Mimmi Delux

Det var som om volymen steg om natten. Till slut väcktes jag av bruset. Ett öronbedövande brus, som fyllde hela huvudet. Hjärtat skenade i bröstet. Som on någon jagat mig ur sömnen. Jag visste inte om jag hade drömt något, eller om jag bara vaknade tvärt ändå. Det enda jag visste var att jag var livrädd. Jag trevade efter väggen och bankade så hårt jag orkade.

- Mamma! ropade jag smått panikslagen. Mamma, hjälp mig!

Ingen reaktion.

"De hörde nog inte", tänkte jag och försökte igen.

- Pappa, jag är rädd!

Först då började verkligheten komma ikapp mig. Väggen kändes konstig. Den var inte alls så slät som väggarna hemma i mitt rum. Sängen kändes också främmande. Den var alldeles för hård och smal. Jag rörde prövande på mig och stötte huvudet i något hårt. Aj! Flämtande såg jag mig omkring i det mörka rummet. Det tog en stund för ögonen att vänja sig vid det kompakta mörkret. Till slut kunde jag registrera att jag inte alls låg i min sköna mjuka säng, hemma i Staffanstorp. Mamma och pappa låg inte och sov på andra sidan väggen. De var inte ens i samma hus. Istället var de i en helt annan stad, en evighetslång timme bort i tiden. Jag var inlåst i ett fängelse. Jag befann mig på Jeppes elevhem i Kristianstad. Och där skulle jag bli kvar, ända tills det var dags att ta studenten. Om det nu någonsin blev det.

Den texten skrev jag ihop igår och blev riktigt nöjd med resultatet. Jag blev nästan själv chockad över hur målande och fängslande den blev. Texten beskriver verkligen hur jag kände mig på gymnasiet. Den fruktansvärda ångesten, som grep tag i mig och hotade att när som helst utlösas till en rejäl panikattack. Det kvävande trycket innanför bröstet, som bara byggdes på och byggdes på, tills jag inte kunde andas. Jag tror inte att jag tidigare hade vetat vad ångest är. Inte på riktigt i alla fall. Självklart hade jag haft ångest tidigare. Egentligen tror jag att jag har haft det i nästan hela mitt liv. Åtminstone sedan jag gick på mellanstadiet. Jag vet i alla fall att jag fick min första panikattack när jag var 11 år. Det var sjukt läskigt och obehagligt. Efteråt sa min mamma till mig att jag hade blivit vit som ett lakan i ansiktet. Fast då visste jag såklart inte att det var en panikattack. Det är något jag har kommit underfund med långt senare. Så, jag har självklart haft ångest långt innan gymnasietiden, men aldrig på det sättet. Inte dygnet runt eller ens varje dag. Ångesten var aldrig så påtaglig att jag trodde att jag skulle dö. Inte förrän jag gick på gymnasiet. Egentligen kan man säga att det var då min psykiska ohälsa började. All osäkerhet och stress jag led av blev slutligen för mycket för mig. Att* jag hade problem på elevhemmet förstärkte bara den ständiga oron och rädslan jag kände. Jag bar ständigt på ett inre kaos. Aldrig fick jag sslappna av. Aldrig fick jag känna mig uppskattad. Det var som om jag gick balansgång hela tiden. Minsta lilla snedsteg räckte för att jag skulle störta handlöst mot botten. Jag kunde helt enkelt aldrig slappna av och bara vara. Redan när jag flyttade till Kristianstad för att studera på riksgymnasiet hade jag låg självkänsla, men sen förvärrades det. Det blev sämre, just för att jag inte kunde känna trygghet. Och ändå, trots att jag någonstans var medveten om helvetet jag levde i, förstod jag nog aldrig riktigt hur illa det faktiskt var. Och det kanske inte är så konstigt. Jag skyllde ju allt på mig själv. Jag trodde alltid att det var jag som måste förändra mig. Att jag fick skylla mig själv som knappt hade några kompisar och inte fann mig till rätta på elevhemmet. Det var varken första eller sista gången jag kände så. Att jag lade över all skuld på mig själv. Egentligen var allt hur bra som helst. Det var bara jag som var så dum i huvudet att jag inte kunde njuta av allt jag hade. Ungefär så tänkte jag.

Jag tror att många kan känna igen sig i den känslan. Att tysta ner sig själv, istället för att ta tag i problemen. Det är tyvärr allt för många som gör det. Vi vågar inget annat. Känner inte att vi har rätt att säga något. Bättre att vara tyst än att andra ska bekräfta våra misstankar. Att det i själva verket är vi som är orsaken till alla problem. Detta skapar bara mer osäkerhet, stress och oro. Till slut har vi helt slutat att lyssna på oss själva.

Jag kan inte påstå att jag alltid vågar säga vad jag tycker idag heller, men jag jobbar i alla fall på det. Ett bra sätt för mig att bearbeta jobbiga händelser är att skriva vidare på min självbiografi. I den kommer man få en helt annan synvinkel av mitt liv och mina upplevelser. Vissa saker känner inte ens mina föräldrar till och det är främst dem sakerna jag kommer att lyfta. Det var då jag kände mig som mest ensam och missförstådd. Om inte ens mina föräldrar förstod hur jag hade det, vem skulle då göra det?

Jag tänker inte längre vara tyst och hålla allting inom mig. Det är inte värt det. Det jag har behövt gå igenom är inget jag önskar någon. Därför tänker jag bryta tystnaden och berätta hela min historia.