Joyvoice

Kören som jag och min mamma är med i heter Joyvoice. Det är väldigt roligt att gå dit och sjunga på onsdagskvällar. Vi sjunger mest engelska låtar, men även två svenska.

Min mamma upptäckte Joyvoice-kören i våras och anmälde oss, båda två. Den första gången blev väl inte så lyckad, på grund av att jag hade så höga krav på mig själv och det kändes som om alla andra sjöng med och kunde låtarna, alla utom jag. Det är jämt så. Jag tror att jag är ensam och inte kan ett skit, för jag ser inte att det kan finnas andra som är i samma situation som jag. Men senare förklarade min mamma för mig att det egentligen inte finns några krav och måsten i den kören, mer än att man ska ha roligt. Man måste inte ens kunna sjunga, man bara gör det ändå, för att det är kul. Men väl på kören kan alla sjunga. Seriöst, det låter skitbra! En annan bra sak är att man kan hitta låtarna och texterna på hemsidan, så att man är förberedd. Någon gång när vi sjöng en ny låt, tyckte jag att det lät så jäkla bra, så jag satt och tänkte:

"Shit, det där är ju ovanligt bra för att vara första gången!"

Men i alla fall. Efter att jag fick lite panik den första gången och min mamma förklarade saker för mig, gick det mycket bättre nästa gång. Då hade jag övat på låtarna och tänkte att om det fanns något stycke som jag inte kunde, så gjorde det ingenting. Tack vare det så skönk mina skyhöga krav och jag började slappna av. Varje gång jag inte hänger med i vad som händer, försöker jag tänka:

"Äh, skit samma. Så länge jag har kul så spelar inget annat någon roll".

Även om jag inte hör allt som körledaren säger, så är det själva sången som är det viktigaste.

Och körledaren är jättebra. Hon är så full av sprudlande entusiasm och det smittar av sig. Hon är alltid positiv och det riktigt märks på henne att hon älskar sitt jobb som körledare. I onsdags när vi hade sjungit sa hon:

"Herregud, det låter mycket bättre än förra veckan!"

Det är väldigt roligt och skönt att ha en så positiv körledare. Då blir vi andra också positivt inställda.

Nu är det såklart så att de andra har ett papper med sångtexten, medan jag måste komma ihåg alla texterna i huvudet, eftersom jag inte kan läsa. Jag har lätt för att lära mig texter, men ibland känns det ändå lite jobbigt att jag inte kan läsa texten samtidigt som jag sjunger. Om jag hade kunnat läsa punktskrift, så hade det säkert gått att ordna låttexterna på punkt, men det kan jag inte. Jag har kunnat läsa punktskrift, tills jag var typ 12 år, men på grund av att känseln i mina fingrar försämrades så kan jag inte känna punkterna längre, ännu mindre sätta ihop de där små obegripliga prickarna till bokstäver och ord.

Den 9 december ska Joyvoice ha ett uppträde. Det fick vi veta redan första kvällen vi var på kören. Vi ska sjunga utomhus, så jag hoppas att det inte är allt för kallt, trots att det är i december. Jag ska sitta längst fram i kören, så att publiken kan se när jag tecknar "Utan dina andetag". Jo, den låten har jag lärt mig på teckenspråk. Jag har dessutom lyckats lära mig att teckna den, samtidigt som jag sjunger.

Sigge får ju också vara med i publiken. Han får sitta i min pappas knä och lyssna när jag, min mamma och alla andra i Joyvoice-kören sjunger. Då får Sigge vifta på svansen åt hur bra hans matte och gammelmatte (mormor) sjunger.

