Mitt livs glädje <3

 
 

Det var ett tag sen jag skrev. Har haft brist på ork och lust och har inte riktigt "fått tummarna loss". Men nu tänkte jag ändå få ihop ett inlägg om den bästa vän jag någonsin haft, Sigge!

Den här lilla bebisen förgyller mina dagar med så mycket kärlek och glädje. Han finns alltid där för mig, oavsett om jag är glad, ledsen, stressad eller har ångest. Han vill alltid mer än gärna trösta mig när jag är ledsen. Vi har fått ett magiskt band mellan oss, ett band som aldrig kommer att försvinna. För vad Sigge än hittar på för bus och dumheter, så älskar jag honom lika mycket ändå. Även om han ibland gör riktigt dumma saker, som när han bet sönder min mobil, så försvinner inte bandet mellan oss. Det är klart, vissa dagar kan jag störa mig på honom och tycka att han är jobbig, men de dagarna räknas knappt. För vad hade jag tagit mig till utan honom? Alltså, jag har verkligen ingen aning!

Sen älskar jag att se hur överlycklig han blir varje gång jag kommer hem. Spelar ingen roll om jag har varit borta i fem minuter eller två timmar, han blir alltid lika glad när dörren öppnas och det är jag som kommer. Något som däremot inte är lika kul, är när jag går hemifrån och hör hans sorgsna skall till protester. Just nu sitter han alltid i köket bakom kompostgallret när jag inte är hemma, men jag brukar vilja vänta med att sätta in honom där tills jag har både skor och jacka på mig, så att jag kan gå direkt med ett hastigt: "Kommer snart" till honom, innan dörren stängs. Annars får jag ont i hjärtat när jag hör honom skälla och låta så ledsen. Han skäller högt, så jag får lite ont i öronen ibland också, men det är mest i hjärtat. Även om jag vet att jag faktiskt inte kan ta med honom ens om jag skulle vilja, så är det aldrig kul att höra de där förtvivlade skallen. Det låter säkert värre än det är. Djur kan vara bra på att låta riktigt ynkliga och förtvivlade, fast det egentligen inte är så farligt. De tror nog att de ska få som de vill, om de bara låter tillräckligt ynkliga. Fast ledsen blir han nog ändå och det svider.

Igår hade jag en riktig skitdag och det gjorde Sigge mysigare än vanligt. Han satt mycket i mitt knä och tröstade mig, samt höll sig i närheten av mig hela tiden. Sen blev jag tvungen att snabbt sticka till affären och handla till kvällens tacos. Men just för att jag mådde skit och var extra känslig, gjorde Sigges högljudda och sorgsna skall mig så himla ledsen. Hela vägen från affären tänkte jag på honom och saknade honom. Jag tror att Sigge också var lite extra känslosam igår, för han blev så jäääkla lycklig när jag kom. Han kastade sig upp i mitt knä, men tyckte väl inte att det var tillräckligt, så han fortsatte upp till mitt huvud. Jo, det är sant. En sekund senare satt han ovanpå min skalle med sitt eget lilla huvud ner mot mitt ansikte, så att han kunde slicka mig. Det var helt hysteriskt. Så där har han aldrig gjort förut. När han har extra bråttom att komma upp i mitt knä hoppar han upp själv, annars lyfter assistenterna upp honom, men han har aldrig klättrat upp och satt sig ovanpå mitt huvud så där. Så han måste också ha varit lite extra känslosam igår. Han blev ledsen när jag gick, men när jag kom tillbaka blev han gladare än han någonsin blivit. Det beror säkert på att jag hade en jobbig dag. Han ville trösta mig när jag var ledsen, och när jag gick så var det han som blev ledsen. Kanske smittade mina känslor av sig på honom. Ja, så var det nog. Hundar känner ju av hur vi människor mår. De förstår mer än man tror också. Sigge förstår till exempel när jag säger till honom: "Du är världens bästa vovve", för varje gång jag har sagt något sådant får jag en liten puss, precis som om han vill säga: "Tack mamma!"

