Musik och skrivande, det hör ihop

Dagens inlägg får handla om musik och skrivande. Det hänger ihop på många sätt. Man kan använda sig av musiken i författarskapet, vilket många vet att jag gör. Här och där i nästan alla mina böcker kommer ett citat från en låt, titeln på en låt, namnet på en artist eller något annat som har med musik att göra. Det är inget ovanligt att författare gör så, det är tvärtom jättevanligt. Mina karaktärer lyssnar ju också på musik, och ofta blir det den musik som jag själv lyssnar på som får en roll i någon bok. Inte alltid, men ofta.

Det kan vara lite svårt ibland, att tänka ut vilken musik som passar till vilken karaktär. Alla kan ju inte lyssna på samma band eller artister. Det funkar liksom inte. Det händer att jag blir tvungen att välja något som jag själv inte lyssnar på, för att det inte ska bli samma hela tiden. Inte för att jag bara lyssnar på samma musik, men ändå.

Något som däremot inte är så vanligt för min del, men som förekommer då och då, är att mina egna låtar också kan passa in i en och annan bok. I alla fall om man tänker på texten. Jag kan tänka på en låttext som jag själv har skrivit och upptäcka att den passar in på en karaktär. Det händer inte ofta, men ibland kan det visa sig.

Jag har skrivit en låt som heter "Om du bara kunde se mig". Den handlar om kärlek, och här om dagen kom jag på att den passar in i boken "Hur korkad får man bli". Det hade kunnat vara Ellinor som sjunger den till Adrian. Hon sjunger om sin längtan och sin önskan om att han ska se henne. Jag hade lika gärna kunnat skriva låten som ett soundtrack till boken. Det är ett år sen jag skrev låten. Med andra ord så fanns ju boken då, men när jag gjorde låten tänkte jag inte alls på Ellinor och Adrian. Men nu, när jag hör texten, inser jag hur passande den är. Om "Hur korkad får man bli" skulle bli film i framtiden, (vilket jag egentligen inte tror att den skulle bli), så hade låten "Om du bara kunde se mig" spelats samtidigt som eftertexterna rullade. Kanske hade skådespelerskan till Ellinor sjungit den. Eller så hade jag gjort det. Det kvittar.

Fast egentligen spelar det ingen roll om "Hur korkad får man bli" blir film eller inte, bara den blir utgiven som bok. Det är det viktigaste just nu.

Det går bra med boken nu. Hoppas jag i alla fall. Jag har redan rättat 17 kapitel och den har ju 69 kapitel. Det är så konstigt. När jag har börjat omarbeta den så är det hur segt och tråkigt som helst. Då vill jag bara slänga boken i väggen och vråla:

"Men hur svårt kan det vara?!"

Men sen, när jag har arbetat mig igenom dem första kapitlen, då flyter det på jättebra och det blir svårare och svårare att slitas ifrån den. Kanske är det för att det händer mer, ju längre man kommer. Det är precis som att läsa en bok. Ibland är början lite halvtråkig, men när man väl kommer in i handlingen och lär känna alla karaktärer, vill man aldrig att boken ska ta slut. Ja, jag känner ju redan alla mina karaktärer, men ändå.

Nu är det så att jag måste bearbeta boken i tur och ordning, alltså från början till slut, annars går det inte. Skulle jag ta ett kapitel här och där, så skulle jag förlora sammanhanget. Det skulle bli lite som att läsa en bok i olika stycken här och där, hoppa över vissa kapitel och ändå försöka hänga med i handlingen. Ni kan nog själva tänka er hur förvirrande det skulle bli. Nu kan ju jag hela boken utantill och vet vad som ska hända i alla kapitel. Det är knappast så att jag sitter och tänker:

"What?! Var fan kom det ifrån? Hur kunde detta hända, helt plötsligt?"

För jag vet hur allting hänger ihop och vad som leder till en sak, men när jag rättar måste jag ändå göra det i tur och ordning, annars blir det fel. Jag kan ta fram ett kapitel och leta efter en viss sak, för att kontrollera att det verkligen stämmer, men efter det blir jag tvungen att gå tillbaka och fortsätta där jag var. Kanske är det lite därför det kan vara så himla segt i början. På sida 1 händer det inte så himla mycket egentligen, och då längtar jag till ett visst kapitel. Fast det är ingenting emot hur segt det kan vara precis när jag håller på att skriva boken. Det är då det är som värst. Jag bara längtar tills det är dags att skriva ett visst kapitel, eftersom jag vet vad som ska hända i det kapitlet, och då är jag lite okoncentrerad på det stycket jag håller på med just nu. Så är det varje gång jag skriver en bok och det är så störigt! Det är då som det Gabriel Alares sa till mig, då när vi satt i hans studio, dyker upp i mitt huvud.

