Acceptera vår relation

Mitt liv har verkligen fått en vändning. För cirka ett halvår sen hade jag helt tappat tron och hoppet på det där med kärlek. Jag kände mig så fruktansvärt förtvivlad, ledsen, besviken och upprörd och trodde aldrig att jag någonsin skulle hitta någon. Jag trodde på fullt allvar att det var något fel på mig, eftersom ingen verkade vilja ha mig, åtminstone inte på riktigt. Jag ville ha ett förhållande, inte dejta den ena idioten efter den andra och behöva bli ledsen hela tiden. Till slut funderade jag på att ge upp och helt enkelt bara acceptera att jag skulle få vara singel resten av mitt liv, för det här kändes bara så meningslöst. Jag orkade inte mer, höll på att tappa bort mig själv fullständigt.

Ja, exakt så tänkte jag då. Om någon hade sagt till mig att den saken skulle förändras redan i slutet på 2018, så hade jag säkert skrattat och sagt: "Sure baby! Yeah, right!"

Men det säger jag inte nu, inte alls. För nu har jag faktiskt hittat någon. Ofattbart, men sant. Nu har jag en kille och det är helt underbart.

Vi träffades via en grupp på facebook och började chatta allt mer med varandra. När vi hade haft kontakt i cirka två månader, bestämde vi att vi skulle ses i hans hemstad Finspång, så det gjorde vi. Vi upptäckte snabbt hur mycket vi hade att prata om och att vi hade en hel del gemensamma intressen. När det var dags för mig att återvända hem till Staffanstorp, bestämde vi att vi skulle ses igen, vilket vi också har gjort. Vi har träffats varje månad ända sen dess. Och nu är vi alltså tillsammans och jag tror verkligen att han är den rätta för mig. Han ger mig allt som jag har saknat, allt som jag aldrig trodde att jag kunde få.

Tyvärr har vi båda mött en del skeptiska kommentarer om vår relation. Eller, om jag ska vara helt ärlig så har jag inte hört så många sådana kommentarer än, men jag har en stark känsla av att det snart kommer. Jag kan riktigt höra i mitt huvud hur det skulle låta och jag blir trött bara jag tänker på det. Varför ska man inte kunna vara i fred med sitt förhållande och bestämma själv vad man vill göra och inte? Hur svårt kan det vara att acceptera vår frivilja och låta oss fatta våra egna beslut? Vi är båda vuxna nog att bestämma själva över våra liv. Vi har faktiskt all rätt i världen att styra vår relation själva, så låt oss få göra det! Vi gör bara det som känns rätt för oss, resten har ingen annan med att göra. Sen är det klart att vissa beslut som vi tar kan påverka omgivningen, men det är ändå bara vi som kan säga om det är rätt eller fel.

Vi går helt och hållet vår egen väg. Det som är rätt för alla andra behöver inte nödvändigtvis vara rätt för oss, liksom det som är rätt för oss inte behöver vara rätt för andra. Men låt mig få säga en sak. Det finns inga rätt eller fel när det gäller kärlek, för hade det funnits det så hade ju alla gjort exakt likadant och hur kul är det? Det är bara man själv som kan sätta gränser och bestämma vad som är rätt och fel. För vi tassar inte i andras fotspår, vi gör bara det som känns bra för oss. Ingen annan kan komma och säga till oss: "Nej, det där är fel, det funkar inte". Det är bara vi som kan säga så till varandra, för det är vi som är experter på just vår relation.

Sen kan vi dra vår relation hur långt vi vill och när vi vill. Vi vet båda två att man inte ska stressa och det gör vi inte heller, vi följer bara våra hjärtan.

Under den senaste tiden har jag märkt att jag har svårt att prata om vår relation med vissa andra. Det är just för att jag är rädd att få höra någon säga att vi gör fel eller att vi stressar. Därför skriver jag detta inlägget. Lägg er inte i vår relation. Försök inte styra oss och tala om för oss vad vi ska och inte ska göra. Jag har aldrig lagt mig i någon annans relation och det borde inte ni andra heller göra. Det är en sak att komma med tips och råda en att vara försiktig, fast att tala om för oss att vi gör fel, går fort fram eller något annat, det behöver man inte göra. Vi märker själva om något känns fel och då försöker vi rätta till det så gott det går. Sen kan vi självklart komma till våra vänner eller familjemedlemar och be om råd och det gör vi frivilligt.

Jag personligen kan tro att en orsak till att folk kan vara så skeptiska till vår relation är det faktum att vi har träffats på nätet. Fast vet ni hur vanligt det är att man träffar sin blivande partner på nätet nu för tiden? Det är många fler än man tror. Så egentligen borde man inte vara så kritisk och tveksam, bara för att vi har funnit varandra på nätet. Tvärtom så hade vi helt gått miste av varandra om inte facebook fanns, just för att vi inte direkt bor i samma stad. Det hade varit en väldigt stor förlust för oss båda. Det finns många idioter på nätet, det vet jag av egna erfarenheter. Men alla är inte idioter. Det är min kille ett starkt bevis på. Och vem har sagt att idioter och psykopater bara finns på nätet? Det finns ju idioter på krogen också. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så lycklig, viktig och betydelsefull som han. Ingen har lyft upp mig från botten på samma sätt som han gör. Ingen har fått mig att känna mig så älskad och värdefull. Ingen! Så vad spelar det egentligen för roll om vi har funnit varandra på nätet? Om inte facebook fanns så hade vi aldrig träffats, och då hade jag än idag gråtit och rasat över att jag inte hittar någon.