Det där att han är världens bästa vovve är inget jag bara slänger ur mig, utan jag menar det. Det är han verkligen. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre hund. Ingen annan hund passar mig så bra som han. Ibland när jag leker, myser eller bara kollar på honom, får jag liksom ett litet hugg i hjärtat och tänker: "Hur är det ens möjligt att jag har lyckats hitta en sådan hund?"

Jag läste på nätet att den rasen som Sigge är kan leva mellan 14 och 16 år. Känns väldigt skönt att veta att jag kommer att få ha kvar honom i många år. Det är ju såklart olika från hund till hund och man vet aldrig vad som kan hända, men jag lär ju i alla fall få ha honom länge. Det är extremt skönt.

Han har förresten klippt sig också. Det gjorde han i början på mars. Nu märks det inte längre, för pälsen har vuxit ut igen. Den växer så snabbt. Endast en vecka efter klippningen sa jag till mina assistenter: "Herregud, pälsen har redan börjat växa". Men precis efter klippningen var han väldigt korthårig och såg plötsligt mycket mindre ut. Han kände sig säkert mindre också, för helt plötsligt kunde han krypa in under min rullstol och komma fram på andra sidan, som om han kröp genom en tunnel. Så där brukade han göra när han var riktigt liten och jag trodde att han hade slutat med det, på grund av att han hade blivit för stor. Men nej, det var bara den långa pälsen som satt i vägen. Dessutom blev han mycket lättare och smidigare när han var nyklippt. Jag hade precis lärt honom att hoppa upp i mitt knä själv. Innan klippningen gick det lite trögt. Ibland fick han försöka flera gånger innan han kom upp, men efter klippningen gick det hur snabbt och smidigt som helst. Han blev inte trött lika fort heller när vi busade, allt tack vare pälsen. Dessutom började han sova i min säng igen, för han blev svalare. Den sista tiden innan klippningen vägrade han att sova i min säng. Det var alldeles för varmt med tanke på den tjocka pälsen.

När jag kom till hundfrisören och hämtade honom, kände jag inte igen honom, så olik var han. Frisören hade tvättat honom med något jättegott schampo, som doftade i två till tre dagar. De första dagarna, ända tills lukten försvann, borrade jag in näsan mot hans kropp flera gånger och sniffade på honom. Om jag klipper honom där igen, måste jag komma ihåg att be frisören om märket på det där schampot, så att jag kan köpa hem det, för det var riktigt gott.

Här under kommer en bild på en nyklippt Sigge Nilsson <3

 

Min skyddsängel, min bästa vän, min största kärlek

Imorgon har Sigge varit här i tre månader. Tiden har gått så sjukt fort. Han blir större och större och utvecklas mer och mer.

Nu har han lärt sig att hoppa både upp och ner i soffan. Både i min soffa och i mina föräldrars. Igår när jag tränade med honom fick han vara i soffan och jag satt bredvid i rullstolen. Det räckte att jag klappade med handen på soffan, så hoppade han upp utan problem.

Bandet mellan mig och min lilla älskling blir bara starkare och starkare. Det märks hur mycket han älskar sin mamma. Han finns alltid här när jag har mina tuffa dagar, men också under mina bra dagar. Som i fredags när jag hade en av mina deppiga och ångestfyllda dagar. Då var han verkligen min skyddsängel. Så fort han satt i mitt knä, fick jag ungefär tusen hundpussar. Han slickade mig på händerna och i exakt hela ansiktet. Hans pussar sa att han ville trösta mig och inte ville att jag skulle vara ledsen. Vid sådana tillfällen är det lätt att tänka: "Hur hade jag ens klarat mig utan min älskade vovve?" Det känns som om han alltid har varit här, så jag kan inte ens komma ihåg hur det var innan han kom till mitt liv. Vad gjorde jag om dagarna? Hur tog jag mig igenom mina allra värsta dagar? Lade jag mig bara i sängen och sket i allt då? Faktum är att jag faktiskt får lust att göra det ibland, men sen kommer jag på att jag faktiskt har en alldeles egen skyddsängel vid namn Sigge Stirrpelle Nilsson.

