Min första alldeles egna fest

Igår var det lördagen den 23 september. Just det datumet kommer alltid att vara speciellt för mig. Det var nämligen då jag hade min inflyttningsfest.

Jag hade ju sagt redan innan jag flyttade till min lägenhet att jag skulle ha en inflyttningsfest, men jag hade nog aldrig tänkt ha den så sent. Men nu blev det så här och det är ingenting jag tänker ångra.

Jag hade förberett i flera dagar. I torsdags var jag och handlade allting till festen. All mat, snacks, levande ljus och dekorationer. Eftersom vi inte skulle bli så många så kunde vi sitta i köket och äta mat. Jag hade bjudit nio stycken. Hade alla kommit, eller bara ett få tal färre, så hade vi fått sitta i vardagsrummet med tallrikarna i knäet. Tyvärr var det många som inte kunde komma av olika anledningar, så det blev bara tre gäster. Fast egentligen så är det inte så bara. Jag hade verkligen hoppats att alla de tre skulle kunna komma och det gjorde de ju.

Jag hade lagat mat hela dagen. Det blev mycket mat. Serbisk pitta, serbiska korvar, ölkorv, fruktspätt, minimackor och så vidare. Pittan fixade min mamma, men allt det andra gjorde jag. Jag hade även gjort en fin efterrätt. Redan på förmiddagen satte jag mig i köket och började fixa med maten. Dessutom hade jag fixat en jätteläcker dukning.

Vid middagen satt vi tillsammans, allihop. Jag, mina kompisar och våra assistenter. Alla mina kompisar hade assistenter med sig. För inte så länge sen hade jag aldrig velat eller klarat av att låta assistenterna sitta i samma rum som oss, men nu tyckte jag bara att det var trevligt. Det kändes mer festligt när det var fullt kring bordet.

När gästerna kom blev det såklart en välkomstdrink och så fort pittan var klar högg vi in på maten. Alla gillade det jag hade lagat och det blev mycket prat och skratt vid bordet.

Efter maten tog jag och mina polare med oss våra glas och satte oss i mitt vardagsrum. Spellistan med partylåtar som jag hade gjort på YouTube stod på i bakgrunden och vi fortsatte att umgås. Det var riktigt mysigt.

Jag öppnade mina presenter. Jag fick en jättefin kopp plus två värmeljus av en av mina vänner och jag blev mycket glad för det. Av en annan kompis fick jag en skitsnygg ljuslykta, och av den tredje polaren fick jag ett presentkort. Jag blev mycket glad för alltihop.

När jag hade öppnat alla paket tog vi för oss av efterrätten. Ahlgrens bilar pannakotta. Tror att alla var lika nöjda med den som med maten. Efterrätten åt vi i vardagsrummet. Pannakottan var i små plastglas, så man kunde bara ha dem i handen och äta direkt från dem.

Vi satt kvar i vardagsrummet och snackade, skrattade, lyssnade på musik, åt snax och drack goda drycker, vissa med alkohol och andra utan. Jag minns att jag såg mig omkring i rummet och kände tydligt hur mycket jag tyckte om dem. De är alla mina vänner. Vi har gått på gymnasiet tillsammans, allihop, så vi har känt varandra rätt länge. Två av dem bodde även på samma elevhem som jag. Nu ses vi inte så ofta och särskilt inte alla samtidigt, så det kändes på något sätt högtidligt att vi nu satt där, i mitt vardagsrum, i min alldeles egna lägenhet, och bara umgicks! Även om jag som sagt hade bjudit många fler och även hade önskat att det skulle komma fler, så gjorde det faktiskt inte så mycket att det bara blev vi fyra. Det är jättesvårt, ja, faktiskt nästan omöjligt, att planera in en dag som passar alla. Mina vänner är ju dessutom utspridda i andra städer och till och med i andra delar av Sverige, så de behöver planera med resor och sådant. Speciellt de som inte har körkort, förstås. Men just den här kvällen kändes det så rätt att vi satt hemma hos mig, fyra RG-kompisar.

Klockan var kanske runt halv elva när den sista gästen hade försvunnit ut genom ytterdörren.

