Nästa bok

Som ni alla har förstått, eftersom jag har skrivit det tusen gånger eller något, så är det "Hur korkad får man bli" som ska bli min första utgivna bok. Oavsett vad folk säger så tänker jag inte ge upp. Den ska bli utgiven, det måste till och med förlagen fatta!

Jag har tänkt mer på det där att skriva en självbiografi. Många tror att det hade varit mycket lättare att ge ut en självbiografi på ett förlag, eftersom det är så unikt och liksom verkligt. Men eftersom jag vill ge ut "Hur korkad får man bli" så måste jag nog börja med den, annars kanske den aldrig blir utgiven. Jag menar, om en självbiografi blir min första utgivna roman och jag sen helt plötsligt kommer med en ungdomsbok, så blir det en så stor kontrast, liksom. Då framstår kärleksboken som ointressant jämfört med självbiografin. Då kanske förlaget skulle säga till mig:

"Tyvärr. Nu när du har givit ut en spännande och intressant självbiografi, så kan vi inte anta en ungdomsroman. Den skulle få för få läsare".

Det finns en risk att det blir så och därför måste jag prioritera "Hur korkad får man bli", för att ens få den utgiven. En annan fördel är ju också att den är klar och därför kan jag ge ut den när som helst. Jag har inte ens börjat skriva en självbiografi, så det skulle ta mycket längre tid innan jag kan publicera den.

Jag skrev faktiskt en inledning till min blivande självbiografi för ett tag sen. Eller, jag vill kalla det för inledning. Nu vet jag inte om jag ska behålla texten eller inte, men jag skrev den i alla fall. Jag försökte få den att låta intressant, utan att avslöja någonting om innehållet i boken. Jag berättar i texten att jag är lite rädd för att skriva boken, eftersom en del saker som har hänt mig är sådant som jag önskar att jag inte minns, och så vidare. Jag skulle i alla fall kasta mig över en bok med en sådan inledning.

Men det är inte säkert att självbiografin blir min andra roman. Det kanske blir den tredje. Jag har faktiskt en annan färdig bok, som jag är väldigt nöjd med. Jag har inte bestämt mig än, men jag funderar lite på om jag kanske ska skicka in den till något förlag, efter att "Hur korkad får man bli" är utgiven. Den här boken är ingen uppföljare, utan det är en helt annan historia. Låt mig berätta lite kort om den.

Boken heter "Samma jävla rädsla". Ja, jag vet att titeln innehåller en svordom, men det gör ingenting. Det är ju ändå en bok för äldre, så vad spelar det för roll om det finns en liten svordom i titeln?

Huvudpersonen är 20-årige Ludvig, som bor hemma med sin mamma och lillasyster. Flickvännen Sabina är 19 år och har en egen lägenhet. De är väldigt kära, Ludvig och Sabina, och allt är så bra det kan vara mellan dem, ända tills deras förhållande börjar vackla och Sabina plötsligt berättar det ofattbara. Hon är gravid. Det budskapet slår ner som en atombomb mitt i deras perfekta förhållande...

 

Ja, mer än så vill jag inte berätta, för jag vill inte avslöja för mycket. Men ibland funderar jag över om den boken ska bli min andra utgivna roman. Fast jag vet inte. Det kanske är för att jag just nu håller på att rätta den, eftersom jag och en assistent ska läsa den sen. Kanske är det därför jag har upptäckt hur bra och trovärdig den faktiskt är. Den har ett viktigt budskap också, precis som "Hur korkad får man bli". "Samma jävla rädsla" är dessutom en mer allvarlig bok, så att säga.

Jag kanske även borde berätta att jag och min assistent har läst "Hur korkad får man bli". Vi hade högläsning nästan varje gång hon jobbade, ända tills boken tog slut. Jag ville ju läsa min egna bok i tryckt version och eftersom jag inte kan läsa själv, får jag lyssna istället. Vi hade det så mysigt när vi satt i mitt vardagsrum, jag i massagefåtöljen och min assistent i soffan. Hon läste dessutom med sjukt bra inlevelse, vilket gjorde mig riktigt imponerad och det gjorde även att det blev roligare att lyssna. Det är overkligt att lyssna till sin egen bok så där. Att höra någon annan läsa den. Det är faktiskt väldigt häftigt!

Nu håller jag som sagt på att rätta "Samma jävla rädsla", för att sen skriva ut den, så att vi kan börja läsa den nästa vecka. Då får ju Sigge också vara med på mysstunderna.

