Drömmar och hjärnspöken

Jaha, nu har jag åter igen hamnat en sådan där grubbelbubbla då jag grubblar över bland annat mitt författarskap. Hur fan ska jag egentligen göra med boken? Hur ska jag kunna uppnå min dröm? Kommer jag ens att lyckas? Och bör jag i så fall välja en annan väg?

Det där grubblandet kom faktiskt först idag, tror jag. Under några veckors tid har jag inte riktigt orkat ta tag i saker och ting. Jag har skrivit på boken som jag håller på med just nu, fast har haft ett litet uppehåll från utgivningspunkten: "Hur korkad får man bli?" Men idag, när jag flyttade ut min dator på uteplatsen och satt och njöt av solen, samtidigt som jag rättade på boken, då kom tankarna och frågorna. Det var då som jag funderade på att faktiskt försöka ge ut boken själv. Åtminstone om inget förlag har nappat på den inom ett par år. Jag orkar faktiskt inte vänta hur länge som helst. Jag vet att jag har skrivit det typ tusen gånger, men jag tycker att det är så dumt att förlagen nekar mig bara för att det är en ungdomsroman som jag har skrivit. Visst, det är säkert inte den enda anledningen, men ändå. Jag tror inte att det har med mitt skrivande att göra, för jag är både korrekt och inlevelsefull när jag skriver böcker. Så det måste ha med genren att göra. Tyvärr tror jag att ungdomsromaner är den enda typen av bok jag klarar av att skriva. Ja, förutom eventuellt en självbiografi. Men nu är det så att jag faktiskt inte vill ge ut någon annan bok, förrän det har fungerat med "Hur korkad får man bli". Kanske hade jag någon gång kunnat skicka in en annan bok, bara för att testa, men det är "Hur korkad får man bli" som ligger närmast mitt hjärta och jag vill, jag ska, jag måste ge ut den!!

I höstas kändes det verkligen som om det hände saker. Då blev boken tryckt och hamnade på Scenkonstmuseet, i samband med konstprojektet Kännbart. Sedan, efter utställningsperioden, blev jag kontaktad av reportern från taltidningen Popcorn. Hon hade hört om min bok och reste hela vägen från Stockholm och ner till Staffanstorp, bara för att få intervjua mig. Ja, då hände det verkligen saker och det här betyder självklart inte att jag inte är nöjd eller att jag är otacksam, men snälla, lyssna bara nu. Allt det där är ju över. Boken säljer inte längre, för Kännbarts utställningsperiod är slut för länge sen. Nu har jag bara en massa exemplar av boken liggande i förrådet, som jag inte vet vad jag ska göra med. Två av exemplaren gav jag bort i julklapp till ett par släktingar och ett fåtal andra har jag också gett bort, men jag har fortfarande många kvar och de vet jag inte vad jag ska göra med. Känns faktiskt lite sorgligt om de ska ligga orörda i förrådet år efter år. Samtidigt vill jag att det ska bli nya exemplar och att de förhoppningsvis ska bli bättre sålda den här gången.

Jag är obeskrivligt tacksam över att Kännbart gav mig möjligheten att trycka boken och sälja den i Stockholm. Det var ju faktiskt början på min karriär och det kommer jag alltid att vara enormt tacksam för. Det är bara det att jag kanske hade lite för höga förväntningar. Jag såg framför mig att en tidning eller någon från ett förlag skulle råka se boken, bli intresserade, kanske läsa lite grand och sen kontakta mig. Jag var inte alls säker på att något av det där skulle hända, men jag hoppades och drömde om det. Fast så blev det ju inte och nu gäller det att ta sig vidare och fortsätta kämpa. Det är bara så svårt och frustrerande ibland. Jag har allt för många hjärnspöken, som gärna vill berätta för mig att det inte kommer att lyckas. Jag försöker, jag lovar att jag försöker att inte lyssna på dem, fast ibland är det så otroligt svårt att låta bli. Det är som att ha någon i ens närhet som bara pladdrar oavbrutet, medan man själv bara önskar att man kunde få tyst på eländet. Ungefär så känns det för mig när jag försöker ignorera alla mina hjärnspöken. Ju mer jag ignorerar dem, desto mer högljudda blir de. Ibland känns det bara så hopplöst och jag får lust att bara ge upp, men viljan att lyckas är mycket, mycket starkare.

