Panikångest och depression

Hur är det egentligen att lida av panikångest och depression? Det kan vara olika från person till person, men så är det ju med allt här i livet. Bara för att det är på ett sätt för en person, så behöver det inte nödvändigtvis vara likadant för någon annan. Så är det mycket när det kommer till psykisk ohälsa. Man kan aldrig förvänta sig att det ska vara likadant för alla, för det är så himla olika. Fast det beror ju också på vilken form av psykisk ohälsa man har. Det finns ju väldigt många olika typer, bland annat panikångest, ångestsyndrom, depression, stressyndrom och bipolär. Sen beror det nog också mycket på hur stora problem man har med sin psykiska ohälsa. Vissa med depression gör ju verkligen ingenting annat än att ligga i sängen hela dagarna, medan andra kanske gör saker, men ändå är väldigt ledsna inombords.

Jag är nog den sista sorten. Även om jag ibland kommer ut och hittar på saker (vilket har blivit allt mer sällan nu på sistone) så känner jag mig konstant olycklig och ledsen. Jag kan också vara på bra humör och gör något roligt, men helt plötsligt blir jag jättenedstämd och då är ingenting roligt längre. Då vill jag bara krypa ner i min säng och dra täcket över huvudet. Vissa dagar är bättre än andra, tack och lov. Men ibland kommer det dagar då jag bara känner mig så värdelös och tycker att precis allt jag gör är fel. Då är det lätt hänt att jag fastnar i det och tänker att det är lika bra att sluta att ens försöka, eftersom allt jag gör ändå bara går åt helvete. Jag vet att man inte ska tänka så, men det är extremt svårt att låta bli när man mår riktigt dåligt.

Vad är då anledningen till depression? Oftast finns det en eller flera anledningar, men ibland tar det tid innan man kommer på vad det är som orsakar det dåliga måendet. Ibland kan det också finnas någon anledning, fast man mår mycket sämre över det än man egentligen borde göra. För om man mår dåligt redan från början, så tar man åt sig mycket mer än man skulle ha gjort om man inte mådde som man gör.

Ett exempel är om ens partner har gjort slut. Det kan ju vem som helst bli ledsen över. Jag menar, finns det en enda människa som inte blir sårad när man blir lämnad av sin partner? Nej, knappast. Skillnaden är att om man redan mår dåligt och är deprimerad, så reagerar man mycket, mycket mer. Man bryter ihop fullständigt och världen blir totalt bäcksvart runt omkring en. Kanske får man till och med självmordstankar. Om det nu är så som jag nyss beskrev, så kan det lätt hända att man mår ännu sämre av andra människors försök att trösta. Ni vet, varje gång någon har blivit dumpad så säger andra alltid: "Glöm honom, det går över. Livet går vidare, det finns andra killar/tjejer. Tiden läker alla sår". "Men visst, sure!" kanske man får till svar då. Jag skulle ha svarat så och det har jag gjort också, innan jag träffade min nuvarande pojkvän. Men varje gång någon sa något sådant till mig förut blev jag galen. Vad visste de om saken? De visste inte hur det kändes, de hade ingen aning om någonting! De där orden kan egentligen såra och uppröra vem som helst som är mitt inne i en hjärtesorg, men jag tror att det är värst för någon som har mått dåligt redan innan detta hände. För den personen reagerar så mycket mer och kan känna sig mer ledsen än någon annan skulle ha gjort.

Sen kan det givetvis finnas tusen andra orsaker till depression, det behöver inte alls ha med kärlek och hjärtesorg att göra. Det var bara ett exempel för att få folk att förstå hur mycket värre det kan vara för en person med dåligt mående. Och som sagt, det behöver inte bara finnas en anledning, det kan finnas massor av orsaker.

Vad finns det för anledningar till panikångest då? Den frågan är lite svårare att besvara. Oftast finns det ett eller flera skäl till panikångest också, men inte alltid, tror jag. Fast där kan det också vara som med depressionen, att man får ångest och reagerar starkare på saker än andra.

Panikångest kan utlösas av stress. Stress och ångest hänger ihop väldigt mycket. För man får ju ofta ångest när man blir stressad, eller hur? Jag får det i alla fall.

Ibland blir jag superstressad av Sigge när han springer runt och skäller, precis när jag försöker blogga, skriva på min bok, jobba med Funkarredaktionen eller något annat. Sigge vill helst att jag bara ska fokusera på honom 24 timmar om dygnet, men det går ju inte. Ibland när han skäller envist precis när jag måste försöka ha fokus på något annat, blir jag stressad och känner ångesten stiga. Samtidigt får jag dåligt samvete. Jag vet egentligen inte varför. Jag gör ju så gott jag kan och försöker leka med min hund och aktivera honom, men jag kan ju inte göra det precis hela tiden, det går inte. Och då trycker jag ner mig själv och känner mig dålig, vilket ger mig ännu mer ångest. Vissa dagar känner jag mig som världens sämsta hundägare, trots att jag med all säkerhet inte är det. Det är mitt dåliga mående som spökar.

