Varför skulle inte en person i rullstol kunna prata?

"Hon i rullstolen där borta, kan hon prata? Förmodligen inte. Det är kanske bättre att jag ställer frågan till den som står bakom henne. För den personen går ju, så hon/han kan definitivt öppna munnen och tala".

Gud vad jag hatar det! Att folk tar förgivet att vi i rullstol inte kan prata. Okej, det finns kanske en risk att en viss person i rullstol faktiskt inte kan prata, men det betyder inte att vi alla är sådana. Och en människa, oavsett hur oerfaren den är, borde definitivt inte anta att en människa inte kan prata så fort man ser att den personen av någon anledning råkar sitta i rullstol. Det hade ju faktiskt kunnat vara tvärtom. En person kan gå, men av någon anledning kan hon/han inte tala. Men det är ingen tanke som okända människor skulle drabbas av, just för att ingen rullstol är synlig. VARFÖR?

Det finns många i rullstol som har talsvårigheter, pratar sluddrigt och så, men de kan åtminstone prata. De kanske bara måste anstränga sig lite extra för att få ur sig orden.

Så varför är folk så fega, att de inte ens vågar chansa och tala till en person i rullstol, bara för att kolla om han eller hon kan svara? Jag menar, vad tror de skulle hända egentligen? Att någon skulle anklaga dem för att ens ha försökt tala till en otalbar person? Nej, kära läsare, det lär inte hända. Så snälla, våga chansa! Om personen inte kan prata själv, så lär där finnas assistenter på plats, som kan tolka. Eller så finns det blisskartor, mobiler eller skrivplattor som man kan använda sig av.

Men sådant får man inte reda på förrän man chansar och försöker säga något till personen. Jag menar, man lär knappast skicka fram sina assistenter till vem som helst och säga:

"Nu är det så att hon som sitter där inte kan prata".

Och det är inget som direkt står skrivet i pannan på en heller. Som sagt, man får aldrig veta om man inte vågar chansa. Man behöver inte direkt komma fram till en rullstolsburen, skaka hand och säga:

"Hejsan, mitt namn är... Jag bara undrar om du kan tala själv? För i så fall kan vi ju ha en liten snackstund, du och jag".

Och man ska absolut inte ställa den frågan till den som är med heller. Alltså: "Kan hon prata?" För då lovar jag att personen i fråga skulle känna sig både arg, ledsen och kränkt. Men man kan typ bara gå fram och säga: "Hej" och kanske även: "Vad heter du?" Det är bra att ställa en fråga, för då gör det att personen måste svara på ett eller annat sätt. Om man bara säger "hej" så är det inte säkert att personen svarar med något annat än ett leende, en vänlig nick eller en höjd hand till hälsning. Det skulle ju vem som helst kunna göra.

En annan bra sak är att lyssna. Om man hör en röst och ser att den kommer från personen i rullstol, så är det hur uppenbart som helst att hon eller han faktiskt kan prata. Och om en person i rullstol helt plötsligt stämmer upp i en sång så är det också ett tydligt tecken på att talförmågan finns. Hur tusan skulle man kunna sjunga, om man inte kan prata? Men även om vi varken sjunger eller pratar så behöver det inte betyda att vi inte kan. Vi kanske bara inte har något att säga och vi känner inte för att sjunga nu. Så ta aldrig förgivet att vi i rullstol inte kan prata, bara för att vi inte gör det för stunden. Ibland måste man ju få lov att vara tyst. Vi går knappast förbi en stående människa och tänker:

"Oj, vad tyst hon är. Hon kan säkert inte tala?"