Ibland kan jag tillåta mig att bryta ihop och rasa en stund över hur förbaskat krångligt allting ska vara, att ingenting får vara enkelt nu för tiden. Det viktigaste är bara att jag tar mig upp och fortsätter framåt och uppåt, och gärna slår ihjäl mina störiga hjärnspöken på vägen när jag ändå håller på.

Nej, nu ska jag nog gå och lyssna på mina pepp-låtar, "Fight song" och "The climb", för att hämta mod och styrka! Självklart ska jag även leka lite med min lilla bandit, Sigge Nilsson.

Ha det gott i sommaren och kom ihåg, ge aldrig upp dina drömmar, hur svårt det än kan vara!

Förvandla inte mig till min funktionsnedsättning!

Ibland tycker jag att vissa människor lägger alldeles för mycket fokus på min funktionsnedsättning. Alltså, de vill hela tiden att jag ska prata om min dövblindhet och om att jag sitter i rullstol. Som om de försöker förvandla mig till en enda stor levande funktionsnedsättning.

Jag är trött på det! Jag är faktiskt så innerligt trött på det, att jag snart inte kommer att vilja snacka mer om min funktionsnedsättning alls. Självklart är det jätteviktigt att skaffa sig kunskap och se till att vi i rullstol inte blir diskriminerade och illa bemötta. Det är även viktigt att vi alla får den hjälp och stöd vi behöver, även att vi får tillgång till de hjälpmedel vi skulle ha nytta av. Självklart, det är det absolut ingen tvekan om. Det är bara det att jag har fått snacka så jäkla mycket om just det där med funktionsnedsättning och dövblindhet, att jag börjar bli helt slut i hjärnan. Ibland blir jag nästan äcklad bara jag hör orden "rullstolsburen", "dövblind" och "funktionshinder", just för att jag har hört dem ungefär tio tusen miljarder gånger förr. Eller, jag blir inte äcklad så länge det handlar om någon annan, men när det är mig det handlar om vill jag bara skrika:

"Det där är inte det viktigaste i hela världen för min del! Kan jag få lägga ner min fokus på lite annat någon gång, tack?!"

För jag tycker faktiskt att jag blir så jäkla indragen i sådant hela tiden och visst, ibland kan det vara bra, men just nu känner jag att jag måste koncentrera mig på något annat, innan jag börjar förvandlas till min funktionsnedsättning. Jag är inte min dövblindhet, jag är en helt vanlig tjej, som försöker leva mitt liv som en människa utan funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen är bara en pytteliten del av mig. Nej, inte ens det. Funktionsnedsättningen är ingen del av mig alls, det är bara något som ovettigt nog har drabbat mig. Ungefär som ett jättestort monster med vassa huggtänder, som har bestämt sig för att äta upp just mig av alla människor. Jag är attackerad av monstret, men det förvandlar inte mig till ett monster.

Egentligen vill jag inte tänka på min funktionsnedsättning som ett monster heller. Det leder ändå ingen vart. Den kommer aldrig att försvinna, jag kan bara göra det bästa av situationen. Jag vill bara acceptera att jag har den, men ändå försöka leva så mycket som möjligt som om jag inte hade den. Fast om jag ska kunna göra det bästa av situationen, så är det bäst att tänka på funktionsnedsättningen så lite som möjligt och istället fokusera på att försöka vara den jag vill vara.

 

Detta gör även att jag kan bli så frustrerad över bokskrivandet. Jag har ju hört så jäkla många gånger att det säkert hade blivit lättare att få något förlag att nappa på kroken, om jag hade skrivit en självbiografi. Visst, jag kan göra en självbiografi i framtiden, men då fokuserar jag ju så himla mycket på min funktionsnedsättning och allt jobbigt och tråkigt som har hänt i mitt liv. Alla sjukhusbesök, operationer, stödfamiljer och gamla assistenter som inte ens verkar veta vad det är de jobbar med. Plågsamma minnen som jag helst inte vill ha, men som jag blir tvungen att rota i när jag ska skriva om mitt liv. Det kanske är lite därför jag hellre skriver ungdomsböcker. Då får jag hitta på helt egna icke funktionshindrade människor och skapa deras liv, känslor, tankar och relationer. Allting går på fantasi. Även om jag skriver om sådant som kan hända i verkligheten och som till och med händer eller har hänt, så är ju just mina händelser påhittade.

