Sagornas värld

När jag var liten var jag bra på att skriva och berätta sagor. Jag hade och har alltid haft livlig fantasi och lätt för att hitta på saker. Sagofigurer och handling hittade snabbt in i mitt huvud, innan jag ens hann tänka på det. Ja, många gånger blev det en saga, utan att jag ens var medveten om det. Mina lekar och dockteatrar blev sagor, jag skrev sagor, jag fick upp sagor i skallen och jag drömde om sagor. Jag var helt enkelt som en enda lång saga, hela jag. När jag blev äldre blev mina berättelser ungdomsromaner istället. Jag älskade kärleksromaner och bestämde mig därför för att börja skriva det också. Till och med mina lekar blev mer ungdomliga och handlade om kärlek, kyssar och tonårsfasoner. Jag tänkte mycket på kärlek. Det har jag gjort ända sen jag gick på lågstadiet. Jag kollade bara på Åra och Adam och andra kärleksfilmer. Bara ibland kunde jag kolla på Astrid Lindgren, men det var en hemlighet. Jag hade ju släppt sagorna och gått vidare till tonårslivet, som för övrigt var ytterst komplicerat för mig. Jag fick aldrig chansen att leva ett "normalt" tonårsliv med kompisar, pojkvänner och hemligheter för föräldrarna. Hur skulle jag kunna smyga med saker när jag alltid hade en vuxen vid min sida som bestämde vad, var, när och hur jag skulle göra allting? Personliga assistenter, föräldrar eller skolpersonal höll alltid koll på mig. Det enda stället jag kunde vara 100 procent i fred var hemma på mitt rum. Kompisar och killar var det inte heller frågan om, för sådana hade jag inte. Varken det ena eller det andra. Visserligen hade jag en och annan kompis, men definitivt inte så många som jag hade önskat. Alla behandlade mig som en liten bebis, tyckte jag själv. Till och med assistenter. Det var när jag var cirka 11-12 år som kampen med assistans började. Den som har hållit på hela livet och förmodligen alltid kommer att pågå. Nu har jag dock accepterat det på ett helt annat sätt än jag gjorde i tonåren. Utan assistenter skulle jag bli sängliggande dag ut och dag in, eller bo hemma hos mamma och pappa så länge jag lever. Det är tack vare mina assistenter som jag kan leva mitt liv fullt ut och göra precis vad jag vill, men det betyder ju inte att det inte är sjukt påfrestande i många lägen. Men, till saken. När jag slutade med mitt så kallade sagoskapande, trodde jag länge att jag inte kunde skriva sagor längre. Jag trodde att jag hade glömt bort hur man gjorde. När jag till exempel fick ii uppgift att skriva en saga i skolan, tänkte jag alltid: "Suck! Måste jag?" Inte för att jag tyckte att det var barnsligt och fjantigt. Mer för att jag hade uppfattningen om att jag var värdelös på sådant. Jag kunde inte ens komma ihåg hur jag tänkte när jag hittade på sagor förut. Det stod helt still i mitt huvud. Vad skulle en saga handla om egentligen? De enda meningarna jag överhuvudtaget kunde komma på var: "Det var en gång en prinsessa som skulle ge sig ut i djungeln. Hon oroade sig över att drottningen skulle bli arg när hon såg prinsessans smutsiga och trasiga klänning. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Amen och tack, Jesus i frack". Nej, nu överdriver jag lite. Grejen är att jag verkligen inte kom ihåg hur man skrev en saga. Det var i alla fall vad jag trodde. Under skrivarkursen som jag gick i höstas var ett uppdrag att skriva en kortare saga. Först förstod jag inte alls hur jag skulle kunna få till en sådan. Jag tror att det som hjälpte mig kanske var att sagan ändå skulle innehålla saker som finns i dagens samhälle. Till exempel sociala medier, olika diagnoser, krig osv. Det blev lite lättare för mig, eftersom det typ blev mellan en saga och en vanlig berättelse. Ungefär samtidigt höll jag på med den där tecknade serien om prinsessan Selma, som jag skrev om förut. Kanske var det lite det som gjorde att jag återigen drogs tillbaka till en bild om hur en saga kan se ut. Kanske blev det också lite lättare av att jag ritade mer än jag skrev. Alltså, jag hittade liksom på själva händelsen om prinsessan Selma som skulle ge sig ut på uppdrag för att slutligen träffa prins Sigge, och så ritade jag bilderna. Ibland skrev jag lite också, men eftersom jag gav serien till en 4-åring fick jag ju anpassa mig till det och inte skriva så mycket. Det kanske var därför det blev enklare, eftersom jag inte behövde tänka så mycket. Jag behövde liksom inte göra upp en hel skriven berättelse, utan jag hittade på den genom att rita bilderna. Det tänker jag kan vara bra, framför allt för dem barn som är så små att de inte har lärt sig att läsa än. Nu när jag har fått för mig att börja skriva sagor och berätta dem på barnstunder på olika ställen, börjar jag helt plötsligt få en massa idéer. Inte bara om prinsessan Selma, utan också om Guldia, Silvria och Glittria, Nallis, en magisk hund och "Rosa-Lindas magiska guldstav". Också "Guldprinsens farliga färd genom landskapet", även om jag inte vet vad just den ska handla om. Vem vet? Jag kanske blir en barnboksförfattare, helt plötsligt. Det hade jag aldrig kunnat tro. Jag tycker det är kul att liksom fly in i en annan värld. En glittrande sagovärld, där ingenting är omöjligt. Jag önskar att det fanns en sådan värld på riktigt. Då hade jag kunnat flyga, springa, rida på flygande enhörningar och guldhästar och trolla med en guldstav. Fatta vad skönt. Men, att hitta på en sådan värld är faktiskt lite som att uppleva den. Att tillåta sig att glida in i en annan värld, även om det bara är i fantasin. Jag tänker att jag kan skriva om sagan om prinsessan Selma till en liten serie. Sen kan jag ordna flera barnstunder, så länge serien varar. Alltså, en vecka läser jag om prinsessans första uppdrag. Nästa vecka är det dags för det andra uppdraget, och tredje och fjärde. Tror hon fick göra sju uppdrag, innan hon hittade sin prins. Då får barnen höra på hela sagan, bara inte på samma gång. Vi får se när det kan bli av. Först ska jag ju skriva sagorna, samtidigt som jag driver allt annat på Mimmi Delux. Snart är det dags för utställning. OMG!!! Jag hoppas verkligen att det kommer mycket folk, samtidigt som jag börjar bli nervös för att det inte ska göra det. Försöker sprida reklam och marknadsföra så mycket jag bara kan, samt be alla jag känner att göra detsamma. Det måste bli bra. Det måste det bara. Jag vet, jag är tjatig nu, men... Glöm inte att följa mimmideluxkonstverkstad på Instagram!