"Jag hatar att skriva, men jag älskar att ha skrivit".

Japp, precis så är det för mig. Jag tycker i och för sig att det är kul att skriva, men allra roligast är det när jag är färdig, och det blir ju dubbelt så roligt när boken ges ut. Eller, som i musiken. Det är roligare när låten är färdigskriven, men det blir ännu mer kul när jag får möjligheten att spela in den och publicera på YouTube.

Gud vad jag kan sakna det, att få spela in mina låtar. Om jag fortfarande hade haft den möjligheten, så hade jag spelat in "Om du bara kunde se mig". Det enda jag kan göra nu, är att kompa med trummorna på min keyboard medan jag sjunger.

Jag försöker tänka att ju mer jag bearbetar min bok, desto närmare kommer jag mitt mål att få den utgiven. Så när jag är färdig med den för den här gången, så blir chansen lite större att något förlag ska vilja anta den. Okej, bara lite, men en liten chans är bättre än ingen alls. Jag måste tänka så, annars vet jag inte om jag hade orkat fortsätta kämpa.

Musiken i mitt hjärta <3

Tjena alla glada! Nu tycker jag att det är dags att köra igång med lite musiksnack igen.

Som många av er säkert redan vet, i alla fall om ni har läst mina tidigare inlägg under kategorin "musik", är att jag verkligen älskar musik och att jag inte skulle kunna leva om det inte fanns. Ofta när jag sitter i massagefåtöljen i mitt vardagsrum, lyssnar jag på musik från YouTube. Ni tänker säkert att jag går in på YouTube från en dator, men det gör jag inte. Jag har ett ljudsystem till teven med inbyggt YouTube, så det är därifrån jag brukar ta det. Då brukar jag lyssna på lite blandad musik. Mest popp och lugna låtar. Jag har även gjort några spellistor. Den jag kör mest heter "Positiva pep plåtar". Det är en lång spellista, som bara innehåller glada och peppande låtar. Den brukar jag lyssna på när jag är, eller vill bli glad. När jag har haft en skitdag och är ledsen, irriterad eller ångestladdad, eller allt av det, sätter jag mig i massagestolen med en kopp te och kör igång min pepplista. Det är hur mysigt som helst. Låten som ligger etta på spellistan är "As I lay me down" med Wiktoria. Den brukar jag alltid lyssna på när jag är nedstämd och vill piggas upp, för den gör mig så glad. Alina Devecerskis "Ikväll skiter jag i allt", "Flytta på dig" och "Krigar precis som du" finns också med bland låtarna, liksom "Try" med Colbie Caillat. Sen finns där förstås många fler låtar, men jag orkar inte räkna upp alla. Det är så många att jag inte ens kan dem i huvudet. Jag brukar ofta inte lyssna på hela spellistan, för den är skitlång. Det måste vara den längsta YouTube-listan jag har gjort hittills.

Jag har svårt att välja favoritlåtar, för det finns så himla många bra. Under en period kanske jag lyssnar jättemycket på en artist eller låt, men sen blir jag jättetrött på det och börjar lyssna på helt andra låtar. Sen har jag ju olika favoritlåtar till olika tillfällen också. Alltså, när jag är glad lyssnar jag mycket på "As I lay me down" och "Krigar precis som du", och om jag känner mig nedstämd och bitter är det "I miss you", "Jag vill inte förklara" och "Fuck the pain away" som gäller. Ja, ni hör att jag lyssnar mycket på låtar på engelska, men det finns även svensk musik som jag gillar.

Jag tycker fortfarande mycket om Gabriel Alares, men eftersom han inte har släppt någon ny låt på ett tag, har de enda alltenativen från honom varit "Dårarna" och "98". Det blir ju lite tröttsamt att alltid lyssna på dem, fast rätt som det är kommer intresset tillbaks och det är det som har hänt nu.

Igår drack jag mitt kvälls-te i sängen. Det brukar jag göra om jag har duschat på kvällen. När jag satt i sängen och drack mitt te, tog jag fram min mobil och satte på låten "98". Jag lyssnade på den kanske två eller tre gånger, och i morse spelade jag den ytterligare två gånger. Det är som om Alares-febern har drabbat mig igen. Eller, kanske snarare 98-febern.

Som jag har skrivit tidigare i andra inlägg så använder jag mig mycket av musiken i mitt skrivande, och idag kom jag på att "98" ska få en plats i den boken som jag skriver nu. Jag har till och med tänkt ut vilket sammanhang den ska komma in. En snygg tjej tipsar huvudpersonen Adrian om den låten när de träffas på en fest.