 

Haha, kolla! Jag gav honom till och med ett mellannamn. Stirrpelle. Det passar honom bra, för jag har aldrig träffat en hund med så mycket eld i baken som han. Ibland undrar jag hur han ens orkar vara så stirrig. Seriöst, man förstår verkligen varför han blir både törstig och trött, efter att ha sprungit runt som en galning och hoppat. Han brukar även jaga sin egen svans. Det ser helt knäppt ut när han springer runt, runt, runt och skäller på svansen. Jag skrattar varje gång jag ser honom göra det.

Sen brukar han göra en sak, som jag verkligen älskar. Ibland när han sitter i mitt knä, så vänder han sig mot mig och liksom drar med framtassarna mot mitt ansikte. Varje gång han gör så, smälter mitt hjärta och jag blir alldeles omtumlad. Ibland händer det till och med att jag kommer av mig. Om jag till exempel sitter och pratar med en assistent när Sigge gör så där, tappar jag tråden och det känns som om en del av mitt hjärta smälter bort. Jag hoppas att han aldrig kommer att sluta med det där, för jag älskar det verkligen. Fast han fattar inte själv vad han gör, så det går inte att få honom att göra om det. Jag har försökt. Ibland säger jag: "Sigge, gör det där med framtassarna igen. Snälla!" Då glor han på mig som: "Vad snackar du om?" Så det går inte att säga till honom att göra det igen. Man få bara vänta till nästa gång. En morgon när jag var ledsen, lade han tassen mot min kind och drog med den lite upp och ner, precis som om han klappade mig på kinden. Då smälte mitt hjärta också. Snart kommer jag inte att ha något hjärta kvar, för det smälter bort, bit för bit.

När jag var ledsen i fredags, satt han i mitt knä och bara slickade mig. Hans lilla tunga slickade bort tårarna från mina kinder. Han satt kvar hos mig länge och hela jag blev alldeles sprängdfylld av kärlek till min lilla ängel.

 

Vet ni vad han också gör ibland? Han lägger ett framben på varje sida om min hals, precis som om han vill kramas. En gång, igår eller förrgår, var det jag som lade hans ben till rätta och sen sa jag: "Kram kram!"

Herregud! Kan man älska sin hund så mycket att det gör ont? Ja, det kan man tydligen. Jag är så glad att just jag köpte just honom. Om någon annan hade haft en så underbar hund, då hade jag säkert blivit avundsjuk. Nu är det andra som är avundsjuka på mig istället.

Förresten så gillar Sigge snö. I fredags kväll snöade det i Staffanstorp. Riktigt stora snöflingor som till och med jag, trots min synnedsättning, faktiskt kunde se. Det var så stora och täta flingor, att jag knappt såg den mörka kvällshimlen. Och Sigge ställde sig med nosen pekande upp mot himlen och försökte fånga snöflingorna. Och idag körde han ner hela huvudet i snön, så han blev alldeles vit kring munnen. Han slickade på snön, som om han käkade en glass. Ja, min fantastiska vovve gillar definitivt snö.

 

När han är över ett år ska han börja utbilda sig till assistanshund. Det verkar redan som om han har börjat öva lite. Han är superduktig på att komma på inkallning och sitta på kommando. Dessutom kan han ju redan hjälpa mig med min ångest och nedstämdhet. Vilken otrolig hund! Jag ångrar inte för en sekund att jag skaffade honom. Jag hade inte kunnat få en bättre hund.

Två veckor med världens bästa hund

 
 
 

Jag kan knappt fatta att tiden har gått så fort. Imorgon har Sigge varit här i två veckor, men det känns som mycket längre. Två månader, kanske.

