Den bästa nyårsafton i hela mitt liv

I måndags var det den bästa dagen i mitt liv. En dag/kväll/natt full av kärlek och lycka. Det var den dagen jag väntat på i flera månader, dagen jag längtat efter och sett fram emot så mycket. För det var nämligen dagen, eller snarare natten, då jag fick en förlovningsring på fingret. Jag kan inte beskriva den underbara känslan av att kunna titta och känna på den släta och blanka ringen på vänster ringfinger och veta att jag faktiskt är förlovad. Det är en obeskrivlig känsla.

Jag och min pojkvän bestämde oss ganska tidigt för att förlova oss. Att vi beslöt oss så tidigt beror helt enkelt på att vår kärlek har utvecklats fortare än vi trodde var möjligt. Vi hann knappt ens bli ett par förrän vi båda insåg hur viktiga och speciella vi var för varandra, och den känslan har bara ökat för varje gång vi har träffats. Det kändes därför helt självklart att vi skulle avsluta 2018 med en förlovning. Jag har aldrig någonsin upplevt en så stark kärlek för någon annan människa som jag gör med honom. Framför allt har jag aldrig upplevt en kärlek som har utvecklats så snabbt. Vi hade som sagt knappt hunnit bli ihop förrän jag kände att det här var något alldeles speciellt och att det faktiskt var äkta kärlek.

Precis när vi hade blivit ihop i september 2018, frågade jag min kille om han inte kunde tänka sig att fira nyår med mig. Jag var säker på min sak. Om det var någon jag skulle fira nyår med så var det antingen med min pojkvän eller med min bästa vän. Min bästa vän och jag firade nyår tillsammans förra året. Min pojkvän tog ledigt från sitt jobb så att han kunde komma hit på nyår.

Det blev en magisk och oförglömlig kväll, full av god mat, många härliga skratt och kärleksfulla överraskningar.

Min största överraskning var en kärlekslåt som jag själv hade skrivit till honom. Jag skrev den någon gång i början av vårt förhållande och när det blev spikat att vi skulle fira nyår tillsammans, så tänkte jag att det skulle vara det perfekta tillfället att visa honom låten. I all hemlighet bad jag min sångpedagog om hjälp med att fixa bakgrundsmusik och spela in den, för jag har alltid tyckt att det är betydligt lättare att sjunga med musik än utan.

Japp, sagt och gjort. Vi spelade in musiken och så fort jag hade fått den, började jag öva stenhårt här hemma. Det är en väldigt djup låt som sätter ord på hur jag känner för min kille, något jag inte har kunnat sätta ord på tidigare.

Tanken var att förlovningen skulle ske vid tolvslaget på nyårsnatten, så jag skulle sjunga låten precis innan. Jag hade till och med bett min pappa att fixa musikanläggningen, så att pianomusiken skulle höras ut ur högtalarna fast jag spelade upp den från min telefon.

Jag var extremt nervös innan jag skulle sjunga. Min pojkvän såg det och frågade varför jag var så nervös, men det kunde jag inte berätta för då skulle jag förstöra min överraskning som jag hade planerat så noggrant. Jag har inte direkt några problem med att sjunga, jag har ju stått på scen massvis av gånger. Men det här var annorlunda, för nu var det mitt livs kärlek jag sjöng för. Jag hade till och med kommit fram till att jag skulle sätta telefonen på ljudlös under tiden, ifall någon skulle höra av sig och önska gott nytt år, så det inte skulle störa. Tyvärr fattade jag inte att det skulle störa ändå, så jag blev tvungen att köra låten från början fyra gånger eftersom musiken stängdes av varje gång någon ringde, även om signalen inte hördes. Till slut blev jag så frustrerad att jag aktiverade flygplansläget för att inga samtal eller sms skulle nå fram, innan jag körde fjärde gången gillt. Den här gången gick det jättebra. Jag sjöng ut mina känslor och min pojkvän blev helt klart rörd och glad. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med den där låten. Det är nog den bästa jag har skrivit hittills, tror jag. Det är en seriös text med ett väldigt viktigt budskap.

