Sluta fokusera på min funktionsnedsättning, se mig som den jag är!

Nu fortsätter jag att skriva om jobb. Jag måste få fler människor att inse, inse på riktigt, att jag faktiskt kan arbeta, om jag bara hittar rätt sorts jobb. För i hjärnan är jag så gott som icke funktionsnedsatt. Okej, jag kanske har lite svårare än andra för att hänga med, ta in och förstå ibland. Ibland måste man förenkla det som sägs till mig, men det betyder inte att jag är dum i huvudet. Det handlar bara om att jag måste få rätt information, rätt ord, rätt tolkning för att kunna hänga med och förstå. Jag kan tänka mig att det har en del med min syn och hörselnedsättning att göra, faktiskt. Det är svårt att förklara, men på något sätt tror jag att det hänger ihop. Man kan ju inte peka på något och förvänta sig att jag ska kunna veta vad det är, liksom man inte kan peka på något och använda fel ord för det man menar. För jag ser ju inte vad man pekar på och kan därför inte veta vad man är ute efter. Ibland kan jag räkna ut det, men inte alltid.

Jag kan ta ett exempel på när man måste vara tydlig och berätta vad som händer. Om andra till exempel får syn på två fåglar som flyger tätt intill varandra och pussas samtidigt, så kanske de börjar skratta, men eftersom jag inte ser det så måste jag ju få det tolkat. Och då räcker det inte att bara säga: "Vi såg två fåglar som flög ganska nära varandra", för då fattar jag inte. "Ja, och? Vad var det med det? Har ni aldrig sett fåglar som flyger nära varandra förut?" kan jag säga då. Men bara för att jag inte uppfattar det roliga på en gång, så betyder det inte att jag aldrig kommer att göra det. Jag måste bara få rätt tolkning, vilket innebär att de andra måste tala om exakt vad det var som var så kul.

Det kan också vara så att jag blir sårad eller arg, för att jag har tolkat något fel eller hört fel. Då måste man förklara att det inte alls var så man menade.

Förut hände det ofta att mina assistenter frågade varandra vad jag hade sagt, istället för att bara fråga mig direkt. "Vad sa hon? Hörde du vad hon sa?" Detta gjorde mig oerhört frustrerad och ledsen. För ett tag sen trodde jag att det hände igen, för jag var nästan säker på att min assistent hade sagt: "Vad sa hon?" istället för: "Vad sa du?" Men när jag frågade henne, fick jag veta att hon faktiskt hade sagt "Du" och inte "Hon". Men det är också något som lätt kan hända, att jag missförstår och tolkar någonting fel och därför kan bli både upprörd, arg och sårad.

Men bara för att jag har speciella behov, så betyder det inte att jag inte kan jobba. Och vad är det egentligen för snack att jag aldrig skulle kunna ha ett "vanligt" jobb? Visst, jag kan inte jobba 8 till 17, det fattar jag också. Men det kan vara ett vanligt och riktigt jobb ändå. Det finns massvis av människor som bara jobbar halvtid och som ändå har ett vanligt jobb. För begreppet vanligt innebär inte bara ett heltidsjobb, måndag till fredag, 8 till 17. Ett vanligt jobb är ett yrke som inte enbart riktar sig till funktionsnedsatta, alltså något som man bara kan bli anställd på. Sen om man nu vill och klarar av att arbeta tio timmar och om det finns möjlighet att göra det på just den arbetsplatsen, då ska man självklart få göra det, men även om man bara arbetar fyra till sex timmar, kanske varannan dag, så betyder det inte att det inte är ett vanligt jobb. Det är många i dagens samhälle, inte bara funktionsnedsatta, som bara arbetar halva dagar. Okej, kanske mest funktionsnedsatta, det vet jag inte, men absolut inte bara.

