Snart dags för nytt år!

2016 är snart slut och jag välkomnar det nya året med stor glädje och förväntan.

Under år 2016 har jag pendlat mycket mellan lycka och förtvivlan. Mitt sista år på riksgymnasiet i Kristianstad gick trögt och flera gånger hotade ångesten att ta över mig. Flera gånger har jag velat slänga mig i väggen och bara ge upp. Jag har i perioder brustit ut i förtvivlade tårar och tänkt: "Är det här lönt? Är jag verkligen värd det?" Som tur är så har jag hittat folk att prata med, folk som har lyssnat, förstått och försökt stötta mig. Och min tid på gymnasiet har inte bara varit dålig. Jag har träffat många fina människor, som jag är mycket stolt över att jag fått lära känna. Jag hade till exempel aldrig träffat min ledsagare, om jag inte hade stannat kvar på elevhemmet i Kristianstad. Hon har gett mig mycket styrka och glädje. Till och med när jag mådde som sämst, fick hon mig att inse att livet trots allt inte är så tokigt. Hon och jag har till och med kunnat skämta om sådant, som annars bara har gjort att jag vill skrika och gråta.

Den 10 december 2016 gick min farfar bort och det var en jobbig tid för både mig och hela min släkt. Han hann inte ens vara med på min student. Jag saknar honom fortfarande och kommer aldrig att glömma honom.

Att ta studenten var en helt grym och oförglömlig upplevelse. Jag tror på fullt allvar att studenten har varit bland det bästa som hänt mig under hela 2016. Bara att sitta med studentmössan på uvudet och ett champagneglas med mitt namn i handen, rusa skrikande ut från skolan och bli emottagen av familj och släktingar, är en känsla jag aldrig kommer att glömma. Jag tror att jag kommer att minnas allting lika tydligt om tio år. För att jag har ett så osannorlikt bra minne? Ja, det är klart, men framför allt för att det var en otroligt viktig dag i mitt liv. När jag gick ut nian år 2012 var också något oförglömligt, men det är ingenting emot studenten. När jag gick ut nian, sjöng jag en egen låt i matsalen inför hela skolan. Det var förstås en overklig känsla att säga hejdå till alla gamla kompisar, lärare och elevassistenter. Just den biten är ganska lik studentupplevelsen. När jag var på riksgymnasiet för sista gången och sa hejdå till alla lärare, elevhemspersonal och så vidare, visste jag bestämt att jag skulle sakna några, men det fanns även dem som jag var glad att jag skulle slippa. Så var det när jag gick ut nian också. Skillnaden är att jag inte kan komma ihåg att jag festade när jag hade slutat grundskolan, fast det gjorde jag när jag hade tagit studenten. Jävlar vilken fest det blev! Jag glömmer det ALDRIG! Aldrig någonsin ska jag glömma den 10 juni 2016, då jag befriades från den obligatoriska skolan!

Sommaren var också helt okej. Jag åkte på läger och framförde min egen låt "Drömmen" på scen. Det kan väl hända att jag trodde att jag skulle vinna talangjakten, men va fan! Man kan ju inte alltid få vad man önskar sig. Jag fick i alla fall uppleva känslan av att sjunga just den låten på scen.

Sen kom hösten och jag började på Mogårds folkhögskola. I början var jag väldigt osäker och vågade nästan inte teckna själv, men nu, när jag har gått där en hel termin, kan jag ärligt säga att jag har utvecklat både teckenspråket och mitt självförtroende. Jag har fått vänner på Mogård och är riktigt glad att jag har träffat dem.

Förutom det så har jag ju även skaffat ett jobb! Nu har jag dessutom skrivit klart boken "Samma jävla rädsla". Den blev färdig innan nyår, trots allt.

Visst ja! Jag höll nästan på att glömma att jag har föreläst och varit på kryssning också. Jag har många fina minnen, både från semestern och från föreläsningen.

Det kanske låter som om det bara har varit jubel och fröjd sen studenten. Nej, det har det inte. Emellanåt har jag drämt handen i bordet av rent ursinne och badat i tårar och självömkan, fast betydligt mer sällan än när jag gick på gymnasiet. Jag får fortfarande ångest ibland när jag tänker på att jag en dag kommer att sluta på Mogård. Vad ska jag göra sen? Och mitt författarskap. Hur ska det gå? Men jag är mer övertygad än någonsin om att det kommer att fixa sig. 2017 ska ta mig till en ny och bra tid. Jag vågar inte vara säker på att jag kommer att lyckas med att ge ut en bok redan nästa år, fast jag ska kämpa. Jag ska även fokusera på mitt jobb, öva upp min självkänsla och se till att bara umgås med folk som gör mig glad. Jag tänker inte slösa energi på dem som gör mig ledsen, irriterad och osäker.

2017, här kommer jag!!! Jag har ett helt orört och inbjudande år framför mig!!