Herregud! Jag kan verkligen inte skriva ett enda blogginlägg, utan att blanda in Sigge. Han tar upp så stora delar av mina tankar, att mina fingrar olydigt skriver hans namn. Men det är klart att han också ska få lyssna när vi sjunger. Det är fördelen med att vi ska vara utomhus. Han får vara med. Det hade blivit svårare att få lov att ta med honom, om det hade varit inomhus. Jag vet inte om vissa människor låter mig ta in honom, bara för att han är allergivänlig och inte kan orsaka andnöd för någon. Fast det är klart, jag har ju en väska till honom. Om han sitter i den, så kanske det blir lättare att få tillåtelse att ta med honom. Jag vill ju att han ska kunna följa med på det mesta, och helst också utan att någon gnäller.

Men tillbaka till ämnet. Kören ska alltså uppträda den 9 december, på förmiddagen. Jag har som sagt lärt mig "Utan dina andetag" på teckenspråk. Den är så fin att teckna. Fast den var ganska svår att översätta till tecken, eftersom texten innehåller så många metaforer. Man vet liksom inte riktigt vad de menar. Men jag klarade det och nu tecknar jag den utan problem. När jag sitter på kören och tecknar och sjunger den, känns det så högtidligt på något sätt. En gång sa körledaren till och med att hon blev rörd när jag tecknade, vilket jag kan förstå. Det är så himla fint med teckensång och den låten är superfin, så det är klart att man blir berörd.

Kören är som sagt på onsdagkvällar. Innan Sigge har lärt sig att vara ensam hemma, får min pappa passa honom, medan jag och min mamma är och sjunger. Det gäller speciellt nu på onsdag. Då får Sigge busa med sin morfar, i väntan på att hans mamma, alltså jag, ska komma hem.

Jag minns alldeles tydligt den där första gången jag skulle teckna den fina balladen. Jag knäckte en nagel på kören. Vid det laget hade mina naglar blivit lite för långa, så det var rena turen att jag skulle gå och fixa dem redan dagen därpå. Tyvärr hann höger lillfingernagel inte hålla sig någorlunda hel till dess, utan jag råkade smälla till den när jag var på kören. Det krävdes ingen hård smäll. Nageln bröts omedelbart och det började blöda lite. Det gjorde så vidrigt ont, att jag verkligen fick bita ihop, för att inte skrika rakt ut av smärta, mitt i den enorma lokalen där vi brukar vara. Istället väste jag några svordomar mellan sammanbitna käkar. Min mamma satte snabbt ett plåster på fingret, men smärtan fortsatte att mala och jag kände att jag grimaserade med hela ansiktet. Jag minns att jag hoppades att ingen skulle få för sig att det var något med kören, som fick mig att se ut som om jag höll på att dö. Fast eftersom jag liksom de flesta andra brukar le, skratta och sjunga, så tror jag idag att om någon såg mina plågade miner, så förstod de nog att det berodde på att jag hade ont och att det inte rörde sig av någon form av tråk. Senare hade jag satt mig vänd emot kören, så att alla skulle se mina tecken. Där satt jag och tecknade med ett plåster på lillfingret. Ganska komiskt så här i efterhand. Så kan det gå. Nagelkatastrof på kören.

Jag vet egentligen inte varför jag berättar det där. Jag antar att jag bara vill roa läsarna lite. Man måste ju bjuda på sig själv. Hade det där med nageln hänt när jag var i tonåren, så hade jag nog aldrig skrivit om det på bloggen. Nu tänker jag att det är skit samma. Sådant händer alla och som sagt, det är bara kul att roa läsarna genom att berätta om mina tokigheter.

Tack vare Sigge så kommer det att bli många fler tokigheter framöver. Min lägenhet kommer att vara full av liv och rörelse när jag har honom. Imorgon kommer han! Behöver jag säga att jag längtar sjukt mycket? Nej, det behöver jag nog inte, för det fattar ni ändå.

Jag längtar även efter att få gå tillbaka till kören på onsdag. Det ska bli så kul när vi har vårt uppträde! Vi ingår i den "levande julkalendern", som körledaren sa. Jag vet inte vad det innebär, men det låter fint. Hoppas att det kommer många och tittar på oss. Det borde det göra, för det där vill ingen missa. Inte Sigge heller. Han vill definitivt inte missa det.