Jag tycker att dagens samhälle fokuserar alldeles på tok för mycket på vad vi funktionsnedsatta personer inte kan och alldeles för lite på det vi faktiskt kan. Jag tror att det är det som gör att det är så svårt för oss som har en funktionsnedsättning att få jobb. Folk tror inte att vi kan, bara för att vi har vissa svårigheter. De lägger alldeles för mycket fokus på våra svårigheter och funktionsnedsättningar, istället för att se det vi faktiskt kan (eller åtminstone det vi kan lära oss). Det är därför jag knappt längre vill berätta i mitt CV att jag sitter i rullstol, utan hellre låter arbetsgivaren lägga märke till det när vi väl ses. Annars ser de bara min funktionsnedsättning och svarar "Nej, tyvärr" direkt, utan att ge mig en chans att bevisa hur mycket jag klarar av, trots mina svårigheter. För som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är jag inte min funktionsnedsättning, jag är tjejen bakom. Men allt för många människor, framför allt inom arbetsmarknaden, ser bara min funktionsnedsättning och gör därför omedelbart bedömningen att: "Nej, hon kommer aldrig att kunna jobba här" eller: "Nej, tyvärr, vi vill inte ha några handikappade på den här arbetsplatsen". Detta gör mig galen! Varför kan de inte ge mig en chans åtminstone? Jag kan nästan svära på att om de bara ger mig en chans och träffar mig, då kommer de att bli chockade, för då inser de att deras första bedömning inte stämmer. Jag är en stark, envis, målmedveten, social och erfaren tjej, trots mina funktionsnedsättningar. Jag har redan gjort människor både förvånade och imponerade av min kappasitet, envishet och styrka. Vem säger att det inte skulle kunna bli likadant inom arbetsmarknaden, om de bara ger mig en chans? För jag låter inte själv mina funktionsnedsättningar stoppa mig och begränsa mitt liv, det är andra som gör det genom att fokusera på det jag inte kan. Det är där problemet ligger och det är också det som gör att jag börjar tvivla på mig själv och mina förmågor.

Sen vet jag ju att arbetsmarknaden är tuff för alla, det är jag fullt medveten om. Jag blir bara så otroligt lack på att det nödvändigtvis måste vara ännu tuffare för mig, bara för att jag råkar ha en liten funktionsnedsättning. Seriöst! Det finns ju som sagt människor som har ännu svårare funktionsnedsättningar än jag och som faktiskt jobbar, och då handlar det inte alltid om specialanpassade ställen som enbart riktar sig till funktionsnedsatta. Nej, de har vanliga jobb. Varför skulle inte jag också kunna ha det?

Det är så sorgligt att jag inte ens har fått gå på en enda arbetsintervju förutom den på Funkarredaktionen. Det är så störigt, för det är liksom där det börjar. Jag tror faktiskt inte alltid att det stämmer när de jag söker jobb och de svarar: "Vi har tyvärr inga lediga tjänster" eller: "Vi har inte råd med fler anställda". Ibland kan det säkert vara så, men jag tror främst att det handlar om att de inte vågar chansa och kalla mig till en intervju, bara för att jag skriver i min presentation att jag sitter i rullstol och har en syn och hörselnedsättning. För då tror de att jag inte kan jobba och tycker därför inte att det är någon idé att satsa på mig. Och då hjälper det inte ens att jag är noga med att förtydliga att jag inte har några som helst talsvårigheter och att jag är i mitt sinnesfulla bruk, de har ändå samma inställning. Jag säger inte att det alltid är så, men ofta får jag en stark känsla av att det är så.

Så hur ska jag göra? Ska jag sluta nämna min funktionsnedsättning när jag söker jobb och istället berätta det först när jag blir kallad till en intervju eller studiebesök? Eller ska jag försöka vara ännu mer tydlig med att min funktionsnedsättning inte påverkar min arbetsförmåga, så länge det inte är för högljutt eller så? Jag vet inte.

En annan anledning till att jag så gärna vill ha ett jobb är att man känner sig (och blir) så himla behövd. Man känner sig så viktig, man måste komma till arbetet och arbetsplatsen behöver en. Jag skulle inte alls känna mig lika behövd om jag bara hade en sysselsättning att gå till för att det är kul. För då känns det inte alls lika viktigt att jag kommer. Visst kan någon sakna mig om jag inte dyker upp på en aktivitet, men min närvaro är ändå betydligt viktigare på ett jobb. Det handlar mycket om det också, att jag vill känna mig behövd. Och jag behöver känna att jag inte kan komma och gå som jag vill, som jag kan när det gäller en aktivitet eller en sysselsättning. Jag behöver känna mig viktig och behövd, på riktigt, och det känns som om det främst är på ett jobb som jag kan göra det.