Det värsta med att lida av panikångest och depression är att man inte blir förstådd. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så fattar folk inte alltid att man faktiskt inte väljer att må dåligt. Men seriöst! Tror de verkligen att man sitter hemma med grov och svår ångest, panikattacker och depression frivilligt? Det verkar så ibland. Och när man är bland folk så kan man uppfattas som sur, otrevlig och kanske till och med konstig, för att man sitter och inte säger någonting. Men låt mig tala om en sak. När man mår dåligt så är det precis som om man inte kan säga någonting. Man försöker, men det går bara inte. Rösten har tagit semester, hjärnan vägrar att formulera den allra enklaste mening och ångesten ligger som ett tjockt och kletigt lager över stämbanden och gör det nästan omöjligt att säga något. Exakt så är det faktiskt. Eller så vågar man inte prata, för att man riskerar att börja gråta eller få en panikattack, så fort man öppnar munnen. Man mår helt enkelt för dåligt för att kunna vara social. Vissa dagar kan man vara med vänner och dölja hur trasig man är inuti, men oftast går det inte. Ha förståelse för detta.

Sen förstår jag såklart helt och hållet att det kan vara väldigt svårt att veta om en person är blyg, sur eller mår dåligt. Många är ju inte öppna med sin psykiska ohälsa. Många är till och med rädda för att visa hur de mår. Men om du träffar en person som du vet har psykiska besvär så vet du varför hon/han sitter tyst. Personen orkar eller kan helt enkelt inte umgås som vanligt och spela glad. Det är viktigt att förstå och respektera detta. För även om du själv inte lider av psykisk ohälsa och därför har svårt att förstå det, så borde du ändå försöka, för de allra flesta människor du möter har troligtvis ett eller annat psykiskt besvär. Sorgligt, men tyvärr sant. Det är extremt många som lider av panikångest, depression, låg självkänsla eller någon annan form av psykisk ohälsa. Väldigt, väldigt många, faktiskt. Det är därför det är ett så viktigt ämne, något som bör pratas och skrivas mer om och uppmärksammas, så att fler människor får förståelse för det.

Väljer man att må dåligt?

Så många gånger jag har försökt övertyga folk om svaret på den frågan. Väljer man att må dåligt? Nej, det gör man inte. Man kan inte välja om man ska må dåligt eller inte. Om man hade kunnat det, så hade ingen mått dåligt. Inte jag i alla fall. Jag hade definitivt inte lidit av panikångest, depression och låg självkänsla, om det var något jag kunde välja. Vänner och partner kan man välja, men psykisk ohälsa går inte att undvika och styra över på samma sätt. Visst kan man försöka tänka positivt, men vem har sagt att man mår bättre av det? Man kan må exakt lika dåligt ändå. Man kan le och skratta på utsidan och gråta och vara helt förkrossad inombords. För psykisk ohälsa är inget man bara kan tänka bort, det finns där ändå. Bara för att man är glad vid vissa tillfällen, så betyder det inte att ohälsan har försvunnit ut i tomma intet. Det är situationen eller personen man är med som gör en glad, men ohälsan finns kvar.

Psykisk ohälsa handlar inte alltid om yttre faktorer. Jag har flera gånger fått höra att så länge man har en bra familj, boende, pengar, vänner och kanske till och med partner, så kan man inte må dåligt. Men låt mig tala om att så är det inte, inte alls! Man kan må dåligt oavsett vad och hur mycket man har, för psykisk ohälsa finns inuti själen, medan allt det andra finns utanpå. Varje gång jag hör någon predika att jag inte kan må dåligt bara för att jag har familj, hund, lägenhet, vänner och pojkvän, så får jag lust att skrika rakt ut. De människorna som säger det vet ingenting, absolut ingenting om det! De vet inte vad de snackar om. Självklart är jag glad för det jag har, men att vara glad för det man har är en helt annan sak. Man kan må dåligt ändå.

Jag vet att detta kan vara extremt svårt att förstå för dem som aldrig har varit med om det själva. De vet inte hur det är och kan därför inte sätta sig in i situationen. Det är därför jag har valt att skriva lite mer om psykisk ohälsa på min blogg. Jag vill dela med mig av mina egna tankar och erfarenheter och öka förståelsen.

Det är klart att det är svårt att förstå om man själv aldrig har varit med om det. Då vet man inte hur hårt det kan påverka både den drabbade och omgivningen. Här kommer lite tips till dig som känner någon som lider av ångest, depression eller någon annan form av psykisk ohälsa.