Jag har provat att skriva en självbiografi, men gav upp. Det blev så jobbigt att behöva resa bakåt i tiden och leva mig in i sådant som hände när jag var 8-9 år och behöva minnas alla dem taskiga klasskamraterna, de okunniga lärarna och den minst lika okunniga fritidspersonalen. Samt behöva minnas tiden då jag var så sjuk och åkte in och ut på sjukhus. Jag blev både ledsen och arg när jag skulle skriva allting i detalj, det vill säga så många detaljer jag kunde komma ihåg, vilket var ganska många. Jag tycker inte om att behöva minnas sådant, särskilt inte just nu. Jag satt och skrev på boken om mig själv, samtidigt som jag nästan grät och tänkte:

"Varför har det där hänt mig? Kunde det inte hända någon annan?"

Och ibland blev jag förbannad och tänkte:

"Fan vilka elaka människor! Hur kan de ta sig rätten att behandla mig på det sättet? Och varför gjorde inte de vuxna något?"

Jag minns till och med en gång, när jag skrev om något som gjorde mig riktigt förbannad, så jag drämde näven i skrivbordet och försökte frenetiskt tänka på något annat, för att jag inte skulle explodera.

Sen fattar jag varför folk vill att jag ska skriva en bok om mig själv. Både för att den skulle vara så pass unik att något förlag säkert skulle vilja ge ut den, men också för att det hade varit bra för andra att läsa och förstå hur jag upplevde min barndom och vad som hände mig. Det hade varit både nyttigt och lärorikt för läsarna att ta del av min historia.

Så okej. Någon gång i framtiden finns det en rätt stor chans att det kommer en självbiografi av och om mig, men just nu orkar jag inte. Jag vill inte behöva tänka på allt det där, eller ens behöva tänka på min funktionsnedsättning. Jag tänker inte slösa bort min energi på det i nuläget. Jag vill leva i nuet!

Här på min blogg har jag ju skrivit ganska mycket om min dövblindhet och om assistans, men just därför vill jag kanske inte göra det på så många andra ställen. Jag är inte ens med i så många grupper på facebook som handlar om funktionsnedsättningar, jag pallar inte det. Det finns saker som känns viktigare för mig, i alla fall just nu.

 

Sen är det också så här. I framtiden kan jag tänka mig att jobba på en tidning och skriva krönikor. Men då tänker jag faktiskt inte bara skriva om min funktionsnedsättning och dövblindhet. Okej, en och annan krönika om detta kan jag göra, men inte bara. Jag tänker inte vara den funktionsnedsatta krönikören, som bara skriver om funktionsnedsättningar. Jag vill variera och ta upp flera ämnen, för jag har så himla många fler ämnen att skriva och prata om. Därför fattar jag inte varför det där att jag ska skriva om dövblindhet och hur det är att sitta i rullstol alltid ska komma upp som ett självklart alltenativ. Det känns ju som om folk inte tror att jag kan skriva något annat, men det kan jag och det ska jag! Jag är trött på att slösa energi på min funktionsnedsättning. Jag vill vända mig till något annat ämne.

Ett exempel är att jag skulle kunna skriva om psykisk ohälsa, ångest och depression. Det ämnet har jag faktiskt mycket kunskap om, tack vare att jag själv lever med psykisk ohälsa. Fast jag behöver kanske inte alltid skriva om just mig, utan också mer allmänt om hur det kan vara och att andra i omgivningen borde skaffa sig mer förståelse, så att den som kämpar blir bemött på bästa sätt. Jag har till och med börjat läsa mer om psykisk ohälsa. Förra veckan laddade jag ner en talbok som heter "Panikångest och depression". Jag har inte börjat läsa den än, för just nu läser jag en bok som heter "Stressade tjejer", men när jag är klar med den tänkte jag börja med den andra. Jag upplever att det är ganska skönt att läsa sådana böcker, för jag kan känna igen mig, men även förstå lite mer om hur det är.