Jag MÅSTE ha ett jobb!

Det är sorgligt hur få människor det är som fattar hur oerhört viktigt det är för mig att kunna skaffa mig ett jobb. Och hur få människor det verkar vara som fattar att man faktiskt kan ha ett jobb även om man har en funktionsnedsättning. I alla fall i mitt fall. Jag har ju liksom inget handikapp i hjärnan eller så, vilket gör att jag faktiskt har en arbetsförmåga. Men det är allt för få som fattar det och det är bara så störigt, irriterande och framför allt kränkande och sårande. Kränkande eftersom de anser att jag aldrig kommer att kunna jobba, bara för att jag råkar ha oturen att ha en liten funktionsnedsättning.

Det är också jobbigt när vissa människor anser att jag inte behöver något jobb, eftersom jag ändå redan har ett fungerande liv med inkomster osv. Men grejen är att jag inte bara tänker på pengarna, det är inte därför jag så himla gärna vill ha ett jobb. Jag vill komma ut, träffa folk och samtidigt utföra arbetsuppgifter och göra någon nytta. Det är det som är målet. Sen är lönen bara en bonus, men det är även den som gör att det faktiskt är ett jobb.

Jag börjar bli så innerligt trött på att ingen verkar tro på mig. Istället för att stötta mig i mitt jobbsökande och min starka vilja att hitta ett arbete, så ska de istället tala om för mig hur svårt det kan bli med tanke på min funktionsnedsättning, att jag inte kommer att klara det och bla, bla, bla! Men vet ni vad? Det är just sådana kommentarer som slutligen får mig att börja tvivla på mig själv. Det är sådant som gör att jag gräver ner mig och så småningom riskerar att ge upp. Alltså är det just därför man inte ska säga sådant. Att informera mig om vad jag måste lära mig och tänka på är okej, men att ständigt tjata på mig om att jag inte kommer att fixa det är en helt annan sak. Då har man gått över gränsen. ;vet ni hur många med funktionsnedsättningar som faktiskt jobbar? Det är väldigt många, och jag kan lova att åtminstone några av dem har större funktionsnedsättningar än jag. Så kom inte och säg till mig att jag aldrig kommer att kunna hitta ett jobb. Jag ska bevisa att ni har fel!

Många som inte har något jobb i dagens samhälle vill helt enkelt inte arbeta, men jag vill ju. Det är därför jag envist söker jobb och tjatar hål i huvudet på arbetsförmedlingen, för att jag vill att det ska hända något. Jag vill det om hela mitt hjärta. Jag hade lika gärna kunnat skita i det och leva på att äta, sova och dö, men jag vill att mitt liv ska innehålla mer än så och det är det jag kämpar för. Det är det som är skillnaden. Jag vill verkligen, medan vissa andra inte vill och därför skiter i det.

En av mina allra största rädslor i livet är faktiskt att jag aldrig ska få ett jobb. Alltså, jag är verkligen livrädd för det. Jag får ångest och panik bara jag tänker på att vara arbetslös resten av livet och det är därför jag måste se till att det inte blir så. Jag måste det, annars kan jag lika gärna ge upp. Ja, jag tänker så. Sen fattar jag ju att jag inte kan jobba med precis vad som helst, men det kan ju egentligen ingen. Jag vill inte ens ha vilket jobb som helst. Det handlar egentligen om att hitta rätt jobb. Om jag till exempel börjar jobba med något som kanske egentligen inte passar mig, så klarar jag inte det. Men då handlar det inte alls om min funktionsnedsättning, utan att det yrket inte passar mig. Så är det för alla, även för mina assistenter. Om det kommer en ny assistent och inte trivs, så klarar den personen inte av att stanna kvar.

Sen handlar det nog också väldigt mycket om anpassning. Om jag skulle komma till en arbetsplats med väldigt små toaletter, trappor utan hiss, skyhöga trösklar och på tok för hög ljudnivå, då är det ju klart att det inte funkar. Inte om de inte kan fixa anpassningen, förstås. För då blir det automatiskt så att jag inte trivs på arbetet, även om det egentligen är roliga uppgifter, bara för att otillgängligheten gör allting så himla svårt. Så, ja, anpassningen styr nog också en hel del.

