Mimmi Delux

Majoriteten av alla människor på jorden har någon gång haft ett bekräftelsebehov av något slag. Detta förekommer främst hos människor med låg självkänsla, men kan även uppstå i andra lägen. Vissa människor kan uppleva god självkänsla eller självförtroende när de väl blir bekräftade, men så fort de inte blir det, känner de sig omedelbart dåliga igen. Det kan också vara så att man gör något man vet att man är bra på, bara för att få beröm från omgivningen, eller kanske enbart från en viss person. Det är inte det att man inte skulle ha gjort det annars (i alla fall inte om det vanligtvis ingår i ens intresse), men man slutar liksom göra det för sin egen skull och börjar istället enbart fokusera på att alla andra ska se hur bra man är.

Jag har själv varit där. Många gånger. Jag har gjort olika saker i jakt på bekräftelse. Det kan vara så enkelt som att bara lägga upp en status på facebook, i hopp om att en viss person ska läsa och förhoppningsvis också kommentera. Då känner man sig sedd och bekräftad. Tyvärr kan detta i slutändan leda till jobbiga konsekvenser, som besvikelse och bitterhet. Då är det lätt att börja tänka: "Varför gjorde jag det här? Vilken idiotisk idé. Jag ska aldrig göra så där igen, det blir ändå bara skit av alltihop". Ändå kan det vara väldigt enkla saker, som man inte alls behöver sluta med för någon annans skull.

Vi tar facebook som exempel igen. Vid ett flertal tillfällen har jag periodvis varit extra aktiv på facebook, genom att ständigt skriva statusuppdateringar och lägga upp snygga selfis. Allt för att en viss person ska se det, till exempel någon som jag råkar vara mer eller mindre intresserad av. Och när den personen väl kommenterar mina inlägg är det som om jag svävar på rosa måln, bara för att en tid senare, när den så kallade "relationen" gått i kras, sitta och radera alla kommentarer som den personen har skrivit på min profil. Bara för att slippa se namnet på min sida. Så onödigt. Jag antar att det är den stora besvikelsen över att den personen inte var den man hade hoppats på, som gör att man inte ens vill se namnet. Då är det lättare att bara radera allt bevis man har på att man ens varit i kontakt med den personen. Tror man i alla fall. Sanningen är att det inte hjälper. Hur mycket man än raderar på facebook, går det inte att radera minnena och de känslor som det väcker i en. Hur många bilder, kommentarer och inlägg man än raderar, finns ärren i själen kvar. Minnena och framför allt insikten över att relationen, oavsett om det handlar om kärlek eller vänskap, har fått sitt slut. Att komma till den insikten gör ont och kan väcka många motstridiga känslor. Man kan bli både ledsen, frustrerad och kanske till och med äcklad av att se kommentarer, som tidigare gjorde en så glad att läsa. Samtidigt är det lätt att mitt i allt känslokaos se ner på sig själv och tänka: "Varför gjorde jag det här för hans/hennes skull? Hur dum får man bli?" Så har jag tänkt många gånger och det är så sjukt lätt att hamna i det mönstret när man är eller har varit i ett bekräftelsebehov.

Jag vill otroligt gärna att folk ska tycka om mig och det har jag alltid velat. Jag har alltid varit extremt osäker på mig själv och hamnar jämt i situationer då jag anklagar mig själv för att inte ha presterat så som jag förväntat mig. Då känner jag mig enormt otillräcklig, för jag har alltid haft skyhöga krav på mig själv. Jag vill alltid vara bättre, snyggare, coolare, roligare och mer social. Det är aldrig nog, liksom. Det är säkert på tok för många som känner likadant och när man väl gör det, börjar man söka mer efter bekräftelse.

Sen är jag också väldigt osäker på mig själv och rädd för vad andra ska tycka om mig. Jag är rentav livrädd för att verka påflugen, tjatig eller påfrestande. Detta gör att jag ibland drar mig från att kontakta vänner eller bekanta, eller påminna dem att svara på ett evenemang. Detta är för att jag är så oerhört rädd att bli avvisad, kritiserad eller bemött med iskyla. Jag vet ju själv hur irriterande det är med påfrestande människor som tar ens energi och därför vill jag absolut inte vara sådan själv. Samtidigt som jag vet att man ibland behöver påminna folk, för att de inte helt ska glömma bort att jag till exempel bjudit dem på fest, kan det också vara oerhört skrämmande och utmanande. Jag vill ju inte att de ska tänka: "Men Gud, vad hon är påfrestande" eller: "Åh, vad stressad jag blir av henne". Min största rädsla är att om någon skulle tänka så om mig, kanske de skulle ta avstånd från mig och jag får ångest vid tanken på att det skulle hända. Mina vänner är oerhört viktiga för mig. Jag behöver dem och vill vara med dem. Får jag inte vara med mina vänner så kan jag lika gärna låta bli att vara alls.

Jag tror att en del av min separationsångest, osäkerhet och självkritik mycket väl kan handla om tidigare erfarenheter. Jag kommer så väl ihåg när en gammal kompis helt plötsligt blev avvikande och sur mot mig. Hennes beteende sårade mig djupt och det värsta var att jag inte hade någon aning om varför hon gjorde så här. Det enda jag visste bestämt var att jag inte hade gjort henne något och jag blev oerhört ledsen över att känna mig straffad utan att veta varför. Det var omöjligt att inte ta det personligt, eftersom vi hade varit ganska bra kompisar förut. Sådana händelser sätter djupa spår och gör en osäker och rädd att det ska hända igen. Jag har vid ett flertal tillfällen försökt räkna ut vad det egentligen var som hände mellan mig och min kompis. Kanske var jag för påfrestande eller jobbig? Men jag kan absolut inte komma på något sådant tillfälle och därför är det extra frustrerande. Just för att jag inte vet vad det egentligen var som gjorde henne så avvikande mot mig, blir jag rädd att historien ska upprepa sig med någon annan. Det är därför jag blir så himla osäker och rädd för att verka jobbig eller tjatig, för jag vill inte att mina vänner ska se mig som en jobbig och irriterande person.

Det finns väldigt få människor som tycker om att tjata, just för att ingen tycker om att bli tjatad på. Men ibland måste man vara lite tjatig och påminna flera gånger för att saker och ting överhuvudtaget ska bli av. Jag däremot drabbas av stor oro och ångest varje gång jag ska påminna någon om något jag har sagt tidigare. Åtminstone när det gäller mina kompisar. Just för att jag inte vet vad min tidigare kompis ansåg att jag hade gjort för fel, kan jag ju inte förändra mig i det läget, och jag kan känna stor skräck för att hon möjligtvis kan ha upplevt mig som jobbig. En av mina största rädslor är att förlora mina vänner. Jag kan inte låta det hända och det är nog mycket därför jag är så innerligt rädd för att påminna flera gånger eller fråga mer än en gång. Mitt psyke och separationsångest säger ifrån direkt, även om jag vet att en extra påminnelse behövs ibland.