Hål i huvudet

Ibland blir det bara helt tomt i huvudet. Alltså, HELT tomt! Så tomt att man nästan inte kan formulera en enda vettig tanke, ännu mindre få ner den på papper. Och just då, bara för att hjärnan utan att fråga om lov bestämmer sig för att ta lite semester och dra iväg till Thailand, för att slänga sig i en solstol och dricka goda drinkar... Ja, då är man mer eller mindre tvungen att skriva något. Och vad händer då? Jo, då växer det lilla hålet som hjärnan har lämnat efter sig och fylls av något, som jag brukar kalla ångest. Och ångest är inte mycket att få ner på papper. Klart att man kan skriva av sig och kräka ut denna känsla, som olovandes har tagit plats i kroppen, utan att ens säga hej, men ingenting blir bättre av att man vet att man måste skriva just nu. Seriöst! Det går inte.

I torsdags, fredags och idag var det kulturvecka i skolan. Bara för dem som hade anmält sig och det hade jag. Jag hade anmält mig till en grupp som hette Spoken Word. Där borde jag ha passat bra, eftersom det handlade om skrivande. MEN... I fredags hade jag med mig en annan assistent till skolan, som inte kunde teckenspråk. Det kanske bidrog till att det inte fungerade så bra, fast inte bara. Läraren, som höll i gruppen, sa att man fick skriva "precis vad som helst". Vaddå "precis vad som helst"? Jag kan inte bara sätta igång att skriva, om jag inte får alltenativ och tips. Jag måste ha alltenativ. Det funkar inte att säga att jag kan skriva vad som helst och sen förvänta sig att jag bara ska sätta igång. Om jag får några alltenativ, men inte måste ta något av dem om jag har bättre idéer, så är det jättebra. Hur som helst så kände jag att jag inte klarade det.

Idag hände samma sak igen. Skillnaden var att jag fick lite tips av min assistent, men jag kunde ändå inte förnå mig att skriva något. Det kändes som om jag hade ett hål i huvudet. Jag kunde inte bygga upp någonting alls överhuvudtaget. Så här i efterhand kommer jag att tänka på ett citat i en av Katarina von Bredows böcker.

"Någon som är så tom i skallen som du, kan man bara använda till sparbössa".

Det hade kunnat handla om mig. Jag var helt tom i skallen. Att det där jag skulle skriva först bara var en uppvärmning och att ingen skulle läsa det, hjälpte inte mig. Jag var helt tömd på idéer. Inte blev det bättre av att man fick jobba så i fyra minuter i taget. När dem första fyra minutrarna hade gått, trodde jag att tortyren var över, men nej då. Då skulle vi köra samma sak igen, i ytterligare fyra minuter. Det gjorde mig bara stressad och frustrerad. Varför, varför, varför kunde jag inte bara skriva något? Det är jag ju skitbra på! Inte idag, tydligen.

Nu, flera timmar efteråt, kommer jag på vad jag kunde ha skrivit.

"Varför är det så tomt i huvudet? Jag vet ju att jag är bra på det här. Jag vet ju att jag kan. Inte nu".

För så fick man lov att skriva, eftersom ingen skulle läsa. Fast det kom jag inte på då, när jag satt i ett främmande klassrum och ville därifrån.

Skit samma. Nu är det över och jag behöver inte tänka på det mer. Nu laddar jag istället inför morgondagen, då det är julavslutning i skolan.

Jag hade förresten en lustig dröm inatt. Jag drömde om en tjej, som hade en sjuk mamma och hatade den supersexiga och enormt coola tjejen på skolan. Jag har tänkt på det hela dagen och kommit fram till att det är en idé till min nästa bok. Boken ska handla om en tjej, kanske 14-15 år, och hennes mamma är sjuk och måste opereras. I tjejens skola finns en brud, som är så himla cool, snygg och populär. Hon är en sådan som många skulle vilja vara som, men huvudpersonen hatar henne.

Jag har byggt på med många idéer. Vi får se när jag startar med boken. Först ska jag ju bli klar med "Samma jävla rädsla". Jag är på det sista kapitlet, men har fastnat.

På sistone har jag inte känt mig så himla motiverad att skriva heller. Det är så mycket annat som har hänt i mitt liv, så jag har liksom inte haft tid att fly in i min fantasivärld. Förut trodde jag verkligen att "Samma jävla rädsla" skulle bli klar innan jul. Jag hade en period då jag skrev oavbrutet. Ibland flera kapitel på raken. Det är klart, om jag får en ny våg av inspiration den här veckan, så kanske sista kapitlet blir färdigt innan julafton, men jag tänker inte stressa. Jag hatar att stressa! Om boken inte blir färdig innan jul eller nyår, så får det vara så. Jag har ingenting att ha bråttom för. Åtminstone inte när det gäller boken.