Jag vill bara att andra ska sluta se min funktionsnedsättning hela tiden och sluta se den som ett hinder. Jag är inte min dövblindhet, jag är tjejen bakom dövblindheten. Jag är inte utvecklingsstörd, jag tänker, fokuserar och förstår lika bra som alla andra. Jag är inte dum i huvudet bara för att jag inte hör och ser till 100 procent. Visst krävs det anpassning och tillgänglighet, men det är inte omöjligt för det.

Visst, jag kan inte sitta i ett fikarum med tio andra kollegor och vara social, samtidigt som alla andra babblar i munnen på varandra. Däremot kanske jag kan välja ut en person som jag vill prata med och föreslå att vi ska gå in i ett annat rum och snacka. Inte för att jag brukar våga göra det i vanliga fall, men när jag får ett jobb känns det viktigt för mig att lära känna mina kollegor och då kanske jag får göra så. Det är ju trots allt ganska svårt att få tio personer (eller ännu fler) att dämpa sig. Lättare om det bara är några människor åt gången, kanske max fyra-fem stycken.

Nej, det här med arbete handlar egentligen inte alls om min funktionsnedsättning, utan det handlar om att jag bara inte har hittat rätt jobb.

Sen är det också svårt att veta vad jag vill göra, för då blir det ännu svårare. Eller, jag vet ju vad jag helst av allt skulle vilja göra. Jag vill ge ut min bok och jobba som författare. Men det är ju inget man kan göra, bara så där. Även om det hade varit sjukt nice om jag kunde ringa till något bokförlag och bara: "Tjena, mitt namn är Mikaela Nilsson och jag skulle vilja arbeta som författare". Det går ju inte. Jag kommer inte kunna arbeta som författare förrän min bok är utgiven, och för att den ska bli det måste antingen ett förlag vilja ge ut den, eller så måste jag samla mod, kraft och ork att ge ut den själv. Att ge ut den själv tycker jag känns väldigt riskabelt, men vi får se. Det är i alla fall inget jag kan jobba med så där, tyvärr.

Just därför måste jag komma på något annat som jag kan arbeta med under tiden, men jag har ingen aning om vad. Det är det som är så svårt. Eller, jo, förresten. Skånes taltidning, som jag inte ens visste fanns, skulle jag kunna tänka mig att jobba på. Jag har tidigare sagt att jag skulle kunna jobba på en taltidning, men jag trodde inte att det fanns någon i Skåne. Jag skulle önska att det fanns fler taltidningar i Skåne, så att jag kunde fortsätta på det spåret, även om jag inte får jobb på den i Malmö.

Suck! Det här är så svårt. Men en sak vill jag säga till alla. Det handlar INTE om min funktionsnedsättning! Det är klart att jag kan jobba, även om jag sitter i rullstol och ser och hör dåligt. Det finns ju helt döva människor som jobbar, så varför skulle inte jag kunna göra det?

Så snälla, sluta se min funktionsnedsättning som ett hinder! Anledningen till att jag inte längre använder ordet "funktions-hinder", som jag gjorde förut, är just för att jag inte vill tänka på det som ett hinder. Det är inget hinder, tvärtom en möjlighet. Arbetsgivare borde anställa fler människor som har speciella behov, för att se och fatta hur mycket vi faktiskt kan och på så sätt bli mer fördomsfria.

Jag hatar fördomar, det är det absolut värsta jag vet! Jag hatar, hatar, hatar, hatar det! Och det bästa sättet att sluta ha så mycket fördomar måste vara att anställa eller umgås med personer med funktionsnedsättningar, eller andra problem, så att man lär sig att vi också är vanliga människor. Svårare än så är det inte.

Hur svårt kan det vara att fixa tillgängligheten?!

Många av er har säkert hört talas om historien som utspelade sig på Filmstaden Storgatan i Malmö för ett tag sen. De lät inte mig sitta längst fram och se filmen, trots att de visste att jag måste sitta på första raden för att kunna se något och hänga med i filmen. Men nix, alltenativen var antingen att sitta längst bak (och inte se och fatta ett endaste skit) eller inte se filmen alls! Ni som känner till min synnedsättning måste förstå att det egentligen bara var ett alltenativ för mig, för jag kan inte se en film från sista raden. Alltså, allvarligt, det går bara inte. Och ja, jag har försökt en gång och när jag släpptes ut från biosalongen visste jag knappt vad jag hade suttit och glott på. Så råda mig inte att prova att se en film från sista raden, för det har jag redan gjort och nej, det funkar inte. Men varför skulle jag förresten göra det, bara för att tillgängligheten är så kass?

