Författar-intervjun

Hej kära läsare!

Några av er har säkert märkt att jag inte har varit så aktiv här på sistone. Det beror på flera olika saker. Dels så är det för att jag har haft en hel del annat att göra och lägga ner min fokus på. Sen är det att jag inte har mått så bra på sistone och har inte haft ork att skriva. Ett tag orkade jag knappt skriva till någon på facebook. Men den största anledningen till mina allt färre inlägg måste vara att jag faktiskt inte har känt att jag har haft så mycket att skriva om. Det har hänt att jag har velat blogga, men det har inte blivit av, eftersom jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag har helt enkelt inte vetat vilka ämnen som är lämpliga att ta upp i ett blogginlägg. Sen har det förstås inte blivit bättre av att jag inte har mått bra. Mitt dåliga mående har gjort att jag helt enkelt inte har kunnat förmå mig att blogga, för sådant är svårt att lägga energi på när man har fullt upp med att orka hålla sig uppberett.

Men nu tänkte jag i alla fall få ihop ett inlägg. Inte för att jag vet exakt vad jag ska skriva om den här gången heller, men ska i alla fall försöka. Haha!

Den senaste veckan har varit intensiv för mig. I måndags fick jag ett mail från taltidningen Popcorn om att de ville göra ett reportage om att skriva böcker. Därför ville de ringa mig och göra en intervju. Vi pratades vid i fredags, dagen efter att min pojkvän hade åkt hem. Reportern ställde frågor till mig om min författardröm, varför jag ville bli författare och så vidare. Och självklart frågade hon också om min bok "Hur korkad får man bli", eftersom det är den jag är aktiv med.

Det var väldigt roligt att bli intervjuad, jag kände mig som en riktig författare. Reportern ställde flera frågor och jag svarade. När jag beskrev den komplicerade kärleken i boken, använde jag till och med ett dramatiskt sätt att berätta. Sa ungefär:

"Ellinor är 14 år och har en önskan om att träffa någon att bli kär i. Och det blir hon också, hon blir superkär i Adrian. MEN... Problemet är bara att Adrian är Ellinors storasyster Sabinas pojkvän, så Ellinor blir alltså kär i sin egen systers kille och det är verkligen inte bra!"

Ja, jag skulle ju berätta vad den handlar om, så jag kunde lika gärna göra det på ett dramatiskt sätt, eftersom det är en dramatisk bok. Jag försökte framstå som en riktig författare och svara ordentligt på alla frågor, samt lägga in lite djupare beskrivningar här och där. Inte när det gällde boken, men till andra frågor. Ibland märkte jag att jag kanske babblade lite för mycket, men skit samma. Bättre att snacka för mycket än för lite. Hur som helst så gjorde jag mitt bästa för att framstå som den författare jag faktiskt är, men som förlagen inte har fattat än. Försökte berätta självsäkert och lite dramatiskt, som om jag verkligen visste till 100 procent vad jag snackade om. Ja, det visste jag ju, men det skulle höras också, tyckte jag. Nu hade jag min chans att vara en riktig författare, även om det bara skulle höras i Popcorn och inte i radio eller TV.

Efter samtalet fick jag en släng av författarenvishet. Jag tänkte att nu jävlar skulle jag ta tag i det igen! Så jag satte igång att skriva ett så kallat följebrev till förlaget. Herregud, det var en betydligt svårare uppgift än man kan tro. Jag var till och med ute på nätet och läste vad som ska tas med i det där följebrevet, men det var ändå skitsvårt. Ibland kändes det som de bedömer brevet och inte manuset, eftersom man skulle vara så noga. Men jag skrev i alla fall brevet och sen skickade jag det och boken till ett förlag som jag inte har provat med förut. Två sekunder efter att jag tryckt på "skicka" trillade det in ett mail och jag tänkte i ren frustration:

"Åh, nej! Säg inte att det är ett sådant där automatiskt mail, som talar om att det inte gick att skicka. Jag hatar sådant!"

Det var visserligen ett automatiskt svar, men det talade om att de hade mottagit mitt manus och att de hör av sig så fort de kan, så det är ju bra. Egentligen hatar jag automatiska svar också. Det känns så opålitligt, liksom. Det är ju aldrig en riktig människa som skriver, det kommer av sig själv. Just därför kan man aldrig veta om ens mail överhuvudtaget har blivit läst. Skitstörigt! Men ja, nu vet jag åtminstone att de har fått mitt manus. Alltid något.

Jag har ju bestämt att jag ska skicka in boken till vanliga förlag i åtminstone några år till. Vet inte hur många år det blir. Om inget förlag har tackat ja inom ett visst antal år så får jag försöka ge ut den själv. Frågan är bara hur. Det finns ju flera sätt att göra det på, men det måste vara på ett sätt som ändå gör att boken "når ut" ordentligt. Alltså, att den når ut till folk, så att de vet att den finns och vill köpa den, utan att jag eller min familj behöver berätta det för dem. Annars finns det en risk att den bara blir köpt och läst av min familj, släkt, vänner, pojkvän och möjligtvis assistenter, och det vill jag inte. Jag vill ha många läsare, även sådana som jag inte känner, så att säga. Det är så man vet att man är en "riktig" författare, om boken finns tillgänglig för alla. Men då kan jag ju inte ge ut den på vilket sätt som helst. Jag måste kolla upp om det är värt att satsa på, om boken kommer att nå ut. Om jag ger ut "Hur korkad får man bli" själv så betyder det kanske inte att jag måste göra likadant med alla andra böcker. När jag har givit ut en bok, kanske jag får något förlag att faktiskt vilja ge ut nästa. Det vet vi ju inte. Men ja, vi får se hur det blir med det där. Jag ska i alla fall ge ut "Hur korkad får man bli", det måste jag bara!