 

På tala om det där med att döma folk på förhand. Jag har hört att vissa människor inte hade någon aning om att de borde prata med den rullstolsburna personen i första hand, förrän de till exempel började jobba som assistenter. Så om de inte hade blivit assistenter, så hade de fortsatt gå runt och snacka med föräldrar eller andra assistenter, istället för med personen som sitter i rullstolen. Jag fattar bara inte varför. Jag vet att det rör sig av okunskap och att ingen hade sagt till dessa människor att vi i rullstol också mycket väl kan ha ett talsystem, men seriöst! Borde man inte kunna räkna med det ändå? Eller går folk runt och tror att alla som sitter tysta i ett hörn inte kan prata? Skulle inte tro det. Man pratar inte med benen. Bara för att benen inte fungerar, så behöver det inte vara likadant med munnen. Så, om folk aldrig hade lärt känna en person i rullstol, så hade de fortsatt gå omkring och automatiskt valt att prata med den stående än den sittande. Alltså, det känns faktiskt ganska kränkande. Varför, varför, varför är det så?! Och varför är folk så fega att de inte ens vågar försöka? Om man går förbi två personer, en som sitter i rullstol och en som står på sina ben. Vem väljer man att prata med då? Jo, med den stående! För att det finns en garanti på att stående människor kan prata eller vad? Tänk om det nu skulle vara så att den personen faktiskt inte kan det, trots att han/hon inte sitter i rullstol. Tänk om personen både går, springer och hoppar utan problem, men tala kan den inte. Fatta vad folk skulle bli förvånade.

Jag menar att det är lite samma sak. Varför ska man inte våga prata med oss i rullstol? Tänk på att vi faktiskt kan föra en egen talan. Kolla bara på mig. Jag kan inte gå, men pratar gör jag utan några som helst problem. Om någon kommer fram och frågar min assistent: "Vad heter hon och var bor hon?" Och jag skulle öppna munnen och svara: "Jag heter Mikaela och bor i Staffanstorp". Sen kan jag skratta rått åt människans chockerade min, som tydligt säger: "Hoppsan! Var kom den där rösten ifrån? Otroligt att hon, som sitter där i sin rullstol, faktiskt kan prata".

Ja, visst är det otroligt? Det är absolut ingenting som du hade kunnat räkna med. Du trodde att jag var otalbar så fort du såg mig. Eller, vänta nu. Du såg inte mig, du såg bara min rullstol. Men låt mig förklara en sak här. Jag är definitivt inte den enda rullstolsburna som kan prata. Så snälla, lägg ner de fördomarna!!! Behandla inte mig som luft, bara för att jag har en funktionsnedsättning. Det är inget jag har valt, vet du. Och jag lovar dig att den dagen jag som författare syns på TV-rutan, blir intervjuad OCH snackar hur klart och tydligt som helst, då kommer du att bli förvånad! Varför? Jo, för du har hela tiden tagit förgivet att jag inte kan tala för mig själv, bara för att jag sitter i rullstol. Och det kan jag, tydligen. Hoppsan! Nu tappar du hakan, minsann!

Musiken i mitt hjärta <3

Tjena alla glada! Nu tycker jag att det är dags att köra igång med lite musiksnack igen.

Som många av er säkert redan vet, i alla fall om ni har läst mina tidigare inlägg under kategorin "musik", är att jag verkligen älskar musik och att jag inte skulle kunna leva om det inte fanns. Ofta när jag sitter i massagefåtöljen i mitt vardagsrum, lyssnar jag på musik från YouTube. Ni tänker säkert att jag går in på YouTube från en dator, men det gör jag inte. Jag har ett ljudsystem till teven med inbyggt YouTube, så det är därifrån jag brukar ta det. Då brukar jag lyssna på lite blandad musik. Mest popp och lugna låtar. Jag har även gjort några spellistor. Den jag kör mest heter "Positiva pep plåtar". Det är en lång spellista, som bara innehåller glada och peppande låtar. Den brukar jag lyssna på när jag är, eller vill bli glad. När jag har haft en skitdag och är ledsen, irriterad eller ångestladdad, eller allt av det, sätter jag mig i massagestolen med en kopp te och kör igång min pepplista. Det är hur mysigt som helst. Låten som ligger etta på spellistan är "As I lay me down" med Wiktoria. Den brukar jag alltid lyssna på när jag är nedstämd och vill piggas upp, för den gör mig så glad. Alina Devecerskis "Ikväll skiter jag i allt", "Flytta på dig" och "Krigar precis som du" finns också med bland låtarna, liksom "Try" med Colbie Caillat. Sen finns där förstås många fler låtar, men jag orkar inte räkna upp alla. Det är så många att jag inte ens kan dem i huvudet. Jag brukar ofta inte lyssna på hela spellistan, för den är skitlång. Det måste vara den längsta YouTube-listan jag har gjort hittills.