Tyvärr tycker jag att det inte verkar som om det läggs lika mycket fokus på psykisk ohälsa som på funktionsnedsättningar som syns. Jag menar, det syns ju inte om man lider av panikångest eller depression, men om man sitter i rullstol så fattar alla att man har någon typ av funktionsnedsättning. Det syns visserligen inte om man har dövblindhet, syn eller hörselnedsättning heller, ändå verkar det som om folk bryr sig mer om det än om psykisk ohälsa. Alla funktionsnedsättningar, diagnoser eller andra bekymmer borde uppmärksammas lika mycket. För vem säger att det är värre att sitta i rullstol än att lida av panikångest? Vem har sagt att depression är lättare att leva med än dövblindhet? Det kan faktiskt vara tvärtom, för det är väldigt svårt för många som är deprimerade.

Men jag vill egentligen inte förvandlas till min psykiska ohälsa heller och det är därför jag säger att jag vill fokusera på annat också.

Samma sak om jag ska föreläsa. Jag vill inte bara prata om funktionsnedsättning. Okej, jag måste ju hålla mig till ett ämne under en enda föreläsning, men nästa gång jag ställer mig någonstans och ska prata kanske jag väljer ett annat ämne. Framför allt vill jag välja sådana ämnen som känns viktiga för mig, fast självklart ska det också vara intressant för publiken att lyssna på.

Jag menar bara att om jag inte får föreläsa eller skriva om det jag vill, utan hela tiden blir tvungen att hålla mig till min funktionsnedsättning, så finns det liksom inga poäng med det. Då tappar jag intresset och kan även få slut på idéer. I värsta fall kan jag bli en bitter människa, som bara går omkring och tänker på mina svårigheter hela tiden. Det gjorde jag när jag var yngre och jag vill absolut inte hamna där igen, för när jag var yngre kunde jag inte ens acceptera min situation. Nej, jag vill inte hamna där igen. Istället vill jag växa som människa och göra något meningsfullt med mitt liv.

 

Det här blev ett väldigt långt inlägg och självklart vill jag inte gnälla eller klaga på någonting. Det jag vill ha sagt är att jag inte gillar att lägga ner så mycket fokus på min funktionsnedsättning, för då förvandlas jag långsamt till den. Det finns så mycket annat som jag brinner för och tycker är viktigt. Sigge, arbetsliv, skrivande, musik och mycket, mycket, mycket mer. Bara för att jag sitter i rullstol och har en kombinerad syn och hörselnedsättning, så betyder det verkligen inte att jag tycker att det är det viktigaste i hela världen. Jag vill inte bli identifierad med min funktionsnedsättning, för jag är så mycket mer. Jag är jag, en 22-årig tjej, som är både rolig och aktiv och älskar att hitta på saker. Däremot älskar jag inte att hitta på saker som på något sätt förknippas med mina svårigheter. Alltså, sådana saker som enbart syftar på människor med särskilda behov och svårigheter.

Menar bara att jag är så otroligt mycket mer än min funktionsnedsättning, den är inte en del av mig. Om någon är en del av mig så är det världens bästa hund Sigge. Han kommer förevigt att vara en del av mig, men det får han mer än gärna vara! <3

Musik och skrivande, det hör ihop

Dagens inlägg får handla om musik och skrivande. Det hänger ihop på många sätt. Man kan använda sig av musiken i författarskapet, vilket många vet att jag gör. Här och där i nästan alla mina böcker kommer ett citat från en låt, titeln på en låt, namnet på en artist eller något annat som har med musik att göra. Det är inget ovanligt att författare gör så, det är tvärtom jättevanligt. Mina karaktärer lyssnar ju också på musik, och ofta blir det den musik som jag själv lyssnar på som får en roll i någon bok. Inte alltid, men ofta.

Det kan vara lite svårt ibland, att tänka ut vilken musik som passar till vilken karaktär. Alla kan ju inte lyssna på samma band eller artister. Det funkar liksom inte. Det händer att jag blir tvungen att välja något som jag själv inte lyssnar på, för att det inte ska bli samma hela tiden. Inte för att jag bara lyssnar på samma musik, men ändå.

Något som däremot inte är så vanligt för min del, men som förekommer då och då, är att mina egna låtar också kan passa in i en och annan bok. I alla fall om man tänker på texten. Jag kan tänka på en låttext som jag själv har skrivit och upptäcka att den passar in på en karaktär. Det händer inte ofta, men ibland kan det visa sig.

