Jag är inte alltid bra på att uttrycka mig muntligt.

Alla som läser min blogg vet ju att jag är bra på att uttrycka mig. Ibland får jag omedvetet andra att förstå bättre, genom att skriva. Jag kanske inte ens tänker på det, det bara blir så automatiskt.

Men något som jag inte tror att omgivningen alltid förstår, är att jag kan ha betydligt svårare att uttrycka mig muntligt. Jag kan sitta och försöka förklara någonting i flera minuter, men min samtalspartner förstår inte, för hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få fram det jag vill ha sagt. Det kan med all säkerhet bero på att pressen är större när jag ska prata. Då sitter någon framför mig och lyssnar. Det är faktiskt lite stressande ibland. Jag känner liksom stor press på att jag måste säga det nu, så jag hinner liksom inte tänka efter riktigt. Dessutom är vissa människor så otroligt otåliga. De vill ha ett snabbt svar, även om ämnet är svårt. Väldigt ofta verkar folk ta förgivet att jag inte har hört vad som sagts, om jag inte svarar genast. Då upprepar de det och det leder till att jag blir ännu mer stressad. Varför kan folk inte vänta med att upprepa, tills jag har sagt att jag inte hörde? De kan faktiskt inte gissa och då är det bara idiotiskt att ta det förgivet.

Och varför måste man egentligen svara omedelbart? Ibland behöver man få tid att tänka efter, så att man inte svarar helt fel. Även om det bara krävs ett "ja" eller "nej", så kan det bli så ohyggligt fel om man inte hinner tänka efter. Då kanske man svarar "ja", fast man menar "nej", eller tvärtom. Men vissa människor har svårt att fatta det. Vad de också har svårt att fatta, är att det i princip är helt omöjligt att svara en sekund senare. De kan säga något och upprepa det omedelbart. Men hallå! Hur snabb i käften vill de att jag ska vara egentligen? De hade lika gärna kunnat vråla: "Svara nu då! Svara! Du får tre sekunder på dig. Ett, två, tre!" Seriöst, det är faktiskt ganska respektlöst.

Det är det som är så skönt med facebook-chatten. Där behöver man aldrig svara omedelbart. Jag gillar att kunna skriva, läsa det och kanske ändra lite, innan jag skickar iväg det. För då blir det inte fel lika lätt. Det finns förstås andra saker som kan bli fel när man chattar. Man kan missförstå och misstolka. Men just det där att man kan granska sina ord innan man skickar iväg dem, är något som är väldigt skönt för mig.

Ibland när jag ska prata med folk och har svårt att få fram det jag vill ha sagt, försöker jag föreställa mig hur jag skulle ha skrivit det och sen bara säga det så. Men det går ofta inte bra. När man skriver kan man ju sitta och fundera länge på hur man ska uttrycka sig, utan att någon börjar se otålig ut och säger: "Nå?"

Jag önskar att jag hade mod att säga ifrån att jag hellre vill skriva än prata, om jag måste få fram något viktigt, som jag inte kommer på hur jag ska uttrycka. Jag önskar så att jag bara kunde säga rakt ut:

"Jag vet inte vad jag ska säga. Jag mailar eller messar dig istället".

Men jag vet inte om alla skulle acceptera ett sådant svar. Tänk om någon skulle säga:

"Jag vill att du säger det nu".

Då blir jag ju bara ännu mer stressad och får ångest. Det har till och med hänt att jag har gett upp och slagit ifrån mig det, för att jag ändå inte kan få ur mig det på rätt sätt. Men jag får ut så mycket mer via skrift. Om jag förgäves försöker få ur mig samma sak via tal, kan jag bli både utmattad, ångestladdad och gråtfärdig. Fast det är klart, det beror ju också på hur mitt mående har varit från början. Förresten så kan jag faktiskt inte alltid säga det jag skriver. Hur skulle det låta? Jag kan skriva sådant som jag aldrig skulle säga.