Jag har svårt att välja favoritlåtar, för det finns så himla många bra. Under en period kanske jag lyssnar jättemycket på en artist eller låt, men sen blir jag jättetrött på det och börjar lyssna på helt andra låtar. Sen har jag ju olika favoritlåtar till olika tillfällen också. Alltså, när jag är glad lyssnar jag mycket på "As I lay me down" och "Krigar precis som du", och om jag känner mig nedstämd och bitter är det "I miss you", "Jag vill inte förklara" och "Fuck the pain away" som gäller. Ja, ni hör att jag lyssnar mycket på låtar på engelska, men det finns även svensk musik som jag gillar.

Jag tycker fortfarande mycket om Gabriel Alares, men eftersom han inte har släppt någon ny låt på ett tag, har de enda alltenativen från honom varit "Dårarna" och "98". Det blir ju lite tröttsamt att alltid lyssna på dem, fast rätt som det är kommer intresset tillbaks och det är det som har hänt nu.

Igår drack jag mitt kvälls-te i sängen. Det brukar jag göra om jag har duschat på kvällen. När jag satt i sängen och drack mitt te, tog jag fram min mobil och satte på låten "98". Jag lyssnade på den kanske två eller tre gånger, och i morse spelade jag den ytterligare två gånger. Det är som om Alares-febern har drabbat mig igen. Eller, kanske snarare 98-febern.

Som jag har skrivit tidigare i andra inlägg så använder jag mig mycket av musiken i mitt skrivande, och idag kom jag på att "98" ska få en plats i den boken som jag skriver nu. Jag har till och med tänkt ut vilket sammanhang den ska komma in. En snygg tjej tipsar huvudpersonen Adrian om den låten när de träffas på en fest.

Många säger till mig att de tycker att "Dårarna" är bättre än "98", men jag tycker faktiskt tvärtom. Alltså, "Dårarna är jättebra och den finns också med på min peppande spellista, men "98" är lättare att känna igen sig i. Man får tolka den som man vill. Det är en väldigt känslosam låt och jag gillar känslosam musik. Det kanske också är för att melodin är väldigt fin. Det är en sådan som jag gärna lyssnar på flera gånger.

En annan sak som också kan vara anledningen till att jag gillar den väldigt mycket, är att den har inspirerat mig till en av mina egna låtar. Min låt blev säkert inte lika bra, men skit samma. Den inspirerades i alla fall av "98".

Det är samma sak med "Ikväll skiter jag i allt". Det är en text som många kan relatera till, fast på ett helt annat sätt. Den låten har jag lagt in i flera spellistor, både på YouTube och i min telefon. Den passar till flera tillfällen. Man kan lyssna på den både när man är glad, arg, stressad eller bara jävligt trött på allt. "Ikväll skiter jag i allt" passar alltid att lyssna på. Det gör i och för sig "Flytta på dig" också. Jag gillar Alina Devecerski väldigt mycket. Hon har så grymma texter, som sätter sig på hjärnan direkt och följer med en i livet. Jag tycker att det hade varit häftigt att träffa henne. Det kanske jag får göra någon gång.

Ja, vad vore jag utan musik? Inget alls. Om musiken inte hade funnits, så hade inte Mikaela Nilsson existerat på denna gjord. Det kan jag lova.

Min skyddsängel, min bästa vän, min största kärlek

Imorgon har Sigge varit här i tre månader. Tiden har gått så sjukt fort. Han blir större och större och utvecklas mer och mer.

Nu har han lärt sig att hoppa både upp och ner i soffan. Både i min soffa och i mina föräldrars. Igår när jag tränade med honom fick han vara i soffan och jag satt bredvid i rullstolen. Det räckte att jag klappade med handen på soffan, så hoppade han upp utan problem.