Så till alla er som ska försöka styra vår relation så vill jag bara säga, låt oss sköta det själva! Vi vet vad som funkar bäst för oss, inte ni. Var glada för vår skull istället, för vi är superlyckliga över att vi har hittat varandra. Allt skulle bli så mycket enklare för oss om alla kunde acceptera vår relation. Det skulle göra att vi kan visa vår kärlek mer öppet. Sen har vi inte gjort den mest traditionella resan, men vem säger att man måste göra det? Vad vi än gör, vilka beslut vi än tar, så är det fortfarande vi som bestämmer hur vi vill ha det. Vi kan och får göra precis vad vi vill i vår relation.

Ny telefon

 

I onsdags fick jag äntligen min nya och efterlängtade telefon. Underbart! Hela vägen till Ica, där jag skulle hämta den, var jag uppfylld av glädje och förväntan, men samtidigt en liten smula rädsla. Rädsla för att den (trots det positiva beskedet) inte hade kommit. Det hade redan strulat till sig. I tisdags fick jag beskedet att företaget hade missat att skicka iväg den. Fråga mig inte hur de lyckades med det, för det har jag ingen aning om.

Men, jo då, den hade kommit! På onsdagskvällen kom jag hem med ett paket, och i det paketet låg... min nya kompis, Kapsys 2! Fatta hur glad jag kände mig när jag satt med den i handen.

På kvällen tittade min pappa förbi, för att se till så att telefonen kom igång och samtidigt konstatera att jag behövde ett nytt simkort. Suck! Jag som hade tänkt skicka mitt första sms med den nya mobilen direkt, det kunde jag ju glömma. Fast samtidigt gjorde det inte så mycket. Jag hade beställt en flic-knapp, som jag skulle hämta på Burlöv Center på torsdagen, så då kunde jag lika gärna passa på att fixa simkortet också.

Så det gjorde jag och i torsdags kväll satt jag och min pappa länge och pillade med telefonen. Även om vi inte fick rätt på allt, så fick vi igång det mesta. Nu kan jag lyssna på musik på exakt samma sätt som jag gjorde med lånetelefonen. Jag säger alltså till telefonen vad den ska spela. Skitsmidigt! Jag kopplade även in mina trådlösa hörlurar, eftersom jag tänkte lyssna på musik när jag tränade på gymmet.

I fredags körde jag premiär för mitt första träningspass med musik i hörlurarna. Jag kom till gymmet med både mobilen, flic-knappen och lurarna redo i väskan, startade en av mina favoritartister, Alina Devecerski, och sen gick jag rakt in i träningslokalen. Eller, ja, jag visade ju mitt gymkort först, såklart.

Och gissa om träningen gick bättre när jag fick lyssna på min egen musik. Alina Devecerskis grymma låtar gjorde mig mer taggad än någonsin och jag körde på utan problem. Det var skönt att slippa höra alla maskiner, människor, gymmets musik och andra ljud. Det är lättare att fokusera om man har hörlurar och slipper bli störd av allt annat. En duns som uppstår när någon annan tränare tappar en vikt eller något i golvet, det kan räcka för att distrahera en. Men när jag lyssnade på min egen musik, var jag mycket mer peppad och fokuserad än jag brukar vara. Så det där med att träna till musik som jag väljer själv är definitivt något jag ska fortsätta med.

Jag tränar inte bara på gymmet, förresten. Ibland kör jag några varv i parken, som bara ligger en kort bit bort från min lägenhet. Mitt personliga rekord är åtta varv. Nu tänker jag ha musik när jag kör där också. Det kommer så störiga ljud i parken ibland. Just nu är där folk som vattnar träden eller klipper gräset, och det är inte precis några jättehärliga ljud att lyssna på. Men det slipper jag ju också när jag har musik i hörlurarna.

Det enda som krävs när hörlurarna hamnar på mina öron, är att assistenterna använder lite tecken, eftersom jag omöjligen kan höra vad de säger då. Om jag skulle bli tvungen att ta av lurarna varenda gång de ska säga något, hade det definitivt stört koncentrationen, så det är bättre att hitta på tecken som de kan göra till mig.

Den här telefonen är verkligen en drömtelefon för mig. Mycket, alltså, MYCKET bättre än min gamla Kapsys! Den nya har så himla många fler och coola funktioner. Jag har börjat träna på att skriva sms, så att jag en dag kanske kan skriva lika snabbt som jag gjorde på den gamla.

Om två veckor åker jag till Spanien. Självklart ska jag ta med telefonen och ställa in internet på den, så att jag kan ligga i solstolen och lyssna på musik. Det hade varit helt underbart. Tänk att kunna ligga vid poolen eller på vår uteplats och lyssna på min favoritmusik. Jag var faktiskt lite rädd att mobilen inte skulle hinna komma innan vi drar till Spanien, men det gjorde den ju.