Efter att jag hade sjungit satte vi på våra ringar. Eller rättare sagt, vi satte på varandras ringar, på varandras ringfingrar. Det var obeskrivligt, overkligt och underbart. Plötsligt satt vi där med vars sin ring på fingret och visste att vi tillhörde varandra, att det nu var vi två på riktigt.

Jag har inte tagit av min ring en enda gång, den har fått sitta på precis hela tiden. Det första jag gjorde när jag vaknade igår och idag, var att titta på ringfingret och stryka med fingertopparna över ringen. Varje gång jag gör det, spricker mina läppar upp till ett brett leende. Det går helt enkelt inte att sluta titta, känna och minnas. Ringen är så himla fin, så blank och betydelsefull. Jag har tittat och känt mycket på hans ring också, innan han åkte hem igår.

Tack vare förlovningen känns det som om vår relation har blivit ännu starkare. För mig betyder förlovningen att vi säger ja till varandra på allvar, att det verkligen är vi två. Att det vi har tillsammans är något viktigt och unikt, något som är värt att satsa på. För nu står hans namn i min ring och mitt i hans, vilket betyder att vi verkligen har tagit ett stort steg i vår relation och låtit den växa.

Fram tills för ett halvår sen trodde jag inte att detta var möjligt. Självklart hoppades jag på att förlova mig någon gång i mitt liv, men jag trodde inte att det skulle hända så snart. Jag är så himla lycklig och kär! Kommer aldrig att ta av mig ringen om jag inte är absolut tvungen. Tar inte ens av den på natten, utan sover med den. Om jag vaknar någon natt och blir ledsen, kanske jag blir gladare av att se ringen. Får testa vid något tillfälle. För jag blir så lycklig av att ha ringen på fingret. Detta var verkligen en perfekt start på 2019 och den bästa nyårsafton i hela mitt 22-åriga liv!

 
 

 

 

Acceptera vår relation

Mitt liv har verkligen fått en vändning. För cirka ett halvår sen hade jag helt tappat tron och hoppet på det där med kärlek. Jag kände mig så fruktansvärt förtvivlad, ledsen, besviken och upprörd och trodde aldrig att jag någonsin skulle hitta någon. Jag trodde på fullt allvar att det var något fel på mig, eftersom ingen verkade vilja ha mig, åtminstone inte på riktigt. Jag ville ha ett förhållande, inte dejta den ena idioten efter den andra och behöva bli ledsen hela tiden. Till slut funderade jag på att ge upp och helt enkelt bara acceptera att jag skulle få vara singel resten av mitt liv, för det här kändes bara så meningslöst. Jag orkade inte mer, höll på att tappa bort mig själv fullständigt.

Ja, exakt så tänkte jag då. Om någon hade sagt till mig att den saken skulle förändras redan i slutet på 2018, så hade jag säkert skrattat och sagt: "Sure baby! Yeah, right!"

Men det säger jag inte nu, inte alls. För nu har jag faktiskt hittat någon. Ofattbart, men sant. Nu har jag en kille och det är helt underbart.

Vi träffades via en grupp på facebook och började chatta allt mer med varandra. När vi hade haft kontakt i cirka två månader, bestämde vi att vi skulle ses i hans hemstad Finspång, så det gjorde vi. Vi upptäckte snabbt hur mycket vi hade att prata om och att vi hade en hel del gemensamma intressen. När det var dags för mig att återvända hem till Staffanstorp, bestämde vi att vi skulle ses igen, vilket vi också har gjort. Vi har träffats varje månad ända sen dess. Och nu är vi alltså tillsammans och jag tror verkligen att han är den rätta för mig. Han ger mig allt som jag har saknat, allt som jag aldrig trodde att jag kunde få.

Tyvärr har vi båda mött en del skeptiska kommentarer om vår relation. Eller, om jag ska vara helt ärlig så har jag inte hört så många sådana kommentarer än, men jag har en stark känsla av att det snart kommer. Jag kan riktigt höra i mitt huvud hur det skulle låta och jag blir trött bara jag tänker på det. Varför ska man inte kunna vara i fred med sitt förhållande och bestämma själv vad man vill göra och inte? Hur svårt kan det vara att acceptera vår frivilja och låta oss fatta våra egna beslut? Vi är båda vuxna nog att bestämma själva över våra liv. Vi har faktiskt all rätt i världen att styra vår relation själva, så låt oss få göra det! Vi gör bara det som känns rätt för oss, resten har ingen annan med att göra. Sen är det klart att vissa beslut som vi tar kan påverka omgivningen, men det är ändå bara vi som kan säga om det är rätt eller fel.