Den här kvällen har varit speciell på många sätt. Det är den första festen i min lägenhet, men också den första festen som jag fixar helt själv. Det var jag som skickade ut inbjudningar, det var jag som bestämde och lagade maten och efterrätten. Jag gjorde i princip allt helt själv. Jag har aldrig gjort så mycket inför en fest. I och för sig så har jag inte haft så många fester. Födelsedagskalas räknas inte på det sättet, för då har det varit mina föräldrar som har bjudit in gästerna och fixat med allt. Inte ens när jag hade tjejkväll då jag hade fyllt 16 och 17 år var det jag som ordnade med saker. Visst, jag bestämde vad vi skulle äta och dricka, men det var min mamma som lagade maten och köpte in allt som behövdes. Jag har nog inte ens lagat mat till mina vänner förut, inte förrän jag bjöd hem en tjejkompis på middag för ett par veckor sedan. Då hade jag lagat lax och potatis och gjort en sås. Det blev lyckat, det också.

Den här gången var det JAG som ordnade med allt. Självklart hjälpte min assistent till med det som behövdes, men det var inte mycket. Jag behövde inte ens ringa till mina föräldrar och be om hjälp, trots att de hade sagt att jag kunde göra det. De satt hemma hela kvällen och väntade på att jag skulle ringa och kalla på dem, men jag ringde inte, det behövdes inte.

Ja, jag är stolt och glad över att jag fixade typ hela den här festen alldeles själv. Dessutom tyckte jag att det var så roligt att bjuda hem kompisar, så jag vill göra det igen. Jag funderar på att fixa en tjejkväll någon gång. Bjuda hem några tjejkompisar och göra ansiktsmasker, typ. Sen är jag också lite sugen på att göra en liknande tillställning som den igår och på nytt bjuda in dem som inte kom. Det behöver inte bli exakt likadant, men det vore kul att ha en fest med dem som inte kunde närvara igår.

Hur som helst så är jag supernöjd med gårdagskvällen. Det gjorde som sagt inget att det bara kom tre stycken, (om man inte räknar med assistenterna), för de är ändå mina vänner. De är guldvärda! Förresten så var det ju de tre som var de riktiga gästerna. De som räknas som gäster är de som är inbjudna och som kommer hit av egen vilja. Deras assistenter var ju här för att hjälpa dem, liksom min assistent hjälpte mig. Men "gästerna" var de tre som jag faktiskt känner. Jag hoppas att de är lika nöjda med kvällen som jag!

 
 

Älskar min lägenhet!

Jag älskar verkligen min lägenhet. Den är perfekt på alla tänkbara och otänkbara sätt. Vardagsrummet är världens bästa att ha myskvällar i. Det är liksom upplagt för mysiga fredagskvällar med tända ljus och en bra film. I fredags hade jag filmkväll med en assistent. Både hon och jag älskar "High school musical" och har sett alla tre filmerna. Ettan och tvåan såg vi när jag bodde hemma hos mina föräldrar, trean såg vi i min lägenhet. I alla fall, i fredags kollade vi på den fjärde filmen, den som många missar. "High school musical, the Concert". Jo, jag vet att det finns en "High school musical 4" också, men det är helt andra skådisar i den, så jag vet faktiskt inte om jag har någon jättestor lust att se den. Om det är andra skådespelare, så känns det som om serien tappar sitt sammanhang. Troy ska ju spelas av Zac Efron, Gabriella ska spelas av Vanessa Hudgens och Charpay av Ashley Tisdale. Det är som om inga andra skådisar passar in i den bilden.

Vi kollade i alla fall på Concert-filmen i fredags. Det kändes lite som om vi var med i publiken, trots att vi i själva verket satt i mitt vardagsrum, flera år efter live-konserten. Jag vet inte vilket år filmen är inspelad, men det är i alla fall länge sen. Fast det är ju en live-film, så det känns verkligt.

Vi hade tänt levande ljus på det runda soffbordet och dukat fram chips, godis, choklad och läsk. Även om filmkvällen började med att jag tappade hela skålen med chips och även chokladasken på golvet, så lyckades vi göra det väldigt mysigt. Det stora hjärtat på väggen var också tänt, liksom de två små lamporna på byrån i hallen. Jag hade som vanligt tagit plats i massagefåtöljen och min assistent satt i soffan. Det var jättemysigt. Så mysigt blev det minsann aldrig när vi såg film i mitt gamla rum på Kalkstensvägen. Det är så här en äkta myskväll ska vara. Det enda som saknas är en liten vovve, som ligger i mitt knä och myser med mig. Men det kommer. Jag ska ju skaffa en hund, det har varit bestämt sedan länge. Jag måste bara hitta rätt sort först.

