Musik och skrivande, det hör ihop

Dagens inlägg får handla om musik och skrivande. Det hänger ihop på många sätt. Man kan använda sig av musiken i författarskapet, vilket många vet att jag gör. Här och där i nästan alla mina böcker kommer ett citat från en låt, titeln på en låt, namnet på en artist eller något annat som har med musik att göra. Det är inget ovanligt att författare gör så, det är tvärtom jättevanligt. Mina karaktärer lyssnar ju också på musik, och ofta blir det den musik som jag själv lyssnar på som får en roll i någon bok. Inte alltid, men ofta.

Det kan vara lite svårt ibland, att tänka ut vilken musik som passar till vilken karaktär. Alla kan ju inte lyssna på samma band eller artister. Det funkar liksom inte. Det händer att jag blir tvungen att välja något som jag själv inte lyssnar på, för att det inte ska bli samma hela tiden. Inte för att jag bara lyssnar på samma musik, men ändå.

Något som däremot inte är så vanligt för min del, men som förekommer då och då, är att mina egna låtar också kan passa in i en och annan bok. I alla fall om man tänker på texten. Jag kan tänka på en låttext som jag själv har skrivit och upptäcka att den passar in på en karaktär. Det händer inte ofta, men ibland kan det visa sig.

Jag har skrivit en låt som heter "Om du bara kunde se mig". Den handlar om kärlek, och här om dagen kom jag på att den passar in i boken "Hur korkad får man bli". Det hade kunnat vara Ellinor som sjunger den till Adrian. Hon sjunger om sin längtan och sin önskan om att han ska se henne. Jag hade lika gärna kunnat skriva låten som ett soundtrack till boken. Det är ett år sen jag skrev låten. Med andra ord så fanns ju boken då, men när jag gjorde låten tänkte jag inte alls på Ellinor och Adrian. Men nu, när jag hör texten, inser jag hur passande den är. Om "Hur korkad får man bli" skulle bli film i framtiden, (vilket jag egentligen inte tror att den skulle bli), så hade låten "Om du bara kunde se mig" spelats samtidigt som eftertexterna rullade. Kanske hade skådespelerskan till Ellinor sjungit den. Eller så hade jag gjort det. Det kvittar.

Fast egentligen spelar det ingen roll om "Hur korkad får man bli" blir film eller inte, bara den blir utgiven som bok. Det är det viktigaste just nu.

Det går bra med boken nu. Hoppas jag i alla fall. Jag har redan rättat 17 kapitel och den har ju 69 kapitel. Det är så konstigt. När jag har börjat omarbeta den så är det hur segt och tråkigt som helst. Då vill jag bara slänga boken i väggen och vråla:

"Men hur svårt kan det vara?!"

Men sen, när jag har arbetat mig igenom dem första kapitlen, då flyter det på jättebra och det blir svårare och svårare att slitas ifrån den. Kanske är det för att det händer mer, ju längre man kommer. Det är precis som att läsa en bok. Ibland är början lite halvtråkig, men när man väl kommer in i handlingen och lär känna alla karaktärer, vill man aldrig att boken ska ta slut. Ja, jag känner ju redan alla mina karaktärer, men ändå.

Nu är det så att jag måste bearbeta boken i tur och ordning, alltså från början till slut, annars går det inte. Skulle jag ta ett kapitel här och där, så skulle jag förlora sammanhanget. Det skulle bli lite som att läsa en bok i olika stycken här och där, hoppa över vissa kapitel och ändå försöka hänga med i handlingen. Ni kan nog själva tänka er hur förvirrande det skulle bli. Nu kan ju jag hela boken utantill och vet vad som ska hända i alla kapitel. Det är knappast så att jag sitter och tänker:

"What?! Var fan kom det ifrån? Hur kunde detta hända, helt plötsligt?"