Så, ibland funderar jag över om den boken kanske vore något att satsa på, efter "Hur korkad får man bli". Men jag är lite tveksam. Det finns faktiskt andra böcker, som liksom hör ihop med "Samma jävla rädsla". Alltså, den är fristående och så, det är bara det att jag tidigare har skrivit böcker med samma karaktärer. Till exempel så har jag skrivit en bok om Alexandra, Ludvigs lillasyster. Jag har även två böcker om Gabriel, Ludvigs bästa kompis. Så jag vet inte om jag i så fall måste ge ut dem böckerna först, eller om jag kan skita i det och istället gå rakt på boken om Ludvig. Annars skulle det ta hundra år. Det är inte direkt så att det är en serie, där man måste läsa dem i rätt ordning. Det är bara det att det dyker upp vissa saker i "Samma jävla rädsla", som förekommer i dem andra böckerna också. Därför är jag osäker.

Men nu ska jag ta en sak i taget. Först ska jag som sagt få något enda förlag att vilja ge ut "Hur korkad får man bli". Sen måste den ju ha funnits ute ett tag, innan jag kan komma ut med en ny. Två böcker på rad fungerar inte.

Jag ska låta min assistent läsa den nya boken först. Hon kanske kan ge lite tips på hur jag ska göra. Och vem vet? När hon läser den för mig, så kanske jag inser att den inte alls är lika bra som den har verkat i min dator.

Jag ska rätta dem två sista kapitlen imorgon. Ikväll hinner jag inte göra det, för jag ska gå på kören och sjunga. Sen får min pappa hjälpa till att skriva ut alla 30 kapitel, och nästa vecka återbörjar alla våra mysiga stunder med högläsning. Det ska bli så kul! Jag ser verkligen fram emot det.

Intervjun

 
 

I tisdags blev jag intervjuad. Inte i Aftonbladet eller så, men i taltidningen Popcorn.

Det började med att Popcorns nya reporter tog kontakt med mig och sa att hon ville träffa mig och göra en intervju, eftersom hon hade hört att jag hade fått en bok publicerad. Jag är dessutom Popcorns "stjärnförfattarinna". Jag har ju fått mina böcker upplästa där sen flera år tillbaka. Så Popcorns nya programledare ville alltså träffa mig och göra en intervju.

Sagt och gjort. Vi bestämde att hon skulle komma hem till mig tisdagen den 26 september.

Jag hade övat på ett kapitel, som jag skulle läsa upp, städat lägenheten och snyggat till mig. Inte för att det skulle höras i Popcorn om jag hade skitigt hår och var osminkad, men när en reporter kommer hem till en så är det ju klart att man vill se bra ut.

När jag kröp i säng i måndags kväll, trodde jag knappt att jag skulle kunna sova så mycket. Jag hade fjärilar i magen och var så spänd inför morgondagen. Men tack vare min sömntablett somnade jag ändå, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Jag drömde till och med om karaktärerna i "Hur korkad får man bli", särskilt om min favoritkaraktär. Så passande. Däremot vaknade jag sent på natten, eller tidigt på morgonen, beroende på hur man ser det. Det var i alla fall mörkt i rummet. Trots det kunde jag inte somna om igen. Jag låg där och tänkte:

"Shit! Det är idag jag ska bli intervjuad. Vad ska jag ha på mig? Hmm, vilket kapitel ska jag läsa? Mitt favoritkapitel (48) är alldeles för långt".

Ja, det var sådana tankar som rörde sig i mitt huvud och gjorde det omöjligt att somna om. Först när det hade ljusnat utanför fönstret föll jag in i en orolig slummer.

På eftermiddagen när jag hade ätit lunch, sminkat mig och fixat håret, vankade jag rastlöst av och ann i lägenheten. Jag var så fylld av ivrig förväntan och hade tänkt ut exakt hur jag skulle beskriva bokens omslag så målande som möjligt, så att Popcornlyssnarna skulle få en tydlig bild i huvudet.

När reportern slutligen ringde på dörren var jag 100 procent redo och taggad för intervjun. Det första jag gjorde var att visa henne runt i lägenheten, medan assistenten stod i köket och förberedde kaffe.

Slutligen satte vi oss ner vid köksbordet. Jag hade tagit med mig boken och lagt den på bordet. Först berättade jag lite om inflyttningsfesten. Bara för att se att inspelningen fungerade som den skulle. Men sen kom vi in på det som hon hade kommit hit för. Jag fick först berätta varför boken heter: "Hur korkad får man bli?" Jag berättade vad den handlar om och beskrev hur omslaget ser ut. Sen berättade jag varför jag oftast skriver om komplicerad och problematisk kärlek.