Joyvoice äger!

 
 
 

Två konserter

Den här helgen har varit händelserik för mig. Jag har varit på två konserter, en igår och en idag. Nu tänker jag berätta om dem och även bjuda på några härliga bilder.

Igår åkte jag och min assistent in till Lund för att lyssna på en gratiskonsert, som hölls till på Lunds universitetsbibliotek. Ja, det kanske låter lite sådär med tanke på att det var på ett bibliotek och allt, men det var helt fantastiskt! Några killar spelade klassisk gitarr. Jag satt längst fram och bara njöt av musiken. Det var så himla vackert. Redan när den allra första tonen hade klingat ut, fick jag rysningar i hela kroppen. Varje gång någon av killarna satt och spelade på sin gitarr, kom jag på mig själv med att önska att det aldrig skulle ta slut. Eller, åtminstone inte på ett bra tag. Jag rös verkligen, det kan jag lova.

Det här var alltså akustisk musik, ingen som sjöng eller någonting. I vanliga fall tycker jag bättre om att lyssna på musik med sång, men nu gjorde det absolut ingenting att det bara var gitarr. Nästan tvärtom, faktiskt. När det är någon som sjunger så lyssnar man ju mest på den personen. Då spelar musiken nästan ingen roll, det är sångaren som är det viktigaste. Men på gårdagens gitarr-konsert var det som om man kunde hitta på sin egna text till melodin. Jag blev faktiskt inspirerad att skriva en egen låt, fast eftersom jag inte vet vad den ska handla om så har jag inte kommit igång än.

Jag har ingen aning om hur många det var som lyssnade. Säkert inte så jättemånga. Men några var det, det hörde jag på applåderna. Jag var nog den som applåderade mest. Inte för att jag skrek eller så, det gjorde ingen. Men jag klappade mycket efter varje låt. Jag ville att gitarristerna skulle kunna se hur mycket jag uppskattade musiken. Det kanske de gjorde också, vad vet jag?

Jag minns att det blev alldeles tyst i ett par sekunder efter en av låtarna. Förmodligen var det fler än jag som blev berörda. Låten var liksom djup och lät lite sorgsen. De mjuka tonerna letade sig in i mig och fick håret att resa sig på mina armar. Nu låter jag som värsta poeten, eller hur? Haha!

När konserten var slut tänkte jag:

"Men NEJ! Inte redan. Jag vill höra mer!"

Det höll på i en timme, men det kändes som mycket kortare. Jag lyssnade med stigande beundran. Det var som om jag kunde höra vilka känslor som var inblandade i låtarna, trots att det inte var någon som sjöng. Jag ville sätta mig och skriva en egen låt direkt när jag kom hem, men jag vet fortfarande inte alls vad texten ska handla om. Kanske om min stora dröm, som jag aldrig ger upp? Kanske om en vän? Eller något annat. Vi får se, helt enkelt.

 

 

Idag var jag på en större konsert. Jag var och såg Lisa Ajax. Ni vet, tjejen som vann IDOL år 2014. Hon har även varit med i melodifestivalen två gånger. Hennes konsert var också gratis och hölls på Center Syd.

Jag och min assistent var där i god tid, så vi tog plats precis vid scenen. Det var inte så värst många där när vi kom, men sen bara öste det in folk. Alltså, seriöst! Där var verkligen hur mycket folk som helst. Det är inte så konstigt egentligen. När en så stor artist har konsert så vill man inte direkt missa det, särskilt inte när det är gratis. Hon är nog inte i Skåne så ofta heller, så man får passa på när hon väl kommer hit.

Hon uppträdde på en stor scen mitt i köpcentret. Några människor hade satt sig ovanpå scenen innan Lisa kom. Jag undrade i mitt stilla sinne om de inte fattade att man inte kan sitta ovanpå en scen, som om det vore en bänk. Fast de flyttade sig förstås så fort den berömda sångerskan gjorde entré. De hade nog bara satt sig där för att slippa stå upp och vänta. Det fanns inga stolar till publiken, så alla stod upp. Utom jag, förstås. Det är en av dem få gånger då jag faktiskt är glad att jag sitter i rullstol.