För jag vet hur allting hänger ihop och vad som leder till en sak, men när jag rättar måste jag ändå göra det i tur och ordning, annars blir det fel. Jag kan ta fram ett kapitel och leta efter en viss sak, för att kontrollera att det verkligen stämmer, men efter det blir jag tvungen att gå tillbaka och fortsätta där jag var. Kanske är det lite därför det kan vara så himla segt i början. På sida 1 händer det inte så himla mycket egentligen, och då längtar jag till ett visst kapitel. Fast det är ingenting emot hur segt det kan vara precis när jag håller på att skriva boken. Det är då det är som värst. Jag bara längtar tills det är dags att skriva ett visst kapitel, eftersom jag vet vad som ska hända i det kapitlet, och då är jag lite okoncentrerad på det stycket jag håller på med just nu. Så är det varje gång jag skriver en bok och det är så störigt! Det är då som det Gabriel Alares sa till mig, då när vi satt i hans studio, dyker upp i mitt huvud.

"Jag hatar att skriva, men jag älskar att ha skrivit".

Japp, precis så är det för mig. Jag tycker i och för sig att det är kul att skriva, men allra roligast är det när jag är färdig, och det blir ju dubbelt så roligt när boken ges ut. Eller, som i musiken. Det är roligare när låten är färdigskriven, men det blir ännu mer kul när jag får möjligheten att spela in den och publicera på YouTube.

Gud vad jag kan sakna det, att få spela in mina låtar. Om jag fortfarande hade haft den möjligheten, så hade jag spelat in "Om du bara kunde se mig". Det enda jag kan göra nu, är att kompa med trummorna på min keyboard medan jag sjunger.

Jag försöker tänka att ju mer jag bearbetar min bok, desto närmare kommer jag mitt mål att få den utgiven. Så när jag är färdig med den för den här gången, så blir chansen lite större att något förlag ska vilja anta den. Okej, bara lite, men en liten chans är bättre än ingen alls. Jag måste tänka så, annars vet jag inte om jag hade orkat fortsätta kämpa.

Tar tag i boken igen

Nu tar jag tag i "Hur korkad får man bli" igen. Inte för att jag orkar egentligen, mest för att ha något att göra med mig själv. Jag har en så himla tuff period just nu. Är deppig, har ångest och är trött och orkeslös. Pallar ingenting. Egentligen pallar jag inte hålla på och läsa igenom, rätta och krångla med boken heller, men vad ska jag annars göra? Skriva till förlagen och säga:

"Mår så dåligt och allt är skit, och det enda som kan göra mig glad är om ni ger ut boken, så kom igen, bara gör det!"

Jag har extremt svårt att tro att det skulle hjälpa. Jag skulle väl få till svar:

"Vi ger inte ut böcker bara för att författaren mår skit".

Nej, bäst att låta bli det. Istället måste jag ta nya tag och börja jobba igen. Jag har faktiskt börjat lite och det är sjukt segt, men det har väl lite med mitt mående att göra. Samtidigt kan jag relatera till huvudpersonen Ellinor. Hon mår ju inte heller så bra, även om det inte är på samma sätt som jag. Ellinor mår dåligt för att hon är kär i syrrans kille, hon har ångest över att behöva förlora sina vänner och hon blir både arg och ledsen när hon tvingas se på när hennes döva klasskamrat blir mobbad. Jag har ingen av dem anledningarna att skylla på. Jag orkar bara inte. Inte just nu. Ändå känns det som om jag och huvudpersonen har något gemensamt på något sätt. Att vi båda svävar i luften utan att ha någonstans att sätta ner fötterna.

Men vad ska jag göra annars, liksom? Om jag inte tar tag i mitt författarskap nu, så händer det ju ingenting. De förlag som har refucerat mig kommer knappast att ändra sig bara så där. Jag måste se till att de ändrar sig. Jag ska göra boken super duper bra, (som om den inte redan är det), och bomba förlagen med den. Det finns faktiskt ett förlag som jag inte har testat med än, men det ska jag göra nu. Kanske finns det en liten chans att de tackar ja. Kanske inte första gången, men senare. De letar ändå efter ungdomsromaner av nya författare. Det har jag läst på deras hemsida.

Något förlag MÅSTE inse att "Hur korkad får man bli" är värd att ges ut. De kan inte missa det hur länge som helst. Boken är inte dålig, det är bara förlagsmänniskorna som inte har insett hur skitbra och verklighetstrogen den faktiskt är.