Okej, nu får ni inte tro att jag är en sådan elak fegis, som öser ur mig saker dold bakom en datorskärm. Det är precis tvärtom. Jag menar bara att vissa saker passar in i skrivspråket, men inte i talspråket. När jag skriver mina böcker, kan jag använda ord, (oftast grova skällsord), som jag aldrig någonsin skulle säga med munnen. Men det är bara för att jag måste leva mig in i hur mina karaktärer pratar. Om någon till exempel är elak, är det lättare att visa det genom att ge personen elaka ord och uttryck, för det är så läsaren får uppfattningen om hur personen är. Alla pratar ju olika och det är viktigt för oss författare att visa det när vi skriver också.

JAG GER INTE UPP!

Hej alla!

Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Jag har tagit med min bärbara dator hemifrån och sitter med den i mina föräldrars arbetsrum. Alla assistenterna har samlats i vardagsrummet och har APT, (arbetsplatsträff). Jag är inte med på mötet idag. Jag tänker blogga istället. Det är mycket roligare. Haha!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min bok "Hur korkad får man bli?" Jag har hört att det är svårt att ge ut en bok om kärlek och vänskap, just för att det är ett så vanligt ämne. Även om den heta, bubblande och vansinniga kärleken råkar vara syrrans kille, så är det ändå ett vanligt ämne. För vanligt, verkar förlagen tycka. De vill ha något unikt. Men hallå! Är inte det här tillräckligt unikt ändå? Jag menar, ungdomsromaner om förbjuden kärlek finns det gott om, det är klart. Men den här romanen är skriven av en ung och rullstolsburen tjej, som har en dövblindhet. Fast det är klart, förlagen tar själva boken i första hand. Det är egentligen ganska förståligt. Boken måste ju vara bra, annars ges den inte ut.

Jag menar bara att det är svårt att hitta något riktigt unikt ämne att skriva om, eftersom hela världen vimlar av böcker. Ungdomsromaner, fantasy, skräckböcker, science fiction, biografier, dokumentärromaner, faktaböcker och en jäkla massa andra typer av böcker. Så man måste våga kämpa. Inget förlag eller någon annan kan komma och säga:

"Det är inte lönt, det är inte värt det, det här kommer inte att funka".

Naturligtvis kan det vara bra att få höra någon annan säga att det inte är lätt, som om jag inte visste det, men det betyder inte att det är dags att ge upp. Det är bara att fortsätta kämpa och göra boken så fin och bra som det bara går, så att det till slut fungerar.

Mitt självförtroende är svagt när det kommer till en del saker, men när det handlar om mitt författarskap är det sjukt starkt. Även om mitt huvud då och då blir invaderat av ovälkomna hjärnspöken, som väldigt gärna vill testa sin makt över mig och tala om för mig att detta inte är lönt, så vägrar jag att lyssna. Även om jag då och då deppar ihop, så håller jag upp hoppet. Ibland när jag mår allmänt skit och inte kan se något positivt med någonting, börjar jag nästan tro på mina hjärnspöken. Men nej, jag ger inte upp! Faktum är att författarskapet ibland är det enda jag har att klamra mig fast vid, när jag sjunker ner mot botten.

Det är precis som Miley Cyrus sjunger i låten "The climb". Det handlar inte om hur fort jag kommer dit, utan det är vägen dit som är det viktigaste.

Det här har jag skrivit ett par gånger. Hur många gånger jag än blir refucerad, så kan ingenting i världen få mig att ändra mig. "Hur korkad får man bli" ska bli min första utgivna bok, punkt slut! Efter att den är utgiven kan jag börja fundera på att skriva en annan typ av bok, men just nu vill jag bara att min beundransvärda ungdomsbok ska ges ut. Ja, jag själv tycker att den är beundransvärd. Jag älskar den, har aldrig skrivit en bättre roman. Jag har givit upp några böcker, som jag tidigare har velat få utgivna, men den här boken ger jag INTE upp!