Den här konserten var också grym. Hon sjöng både "My heart wants me dead" och "I don't give a". Det är de hon har bidragit med i melodifestivalen. Hon framförde några andra låtar också. Förmodligen från sin skiva.

Jag minns inte exakt hur många låtar hon sjöng, men hon höll inte på lika länge som killarna på biblioteket. Även här blev jag besviken när det var slut. Hon pratade rätt mycket och hon kanske sa att det var sista låten, men det hörde ju inte jag. Jag trodde att hon skulle sjunga fler låtar, men istället såg jag att publiken började röra på sig och folkmassan blev mindre. Först då slog det mig att:

"Fan också, det är slut!"

 

Men riktigt slut var det inte. Inte alls... Hon skulle signera skivor. Självklart ställde jag mig i den lååånga kön. Jag köpte en skiva och fick även en affisch på köpet. Det fick man göra vid ett bord med en vit duk. Sen skulle man ställa sig i kö till scenen, där Lisa satt och signerade. Hon kom fram till mig och signerade både skivan och affischen. Sen tog min assistent ett foto på mig och sångerskan tillsammans. Lisa verkade vara en mycket trevlig och positiv tjej. En sådan person som man skulle vilja bli vän med. Om det hade funnits tid så hade jag gärna stannat och pratat lite mer med henne, men nu har jag i alla fall träffat henne och fått en signerad skiva. Det är huvudsaken. Jag sa till henne att jag tyckte att hennes konsert var jättebra och då svarade hon:

"Åh, tack, vad kul!"

Det var som om jag kunde höra på rösten att hon log brett när hon sa det, även om jag inte kunde se det.

Ni fattar vad detta betyder va? Jag har träffat ännu en kändis! Jag vet att jag är en kändismagnet, jag träffar ju jättemånga kändisar! Den här gången var det i och för sig inte så himla unikt. Det var inte alls som när jag fick komma till Gabriels studio och både prata och skratta med honom plus krama honom. Alla som ville fick träffa Lisa, just för att hon skulle signera. Fast det var nog inte alla som fick ta foto tillsammans med henne. Dessutom satt hon på ett podium, men hon kom ner därifrån när hon skulle signera åt mig, eftersom det var en trappa upp. Hade hon inte kommit ner så hade jag inte fått träffa henne. Då hade min assistent fått springa upp och hämta skivan och affischen. Det kanske var det som var mest unikt, att Lisa faktiskt kom ner från sitt podium, för min skull.

När jag skriver att den här träffen i sig inte var "unik" så menar jag inte att det var något som man glömmer bort i första taget. Självklart inte. Jag kommer att minnas detta länge. Och om jag skulle glömma det, så har jag den signerade skivan och affischen som minne. Nästa gång jag shoppar på Center Syd, kommer jag att kasta blickar mot scenen och tänka:

"Åh, det var där jag träffade Lisa Ajax!"

För det var ju faktiskt speciellt. Bara att jag satt längst fram är speciellt. Det var en jäkla tur att vi kom så tidigt, annars hade vi fått stå mitt i folkträngseln och då hade jag inte ens kunnat se stjärnan på scenen. Nu såg jag henne bra, tack vare mitt och assistentens smarta val att ta plats så tidigt. Dessutom är livekonserter alltid en speciell upplevelse, oavsett om man får träffa artisten eller inte. Det är så mycket mer verkligt och levande att se det live, än att bara kolla på TV eller lyssna på skivan.

Nu avrundar jag bloggandet för idag. Ska lyssna på Lisas skiva. Hoppas att den är bra!