Det är fortfarande superkul att ha honom här. Jag tror faktiskt på riktigt att jag har mitt livs bästa tid framför mig. Sigge trivs väldigt bra här hos mig, det märks. Inte nog med att han kan lägga sig och sova var som helst, till och med mitt på golvet, eller mitt i högljudheten som uppstår när jag och en assistent sjunger karaoke. Ibland är han som en trotsig tonåring och biter på allt och alla. Han kan få fnatt och då är han en riktig stirr-Pelle, eller stör-Pelle, som jag kallar honom ibland. Men han är ändå världens bästa och finaste hund. Det spelar ingen roll vad för bus han hittar på, för han är ändå min favorit över allt annat.

Han är otroligt duktig och har lärt sig att sitta när jag säger till. Fast det är lättast att få honom att sitta när han är relativt lugn. Han håller på att lära sig att gå i koppel och han kommer på inkallning, (ibland i alla fall). Utomhus kommer han på inkallning, men inne tror han att han får göra som han vill.

Vet ni vad det bästa är? Sigge har redan lärt sig att trösta mig när jag är ledsen eller har ångest.

I onsdags fick jag ångest och då ropade jag på honom och satte honom i knäet. Först var han stirrig och skulle bitas, men efter att jag sa: "Mamma är orolig", låg han så fint i mitt knä, tittade på mig med forskande ögon och slickade mig i ansiktet. Jag fick en tår i ena ögat och då slickade han mig precis där.

Igår kväll när vi låg i min säng, brast jag ut i gråt efter att ha haft en skitdag med mycket ångest. Sigge märkte det. Vem skulle inte ha märkt det? Jag grät ganska högt. Då började han slicka mig i ansiktet och på händerna, för han ville trösta mig. Jag borrade in ansiktet i hans päls, som blev blöt av mina tårar. Han slickade mig tills jag hade slutat böla och det var precis som om han ville säga:

"Mikaela, var inte ledsen, jag är ju här".

Varje gång jag snörvlade till, kröp han intill mig och pussade mig.

Nu i efterhand kan jag nästan svära på att jag hade mått mycket sämre, om jag inte hade haft ett fluffigt sällskap i sängen. Utan honom hade jag säkert gråtit mig till sömns den kvällen, eller kanske bölat så mycket att jag inte kunde sova, som jag gjorde i somras när Sami hade åkt hem. Vilken tur att jag lät Sigge få sova hos mig och inte i buren. Han hade ju inte kunnat vara något stöd om han låg i buren, eftersom han inte hade kommit åt att slicka och trösta mig.

Jag har börjat vänja honom vid att sova i min säng. Oftast går det bra, men en kväll var han så stirrig, vägrade att ligga still och ville bitas, så jag lade till slut in honom i buren. Men inatt sov han hos mig hela natten. Det var så himla mysigt. Han låg ovanför mitt huvud och tryckte sig emot mig. Det kändes som om han verkligen ville vara så nära som möjligt. Efter gråtattacken kanske han pressade sig ännu närmare, för att visa att han hela tiden fanns där om jag behövde mer tröst.

Jag vet att jag förra året bloggade om att min längtad efter en egen hund var extra stark, eftersom jag inte mådde bra under en period. Nu har jag ju en egen hund och det känns väldigt tryggt. Jag har någon att söka tröst hos när jag mår pissigt, någon som inte kräver en förklaring och inte har chansen att slänga ur sig kommentarer som kan trigga igång ännu mer ångest. För det är en anledning till att jag ibland undviker att prata med andra människor när jag mår dåligt. Det är så lätt hänt att personen i fråga säger något, som stressar mig eller ger mig ännu mer ångest.

Det finns visserligen en del saker som jag inte var förberedd på när jag skaffade Sigge. Jag trodde till exempel inte att han skulle bitas så mycket. Ibland när han är som allra vildast, kan jag bli stressad och frustrerad över att jag inte lyckas få honom att lugna ner sig. Då slås jag av tanken:

"Tänk om han kommer att vara så här hela livet".

