Ny telefon

 

I onsdags fick jag äntligen min nya och efterlängtade telefon. Underbart! Hela vägen till Ica, där jag skulle hämta den, var jag uppfylld av glädje och förväntan, men samtidigt en liten smula rädsla. Rädsla för att den (trots det positiva beskedet) inte hade kommit. Det hade redan strulat till sig. I tisdags fick jag beskedet att företaget hade missat att skicka iväg den. Fråga mig inte hur de lyckades med det, för det har jag ingen aning om.

Men, jo då, den hade kommit! På onsdagskvällen kom jag hem med ett paket, och i det paketet låg... min nya kompis, Kapsys 2! Fatta hur glad jag kände mig när jag satt med den i handen.

På kvällen tittade min pappa förbi, för att se till så att telefonen kom igång och samtidigt konstatera att jag behövde ett nytt simkort. Suck! Jag som hade tänkt skicka mitt första sms med den nya mobilen direkt, det kunde jag ju glömma. Fast samtidigt gjorde det inte så mycket. Jag hade beställt en flic-knapp, som jag skulle hämta på Burlöv Center på torsdagen, så då kunde jag lika gärna passa på att fixa simkortet också.

Så det gjorde jag och i torsdags kväll satt jag och min pappa länge och pillade med telefonen. Även om vi inte fick rätt på allt, så fick vi igång det mesta. Nu kan jag lyssna på musik på exakt samma sätt som jag gjorde med lånetelefonen. Jag säger alltså till telefonen vad den ska spela. Skitsmidigt! Jag kopplade även in mina trådlösa hörlurar, eftersom jag tänkte lyssna på musik när jag tränade på gymmet.

I fredags körde jag premiär för mitt första träningspass med musik i hörlurarna. Jag kom till gymmet med både mobilen, flic-knappen och lurarna redo i väskan, startade en av mina favoritartister, Alina Devecerski, och sen gick jag rakt in i träningslokalen. Eller, ja, jag visade ju mitt gymkort först, såklart.

Och gissa om träningen gick bättre när jag fick lyssna på min egen musik. Alina Devecerskis grymma låtar gjorde mig mer taggad än någonsin och jag körde på utan problem. Det var skönt att slippa höra alla maskiner, människor, gymmets musik och andra ljud. Det är lättare att fokusera om man har hörlurar och slipper bli störd av allt annat. En duns som uppstår när någon annan tränare tappar en vikt eller något i golvet, det kan räcka för att distrahera en. Men när jag lyssnade på min egen musik, var jag mycket mer peppad och fokuserad än jag brukar vara. Så det där med att träna till musik som jag väljer själv är definitivt något jag ska fortsätta med.

Jag tränar inte bara på gymmet, förresten. Ibland kör jag några varv i parken, som bara ligger en kort bit bort från min lägenhet. Mitt personliga rekord är åtta varv. Nu tänker jag ha musik när jag kör där också. Det kommer så störiga ljud i parken ibland. Just nu är där folk som vattnar träden eller klipper gräset, och det är inte precis några jättehärliga ljud att lyssna på. Men det slipper jag ju också när jag har musik i hörlurarna.

Det enda som krävs när hörlurarna hamnar på mina öron, är att assistenterna använder lite tecken, eftersom jag omöjligen kan höra vad de säger då. Om jag skulle bli tvungen att ta av lurarna varenda gång de ska säga något, hade det definitivt stört koncentrationen, så det är bättre att hitta på tecken som de kan göra till mig.

Den här telefonen är verkligen en drömtelefon för mig. Mycket, alltså, MYCKET bättre än min gamla Kapsys! Den nya har så himla många fler och coola funktioner. Jag har börjat träna på att skriva sms, så att jag en dag kanske kan skriva lika snabbt som jag gjorde på den gamla.

Om två veckor åker jag till Spanien. Självklart ska jag ta med telefonen och ställa in internet på den, så att jag kan ligga i solstolen och lyssna på musik. Det hade varit helt underbart. Tänk att kunna ligga vid poolen eller på vår uteplats och lyssna på min favoritmusik. Jag var faktiskt lite rädd att mobilen inte skulle hinna komma innan vi drar till Spanien, men det gjorde den ju.

Jag ser verkligen fram emot en spännande framtid med den här grymma telefonen. Tror den kommer att bli perfekt för mig!