Vi hörs snart igen! <3

 
 

Piano

På mitt rum har jag en keyboard, som jag spelar på ibland. Jag är inte säker, men jag tror att jag fyllde 13 år när jag fick den. Eller, 12 kanske. Äh, jag vet inte. I alla fall så stod den på mitt rum ett bra tag, fram tills jag fick en ny byrå. Då var jag tvungen att ställa ut min keyboard i förrådet, eftersom den inte fick plats här inne. Jag spelade nästan aldrig på den längre, så det gjorde inte så mycket. Den stod i vårt förråd i flera år. Efter ett tag fick jag för mig att jag ville börja spela igen, så då tog jag in den. Nu står den vid mitt sminkskåp, intill dörren. Någon bättre plats har jag inte just nu, men i lägenheten ska jag ha den i vardagsrummet. Visst, jag kommer nog att ha plats i det stora sovrummet också, fast jag vill ha den i vardagsrummet. Tänk så skönt, att inte behöva gå in i sovrummet så fort jag vill spela. Det kommer nog att bli mycket mysigare att kunna sitta i vardagsrummet och klinka på alla de där svarta och vita tangenterna.

När jag var liten gick jag på pianolektioner. Jag gick till en pianolärare när jag bodde i Bara. Då var jag kanske 5 eller 6 år. Jag vill gärna tillägga att jag inte hade blivit hörselskadad då. Sen gick jag till en pianolärare i Staffanstorp när jag var 12-13 år. Nu är jag min egen pianolärare. Jag spelar bara när jag själv känner för det och bestämmer vilka låtar jag vill lära mig. Det jobbiga är att min hörsel ställer till det. Jag tror att jag spelar rätt, fast jag inte gör det. Ibland hör jag att det blir fel och ibland inte.

Jag minns så tydligt i vintras, då jag fick för mig att jag hade lärt mig "Nu tändas tusen juleljus" på piano. Jag kände mig så duktig och stolt över att ha lärt mig den själv. Det var min mamma som upplyste mig om att jag tryckte på fel tangenter. Sen dess har jag aldrig försökt spela den sången igen.

Det brukar vara så, att jag hör den rätta melodin i huvudet och tror att det låter bra, men så gör det inte det.

Ibland blir jag så himla frustrerad över att jag tydligen inte spelar lika bra som när jag var liten. När jag märker att det blir fel, försöker jag hitta rätt tangenter, men ibland känns det som om det låter lika illa var jag än plasserar fingrarna. Det kan sluta med att jag i ren besvikelse tänker:

"Fan, jag kan ingenting!!"

Eller så väljer jag en annan låt, som jag vet att jag kan. Kanske "Fuck you" med Lily Allen. Den är bra att klinka på när jag känner mig frustrerad eller arg. Faktum är att jag faktiskt var arg första gången jag spelade den. Jag hade inte ens försökt köra den innan och jag minns inte vad som hade hänt, men jag kokade av ilska och dunkade fingrarna mot tangenterna, och vilken melodi kom fram om inte "Fuck you". Vilket sammanträffande!

Jag vet att det är fel av mig att säga att jag inte kan någonting, men jag har så himla höga krav på mig själv. Jag vill kunna en massa saker och det räcker inte med det jag faktiskt kan.

Jag brukar aldrig öva melodi till mina egna låtar på keyboarden. Det är ingen idé, jag orkar knappt ens försöka. Däremot har jag faktiskt hittat på en kort melodi själv. Det är ett soundtrack till ett kapitel från en av mina böcker. Jag spelar det inte så jätteofta nu för tiden, men det känns häftigt att det faktiskt är jag som har hittat på det. Just nu spelar jag mest låtar från filmen "Prinsessan och tiggarflickan". De kan jag i alla fall ordentligt, hoppas jag.

Det är så synd att min hörsel skulle bli så pass dålig, att jag ibland knappt hör vad jag spelar. Men man kan ju spela bara för att det är kul och det gör jag. Egentligen är det roligare att sjunga, fast kul att kunna piano. Det är roligare att göra det om man kan det.