Jag tror inte att jag har skrivit det tidigare, så jag tänker förklara nu. Om kärleken jag skriver om är mörk, förbjuden och fullständigt vansinnig, känns det som att det finns så mycket mer att berätta. Om jag bara skriver om en tjej som blir kär i en kille i sin klass, vilket är helt naturligt och tillåtet, så finns det inte lika mycket att berätta, tycker jag. Den typen av kärlek är ju helt "vanlig". Vad ska man skriva om det, liksom? Hela boken kan ju inte handla om att hon sitter på lektionerna och spanar in honom i smyg, eller har svårt att koncentrera sig på vad lärarna säger, på grund av att han befinner sig i samma rum. Men det där med att bli kär i syrrans kille är ju mycket svårare, för det är mer förbjudet. Samma sak om kärleken är till en lärare. Sådana förälskelser är mycket lättare att skriva om. Det är lättare att leva sig in i det då, om det är mer komplicerat. Om kärleken är "förbjuden", finns det dessutom en anledning för den drabbade att faktiskt inte vilja känna så här. Jag menar, det är klart att man inte precis vill vara förälskad i syrrans kille. Det är bara smärtsamt och hopplöst. Men om personen har kärat ner sig i en kille i klassen, finns det liksom ingen anledning att vilja "sluta vara kär". Förstår ni? Det är därför det är både roligare och lättare att skriva om mer komplicerad kärlek.

 

Ja ja, tillbaka till intervjun. Den kvinnliga reportern frågade vad mina kompisar som har läst boken tycker om den. Jag sa att de brukar tycka att den är bra och passade även på att berätta att jag och en vän har en gemensam favoritkaraktär i boken. Sen fick jag läsa ett kapitel. Jag valde kapitel 19, eftersom det var det jag hade tränat på. Jag läste nästan hela kapitlet, hoppade bara över början, för den delen var ändå inte så viktig just då. Jag läste alltså rakt ut från huvudet. Ja, det kan jag faktiskt göra. Eftersom jag inte kan läsa texten på papper, måste jag komma ihåg allt istället. Det är samma sak med låtarna på kören. Alla andra har papper med sångtexten, men jag måste komma ihåg den istället. För även om jag glor på ett papper, kan jag ändå inte läsa det som står där.

Det är därför min assistent har fått läsa min bok för mig. När jag fick hem den på posten, tänkte jag att om jag hade kunnat så hade jag slagit mig ner i massagefåtöljen och börjat läsa min egen bok. Nu kunde jag ju inte det. Men jag tänkte att jag MÅSTE läsa min egen bok. Att läsa den på datorn är inte alls samma sak som att göra det i tryckt bok. Därför fick det bli så att min assistent läste den för mig. Det är dessutom mycket roligare och inlevelsefullt att lyssna på en mänsklig röst, än att behöva höra en entonig och mekanisk talsyntes, som helt känslolöst läser upp ord för ord, utan att egentligen fatta vad de betyder.

Intervjun höll på i cirka en timme eller så. Sist bad reportern mig att visa min arbetsplats, där jag skapar mina böcker. Jag visade henne datorn i mitt sovrum. Egentligen har jag inte skapat en enda bok just här, för jag har varken hunnit, orkat eller känt mig inspirerad att skriva en bok under alla de fyra månader som jag har bott i egen lägenhet.

Jag fick även sjunga in till meloPopcorn. Japp, det betyder precis som det låter. MeloPopcorn är ett inslag i taltidningen, där vi lyssnare får ringa in och sjunga eller spela. Man kan även skicka in ljudfiler. Eller så kan man sjunga på plats, vilket jag fick göra. Jag tänkte först kompa mig själv med trummorna på min keyboard, men ångrade mig. Jag valde att sjunga låten "It can only get better". Jag tyckte att det kändes passande, eftersom den är en av de låtar som finns med i boken. Så här i efterhand tänker jag att jag borde ha sjungit min egen låt "Om du bara kunde se mig" och samtidigt kompat med trummor. Jag kanske kan spela in när jag gör det och maila till Popcorn. Det är något jag har funderat på ett bra tag, men jag har inte riktigt kunnat förmå mig att göra det. Egentligen vet jag inte vad det är som håller mig tillbaka. Kanske är jag lite rädd att de ska skära av ljudfilen och bara spela upp en kort snutt, om jag har spelat in hela låten. De andras bidrag måste ju också få plats. Fast vad svamrar jag om? Jag kan egentligen bara skriva till Popcorn att jag vill att hela mitt bidrag ska komma med utan avskärning, sen får de lösa det på något sätt.

I alla fall så sjöng jag "It can only get better" och passade även på att läsa stycket ur boken där den låten är med. Vi får se vilket som kommer med i nästa nummer av Popcorn. De kommer ju garanterat att korta ner, för reportaget kan inte bli en timme långt. Det vet jag sen tidigare.

Hur som helst så är jag väldigt stolt och glad över att det här blev av. Tänk att jag fick vara med i Popcorn på grund av att min bok har blivit tryckt! Det är väldigt smickrande! Det händer tydligen redan saker i författarkrätsen.