Många säger till mig att de tycker att "Dårarna" är bättre än "98", men jag tycker faktiskt tvärtom. Alltså, "Dårarna är jättebra och den finns också med på min peppande spellista, men "98" är lättare att känna igen sig i. Man får tolka den som man vill. Det är en väldigt känslosam låt och jag gillar känslosam musik. Det kanske också är för att melodin är väldigt fin. Det är en sådan som jag gärna lyssnar på flera gånger.

En annan sak som också kan vara anledningen till att jag gillar den väldigt mycket, är att den har inspirerat mig till en av mina egna låtar. Min låt blev säkert inte lika bra, men skit samma. Den inspirerades i alla fall av "98".

Det är samma sak med "Ikväll skiter jag i allt". Det är en text som många kan relatera till, fast på ett helt annat sätt. Den låten har jag lagt in i flera spellistor, både på YouTube och i min telefon. Den passar till flera tillfällen. Man kan lyssna på den både när man är glad, arg, stressad eller bara jävligt trött på allt. "Ikväll skiter jag i allt" passar alltid att lyssna på. Det gör i och för sig "Flytta på dig" också. Jag gillar Alina Devecerski väldigt mycket. Hon har så grymma texter, som sätter sig på hjärnan direkt och följer med en i livet. Jag tycker att det hade varit häftigt att träffa henne. Det kanske jag får göra någon gång.

Ja, vad vore jag utan musik? Inget alls. Om musiken inte hade funnits, så hade inte Mikaela Nilsson existerat på denna gjord. Det kan jag lova.

Joyvoice

Kören som jag och min mamma är med i heter Joyvoice. Det är väldigt roligt att gå dit och sjunga på onsdagskvällar. Vi sjunger mest engelska låtar, men även två svenska.

Min mamma upptäckte Joyvoice-kören i våras och anmälde oss, båda två. Den första gången blev väl inte så lyckad, på grund av att jag hade så höga krav på mig själv och det kändes som om alla andra sjöng med och kunde låtarna, alla utom jag. Det är jämt så. Jag tror att jag är ensam och inte kan ett skit, för jag ser inte att det kan finnas andra som är i samma situation som jag. Men senare förklarade min mamma för mig att det egentligen inte finns några krav och måsten i den kören, mer än att man ska ha roligt. Man måste inte ens kunna sjunga, man bara gör det ändå, för att det är kul. Men väl på kören kan alla sjunga. Seriöst, det låter skitbra! En annan bra sak är att man kan hitta låtarna och texterna på hemsidan, så att man är förberedd. Någon gång när vi sjöng en ny låt, tyckte jag att det lät så jäkla bra, så jag satt och tänkte:

"Shit, det där är ju ovanligt bra för att vara första gången!"

Men i alla fall. Efter att jag fick lite panik den första gången och min mamma förklarade saker för mig, gick det mycket bättre nästa gång. Då hade jag övat på låtarna och tänkte att om det fanns något stycke som jag inte kunde, så gjorde det ingenting. Tack vare det så skönk mina skyhöga krav och jag började slappna av. Varje gång jag inte hänger med i vad som händer, försöker jag tänka:

"Äh, skit samma. Så länge jag har kul så spelar inget annat någon roll".

Även om jag inte hör allt som körledaren säger, så är det själva sången som är det viktigaste.

Och körledaren är jättebra. Hon är så full av sprudlande entusiasm och det smittar av sig. Hon är alltid positiv och det riktigt märks på henne att hon älskar sitt jobb som körledare. I onsdags när vi hade sjungit sa hon:

"Herregud, det låter mycket bättre än förra veckan!"

Det är väldigt roligt och skönt att ha en så positiv körledare. Då blir vi andra också positivt inställda.

Nu är det såklart så att de andra har ett papper med sångtexten, medan jag måste komma ihåg alla texterna i huvudet, eftersom jag inte kan läsa. Jag har lätt för att lära mig texter, men ibland känns det ändå lite jobbigt att jag inte kan läsa texten samtidigt som jag sjunger. Om jag hade kunnat läsa punktskrift, så hade det säkert gått att ordna låttexterna på punkt, men det kan jag inte. Jag har kunnat läsa punktskrift, tills jag var typ 12 år, men på grund av att känseln i mina fingrar försämrades så kan jag inte känna punkterna längre, ännu mindre sätta ihop de där små obegripliga prickarna till bokstäver och ord.

Den 9 december ska Joyvoice ha ett uppträde. Det fick vi veta redan första kvällen vi var på kören. Vi ska sjunga utomhus, så jag hoppas att det inte är allt för kallt, trots att det är i december. Jag ska sitta längst fram i kören, så att publiken kan se när jag tecknar "Utan dina andetag". Jo, den låten har jag lärt mig på teckenspråk. Jag har dessutom lyckats lära mig att teckna den, samtidigt som jag sjunger.