Kapsys Smart Vision 2

Den här veckan har varit rolig för mig. Varför? Jo, därför att jag har fått prova en ny och supersmart mobil. Kapsys Smart Vision 2. Min telefon jag har nu är ju också en Kapsys, fast det är den första modellen. Tvåan är ny. Den gamla är ingenting, absolut ingenting jämfört med tvåan! Jag kan lyssna på musik, både genom att söka genom att skriva och använda röststyrningen, jag kan ställa frågor till telefonen via röststyrningen och mycket, mycket mer. Det finns till och med en bokläsare på den. Tänk att kunna lyssna på talböcker via telefonen! Då behöver jag inte tänka på att ta med mig både telefon och spelare varje gång jag ska iväg någonstans, det räcker med telefonen. Vem vet? Om den funktionen fungerar bra för mig, så kanske jag slutar använda min spelare helt och hållet. Eller så kan jag åtminstone ta bort all musik från minneskortet i spelaren och bara ha den till talböcker, för musik kan jag ju spela i mobilen hur enkelt som helst. Det är bara att säga, till exempel: "Spela Molly Sandén, ditt sanna jag", så gör den det. Coolt va?

I alla fall så har jag fått låna telefonen i fem dagar. Jag fick den alltså i måndags och lämnade tillbaka den idag. Detta för att jag skulle kunna testa mer och känna på att ha en sådan mobil. Gissa om jag har spelat mycket musik i telefonen under dessa dagar! Det är nästan det enda jag har gjort. Varje morgon åt jag frukost med någon musik i öronen. Det var så härligt. Jag, som alltid har varit så musikberoende, vill ju kunna lyssna på det när som helst. Så skönt också, att jag inte längre skulle behöva ladda ner en massa musik, bara för att kunna spela den. Det är bara om jag vill ha en viss låt som ringsignal som jag måste ladda ner den.

Och så kunde jag prata med telefonen. Alltså, ställa frågor till den så svarade den. Det går inte att snacka med den riktigt likadant som man kan med Siri i Iphones, men ställa frågor och sådant går. Ibland svarar den bara och ibland tar den upp en massa artiklar som handlar om det man har sagt.

Jag har haft väldigt roligt med telefonen den här veckan, har knappt kunnat slita mig från den. Jag ville helst inte lämna den ifrån mig idag. Men nu har jag fattat rätt beslut. En sådan telefon ska jag ha. Det måste jag bara. Den verkar vara helt perfekt för mig. En assistent sa att det är som om det står Mikaela på den. Den är nästan som en Iphone, fast den har knappar. Stor som en Iphone är den också. Min gamla mobil framstår som både pytteliten och absolut dödstråkig i jämförelse. Nej, jag skojar inte. Kapsys 1 är faktiskt skittråkig om man jämför med tvåan. När jag fick ettan tyckte jag att det var den coolaste telefonen i världen, (nästan), men nu har jag definitivt ändrat åsikt. Det är Kapsys 2 som är cool och supersmart.

Ja, jag var så nöjd med telefonen, att jag önskade att det redan val min egen. Fatta vad tråkigt det känns nu när den är borta och jag måste stå ut med den gamla, som dessutom har varit kass länge nu. Men det varar nog inte så länge, för snart ska jag beställa den nya och då kommer jag att vara ägare till en Kapsys Smart Vision 2! Åh, vad jag längtar!

 

Första gången jag provade den, (någon gång i april), tyckte jag faktiskt att den verkade ganska krånglig. Ja, cool också, men även krånglig. Knapparna var mindre än dem på min gamla mobil, vilket gjorde det svårt att skriva. Men, där har vi ett bevis på att jag lär och vänjer mig snabbt. För på bara dessa fem dagar har jag redan börjat vänja mig vid knapparna. Jag tror inte längre att jag behöver markera dem med något, som jag trodde i början. Det går visserligen inte lika fort att skriva på den nya som det gör på den gamla, fast det är bara en tidsfråga innan det gör det. Jag måste bara vänja mig helt och hållet först. När jag skriver på den gamla mobilen behöver jag knappt ens lyssna på vad talsyntesen säger. Jag har liksom använt den i typ tre år, så jag vet exakt hur den funkar. Det är klart att det inte kommer att gå lika snabbt och smidigt med tvåan i början, innan jag är van vid den. Ingen kan ju en ny telefon på en gång bara så där, även om man har provat den. Å andra sidan så är det faktiskt kul med nya grejer. Det blir roligt att klicka runt och utforska nya saker, eller hitta ett nytt sätt att göra något på. Det är nästan det som är det allra roligaste när man skaffar något nytt. Att ha något nytt att utforska och lära sig mer av.

 

Så nu längtar jag sjukt mycket tills jag får min egen telefon, som jag ska beställa efter helgen. Jag kommer att få det mycket roligt med den.

Jag vill bli inkluderad, inte komma i sista hand!

