I hela mitt liv har jag stött på människor som tycker synd om mig för att jag sitter i rullstol. Människor som mest ser det jag inte kan, (eller, snarare det de tror att jag inte kan). Att jag dessutom har assistans förstärker bara deras bedömning och uppfattning. Om jag behöver hjälp att klara av vardagen, då är det bara ännu ett tecken på att jag inte kan ett skit. Detta kan göra mig så otroligt triggad. Ja, faktiskt lite ledsen. Det känns nedvärderande. Som om jag skulle vara mindre värd, bara för att jag inte går med mina ben, utan måste ta mig fram på något annat sätt. Som om ett hjälpmedel automatiskt innebär att man inte kan något. Visst, jag vet att det ofta rör sig av okunskap. Folk har helt enkelt inte kunskap och erfarenheter om annorlunda saker. Vet ni vad skillnaden är? Jo, skillnaden är att så länge det bara rör sig av okunskap, så borde man också ha viljan att ta reda på fakta. Visserligen är det inte alltid jag vill svara på några frågor om min funktionsnedsättning. Inte på en gång. Inte varje gång jag träffar en person. Jag tycker det är jobbigt att fokuset hamnar på min rullstol, istället för på mig som person. Fast om jag känner mig trygg med en person, så kan samtalsämnet vara något mindre jobbigt. En annan tanke är också att man kanske egentligen inte ens behöver prata så mycket om det. I alla fall inte om vad jag kan och vad jag inte kan. Om man bara vågar bli vän med någon som sitter i rullstol, så ser man ju själv vad den personen är kapabel till. Då motsvarar det ju ens fördomar.
Människor som har bestämda åsikter och knappt ens bryr sig om att försöka ta reda på hur det egentligen är, trots att de känner en rullstolsburen person. De kanske står så fast vid sina fördomar att de knappt vill se verkligheten, utan fortsätter att älta: "Åh, vad synd att du inte kan springa". "Åh, vad synd att du inte kan klättra i berg". Då har det gått för långt. Det bevisar att personen i fråga inte vill lära sig någonting. Att de ändå inte ser hur mycket vi kan och att det finns lösningar på allt. Det är då det blir nedvärderande. Jag har hört talas om en kvinna som fick höra av en kille: "Du är alldeles för snygg för att sitta i rullstol". Alltså, seriöst! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag fick veta det. Så sjukt dömande. Han trodde nog att han gav henne en komplimang, men för mig skulle det snarare vara en förolämpning. Som om funktionsnedsättning handlar om vem man är och hur man ser ut. Jag vet inte ens vad jag hade svarat på en sådan kommentar. Jag hade blivit alldeles paff. Vad vill du, liksom? Min rullstol är det som tar mig fram genom världen. Om jag inte hade den, skulle jag vara fastlåst i sängen år ut och år in. Eller, är jag för snygg för det också? Om jag överhuvudtaget hade kvar talförmågan, skulle jag kanske ha lagt huvudet på sned och sagt något dräpande i stil med: "Och du är för snygg för att gå, eller för att sitta på den här stolen. Eller, tvärtom, kanske".
Nej, förresten. Nu överdriver jag kanske. Jag tror inte att jag verkligen hade sagt något i den stilen, men jag hade säkert tänkt det. Som om det är mitt eget val att sitta i rullstol.
Jag menar att det inte finns någon som helst anledning att tycka synd om mig för att jag sitter i rullstol. Snarare tvärtom, faktiskt. Det är rullstolen som hjälper mig att överleva. Så snälla, tyck INTE synd om mig. Se mig inte som ett offer, för det finns ingen kraft i det. Jag kan inte hjälpa att jag har mina svårigheter och jag kan bara göra det bästa av situationen. Rullstolen är ingen svaghet, utan snarare en styrka. Min superkraft. Därför finns det helt enkelt ingen anledning att förvandla mig till en liten stackare. Det är allt.
Jag har skrivit mycket om att jag inte gillar att få frågan om varför jag sitter i rullstol. Det finns många anledningar till det. Dels blir jag osäker på om personen frågar av ren omtanke, eller för att jävlas. Dels så vet jag inte vad jag ska svara. Jag har ingen bra förklaring. Ingen orsak som inte väcker följdfrågor. Det hade varit lättare om jag hade någon diagnos, eller om det hade förekommit av en olycka. Då hade jag bara kunnat säga det. Men nu... Nu vet jag liksom inte. Jag orkar inte dra hela min historia om nervsjukdomen, om och om igen. Det tar så himla lång tid. En annan sak som gör frågan jobbig är att jag inte alltid har någon lust att prata om det och då vill jag inte tvinga mig till det heller. Hur avleder jag, utan att verka otrevlig eller avvisande? Jag menar, även om orden är trevliga, så litar jag inte alltid på mitt röstläge. Jag kanske säger: "Det kan vi prata om en annan gång. Nu snackar vi om något roligare". Men tänk om jag råkar använda fel tonfall, som gör att informationen kommer fram på fel sätt. Jag hoppas att jag i så fall kan gottgöra det, genom att le och föra samtalet vidare. Kanske till och med skratta lite. Ställa en motfråga och på så sätt styra samtalet åt ett helt annat håll, bort från min förbannade rullstol.
Sen beror det också på vem det är som frågar. Om det exempelvis handlar om ett barn, får man ju vara lite överseende och förklara så att de förstår. Men vet ni en sak? Jag tycker bara att det är bra att barn vågar fråga och vara lite nyfikna. Det är klart bättre än att de drar sig tillbaka och blir rädda för det som är annorlunda. Det är ju trots allt barn som ska lära sig att alla människor är olika, men att man är lika mycket värd ändå.
Jag har både gående och rullstolsburna vänner. För mig är det ingen skillnad. Det är vänskapen som är det viktiga, inget annat. När jag var yngre tänkte jag nog att jag mest ville umgås med andra rullstolsburna personer. Det handlade nog om att jag kände att icke funktionsnedsatta människor såg ner på mig och att jag därför ville ha vänner som jag kunde känna tillbehörighet med. Fast nu i 27-årsålder har jag fattat att det kvittar. Vad spelar det för roll om man har en funktionsnedsättning eller inte? Jag dömmer ingen och kan därför vara lika bra vän med båda sorterna.