Säg aldrig: "Men skärp dig, ryck upp dig, tänk positivt". Detta kommer inte att få personen att må bättre, snarare tvärtom. Personen kommer att känna sig missförstådd och ensam, eftersom du anser att hon/han bara ska "kasta bort problemen" och sen är allt över. Så är det inte. Visst kan man lära sig att leva med sin ångest och hitta olika sätt att inte bli så deprimerad, men att behöva höra att man ska "skärpa sig" och "rycka upp sig" gör ingenting bättre. Sådana kommentarer stjälper mer än hjälper, det kan jag lova.

Försök aldrig trycka ner eller förminska personens problem. Ibland vet man varför man mår dåligt, ibland inte. Men även om man inte vet, så blir problemen inte mindre för det. Tvärtom skulle jag vilja säga er. För om man vet varför man mår som man gör så kan man åtminstone försöka göra något åt det, men vet man inte så är det mycket svårare att bryta mönstret. Tro mig, jag vet vad jag snackar om.

Innan jag började lida av ångest hade jag precis lika lite erfarenhet och kunskap som alla andra som inte vet vad det är. Jag hade fattat att ångest var stark oro och rädsla, men jag förstod inte att det faktiskt kunde komma utan anledning. Man är liksom inte orolig helt utan anledning, då måste ångesten också alltid ha en orsak. Så tänkte jag då. Då visste jag inte heller att jag själv också hade ångest ibland, fast inte så mycket och ofta, så det var inget jag tänkte på. Det var nog först på gymnasiet som min ångest verkligen kom igång och ökade allt mer, så nu vet jag mycket mer än jag gjorde tidigare. Jag vet att den ibland kommer utan anledning, vilket jag inte fattade då.

Jag minns att jag först blev rädd när min ångest kom igång på allvar och bara ökade och ökade, utan att jag fattade varför eller var skiten kom ifrån. Jag blev riktigt skrämd, för det var så nytt och främmande. Jag minns en kväll på elevhemmet i Kristianstad när jag i ren panik ringde min pappa, eftersom min ångest nu hade blivit så påtaglig att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Och det vet jag fortfarande inte alltid. Ibland blir det ohållbart.

Försök aldrig tvinga en person med psykisk ohälsa att berätta vad det är! Det är alltid bra att ha någon att dela problemen med, för man mår bara sämre om man ska behöva gå och hålla det inom sig och lida i tysthet. Det vet jag själv. Men samtidigt måste man få välja vem eller vilka man vill berätta för. Man kanske inte kan, vill eller orkar berätta för alla i sin omgivning. Det är viktigt att ha minst en person i ens närhet som man litar på och känner att man kan prata med och då är det oftast den personen man väljer att berätta för om sina psykiska besvär. Man kanske helt enkelt inte vill prata med någon annan, åtminstone inte vem som helst. Detta måste respekteras. Så om du frågar och får till svar: "Jag vill/orkar inte prata om det" så ska du aldrig försöka tvinga fram det. Däremot kan du alltid säga: "Okej, men jag finns här om du skulle ångra dig i alla fall". Då vet personen i fråga att du lyssnar och det uppskattas alltid. Sen kanske man inte berättar lika mycket för alla och det är också okej. Allt hänger på personen och hans/hennes vilja. Om personen som mår dåligt är din vän så betyder det inte att er vänskap behöver gå åt helvete, bara för att hon/han inte vill/orkar berätta för dig just nu. Som sagt, alla har rätt att själva ta ställning till när och hur man vill berätta och vem man vill prata med.

Sist men inte minst, vad du än gör, sluta inte att höra av dig! En människa som till exempel är deprimerad kan ha extremt svårt att orka svara i telefon eller på sms, men du kan fortfarande höra av dig. Dina sms, oavsett om du får svar eller inte, betyder oftast väldigt mycket. Sen behöver du kanske inte tränga dig på och höra av dig exakt varje dag, om du ändå inte får svar, men säg inte upp kontakten helt. En deprimerad människa behöver respekt, förståelse, stöd och tålamod. Lämna inte personen av anledning att du tycker att han/hon är för "negativ". Vet du hur sjukt svårt det är att vara positiv när man mår riktigt dåligt? Extremt svårt, till och med omöjligt ibland. Säg absolut aldrig till en deprimerad människa: "Om du inte hör av dig snart så är du inte min kompis längre", för detta kommer bara leda till att personen i fråga säger upp kontakten med dig istället! Stanna kvar i relationen, vänskapen eller förhållandet och ha tålamod! En vacker dag kommer personen med största sannolikhet att höra av sig.