Sigge får ju också vara med i publiken. Han får sitta i min pappas knä och lyssna när jag, min mamma och alla andra i Joyvoice-kören sjunger. Då får Sigge vifta på svansen åt hur bra hans matte och gammelmatte (mormor) sjunger.

Herregud! Jag kan verkligen inte skriva ett enda blogginlägg, utan att blanda in Sigge. Han tar upp så stora delar av mina tankar, att mina fingrar olydigt skriver hans namn. Men det är klart att han också ska få lyssna när vi sjunger. Det är fördelen med att vi ska vara utomhus. Han får vara med. Det hade blivit svårare att få lov att ta med honom, om det hade varit inomhus. Jag vet inte om vissa människor låter mig ta in honom, bara för att han är allergivänlig och inte kan orsaka andnöd för någon. Fast det är klart, jag har ju en väska till honom. Om han sitter i den, så kanske det blir lättare att få tillåtelse att ta med honom. Jag vill ju att han ska kunna följa med på det mesta, och helst också utan att någon gnäller.

Men tillbaka till ämnet. Kören ska alltså uppträda den 9 december, på förmiddagen. Jag har som sagt lärt mig "Utan dina andetag" på teckenspråk. Den är så fin att teckna. Fast den var ganska svår att översätta till tecken, eftersom texten innehåller så många metaforer. Man vet liksom inte riktigt vad de menar. Men jag klarade det och nu tecknar jag den utan problem. När jag sitter på kören och tecknar och sjunger den, känns det så högtidligt på något sätt. En gång sa körledaren till och med att hon blev rörd när jag tecknade, vilket jag kan förstå. Det är så himla fint med teckensång och den låten är superfin, så det är klart att man blir berörd.

Kören är som sagt på onsdagkvällar. Innan Sigge har lärt sig att vara ensam hemma, får min pappa passa honom, medan jag och min mamma är och sjunger. Det gäller speciellt nu på onsdag. Då får Sigge busa med sin morfar, i väntan på att hans mamma, alltså jag, ska komma hem.

Jag minns alldeles tydligt den där första gången jag skulle teckna den fina balladen. Jag knäckte en nagel på kören. Vid det laget hade mina naglar blivit lite för långa, så det var rena turen att jag skulle gå och fixa dem redan dagen därpå. Tyvärr hann höger lillfingernagel inte hålla sig någorlunda hel till dess, utan jag råkade smälla till den när jag var på kören. Det krävdes ingen hård smäll. Nageln bröts omedelbart och det började blöda lite. Det gjorde så vidrigt ont, att jag verkligen fick bita ihop, för att inte skrika rakt ut av smärta, mitt i den enorma lokalen där vi brukar vara. Istället väste jag några svordomar mellan sammanbitna käkar. Min mamma satte snabbt ett plåster på fingret, men smärtan fortsatte att mala och jag kände att jag grimaserade med hela ansiktet. Jag minns att jag hoppades att ingen skulle få för sig att det var något med kören, som fick mig att se ut som om jag höll på att dö. Fast eftersom jag liksom de flesta andra brukar le, skratta och sjunga, så tror jag idag att om någon såg mina plågade miner, så förstod de nog att det berodde på att jag hade ont och att det inte rörde sig av någon form av tråk. Senare hade jag satt mig vänd emot kören, så att alla skulle se mina tecken. Där satt jag och tecknade med ett plåster på lillfingret. Ganska komiskt så här i efterhand. Så kan det gå. Nagelkatastrof på kören.

Jag vet egentligen inte varför jag berättar det där. Jag antar att jag bara vill roa läsarna lite. Man måste ju bjuda på sig själv. Hade det där med nageln hänt när jag var i tonåren, så hade jag nog aldrig skrivit om det på bloggen. Nu tänker jag att det är skit samma. Sådant händer alla och som sagt, det är bara kul att roa läsarna genom att berätta om mina tokigheter.

Tack vare Sigge så kommer det att bli många fler tokigheter framöver. Min lägenhet kommer att vara full av liv och rörelse när jag har honom. Imorgon kommer han! Behöver jag säga att jag längtar sjukt mycket? Nej, det behöver jag nog inte, för det fattar ni ändå.

Jag längtar även efter att få gå tillbaka till kören på onsdag. Det ska bli så kul när vi har vårt uppträde! Vi ingår i den "levande julkalendern", som körledaren sa. Jag vet inte vad det innebär, men det låter fint. Hoppas att det kommer många och tittar på oss. Det borde det göra, för det där vill ingen missa. Inte Sigge heller. Han vill definitivt inte missa det.

Joyvoice äger!