Jag har skrivit en låt som heter "Om du bara kunde se mig". Den handlar om kärlek, och här om dagen kom jag på att den passar in i boken "Hur korkad får man bli". Det hade kunnat vara Ellinor som sjunger den till Adrian. Hon sjunger om sin längtan och sin önskan om att han ska se henne. Jag hade lika gärna kunnat skriva låten som ett soundtrack till boken. Det är ett år sen jag skrev låten. Med andra ord så fanns ju boken då, men när jag gjorde låten tänkte jag inte alls på Ellinor och Adrian. Men nu, när jag hör texten, inser jag hur passande den är. Om "Hur korkad får man bli" skulle bli film i framtiden, (vilket jag egentligen inte tror att den skulle bli), så hade låten "Om du bara kunde se mig" spelats samtidigt som eftertexterna rullade. Kanske hade skådespelerskan till Ellinor sjungit den. Eller så hade jag gjort det. Det kvittar.

Fast egentligen spelar det ingen roll om "Hur korkad får man bli" blir film eller inte, bara den blir utgiven som bok. Det är det viktigaste just nu.

Det går bra med boken nu. Hoppas jag i alla fall. Jag har redan rättat 17 kapitel och den har ju 69 kapitel. Det är så konstigt. När jag har börjat omarbeta den så är det hur segt och tråkigt som helst. Då vill jag bara slänga boken i väggen och vråla:

"Men hur svårt kan det vara?!"

Men sen, när jag har arbetat mig igenom dem första kapitlen, då flyter det på jättebra och det blir svårare och svårare att slitas ifrån den. Kanske är det för att det händer mer, ju längre man kommer. Det är precis som att läsa en bok. Ibland är början lite halvtråkig, men när man väl kommer in i handlingen och lär känna alla karaktärer, vill man aldrig att boken ska ta slut. Ja, jag känner ju redan alla mina karaktärer, men ändå.

Nu är det så att jag måste bearbeta boken i tur och ordning, alltså från början till slut, annars går det inte. Skulle jag ta ett kapitel här och där, så skulle jag förlora sammanhanget. Det skulle bli lite som att läsa en bok i olika stycken här och där, hoppa över vissa kapitel och ändå försöka hänga med i handlingen. Ni kan nog själva tänka er hur förvirrande det skulle bli. Nu kan ju jag hela boken utantill och vet vad som ska hända i alla kapitel. Det är knappast så att jag sitter och tänker:

"What?! Var fan kom det ifrån? Hur kunde detta hända, helt plötsligt?"

För jag vet hur allting hänger ihop och vad som leder till en sak, men när jag rättar måste jag ändå göra det i tur och ordning, annars blir det fel. Jag kan ta fram ett kapitel och leta efter en viss sak, för att kontrollera att det verkligen stämmer, men efter det blir jag tvungen att gå tillbaka och fortsätta där jag var. Kanske är det lite därför det kan vara så himla segt i början. På sida 1 händer det inte så himla mycket egentligen, och då längtar jag till ett visst kapitel. Fast det är ingenting emot hur segt det kan vara precis när jag håller på att skriva boken. Det är då det är som värst. Jag bara längtar tills det är dags att skriva ett visst kapitel, eftersom jag vet vad som ska hända i det kapitlet, och då är jag lite okoncentrerad på det stycket jag håller på med just nu. Så är det varje gång jag skriver en bok och det är så störigt! Det är då som det Gabriel Alares sa till mig, då när vi satt i hans studio, dyker upp i mitt huvud.

"Jag hatar att skriva, men jag älskar att ha skrivit".

Japp, precis så är det för mig. Jag tycker i och för sig att det är kul att skriva, men allra roligast är det när jag är färdig, och det blir ju dubbelt så roligt när boken ges ut. Eller, som i musiken. Det är roligare när låten är färdigskriven, men det blir ännu mer kul när jag får möjligheten att spela in den och publicera på YouTube.

Gud vad jag kan sakna det, att få spela in mina låtar. Om jag fortfarande hade haft den möjligheten, så hade jag spelat in "Om du bara kunde se mig". Det enda jag kan göra nu, är att kompa med trummorna på min keyboard medan jag sjunger.

Jag försöker tänka att ju mer jag bearbetar min bok, desto närmare kommer jag mitt mål att få den utgiven. Så när jag är färdig med den för den här gången, så blir chansen lite större att något förlag ska vilja anta den. Okej, bara lite, men en liten chans är bättre än ingen alls. Jag måste tänka så, annars vet jag inte om jag hade orkat fortsätta kämpa.