God dag, yxskaft
Har ni någonsin hört den där sagan: ”God dag, yxkaft”? Den handlar om en bonde, som hör dåligt och förbereder vad han ska svara, eftersom han tror att han ska få samma frågor. Ibland är det likadant med mig. Jag kan säga: ”Ja”, utan att riktigt veta vad jag svarar på. Det beror på att jag är för trött i huvudet för att riktigt orka lyssna och fokusera. Det handlar inte om att jag inte vill lyssna. Jag orkar bara inte. Hjärnan går liksom i baklås. Det är inget jag gör medvetet. Det bara blir så.
Detta förekommer ofta när någon pratar för mycket på en och samma gång. Vissa kan prata länge, utan paus. Jag är nog tyvärr likadan. Ibland i alla fall. Eftersom jag inte vill avbryta andra, stänger jag ”Ja” istället. Jag fastnar i mina egna tankar och glömmer bort att ens försöka lyssna. Jag sitter och väntar på att personen ska göra en konstpaus, men det kommer ingen. Det är ganska frustrerande. Jag får liksom inget utrymme att samla tankarna och försöka begripa vad personen har sagt.
Ännu mindre svara. Det är ingen annans fel. Det kanske inte är mitt fel heller. Jag tror att det handlar mycket om min syn och hörselnedsättning. Jag får anstränga mig så himla mycket mer än andra, och därför blir jag lättare trött i huvudet. Det är bara det att jag inte riktigt vågar säga det. Jag vågar inte avbryta den andra personen och säga: ”Stopp, stopp. Nu blev det för mycket information på samma gång”. Jo, med vissa kanske jag vågar det. Typ med de som står mig allra närmast. Varför klarar jag inte av att göra det med andra då? Kanske för att jag är rädd att verka otrevlig. Hur vänligt jag än säger det, så blir jag rädd att den andra personen ska tycka att jag är jobbig. Därför är är det lättare att sitta och le, nicka och säga: ”Ja”, ”Precis” eller: ”Oj då, så sjukt”. Ibland får jag dåligt samvete när jag gör så. Det är aldrig min mening att lura den andra personen att jag lyssnar och hänger med. Det är bara det att jag blir så trött och distraherad att jag varken vet ut eller in. Det är där det kan bli som i ”God dag, yxkaft”. ”Har du skrivit på din självbiografi idag?” ”Oj då”. ”Visst är det tråkigt väder idag? Det bara regnar och regnar”. ”Ja, jo, det är klart”. ”När kommer det ut ett nytt blogginlägg?” ”Ja, visst”.
Ungefär så kan det låta ibland. Samtidigt som det känns som om jag har hjärnan i en torktumlare, känner jag mig tvungen att svara något. Det är därför jag säger: ”Ja”, om och om igen. Ibland svarar jag inte alls. Jag hummar bara lite, i väntan på att samtalet ska ta slut. Det kanske är fel av mig. Jag vet det. Det känns bara inte som om jag har något annat val. Jag kan också vara så trött i huvudet att jag inte vågar säga ifrån, utan att riskera att säga något i stil med: ”Kan du inte bara sluta snacka någon gång? Jag vill bara vara i fred och dricka mitt kaffe i lugn och ro. Är det så himla mycket begärt?” Vissa kanske skulle uppskatta om jag sa något i den stilen. Om inget annat, så är det svårt att vara trevlig när man är trött. Fast det finns också de som skulle bli sura och tolka det negativt. Jag skulle nog göra det, om någon sa så till mig. Jag hade fått ångest och känt mig i vägen, samtidigt som jag hade tyckt att personen var vansinnigt oartig. Det är därför jag inte vågar säga något. Ibland vågar jag inte ens be folk att prata tystare, eller längre bort från mitt öra. Jag har blivit mycket bättre på att säga ifrån under dem senaste åren, men ibland kommer gamla rädslor tillbaka. Speciellt när det kommer till människor som pratar för mycket och länge. Det beror kanske på att jag inte har hittat rätt sätt att säga det på. Om personen inte gör pauser blir det ännu svårare, eftersom jag inte vill avbryta. Jag hatar när andra avbryter mig. Kanske är det därför jag själv inte riktigt vet när det är ok att avbryta andra. Jag fick liksom inte avbryta läraren i skolan, så hur ska jag kunna veta när det är ok att avbryta en kompis?