 

JAG GER INTE UPP!

Hej alla!

Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Jag har tagit med min bärbara dator hemifrån och sitter med den i mina föräldrars arbetsrum. Alla assistenterna har samlats i vardagsrummet och har APT, (arbetsplatsträff). Jag är inte med på mötet idag. Jag tänker blogga istället. Det är mycket roligare. Haha!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min bok "Hur korkad får man bli?" Jag har hört att det är svårt att ge ut en bok om kärlek och vänskap, just för att det är ett så vanligt ämne. Även om den heta, bubblande och vansinniga kärleken råkar vara syrrans kille, så är det ändå ett vanligt ämne. För vanligt, verkar förlagen tycka. De vill ha något unikt. Men hallå! Är inte det här tillräckligt unikt ändå? Jag menar, ungdomsromaner om förbjuden kärlek finns det gott om, det är klart. Men den här romanen är skriven av en ung och rullstolsburen tjej, som har en dövblindhet. Fast det är klart, förlagen tar själva boken i första hand. Det är egentligen ganska förståligt. Boken måste ju vara bra, annars ges den inte ut.

Jag menar bara att det är svårt att hitta något riktigt unikt ämne att skriva om, eftersom hela världen vimlar av böcker. Ungdomsromaner, fantasy, skräckböcker, science fiction, biografier, dokumentärromaner, faktaböcker och en jäkla massa andra typer av böcker. Så man måste våga kämpa. Inget förlag eller någon annan kan komma och säga:

"Det är inte lönt, det är inte värt det, det här kommer inte att funka".

Naturligtvis kan det vara bra att få höra någon annan säga att det inte är lätt, som om jag inte visste det, men det betyder inte att det är dags att ge upp. Det är bara att fortsätta kämpa och göra boken så fin och bra som det bara går, så att det till slut fungerar.

Mitt självförtroende är svagt när det kommer till en del saker, men när det handlar om mitt författarskap är det sjukt starkt. Även om mitt huvud då och då blir invaderat av ovälkomna hjärnspöken, som väldigt gärna vill testa sin makt över mig och tala om för mig att detta inte är lönt, så vägrar jag att lyssna. Även om jag då och då deppar ihop, så håller jag upp hoppet. Ibland när jag mår allmänt skit och inte kan se något positivt med någonting, börjar jag nästan tro på mina hjärnspöken. Men nej, jag ger inte upp! Faktum är att författarskapet ibland är det enda jag har att klamra mig fast vid, när jag sjunker ner mot botten.

Det är precis som Miley Cyrus sjunger i låten "The climb". Det handlar inte om hur fort jag kommer dit, utan det är vägen dit som är det viktigaste.

Det här har jag skrivit ett par gånger. Hur många gånger jag än blir refucerad, så kan ingenting i världen få mig att ändra mig. "Hur korkad får man bli" ska bli min första utgivna bok, punkt slut! Efter att den är utgiven kan jag börja fundera på att skriva en annan typ av bok, men just nu vill jag bara att min beundransvärda ungdomsbok ska ges ut. Ja, jag själv tycker att den är beundransvärd. Jag älskar den, har aldrig skrivit en bättre roman. Jag har givit upp några böcker, som jag tidigare har velat få utgivna, men den här boken ger jag INTE upp!

Är det inte lite fint egentligen? Att det som händer i boken också pågår runt om i världen. Vem har inte råkat bli kär i fel person? Det har jag och det slår jag nästan vad om att många av er andra också har. Ni kanske inte har kärat ner er i era syskons partners, men i en lärare, assistent, bästa kompisens kille eller tjej, eller helt enkelt bara någon som redan är upptagen och därför inte går att få. Det här är en bok som man kan känna igen sig i. Jag tror till och med att många kan relatera till titeln. Fråga mig inte hur många gånger jag har tänkt: "Hur korkad får man bli?" om mig själv. Det är massvis av gånger.

Jag tycker att det är så skönt att kunna känna igen mig i en bok. Det får mig att komma ihåg att jag inte är ensam om att känna på ett visst sätt. Men nu är jag också en person som älskar kärleksböcker, så det har väl en hel del med det att göra. Fast jag tycker ändå att min kärleksbok verkligen är något att ge ut. Det finns ju faktiskt jättemånga författare som skriver och ger ut ungdomsromaner. Varför skulle inte jag kunna om de kan?

Så det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa. Jag tänker på andra författare, som har fått kämpa länge, innan de blev antagna av förlagen. Jag vet att det låter dumt, men det finns faktiskt andra som har fått höra att det inte är lönt att ens försöka, just för att deras böcker är så "vanliga". Men de har ändå lyckats och då ska väl jag också göra det. En dag ska det gå! Vänta bara!