Vi går helt och hållet vår egen väg. Det som är rätt för alla andra behöver inte nödvändigtvis vara rätt för oss, liksom det som är rätt för oss inte behöver vara rätt för andra. Men låt mig få säga en sak. Det finns inga rätt eller fel när det gäller kärlek, för hade det funnits det så hade ju alla gjort exakt likadant och hur kul är det? Det är bara man själv som kan sätta gränser och bestämma vad som är rätt och fel. För vi tassar inte i andras fotspår, vi gör bara det som känns bra för oss. Ingen annan kan komma och säga till oss: "Nej, det där är fel, det funkar inte". Det är bara vi som kan säga så till varandra, för det är vi som är experter på just vår relation.

Sen kan vi dra vår relation hur långt vi vill och när vi vill. Vi vet båda två att man inte ska stressa och det gör vi inte heller, vi följer bara våra hjärtan.

Under den senaste tiden har jag märkt att jag har svårt att prata om vår relation med vissa andra. Det är just för att jag är rädd att få höra någon säga att vi gör fel eller att vi stressar. Därför skriver jag detta inlägget. Lägg er inte i vår relation. Försök inte styra oss och tala om för oss vad vi ska och inte ska göra. Jag har aldrig lagt mig i någon annans relation och det borde inte ni andra heller göra. Det är en sak att komma med tips och råda en att vara försiktig, fast att tala om för oss att vi gör fel, går fort fram eller något annat, det behöver man inte göra. Vi märker själva om något känns fel och då försöker vi rätta till det så gott det går. Sen kan vi självklart komma till våra vänner eller familjemedlemar och be om råd och det gör vi frivilligt.

Jag personligen kan tro att en orsak till att folk kan vara så skeptiska till vår relation är det faktum att vi har träffats på nätet. Fast vet ni hur vanligt det är att man träffar sin blivande partner på nätet nu för tiden? Det är många fler än man tror. Så egentligen borde man inte vara så kritisk och tveksam, bara för att vi har funnit varandra på nätet. Tvärtom så hade vi helt gått miste av varandra om inte facebook fanns, just för att vi inte direkt bor i samma stad. Det hade varit en väldigt stor förlust för oss båda. Det finns många idioter på nätet, det vet jag av egna erfarenheter. Men alla är inte idioter. Det är min kille ett starkt bevis på. Och vem har sagt att idioter och psykopater bara finns på nätet? Det finns ju idioter på krogen också. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så lycklig, viktig och betydelsefull som han. Ingen har lyft upp mig från botten på samma sätt som han gör. Ingen har fått mig att känna mig så älskad och värdefull. Ingen! Så vad spelar det egentligen för roll om vi har funnit varandra på nätet? Om inte facebook fanns så hade vi aldrig träffats, och då hade jag än idag gråtit och rasat över att jag inte hittar någon.

Så till alla er som ska försöka styra vår relation så vill jag bara säga, låt oss sköta det själva! Vi vet vad som funkar bäst för oss, inte ni. Var glada för vår skull istället, för vi är superlyckliga över att vi har hittat varandra. Allt skulle bli så mycket enklare för oss om alla kunde acceptera vår relation. Det skulle göra att vi kan visa vår kärlek mer öppet. Sen har vi inte gjort den mest traditionella resan, men vem säger att man måste göra det? Vad vi än gör, vilka beslut vi än tar, så är det fortfarande vi som bestämmer hur vi vill ha det. Vi kan och får göra precis vad vi vill i vår relation.

