen. Man få bara vänta till nästa gång. En morgon när jag var ledsen, lade han tassen mot min kind och drog med den lite upp och ner, precis som om han klappade mig på kinden. Då smälte mitt hjärta också. Snart kommer jag inte att ha något hjärta kvar, för det smälter bort, bit för bit.

När jag var ledsen i fredags, satt han i mitt knä och bara slickade mig. Hans lilla tunga slickade bort tårarna från mina kinder. Han satt kvar hos mig länge och hela jag blev alldeles sprängdfylld av kärlek till min lilla ängel.

 

Vet ni vad han också gör ibland? Han lägger ett framben på varje sida om min hals, precis som om han vill kramas. En gång, igår eller förrgår, var det jag som lade hans ben till rätta och sen sa jag: "Kram kram!"

Herregud! Kan man älska sin hund så mycket att det gör ont? Ja, det kan man tydligen. Jag är så glad att just jag köpte just honom. Om någon annan hade haft en så underbar hund, då hade jag säkert blivit avundsjuk. Nu är det andra som är avundsjuka på mig istället.

Förresten så gillar Sigge snö. I fredags kväll snöade det i Staffanstorp. Riktigt stora snöflingor som till och med jag, trots min synnedsättning, faktiskt kunde se. Det var så stora och täta flingor, att jag knappt såg den mörka kvällshimlen. Och Sigge ställde sig med nosen pekande upp mot himlen och försökte fånga snöflingorna. Och idag körde han ner hela huvudet i snön, så han blev alldeles vit kring munnen. Han slickade på snön, som om han käkade en glass. Ja, min fantastiska vovve gillar definitivt snö.

 

När han är över ett år ska han börja utbilda sig till assistanshund. Det verkar redan som om han har börjat öva lite. Han är superduktig på att komma på inkallning och sitta på kommando. Dessutom kan han ju redan hjälpa mig med min ångest och nedstämdhet. Vilken otrolig hund! Jag ångrar inte för en sekund att jag skaffade honom. Jag hade inte kunnat få en bättre hund.