Ni som läste mitt inlägg efter att händelsen på Filmstaden Storgatan inträffade vet säkert också att jag skickade in en arg insändare till Sydsvenskan, där jag skrev hur kränkt och sårad jag var och att det här inte kunde beskrivas som något annat än ren diskriminering! Jag var verkligen så sjukt förbannad, ledsen, besviken och framför allt chockad. Chockad för att det här var något helt nytt. Jag hade alltid gått på bio på Filmstaden i Malmö och det hade aldrig, verkligen ALDRIG varit några problem förrän nu.

Problemet finns kvar än idag. Det är fortfarande inte löst, inte på något sätt alls. Detta känns så förnedrande. Vi som sitter i rullstol ska också kunna gå på bio. Vi har lika stor rätt till det som alla andra. För de som ser 100 procent funkar det säkert att sitta längst bak i biosalongen, men inte för mig. Jag MÅSTE sitta på främsta raden, annars kan jag lika gärna låta bli att gå på bio och det vill jag inte, jag har alltid varit en bioälskare.

Så nu börjar jag undra om det inte är dags att skriva en ny insändare om detta eftersom inte ett skit har gjorts, det är fortfarande samma idiotiska, kränkande och förnedrande regel. Okej, egentligen fattar jag varför det blev så här. Det är på grund av säkerhetsrisk som det inte är bra att bära ner rullstolen för trapporna. Men helt ärligt! Hur svårt kan det vara att fixa en bättre anpassning i så fall? För det gör ju fortfarande att alla inte kan gå på bio där. Det hjälper inte att till exempel Entré är mer anpassad så man ska kunna sitta längst fram med rullstolen, för det är inte ens alla filmer som går där. De måste fixa det på Filmstaden Storgatan, för det här är som sagt ren diskriminering. Vi som sitter i rullstol ska också kunna gå på bio och sitta var vi vill, precis som alla andra. Vi ska inte behöva bli nekade ett biobesök, bara för att vi råkar sitta i rullstol och dessutom ha en synnedsättning. Så ska det absolut inte vara.

Jag vill inte behöva avstå från ett biobesök, bara för att filmen inte går på just Entré! Jag vill kunna gå på Filmstaden Storgatan och sitta längst fram, utan att det ska behöva bli en massa problem. Visst, där är branta trappor ner till första raden, men hur svårt kan det vara att fixa det? Om någon bara kan ta sitt ansvar och titta på tillgängligheterna i biosalongerna, är jag säker på att de kan komma fram till en lösning på hur en rullstolsburen person ska kunna sitta på första raden. Om det nu är så himla farligt att bära ner rullstolen för de långa och branta trapporna (för det förstår jag faktiskt att det är, både för mig och för dem som bär) så måste det väl gå att anpassa skiten på ett annat sätt? Ta bort trapporna och bygg dit en ramp eller något. Nu menar jag inte nödvändigtvis en sådan ramp som man lägger ovanpå trappstegen, utan en ramp som man liksom bygger dit, så det blir som en backe typ. Sådant har jag sett på flera andra ställen och det har inte varit några större problem. Det kan väl inte vara så omöjligt? Sen fattar jag såklart att det kommer ta tid att fixa det och säkert kostar det mycket pengar också. Men man gör ju ändå det för att bion ska vara tillgänglig för alla, oavsett funktionsnedsättning! För vi ska inte behöva diskrimineras på grund av att vi har en funktionsnedsättning! Vi har inte valt att ha det så, men vi vill ändå kunna gå på bio, konserter och andra saker som vem som helst. Vi förtjänar inte att bli triggade och diskriminerade på grund av att vi råkar ha en eller flera funktionsnedsättningar. Däremot förtjänar vi att leva som vanliga människor och kunna göra det vi tycker är roligt. Och om vi gillar att gå på bio, varför i helvete ska vi inte få göra det då? Nej, någon måste fixa detta!