Ibland kan jag faktiskt inte låta bli att undra om det är något fel på mig. Ingen verkar ju vilja umgås med mig helt frivilligt. Alltså, HELT frivilligt. Inte många i alla fall. Det är alltid jag som hör av mig till kompisar och frågar om de har lust att ses. Men när det är de som vill träffa en kompis, då väljer de alltid andra framför mig. Det är nästan aldrig någon som ringer eller skriver till mig och säger:

"Tja Mikaela, ska vi gå ut och ta en öl? Ska vi gå på bio? Eller ska vi sätta oss på ett fik och bara hänga lite?"

Jag undrar varför. Som barn fick jag ofta höra från jämnåriga att de trodde att det var tråkigt att vara med mig på grund av att jag inte var som dem, bara för att jag hade en funktionsnedsättning. Vaddå? Tror folk fortfarande det eller? I så fall har de fel. Jag vet att de har det. Jag är en glad, positiv, social och drivande tjej, som älskar att hitta på saker, men inte bara med mina assistenter, utan med vänner också. Jag vill inte bara umgås med mina assistenter. Det är inte bra för mig. Jag vill ha kompisar att vara med också.

Men jag vill inte alltid vara den enda som tar initiativet och frågar en vän om vi ska hitta på något. Jag skulle vilja att någon frågar mig ibland också, så att jag kan känna att det överhuvudtaget finns någon som vill vara med mig. Men som sagt, det händer nästan aldrig.

Jag har full förståelse för att det kan vara svårt för andra att få ihop det. De jobbar, pluggar, reser eller något annat, och när de väl är lediga så blir de sjuka. Då fattar jag att det inte är så lätt att få tid att träffa kompisar. Så kanske det kommer att vara för mig också när jag får ett jobb, att jag inte alltid kan träffa kompisar, för man måste ju prioritera arbetet. Men även när polarna har tid, så känns det inte riktigt som om de räknar in mig, för de frågar alla andra utom mig. Det är som om de har tid med andra, men inte med mig. Det är det jag tycker är så himla tråkigt, och jag skulle vilja veta varför. Är det bara för att jag alltid måste ha en assistent med mig? Men herregud, assistenten behöver inte vara med. Hon kan gå åt sidan och endast ingripa när jag behöver hjälp. Eller är det för att de tar förgivet att jag inte vill göra sådana saker som de tycker är kul? Det är ju bara att fråga. Om det är så att de vill gå ut och festa, ha tjejkväll och dricka vin eller kanske till och med övernatta, då ställer jag mer än gärna upp på det, för det är precis sådant som jag faktiskt vill göra. Så om det till exempel är så att en vän vill ha någon att festa med så borde hon/han definitivt fråga mig, för det är 90 procents chans att jag tackar ja.

Sen vet jag ju förstås att allting inte bara hänger på aktiviteterna. Det måste vara någon som man trivs med och tycker att det är kul att hänga med också. Det är bara det att jag inte riktigt känner mig inkluderad då jag allt för sällan blir tillfrågad.

Förresten, att jag tog upp exempel på att gå ut och festa betyder inte att det bara är det jag vill göra. Om det vore det enda jag kan tänka mig att göra så hade jag kunnat ha lite mer förståelse för att folk inte frågar mig, eftersom det verkar som om få av mina vänner gillar att festa. Det kan jag i och för sig tycka är segt, men alla gillar ju inte samma saker, så är det bara. Så nej, det var bara ett exempel, men det finns mycket, mycket mer som jag inte hade tackat nej till. Sola, fika, gå ut och äta, ha filmkväll, spakväll, gå på bio, sjunga karaoke eller dansa, spela spel, sova över eller resa någonstans. Det borde ju finnas någon som gillar att göra någon av dem här sakerna.

Nu är det förstås inte så att jag bara sitter och väntar på att någon ska fråga om jag vill hänga med ut och göra något. Jag kan också fråga någon, men jag önskar att någon kunde fråga mig också, så att jag inte behöver känna att jag är den enda som tar kontakt varje gång. Jag lovar, varje gång någon kompis kommer och frågar mig om jag vill göra något så blir jag superglad! Jag blev jätteglad och tacksam när min bästa vän bjöd mig till sin studentfest och när hon lite senare frågade om vi skulle se High School Musical 4 på bio tillsammans (när den kommer ut), jag blev glad när en annan vän ville gå på bio med mig och när en tredje ville komma hem till mig. Jag blir alltid glad när jag blir medbjuden på saker, för det får mig att känna mig viktig och betydelsefull. Även om jag ibland blir tvungen att tacka nej, så blir jag alltid smickrad när någon frågar. Så smickrad att jag in i det längsta försöker att få till det så att jag kan hänga med. Först när jag har insett att det absolut inte går, då tackar jag motvilligt nej, men jag försöker alltid få till det, för jag vill verkligen göra saker med polare.