Sen har jag faktiskt skrivit en uppföljare till den boken, fast där är det en annan huvudperson. Uppföljaren är jag också rätt nöjd med. Kanske kan jag även ge ut den i framtiden. Fast jag måste börja med "Hur korkad får man bli".

Jag har även skrivit en bok som heter "Amys bästa vän i himlen". Det är en helt annan historia, mycket djupare och allvarligare än dem två andra. Ibland tänker jag att jag kanske kan ge ut den också så småningom. För min vision är inte att ge ut en bok och sen är det bra med det, utan jag vill bidra med flera böcker, precis som de allra flesta andra författare. Sen är det klart att jag inte alltid bara kan ta böcker som redan är skrivna. Jag lär bli tvungen att skriva fler också, men det är helt okej. Bara jag får uppnå min stora författardröm, som jag har haft så länge jag kan minnas.

Inspirationen forsar som rinnande vatten genom huvudet

Som många av er kanske har förstått på mina allt färre inlägg så har jag under en period inte mått så bra. Ångesten har varit hög och nedstämdheten har gjort att jag helt enkelt inte har orkat skriva något nytt blogginlägg på ett bra tag. Jag har inte ens orkat ta tag i min bok då all min kraft har gått åt att överleva och hålla mig uppberett. Det har inte varit lätt, varken det ena eller det andra.

Men nu känner jag äntligen att jag är på väg tillbaka igen. Jag har återfunnit min livskraft. Det märks bland annat på min bok. Herregud vad jag har skrivit de senaste två veckorna! Kan ärligt säga att jag har skrivit varje dag. Igår blev jag klar med kapitel 56. Snart är nog hela boken färdig och det innebär att mina och assistentens alltid lika uppskattade och efterlängtade läskvällar kan börja igen. Som vi båda har sett fram emot det! Att kunna parkera oss i soffan och massagefåtöljen, fixa te, tända värmeljus, läsa och njuta. Det är verkligen några av våra mysigaste kvällar, tycker jag.

Så mycket inspiration som jag har haft de senaste veckorna, kan jag inte minnas att jag har haft på länge. Visserligen kommer jag alltid in i minst en "skrivkrampsperiod" vid varje bok och en sådan period har jag haft länge nu. Det beror säkert på mitt dåliga mående. När jag mår dåligt får jag antingen inga idéer alls, eller så får jag idéer, men jag orkar liksom inte göra något av dem. Jag orkar helt enkelt inte ta itu med skrivandet när jag mår skit, för då vill jag helst bara lägga mig under ett täcke och skita i allt. Sen händer det också att om jag väl skriver när jag inte mår något vidare, så blir det aldrig bra. Karaktärerna blir platta, händelserna overkliga och allting blir bara skit och elände. Eller, det är säkert inte sant, men det är så jag tänker i alla fall. Vad är det då för mening med att ens försöka? När jag faller in i mitt dåliga mående, så tappar jag allt mitt hopp. Då kan jag komma på mig själv med att tänka saker som:

"Kommer jag ens att bli en bra författare? Vem skulle köpa mina böcker? Kommer jag någonsin att få ett jobb? Kommer jag att få ett bra liv? Kan jag ens bli den jag vill vara? Är det inte bättre att bara ge upp och sluta kämpa? Vad är jag för en hundägare när jag inte ens orkar leka med Sigge varje dag?"

Det är precis likadant med bloggandet. När jag mår dåligt så orkar jag inte blogga. Och precis som med bokskrivandet så kommer jag inte på något att skriva om, eller så kommer jag på något, fast pallar inte göra det. Allting känns bara så hopplöst, meningslöst och värdelöst. Ibland kan jag tycka att det inte är någon mening med att ens röra sig, eller förflytta sig från ett rum till ett annat. Jag kan lika gärna sitta och glo, utan att göra någonting. Jag orkar ändå inte bry mig. När det är som absolut värst, känns det inte ens lönt att ta mobilen för att sätta på någon musik.

Men nu, efter flera veckor av djup nedstämdhet, känner jag att det börjar gå uppåt igen. Jag känner mig gladare och har mer energi. Jag orkar ta itu med saker igen. Jag har till och med fortsatt jobbsökningen, något jag verkligen inte pallade göra när jag mådde som sämst. Och så brinner jag för skrivandet igen. Boken har verkligen vuxit på bara två veckor och nu ska den växa färdigt, innan den får fram och baksida och slutligen blir läst. Förhoppningsvis blir det även fler inlägg här på bloggen. Det är inte helt omöjligt.