Bandet mellan mig och min lilla älskling blir bara starkare och starkare. Det märks hur mycket han älskar sin mamma. Han finns alltid här när jag har mina tuffa dagar, men också under mina bra dagar. Som i fredags när jag hade en av mina deppiga och ångestfyllda dagar. Då var han verkligen min skyddsängel. Så fort han satt i mitt knä, fick jag ungefär tusen hundpussar. Han slickade mig på händerna och i exakt hela ansiktet. Hans pussar sa att han ville trösta mig och inte ville att jag skulle vara ledsen. Vid sådana tillfällen är det lätt att tänka: "Hur hade jag ens klarat mig utan min älskade vovve?" Det känns som om han alltid har varit här, så jag kan inte ens komma ihåg hur det var innan han kom till mitt liv. Vad gjorde jag om dagarna? Hur tog jag mig igenom mina allra värsta dagar? Lade jag mig bara i sängen och sket i allt då? Faktum är att jag faktiskt får lust att göra det ibland, men sen kommer jag på att jag faktiskt har en alldeles egen skyddsängel vid namn Sigge Stirrpelle Nilsson.

 

Haha, kolla! Jag gav honom till och med ett mellannamn. Stirrpelle. Det passar honom bra, för jag har aldrig träffat en hund med så mycket eld i baken som han. Ibland undrar jag hur han ens orkar vara så stirrig. Seriöst, man förstår verkligen varför han blir både törstig och trött, efter att ha sprungit runt som en galning och hoppat. Han brukar även jaga sin egen svans. Det ser helt knäppt ut när han springer runt, runt, runt och skäller på svansen. Jag skrattar varje gång jag ser honom göra det.

Sen brukar han göra en sak, som jag verkligen älskar. Ibland när han sitter i mitt knä, så vänder han sig mot mig och liksom drar med framtassarna mot mitt ansikte. Varje gång han gör så, smälter mitt hjärta och jag blir alldeles omtumlad. Ibland händer det till och med att jag kommer av mig. Om jag till exempel sitter och pratar med en assistent när Sigge gör så där, tappar jag tråden och det känns som om en del av mitt hjärta smälter bort. Jag hoppas att han aldrig kommer att sluta med det där, för jag älskar det verkligen. Fast han fattar inte själv vad han gör, så det går inte att få honom att göra om det. Jag har försökt. Ibland säger jag: "Sigge, gör det där med framtassarna igen. Snälla!" Då glor han på mig som: "Vad snackar du om?" Så det går inte att säga till honom att göra det igen. Man få bara vänta till nästa gång. En morgon när jag var ledsen, lade han tassen mot min kind och drog med den lite upp och ner, precis som om han klappade mig på kinden. Då smälte mitt hjärta också. Snart kommer jag inte att ha något hjärta kvar, för det smälter bort, bit för bit.

När jag var ledsen i fredags, satt han i mitt knä och bara slickade mig. Hans lilla tunga slickade bort tårarna från mina kinder. Han satt kvar hos mig länge och hela jag blev alldeles sprängdfylld av kärlek till min lilla ängel.

 

Vet ni vad han också gör ibland? Han lägger ett framben på varje sida om min hals, precis som om han vill kramas. En gång, igår eller förrgår, var det jag som lade hans ben till rätta och sen sa jag: "Kram kram!"

Herregud! Kan man älska sin hund så mycket att det gör ont? Ja, det kan man tydligen. Jag är så glad att just jag köpte just honom. Om någon annan hade haft en så underbar hund, då hade jag säkert blivit avundsjuk. Nu är det andra som är avundsjuka på mig istället.

Förresten så gillar Sigge snö. I fredags kväll snöade det i Staffanstorp. Riktigt stora snöflingor som till och med jag, trots min synnedsättning, faktiskt kunde se. Det var så stora och täta flingor, att jag knappt såg den mörka kvällshimlen. Och Sigge ställde sig med nosen pekande upp mot himlen och försökte fånga snöflingorna. Och idag körde han ner hela huvudet i snön, så han blev alldeles vit kring munnen. Han slickade på snön, som om han käkade en glass. Ja, min fantastiska vovve gillar definitivt snö.

 

När han är över ett år ska han börja utbilda sig till assistanshund. Det verkar redan som om han har börjat öva lite. Han är superduktig på att komma på inkallning och sitta på kommando. Dessutom kan han ju redan hjälpa mig med min ångest och nedstämdhet. Vilken otrolig hund! Jag ångrar inte för en sekund att jag skaffade honom. Jag hade inte kunnat få en bättre hund.