Jag har haft film-mys-kvällar fler gånger också. Förra helgen gjorde jag och en annan assistent en ostbricka och tittade på filmen "Min lilla syster". I onsdags såg jag och en tredje assistent på "High school musical 3".

Jag sitter i min massagestol typ varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag älskar den! Fast ibland gör det lite ont med ryggmassagen, då jag säkert har knutor i ryggen. Jag brukar lyssna på musik från YouTube, talböcker från spelaren eller kolla på film, medan jag sitter i fåtöljen och njuter. Massagestolen är min favoritplats!

Om det är fint väder rullar jag ut på uteplatsen. De har höjt upp trädäcket, så att allting är i samma höjd. Innan var det ett trappsteg från den delen som har tak över sig ner till själva uteplatsen, men det har de tack och lov ändrat på nu. Det är väldigt skönt, för då kan jag själv komma ut. Förut var jag tvungen att ta hjälp av assistenterna varje gång jag skulle ut. Sen kan det inte hjälpas att jag blev lite nervös varje gång de skulle hjälpa mig ner för trappsteget. Jag fick en hissnande känsla och tänkte:

"Tänk om något går fel och de tappar rullstolen".

Jag tror att den tanken slog dem också, även om de inte sa det högt. Nu slipper jag den rädslan. Nu är det bara att köra rakt ut och sen lika enkelt rakt in igen. Smidigt va?

I torsdags fick jag besök av min moster och mina två kusiner Alexandra och Filip. De hade med sig två inslagna inflyttningspresenter. Det ena paketet innehöll en brödrost och det andra var en sådan som man har till att göra chokladfondue. Jag har redan använt brödrosten. Två dagar i rad åt jag rostat bröd till frukost.

Det är alltid lika kul att få besök och visa runt i lägenheten. Alla blir helt chockade över hur fint jag har det i mitt nya hem. Min moster sa:

"Jag trodde inte att här skulle vara så fint".

När folk blir så där chockade och förtjusta och tittar sig omkring med stora ögon, känns det nästan lite som om jag bor på ett slott. Alla älskar ju min lägenhet, jag också.

Nu har jag äntligen bakat i lägenheten också. Det blev kanelbullar. Jag gillar kanelbullar, tycker det är så gott. Det blev inte "lite" bullar heller, det kan jag lova. 60 stycken fick jag till. Goda blev de också. Nu kan jag bjuda mina gäster på nybakat också, inte bara färdiga chokladbollar i ask eller kanelbullar från Ikea. Det finns gott om nybakade bullar i min frys nu. Jag har tänkt att jag ska baka scones någon dag också. Vi får se när det blir.

Jag får även lite olika saker av min mamma, varje gång hon kommer hit. Ja, nu känner jag mig hemma i mitt nya hem.

Mina föräldrar har gjort om mitt gamla rum till ett gästrum. Där är verkligen förändrat nu. När jag var där inne, innan dem nya möblerna kom på plats, kände jag inte igen mig. Inte bara för att rummet var alldeles tomt, för det visste jag ju att det skulle vara. Jag tänkte:

"Shit vad litet mitt gamla rum är!"

Ja, jämfört med sovrummet i lägenheten är det litet. Mitt sovrum är bra mycket större än det gamla rummet hos föräldrarna på Kalkstensvägen, där jag har bott sen jag var 11 år gammal. Ja, jag var 11 år när vi flyttade dit. Jag har till och med en klädkammare i sovrummet i lägenheten på Knutsborg 16A. Det passar bra, eftersom jag har så himla mycket kläder.

 
 

Första veckan i lägenheten

Japp, nu är det avklarat. Idag har jag bott i min nya lägenhet i exakt en vecka. Flyttade i söndags förra veckan. Det kändes storslaget och väldigt spännande, men samtidigt underligt och nervöst. Jag trodde att jag skulle ha jättesvårt att somna den första natten. Jag får ofta svårt och somna när jag kommer till ett nytt ställe, och alla säger att den första natten i det första egna hemmet är något väldigt speciellt. Men nej, jag somnade som en stock. Visserligen vaknade jag redan klockan fem på morgonen och kunde omöjligt somna om, men annars sov jag faktiskt ganska bra.