Ha det fint där ute i sommarsolen! <3

Drömmar och hjärnspöken

Jaha, nu har jag åter igen hamnat en sådan där grubbelbubbla då jag grubblar över bland annat mitt författarskap. Hur fan ska jag egentligen göra med boken? Hur ska jag kunna uppnå min dröm? Kommer jag ens att lyckas? Och bör jag i så fall välja en annan väg?

Det där grubblandet kom faktiskt först idag, tror jag. Under några veckors tid har jag inte riktigt orkat ta tag i saker och ting. Jag har skrivit på boken som jag håller på med just nu, fast har haft ett litet uppehåll från utgivningspunkten: "Hur korkad får man bli?" Men idag, när jag flyttade ut min dator på uteplatsen och satt och njöt av solen, samtidigt som jag rättade på boken, då kom tankarna och frågorna. Det var då som jag funderade på att faktiskt försöka ge ut boken själv. Åtminstone om inget förlag har nappat på den inom ett par år. Jag orkar faktiskt inte vänta hur länge som helst. Jag vet att jag har skrivit det typ tusen gånger, men jag tycker att det är så dumt att förlagen nekar mig bara för att det är en ungdomsroman som jag har skrivit. Visst, det är säkert inte den enda anledningen, men ändå. Jag tror inte att det har med mitt skrivande att göra, för jag är både korrekt och inlevelsefull när jag skriver böcker. Så det måste ha med genren att göra. Tyvärr tror jag att ungdomsromaner är den enda typen av bok jag klarar av att skriva. Ja, förutom eventuellt en självbiografi. Men nu är det så att jag faktiskt inte vill ge ut någon annan bok, förrän det har fungerat med "Hur korkad får man bli". Kanske hade jag någon gång kunnat skicka in en annan bok, bara för att testa, men det är "Hur korkad får man bli" som ligger närmast mitt hjärta och jag vill, jag ska, jag måste ge ut den!!

I höstas kändes det verkligen som om det hände saker. Då blev boken tryckt och hamnade på Scenkonstmuseet, i samband med konstprojektet Kännbart. Sedan, efter utställningsperioden, blev jag kontaktad av reportern från taltidningen Popcorn. Hon hade hört om min bok och reste hela vägen från Stockholm och ner till Staffanstorp, bara för att få intervjua mig. Ja, då hände det verkligen saker och det här betyder självklart inte att jag inte är nöjd eller att jag är otacksam, men snälla, lyssna bara nu. Allt det där är ju över. Boken säljer inte längre, för Kännbarts utställningsperiod är slut för länge sen. Nu har jag bara en massa exemplar av boken liggande i förrådet, som jag inte vet vad jag ska göra med. Två av exemplaren gav jag bort i julklapp till ett par släktingar och ett fåtal andra har jag också gett bort, men jag har fortfarande många kvar och de vet jag inte vad jag ska göra med. Känns faktiskt lite sorgligt om de ska ligga orörda i förrådet år efter år. Samtidigt vill jag att det ska bli nya exemplar och att de förhoppningsvis ska bli bättre sålda den här gången.

Jag är obeskrivligt tacksam över att Kännbart gav mig möjligheten att trycka boken och sälja den i Stockholm. Det var ju faktiskt början på min karriär och det kommer jag alltid att vara enormt tacksam för. Det är bara det att jag kanske hade lite för höga förväntningar. Jag såg framför mig att en tidning eller någon från ett förlag skulle råka se boken, bli intresserade, kanske läsa lite grand och sen kontakta mig. Jag var inte alls säker på att något av det där skulle hända, men jag hoppades och drömde om det. Fast så blev det ju inte och nu gäller det att ta sig vidare och fortsätta kämpa. Det är bara så svårt och frustrerande ibland. Jag har allt för många hjärnspöken, som gärna vill berätta för mig att det inte kommer att lyckas. Jag försöker, jag lovar att jag försöker att inte lyssna på dem, fast ibland är det så otroligt svårt att låta bli. Det är som att ha någon i ens närhet som bara pladdrar oavbrutet, medan man själv bara önskar att man kunde få tyst på eländet. Ungefär så känns det för mig när jag försöker ignorera alla mina hjärnspöken. Ju mer jag ignorerar dem, desto mer högljudda blir de. Ibland känns det bara så hopplöst och jag får lust att bara ge upp, men viljan att lyckas är mycket, mycket starkare.

Ibland kan jag tillåta mig att bryta ihop och rasa en stund över hur förbaskat krångligt allting ska vara, att ingenting får vara enkelt nu för tiden. Det viktigaste är bara att jag tar mig upp och fortsätter framåt och uppåt, och gärna slår ihjäl mina störiga hjärnspöken på vägen när jag ändå håller på.

Nej, nu ska jag nog gå och lyssna på mina pepp-låtar, "Fight song" och "The climb", för att hämta mod och styrka! Självklart ska jag även leka lite med min lilla bandit, Sigge Nilsson.

Ha det gott i sommaren och kom ihåg, ge aldrig upp dina drömmar, hur svårt det än kan vara!