Jag ser verkligen fram emot en spännande framtid med den här grymma telefonen. Tror den kommer att bli perfekt för mig!

Kapsys Smart Vision 2

Den här veckan har varit rolig för mig. Varför? Jo, därför att jag har fått prova en ny och supersmart mobil. Kapsys Smart Vision 2. Min telefon jag har nu är ju också en Kapsys, fast det är den första modellen. Tvåan är ny. Den gamla är ingenting, absolut ingenting jämfört med tvåan! Jag kan lyssna på musik, både genom att söka genom att skriva och använda röststyrningen, jag kan ställa frågor till telefonen via röststyrningen och mycket, mycket mer. Det finns till och med en bokläsare på den. Tänk att kunna lyssna på talböcker via telefonen! Då behöver jag inte tänka på att ta med mig både telefon och spelare varje gång jag ska iväg någonstans, det räcker med telefonen. Vem vet? Om den funktionen fungerar bra för mig, så kanske jag slutar använda min spelare helt och hållet. Eller så kan jag åtminstone ta bort all musik från minneskortet i spelaren och bara ha den till talböcker, för musik kan jag ju spela i mobilen hur enkelt som helst. Det är bara att säga, till exempel: "Spela Molly Sandén, ditt sanna jag", så gör den det. Coolt va?

I alla fall så har jag fått låna telefonen i fem dagar. Jag fick den alltså i måndags och lämnade tillbaka den idag. Detta för att jag skulle kunna testa mer och känna på att ha en sådan mobil. Gissa om jag har spelat mycket musik i telefonen under dessa dagar! Det är nästan det enda jag har gjort. Varje morgon åt jag frukost med någon musik i öronen. Det var så härligt. Jag, som alltid har varit så musikberoende, vill ju kunna lyssna på det när som helst. Så skönt också, att jag inte längre skulle behöva ladda ner en massa musik, bara för att kunna spela den. Det är bara om jag vill ha en viss låt som ringsignal som jag måste ladda ner den.

Och så kunde jag prata med telefonen. Alltså, ställa frågor till den så svarade den. Det går inte att snacka med den riktigt likadant som man kan med Siri i Iphones, men ställa frågor och sådant går. Ibland svarar den bara och ibland tar den upp en massa artiklar som handlar om det man har sagt.

Jag har haft väldigt roligt med telefonen den här veckan, har knappt kunnat slita mig från den. Jag ville helst inte lämna den ifrån mig idag. Men nu har jag fattat rätt beslut. En sådan telefon ska jag ha. Det måste jag bara. Den verkar vara helt perfekt för mig. En assistent sa att det är som om det står Mikaela på den. Den är nästan som en Iphone, fast den har knappar. Stor som en Iphone är den också. Min gamla mobil framstår som både pytteliten och absolut dödstråkig i jämförelse. Nej, jag skojar inte. Kapsys 1 är faktiskt skittråkig om man jämför med tvåan. När jag fick ettan tyckte jag att det var den coolaste telefonen i världen, (nästan), men nu har jag definitivt ändrat åsikt. Det är Kapsys 2 som är cool och supersmart.

Ja, jag var så nöjd med telefonen, att jag önskade att det redan val min egen. Fatta vad tråkigt det känns nu när den är borta och jag måste stå ut med den gamla, som dessutom har varit kass länge nu. Men det varar nog inte så länge, för snart ska jag beställa den nya och då kommer jag att vara ägare till en Kapsys Smart Vision 2! Åh, vad jag längtar!

 

Första gången jag provade den, (någon gång i april), tyckte jag faktiskt att den verkade ganska krånglig. Ja, cool också, men även krånglig. Knapparna var mindre än dem på min gamla mobil, vilket gjorde det svårt att skriva. Men, där har vi ett bevis på att jag lär och vänjer mig snabbt. För på bara dessa fem dagar har jag redan börjat vänja mig vid knapparna. Jag tror inte längre att jag behöver markera dem med något, som jag trodde i början. Det går visserligen inte lika fort att skriva på den nya som det gör på den gamla, fast det är bara en tidsfråga innan det gör det. Jag måste bara vänja mig helt och hållet först. När jag skriver på den gamla mobilen behöver jag knappt ens lyssna på vad talsyntesen säger. Jag har liksom använt den i typ tre år, så jag vet exakt hur den funkar. Det är klart att det inte kommer att gå lika snabbt och smidigt med tvåan i början, innan jag är van vid den. Ingen kan ju en ny telefon på en gång bara så där, även om man har provat den. Å andra sidan så är det faktiskt kul med nya grejer. Det blir roligt att klicka runt och utforska nya saker, eller hitta ett nytt sätt att göra något på. Det är nästan det som är det allra roligaste när man skaffar något nytt. Att ha något nytt att utforska och lära sig mer av.

 

Så nu längtar jag sjukt mycket tills jag får min egen telefon, som jag ska beställa efter helgen. Jag kommer att få det mycket roligt med den.