 

Förresten, på tala om något annat. Vad spelar åldern för roll egentligen? Jag har hört någon säga att det är större chans att man får sitt manus antaget om man är lite äldre. De tror att man är mer erfaren ju äldre man är. Det låter ju helt sjukt. Varför skulle man vara det? Det finns ju hur många författare som helst som har fått ge ut sina böcker när de är i 20-årsåldern, så varför skulle inte jag kunna det?

Sen har jag faktiskt funderat lite på det där med att trycka boken själv. Kanske är det för att folk tjatar så mycket om det. Eller, inte tjatar precis, men det är liksom alltid ett alltenativ. Problemet är att jag inte riktigt vet om jag vågar se det som ett alltenativ för min del. Jag vet att det finns många författare som har gett ut sina böcker själva, men jag vet inte om jag vågar göra det. Det känns för riskabelt. Jag vill inte att boken ska komma ut och bara få ett par läsare och sen händer det inget mer. Jag vill att den ska komma ut och synas ordentligt, så att den får många läsare. Jag vill att tidningarna ska skriva om den och att jag en vacker dag ska sitta där som en känd och populär författare.

Jag använder mig fortfarande av det där lektörsutlåtandet som jag fick förra året. Jag läser igenom det och försöker upptäcka något som de påpekat som jag inte har gjort något åt. Men det är också ett problem, för jag har faktiskt redan gjort i stort sätt allt som de påpekade. Okej, problem och problem. Det är snarare bra att jag har tagit till mig deras råd och gjort något av dem. Det är bara det att jag knappt har något kvar att göra nu, eftersom jag redan har gjort det mesta.

Men jag ska ta tag i boken igen, läsa igenom och omarbeta. När det är klart blir det ett nytt utskick till några förlag och så får man se vad som händer.

Nästa bok

Som ni alla har förstått, eftersom jag har skrivit det tusen gånger eller något, så är det "Hur korkad får man bli" som ska bli min första utgivna bok. Oavsett vad folk säger så tänker jag inte ge upp. Den ska bli utgiven, det måste till och med förlagen fatta!

Jag har tänkt mer på det där att skriva en självbiografi. Många tror att det hade varit mycket lättare att ge ut en självbiografi på ett förlag, eftersom det är så unikt och liksom verkligt. Men eftersom jag vill ge ut "Hur korkad får man bli" så måste jag nog börja med den, annars kanske den aldrig blir utgiven. Jag menar, om en självbiografi blir min första utgivna roman och jag sen helt plötsligt kommer med en ungdomsbok, så blir det en så stor kontrast, liksom. Då framstår kärleksboken som ointressant jämfört med självbiografin. Då kanske förlaget skulle säga till mig:

"Tyvärr. Nu när du har givit ut en spännande och intressant självbiografi, så kan vi inte anta en ungdomsroman. Den skulle få för få läsare".

Det finns en risk att det blir så och därför måste jag prioritera "Hur korkad får man bli", för att ens få den utgiven. En annan fördel är ju också att den är klar och därför kan jag ge ut den när som helst. Jag har inte ens börjat skriva en självbiografi, så det skulle ta mycket längre tid innan jag kan publicera den.

Jag skrev faktiskt en inledning till min blivande självbiografi för ett tag sen. Eller, jag vill kalla det för inledning. Nu vet jag inte om jag ska behålla texten eller inte, men jag skrev den i alla fall. Jag försökte få den att låta intressant, utan att avslöja någonting om innehållet i boken. Jag berättar i texten att jag är lite rädd för att skriva boken, eftersom en del saker som har hänt mig är sådant som jag önskar att jag inte minns, och så vidare. Jag skulle i alla fall kasta mig över en bok med en sådan inledning.

Men det är inte säkert att självbiografin blir min andra roman. Det kanske blir den tredje. Jag har faktiskt en annan färdig bok, som jag är väldigt nöjd med. Jag har inte bestämt mig än, men jag funderar lite på om jag kanske ska skicka in den till något förlag, efter att "Hur korkad får man bli" är utgiven. Den här boken är ingen uppföljare, utan det är en helt annan historia. Låt mig berätta lite kort om den.