Ny telefon

 

I onsdags fick jag äntligen min nya och efterlängtade telefon. Underbart! Hela vägen till Ica, där jag skulle hämta den, var jag uppfylld av glädje och förväntan, men samtidigt en liten smula rädsla. Rädsla för att den (trots det positiva beskedet) inte hade kommit. Det hade redan strulat till sig. I tisdags fick jag beskedet att företaget hade missat att skicka iväg den. Fråga mig inte hur de lyckades med det, för det har jag ingen aning om.

Men, jo då, den hade kommit! På onsdagskvällen kom jag hem med ett paket, och i det paketet låg... min nya kompis, Kapsys 2! Fatta hur glad jag kände mig när jag satt med den i handen.

På kvällen tittade min pappa förbi, för att se till så att telefonen kom igång och samtidigt konstatera att jag behövde ett nytt simkort. Suck! Jag som hade tänkt skicka mitt första sms med den nya mobilen direkt, det kunde jag ju glömma. Fast samtidigt gjorde det inte så mycket. Jag hade beställt en flic-knapp, som jag skulle hämta på Burlöv Center på torsdagen, så då kunde jag lika gärna passa på att fixa simkortet också.

Så det gjorde jag och i torsdags kväll satt jag och min pappa länge och pillade med telefonen. Även om vi inte fick rätt på allt, så fick vi igång det mesta. Nu kan jag lyssna på musik på exakt samma sätt som jag gjorde med lånetelefonen. Jag säger alltså till telefonen vad den ska spela. Skitsmidigt! Jag kopplade även in mina trådlösa hörlurar, eftersom jag tänkte lyssna på musik när jag tränade på gymmet.

I fredags körde jag premiär för mitt första träningspass med musik i hörlurarna. Jag kom till gymmet med både mobilen, flic-knappen och lurarna redo i väskan, startade en av mina favoritartister, Alina Devecerski, och sen gick jag rakt in i träningslokalen. Eller, ja, jag visade ju mitt gymkort först, såklart.

Och gissa om träningen gick bättre när jag fick lyssna på min egen musik. Alina Devecerskis grymma låtar gjorde mig mer taggad än någonsin och jag körde på utan problem. Det var skönt att slippa höra alla maskiner, människor, gymmets musik och andra ljud. Det är lättare att fokusera om man har hörlurar och slipper bli störd av allt annat. En duns som uppstår när någon annan tränare tappar en vikt eller något i golvet, det kan räcka för att distrahera en. Men när jag lyssnade på min egen musik, var jag mycket mer peppad och fokuserad än jag brukar vara. Så det där med att träna till musik som jag väljer själv är definitivt något jag ska fortsätta med.

Jag tränar inte bara på gymmet, förresten. Ibland kör jag några varv i parken, som bara ligger en kort bit bort från min lägenhet. Mitt personliga rekord är åtta varv. Nu tänker jag ha musik när jag kör där också. Det kommer så störiga ljud i parken ibland. Just nu är där folk som vattnar träden eller klipper gräset, och det är inte precis några jättehärliga ljud att lyssna på. Men det slipper jag ju också när jag har musik i hörlurarna.

Det enda som krävs när hörlurarna hamnar på mina öron, är att assistenterna använder lite tecken, eftersom jag omöjligen kan höra vad de säger då. Om jag skulle bli tvungen att ta av lurarna varenda gång de ska säga något, hade det definitivt stört koncentrationen, så det är bättre att hitta på tecken som de kan göra till mig.

Den här telefonen är verkligen en drömtelefon för mig. Mycket, alltså, MYCKET bättre än min gamla Kapsys! Den nya har så himla många fler och coola funktioner. Jag har börjat träna på att skriva sms, så att jag en dag kanske kan skriva lika snabbt som jag gjorde på den gamla.

Om två veckor åker jag till Spanien. Självklart ska jag ta med telefonen och ställa in internet på den, så att jag kan ligga i solstolen och lyssna på musik. Det hade varit helt underbart. Tänk att kunna ligga vid poolen eller på vår uteplats och lyssna på min favoritmusik. Jag var faktiskt lite rädd att mobilen inte skulle hinna komma innan vi drar till Spanien, men det gjorde den ju.

Jag ser verkligen fram emot en spännande framtid med den här grymma telefonen. Tror den kommer att bli perfekt för mig!