Det var faktiskt lite häftigt att jag drömde vad nästa bok ska handla om. Jag vet inte om det har hänt förut, men i alla fall inte på mycket länge. Visst har det hänt att det helt plötsligt bara har rasslat in idéer, men då har jag varit vaken.

Nu ska jag bara ta det lugnt, få jullov och invänta julen. På torsdag ska jag till Kristianstad för årets sista möte med funkarredaktionen. Sen kan jag slappna av, för på lördag är det julafton!

Jag hoppas att alla ni där ute får en underbar jul och ett gott nytt år! Ta hand om er!

Bra assistans är lycka!

På sistone har jag märkt att jag har varit gladare och spralligare än jag varit på ett tag. Jag har känt mig motiverad att göra saker, gått omkring och lett eller småsjungit för mig själv och ja, helt enkelt varit gladare. Just nu trivs jag med mig själv. Det är inte alltid jag gör det, kan jag säga. Visst har det uppstått undantag, men man kan ju inte alltid vara på bra humör, även om man skulle vilja.

Det finns många anledningar till min lycka. Det går så bra för mig nu. På kort tid har jag lyckats skaffa både jobb och lägenhet. Dessutom har jag fått fina vänner på Mogårds folkhögskola. Men en annan anledning är att det nu går så bra med min assistans. Jag har cirka fyra assistenter i nuläget. Det kan väl hända att jag inte tycker exakt lika mycket om allihop. Däremot har jag inte bara en, utan två favoritassistenter. Det känns bra. Jag hoppas att mina assistenter, (framför allt dem två favoriterna), trivs lika bra med mig som jag gör med dem.

Men mitt i all glädje, tittar ångesten fram då och då. Jag är väldigt glad att jag fick köpa den där lägenheten, som jag så gärna ville ha, men det hindrar inte att jag faktiskt känner mig lite orolig också. Framför allt för det där med assistansen. Jag undrar om jag kommer att kunna välja mina assistenter, precis som jag gör nu, när jag bor själv. Jag kan ju inte riskera att bli assistentlös. Tänk om någon kommer och jobbar och jag egentligen inte gillar den personen, men ändå tvingas stå ut med den, allt eftersom jag måste ha ett visst antal assistenter och absolut inte kan förlora någon. Eller, tänk om alla mina assistenter slutar på en gång och jag sitter där, helt hjälplös. Det är klart, mina föräldrar har lovat att fixa allt med assistenterna i god tid, så att det är färdigt tills jag flyttar. Jag är ändå glad att jag har personlig assistans, istället för hemtjänst eller servicepersonal. Hemtjänst och servicepersonal är något som verkligen inte tycks passa mig. Inte för att jag har haft det, men jag har läst vad några av mina vänner har skrivit på facebook och tänkt:

"Nej, fy fan! Det ska jag aldrig utsätta mig för!"

Jag stod ju knappt ut med personalen på elevhemmet i Kristianstad ens. Där har vi en orsak till att jag inte var så glad när jag bodde där. Jag ska ha personlig assistans och det tänker jag fortsätta med under resten av mitt liv.

När jag bodde på elevhem och inte trivdes där, slogs jag ibland av tanken att jag borde flytta hem och börja pendla istället. Det var inte det att någon förbjöd mig att göra det. Ingen annan än jag själv i alla fall. Att åka mellan Staffanstorp och Kristianstad tar cirka en timme. Usch, säger jag bara! Det räckte med att jag fick göra den resan på fredagar och söndagar, men att bli tvungen att åka färdtjänst i en timme två gånger om dagen, varje dag... Nej, det skulle jag aldrig orka. Mitt skolschema var dessutom ganska oregelbundet. Vissa dagar började jag skolan senare, men om jag pendlade så skulle jag ändå bli tvungen att åka i samma tid och sen sitta och vänta i evigheter på att min lektion skulle börja. Det fanns en kille i min klass, som nästan alltid kom för sent till skolan, på grund av taxi-skiten. Så okej, jag tog väl ett bra beslut när jag valde att bo på elevhem, trots att jag inte trivdes där. Jag är tacksam åt Mogård, som ligger i Åkarp, cirka en kvart från Staffanstorp, så att jag slipper bo på internat mer. Jag behöver inte ens åka färdtjänst längre, eftersom alla mina assistenter har körkort. Underbart!

Att ta studenten var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Ibland får jag nästan lust att göra det igen, fast då måste jag gå om gymnasiet, antingen i Kristianstad eller någon annanstans. Nej tack! Fast jag är glad att jag inte hoppade av gymnasiet, utan bet ihop och stod ut fram till den 10 juni 2016, så att jag alls fick ta studenten. Studenten var mitt enda mål med gymnasiet och det är ju en upplevelse som man bara får en gång i livet.

Hur som helst så är jag på bättre humör nu för tiden och det är mycket tack vare mina assistenter. Assistenter är livskvalitet. Bra assistenter är lycka.