På måndag morgon åt jag min första frukost på uteplatsen, vid det svarta trädgårdsbordet. Det var jättevarmt i måndags. Det kändes vuxet att sitta där, på min egen uteplats och äta frukost, som jag själv hade gjort i ordning. Tänk, jag har till och med lärt mig att koka kaffe. På bara en vecka har jag samlat ihop många vuxenpoäng. Jag har dessutom dammsugit hela lägenheten. Jag kom på att assistenten kunde köra min rullstol, medan jag höll i dammsugaren. Smart va?

Just nu har jag också en hund i hemmet. Nej, jag har inte köpt en egen, men jag är hundvakt fram till torsdag. Han heter Sami och är mina föräldrars kompisars vovve. Han kom alltså i måndags.

För några veckor sen fick jag ha honom över en natt. Hemma hos mina föräldrar, alltså. Det var bra, för vi behövde träna lite, både Sami och jag. Förra gången satt han ju och gnällde, så fort hans ägare hade gått, men det gjorde han inte den här gången. Han tittade efter sin ägare, men han gnällde inte. Inte förrän på kvällen. Jag blev lite nervös, för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade varit ute med honom, ändå gnydde han. Fast sen sov han i min säng och efter det har det gått riktigt bra med honom. Han sover hos mig varje natt. Det roliga är att han har lärt sig att veta när jag ska gå och lägga mig och när jag ska kliva upp. På kvällen, när mina assistenter förbereder mig för att krypa i säng, hoppar Sami upp i sängen och väntar på mig. På morgonen sätter eller lägger han sig bredvid mig och slickar mig god morgon. Han har också lärt sig att gnälla när han vill komma upp i mitt knä. Han sitter på golvet vid mina fötter och piper, ända tills jag kallar upp honom till mig.

Det har blivit så självklart att ha honom här, så det känns som om han är min hund. Jag är nästan helt säker på att det kommer att kännas tomt när han har åkt hem. Fast nu verkar han trivas så bra hos mig, så det är inte säkert att han kommer vilja åka hem.

Min mamma sa till mig att jag är redo för en egen hund. Jag tar ansvar för Sami och ser till att gå ut med honom tillräckligt många gånger varje dag. Ibland är det faktiskt det som får mig att gå upp på morgonen. Vissa mornar är jag extra trött och skulle helst vilja ligga kvar och sova, men sen tänker jag:

"Visst ja, jag måste ju ut med Sami".

Jag känner också att jag är redo för en egen hund, men det är ju inte bråttom precis. Först ska jag komma till ro i min lägenhet och få ordning på alla mina assistenter. Sen, när jag har tid, kan jag skaffa en egen vovve.

Jag känner mig mer och mer hemma i lägenheten. Den blir bara finare och finare. Det där hörnskåpet, som skulle vara i vardagsrummet, står nu i sovrummet istället, för det fick inte plats i vardagsrummet. Det gör inget. Det står bra här. Sen har jag ju en massagefåtölj i vardagsrummet, som jag älskar att sitta i. Jag brukar sätta mig i den när jag är trött eller bara vill ha det lite mysigt. Då brukar även Sami lägga sig i mitt knä. För det mesta ligger han där ett tag, innan han hoppar ner på golvet.

På kvällen brukar jag tända dem två små lamporna på hallbyrån. De sprider ett så varmt och hemtrevligt sken omkring sig. Min keyboard står på en liten hylla i hallen, precis utanför assistentrummet, som ligger mitt emot mitt sovrum.

Jag brukar inte kalla sovrummet för "mitt rum", som jag gjorde när jag bodde hemma, utan jag säger "sovrummet". Hela lägenheten är ju min. Jag kunde lika gärna kalla vardagsrummet för "mitt rum". Det allra bästa med att bo själv är att jag inte behöver trycka in alla mina saker i sovrummet längre. Jag har mina prylar i hela lägenheten och det trivs jag med. Jag trivs i det nya hemmet överhuvudtaget, förresten. Den passar verkligen mig på något sätt.