Fast det vet jag egentligen att han inte kommer. Om en månad eller två kommel han att vara mycket gosigare och inte så stirrig. Nu är det självklart inte så att jag är rädd för honom eller något. Jo, lite nervös blir jag nog ibland, men det är som sagt när jag inte vet hur jag ska få honom att lugna sig. Jag vet liksom inte vad som förväntas av mig, vet inte vad jag ska göra. Allt är fortfarande så nytt, både för mig och för honom. Här vill jag förtydliga att jag inte blir rädd för honom, utan det är situationen som gör mig nervös. Men han kommer att lägga av med bitandet, det säger alla. Han är bara en bebis. Hundar är väldigt lika oss människor. Som valpar är de helvilda och springer omkring, precis som små barn. När de blir äldre, lär de sig vad ägaren tycker om eller inte, och vad de får och inte får göra.

Nästa vecka ska jag träffa en tjej, som tränar hundar. Det ska bli väldigt spännande. Kanske kan hon ge mig något tips på hur jag tydligt ska signalera till Sigge att jag inte mår bra och därför bara vill mysa. För ibland vet jag inte om han känner av mitt mående, eller om han ligger så lugnt och fint i min famn, bara för att han är trött. I morse, när Sigge busade omkring i min säng och bet mig, sa jag:

"Sigge, lyssna på mig. Du ska bli en servicehund och sådana hundar bits INTE!"

När han sen började gå iväg från mig, sa jag med en suck:

"Men det skiter du i".

Egentligen trodde jag inte på riktigt att han skulle förstå vad jag sa. Han är ju bara en bebis, så han vet nog inte vad servicehundar är för något. Jag bara sa det, för att snacka med honom.

Jag måste även lära mig hur jag ska leka med honom. Ibland känner jag mig så himla kass, för att jag inte vet hur jag ska leka med min egen vovve. Visst, man kan ju kasta bollar, som han ska hämta, men jag tror inte att han klarar av det just nu. Det kan bli för mycket spring för en liten valp, som jag har läst på internet, plus att jag inte tror att han skulle kunna få in bollen i sin lilla mun. Han får nog vänta tills han blir lite större.

Han kommer att utvecklas. Det gör han ju redan. Jag har börjat göra lite ensamträning med honom. Den längsta stunden han har varit ensam hemma är 40 minuter. Det var väldigt duktigt av honom och jag hade köpt en ny sorts hundgodis på Dollar store, som jag belönade honom med när jag kom hem. Jag köpte bara ett paket godis, eftersom jag inte visste om han skulle gilla den sorten, men det gjorde han verkligen. Han blir så jäkla glad, varje gång jag plockar fram den påsen. Svansen viftar för fullt på honom då.

En annan bra sak är att Sigge inte har något emot att åka bil. I början var jag rädd att han skulle gnälla när han satt i sin så kallade "bilväska", precis som Sami gjorde när han åkte i buren, men Sigge gnäller inte alls. Det är därför det är så bra att börja vänja honom i god tid, alltså redan nu. Om jag bara hade väntat ett litet tag till, innan jag började åka bil med honom, så hade han säkert panik-gnällt precis som Sami gjorde. Jag har dessutom alltid Sigges väska i mitt knä i bilen, med en liten öppning, så att jag kan sticka ner handen till honom. Jag brukar alltid sticka ner handen, bara för att känna hans päls under mina fingrar. Jag älskar att låta fingrarna snudda vid hans obeskrivligt mjuka päls. Jag brukar även gömma ansiktet mot pälsen, eller luta kinden mot den. Den är inte alls sträv, som pälsen på vissa andra hundar är. Sigge är bara mjuk och mysig att röra. Han är ju fluffig också.

 

Vad hade jag gjort utan den här lilla skiten? :)