Boken heter "Samma jävla rädsla". Ja, jag vet att titeln innehåller en svordom, men det gör ingenting. Det är ju ändå en bok för äldre, så vad spelar det för roll om det finns en liten svordom i titeln?

Huvudpersonen är 20-årige Ludvig, som bor hemma med sin mamma och lillasyster. Flickvännen Sabina är 19 år och har en egen lägenhet. De är väldigt kära, Ludvig och Sabina, och allt är så bra det kan vara mellan dem, ända tills deras förhållande börjar vackla och Sabina plötsligt berättar det ofattbara. Hon är gravid. Det budskapet slår ner som en atombomb mitt i deras perfekta förhållande...

 

Ja, mer än så vill jag inte berätta, för jag vill inte avslöja för mycket. Men ibland funderar jag över om den boken ska bli min andra utgivna roman. Fast jag vet inte. Det kanske är för att jag just nu håller på att rätta den, eftersom jag och en assistent ska läsa den sen. Kanske är det därför jag har upptäckt hur bra och trovärdig den faktiskt är. Den har ett viktigt budskap också, precis som "Hur korkad får man bli". "Samma jävla rädsla" är dessutom en mer allvarlig bok, så att säga.

Jag kanske även borde berätta att jag och min assistent har läst "Hur korkad får man bli". Vi hade högläsning nästan varje gång hon jobbade, ända tills boken tog slut. Jag ville ju läsa min egna bok i tryckt version och eftersom jag inte kan läsa själv, får jag lyssna istället. Vi hade det så mysigt när vi satt i mitt vardagsrum, jag i massagefåtöljen och min assistent i soffan. Hon läste dessutom med sjukt bra inlevelse, vilket gjorde mig riktigt imponerad och det gjorde även att det blev roligare att lyssna. Det är overkligt att lyssna till sin egen bok så där. Att höra någon annan läsa den. Det är faktiskt väldigt häftigt!

Nu håller jag som sagt på att rätta "Samma jävla rädsla", för att sen skriva ut den, så att vi kan börja läsa den nästa vecka. Då får ju Sigge också vara med på mysstunderna.

Så, ibland funderar jag över om den boken kanske vore något att satsa på, efter "Hur korkad får man bli". Men jag är lite tveksam. Det finns faktiskt andra böcker, som liksom hör ihop med "Samma jävla rädsla". Alltså, den är fristående och så, det är bara det att jag tidigare har skrivit böcker med samma karaktärer. Till exempel så har jag skrivit en bok om Alexandra, Ludvigs lillasyster. Jag har även två böcker om Gabriel, Ludvigs bästa kompis. Så jag vet inte om jag i så fall måste ge ut dem böckerna först, eller om jag kan skita i det och istället gå rakt på boken om Ludvig. Annars skulle det ta hundra år. Det är inte direkt så att det är en serie, där man måste läsa dem i rätt ordning. Det är bara det att det dyker upp vissa saker i "Samma jävla rädsla", som förekommer i dem andra böckerna också. Därför är jag osäker.

Men nu ska jag ta en sak i taget. Först ska jag som sagt få något enda förlag att vilja ge ut "Hur korkad får man bli". Sen måste den ju ha funnits ute ett tag, innan jag kan komma ut med en ny. Två böcker på rad fungerar inte.

Jag ska låta min assistent läsa den nya boken först. Hon kanske kan ge lite tips på hur jag ska göra. Och vem vet? När hon läser den för mig, så kanske jag inser att den inte alls är lika bra som den har verkat i min dator.

Jag ska rätta dem två sista kapitlen imorgon. Ikväll hinner jag inte göra det, för jag ska gå på kören och sjunga. Sen får min pappa hjälpa till att skriva ut alla 30 kapitel, och nästa vecka återbörjar alla våra mysiga stunder med högläsning. Det ska bli så kul! Jag ser verkligen fram emot det.