Är det inte lite fint egentligen? Att det som händer i boken också pågår runt om i världen. Vem har inte råkat bli kär i fel person? Det har jag och det slår jag nästan vad om att många av er andra också har. Ni kanske inte har kärat ner er i era syskons partners, men i en lärare, assistent, bästa kompisens kille eller tjej, eller helt enkelt bara någon som redan är upptagen och därför inte går att få. Det här är en bok som man kan känna igen sig i. Jag tror till och med att många kan relatera till titeln. Fråga mig inte hur många gånger jag har tänkt: "Hur korkad får man bli?" om mig själv. Det är massvis av gånger.

Jag tycker att det är så skönt att kunna känna igen mig i en bok. Det får mig att komma ihåg att jag inte är ensam om att känna på ett visst sätt. Men nu är jag också en person som älskar kärleksböcker, så det har väl en hel del med det att göra. Fast jag tycker ändå att min kärleksbok verkligen är något att ge ut. Det finns ju faktiskt jättemånga författare som skriver och ger ut ungdomsromaner. Varför skulle inte jag kunna om de kan?

Så det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa. Jag tänker på andra författare, som har fått kämpa länge, innan de blev antagna av förlagen. Jag vet att det låter dumt, men det finns faktiskt andra som har fått höra att det inte är lönt att ens försöka, just för att deras böcker är så "vanliga". Men de har ändå lyckats och då ska väl jag också göra det. En dag ska det gå! Vänta bara!

Nyttigt fiberbröd

 
 

Som ni alla säkert har förstått så händer det mycket i mitt liv just nu. Boken, träning, jobb, kompisar, assistenter och så vidare. Ibland känns det som om jag inte riktigt hinner med allting. Jag försöker hinna med att umgås med mina kompisar ibland. Jag vill inte tappa bort mina vänner, bara för att vi inte går på samma skola längre och för att jag har ganska fullt upp just nu. Men framför allt så måste jag hinna vila, för att inte bli helt uttröttad av allting.

Visst ja! Jag ska ju ha inflyttningsfest också. Den 23 september är det tänkt att jag ska ha min första inflyttningsfest, det vill säga den som jag har tillsammans med mina polare. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

 

Men nu ska detta inlägget handla om en helt annan sak, nämligen bakning. I torsdags bakade jag och en assistent något som heter nyttigt fiberbröd. Nyttigt, det är just vad det är. Det var jättelätt att göra och supergott att äta. Min assistent hade testat att baka brödet hemma och tagit med en smakbit till mig dagen efter, så jag ville också testa att göra det. Det gick ganska snabbt att göra det också. Det tog inte alls lika lång tid som det gjorde när jag bakade kanelbullar.

När brödet hade stått i ugnen en stund, doftade det ljuvligt i hela lägenheten. När vi hade tagit ut det ur ugnen och ställt det för att svalna, passade vi på att gå ut med min assistents hund, som hon hade tagit med sig till mig. Så fort jag öppnade dörren med fjärrkontrollen (dörröppnaren) när vi kom tillbaka, slog doften av nybakat bröd emot oss, redan innan vi hade kommit in. Det luktade himmelskt.

Snart fick jag bekräftat att det smakade lika gott som det luktade. Ibland äter jag brödet till frukost. Det är asgott att värma det i mikrovågsugnen och bre på smör, som smälter på det varma bakverket, och lägga på god ost.

Ja, detta brödet är jag riktigt nöjd med. Jag kan absolut rekommendera er andra att också prova.

 

Recept

 

NYTTIGT FIBERBRÖD

 

8-12 bröd (beroende på storlek)

 

3 dl havregryn
6 dl rågsikt
1 dl linfrön (eller en blandning av valfria frön)
1/2 dl solroskärnor
2 tsk salt
2 tsk bikarbonat
4 dl laktosfri filmjölk

 

Gör såhär:
Sätt ugnen på 180 grader.
Blanda alla torra ingredienser med varandra, tillsätt filmjölken och rör om till en kladdig deg.
Tryck ut degen i en ugnsform ca 20/28 cm, klädd med bakplåtspapper.
Låt degen stå i ugnen 30-35 minuter, ta ut och låt svalna innan du delar brödet i bitar.

Ät och njut!