Det är inte det att jag inte har kompisar, det är bara det att de är så utspridda och några av dem bor en bit bort, så det krävs en eller några timmars resa bara vi ska ses och ta en fika. Det kanske är så att alla inte vill, kan eller orkar göra en lång resa, men det problemet har också en lösning. För om de av någon anledning inte kan komma till mig, så kan jag komma till dem hur lätt som helst. Eller, ja, så länge de inte bor i Stockholm i alla fall. Då krävs det lite mer planering och framförhållning, men om jag ska till en vän som bor här i Skåne, men inte direkt jättenära, då löser det sig. Jag är ju fullt medveten om att alla som behöver assistans inte har det dygnet runt som jag, eller inte har en egen bil och därför inte kan ta sig var som helst, när som helst. Men jag har det och det betyder att jag kan göra resan. Så egentligen handlar det bara om vilken sorts relation jag och kompisen har. Om vi har roligt tillsammans och inte bara vill chatta på facebook, utan träffas också, då gör vi det. Om vi däremot har en halvtaskig relation och inte känner oss jättepeppade på att ses, då får vi helt enkelt lyssna på vår magkänsla och bestämma oss för om vi vill ses eller inte. Det handlar väldigt mycket om relation och vilja. Om vännen skulle bo så pass långt bort att hon/han tycker att det känns onödigt att resa hit under en dag och sen hela vägen hem igen, då har jag faktiskt gott om plats i min lägenhet, så vi kan lätt fixa en övernattning. Fast man måste ju inte bo långt bort ifrån varandra för att kunna sova över, det kan man göra om man bor grannar också.

På tala om övernattning. Det känns som om jag är den enda 22-åringen i hela världen som aldrig har sovit över hos en kompis, eller aldrig har haft en kompis övernattandes hos mig. Det skulle jag gärna vilja ändra på. Jag vet bara inte vem jag ska fråga. Övernattandet skulle ju funka även om min kompis också har en assistent med sig, för jag har faktiskt en bäddsoffa i vardagsrummet och om kompisen ska sova inne hos mig, kan man ju fixa det på något sätt. Så vad hindrar mig egentligen? Jag skulle tro att det är min egen osäkerhet som håller mig tillbaka. Jag vet ju som sagt inte vem jag ska fråga, för jag vet inte ens vilka av mina vänner som kan tänka sig att övernatta. Det är som om det automatiskt har blivit så i detta samhället att vi med någon form av funktionsnedsättning inte sover över. För att det inte går eller vad? Det är klart att det går. Det kan bara vara lite mer omständigt. Men som sagt, jag vet inte vem jag ska fråga om de vill sova över här, och jag vet särskilt inte vem av mina vänner med funktionsnedsättning som ens kan tänka sig att göra något sådant. Jag säger inte att det är så med alla, men ibland får jag en känsla av att mina vänner i rullstol helt enkelt inte vill sova över eller ens låta någon sova hos dem. Jag vet inte varför. Men jag vill göra sådana saker, för jag vill, som sagt, fungera som vilken annan 22-åring som helst.

Nu är det så att jag har fler funktionshindrade vänner än icke funktionshindrade. De flesta icke funktionshindrade av mina kompisar är lite äldre, typ före detta assistenter, så de kanske skulle se det som att de sov hos ett barn, eller åtminstone en tonåring. Nej, det där var kanske orättvist, men tänk själv. Om du är 30 år, skulle du då frivilligt sova hos någon som är 22 eller kanske endast 20? Kanske bara om det är din bästis? Jag skulle säkert inte ha några problem att sova hos en 30-åring, inte om det är någon jag tycker om, men jag är inte en sådan som tänker så mycket på åldern heller. Jag fokuserar på relationen och inte på åldersskillnaden.

Okej, tillbaka till det där med att inte känna sig inkluderad och medräknad. Jag hoppas att det går att ändra på. Jag hoppas att jag i framtiden blir tillfrågad och medbjuden på fler saker. Självklart ska jag aldrig själv sluta fråga. Jag kan ju som sagt inte bara sitta hemma och vänta på att någon ska höra av sig. Men jag hoppas att folk kan fråga mig också. Jag finns ju rakt framför näsan på dem, kan de inte se det? Och även om jag ibland kan nöja mig med att sitta hemma och fika och snacka, så betyder det inte att det är det enda jag vill göra. Jag gör gärna andra saker, fast jag behöver förslag ibland då jag själv kan ha svårt att komma på något.