Valpmys, kändisträff och ännu mer valpmys!

Nu är det allvar. Ja, nu är det faktiskt på riktigt. JAG, Mikaela Nilsson, snart 22 år gammal, ska bli mamma till en liten vovve! Ja, det har jag ju vetat länge, men vad jag inte visste var att det skulle gå så fort. Jag var och kollade på valpar både igår och idag och om jag tar någon av dem, (vilket jag kommer att göra), så blir jag hundägare redan i november! Kan ni fatta?

 

Igår åkte jag, mina föräldrar och en assistent och kollade på valpar. Jag hade varit helt stirrig av entusiasm och förväntan hela förmiddagen. Tidigt på morgonen vaknade jag och då var det kört, jag kunde inte på något sätt somna om, utan låg bara och tänkte:

"Idag gäller det! Det är idag jag ska få träffa valpar!"

Jag var såklart nervös. Inte för att hundarna inte skulle tycka om mig, för det gör alla hundar. Jag brukar vara en hundfavorit. Inte för att jag inte skulle tycka om dem heller, men för att det inte skulle "klicka", liksom. Äh, jag kan inte förklara.

När vi kom fram till familjen, upptäckte vi att jag inte kunde komma in i huset med rullstolen, så min pappa och min assistent fick bära in mig. Det gjorde inte så mycket för mig. Jag visste ändå att jag skulle få sitta på golvet, för att hundarna skulle kunna krypa och klättra på mig.

Jag fick sitta ovanpå sittdynan till rullstolen, fast nere på golvet.

De här hundarna var Maltipoo, alltså en blandning mellan Malteser och pudel. En var svart och vit och den andra var helt vit. Jag fick träffa föräldrarna till valparna också, så jag var verkligen omgiven av hundar. Jag tyckte mest om den svartvita. Han var mest nyfiken på mig. Den vita ville mest springa efter sin mamma, men den svartvita låg i mitt knä eller mellan mina fötter. Han upptäckte snart något spännande hos mig, nämligen mina skor. Snart hade han sysselsatt sig med mina skosnören och rätt som det var hade han lyckats knyta upp min sko. Smart hund!

 

Men den allra mysigaste hunden var nog pappan. Han var jättenyfiken på mig, kom upp intill mitt ansikte och slickade och höll på. Mamman var också nyfiken. Båda två tänkte nog:

"Ska du ha någon av våra bebisar så måste vi undersöka dig och se vad du är för en typ. Vi lämnar inte bort våra barn till vem som helst".

När vi skulle gå och jag åter igen blev buren ut till rullstolen, sprang den svarta och vita valpen efter. Han tänkte säkert:

"Var fan ska du? Vänta på mig!"

 

Dessutom träffade jag inte bara en massa hundar, jag träffade faktiskt en kändis också. Rebecka, som kom tvåa i IDOL förra året. Hon bodde i familjen som hade hundarna. Det visste jag, så jag hade laddat upp ordentligt inför både hundmys och kändisträff. Rebecka och jag snackade rätt mycket med varandra och jag upptäckte snart att vi hade en hel del gemensamt. Inte bara vårt stora musikintressen. Vi båda har gått igenom många jobbiga saker, men vi är ändå starka och målmedvetna och följer våra drömmar. Jag fick en signerad affisch av Rebecka. Längst ner hade hon skrivit: "Följ dina drömmar". Det var väldigt snällt av henne. Affischen ska ramas in och sättas upp i mitt sovrum, precis som Lisa Ajax plansch.

 

 
 

Idag var jag och kollade på en valp till. Det var också en blandras, fast det här var en Bichon havanais och Shih tzu. Han var också svart och vit, fast mindre än dem igår. Den svarta och vita jag såg igår var 10 veckor gammal. Den här lilla bebisen var bara 5 veckor. Han kom till mig direkt och låg i mitt knä hela tiden. Han undersökte nyfiket min armbandsklocka, nosade och slickade på mig. Han var helt otrolig!

 

Jag hade ingen som helst fokus på något annat, för det enda jag brydde mig om var den underbara valpen i mitt knä. Han tittade på mig med kloka hundögon och det kändes som om han förstod mig. När jag lade tillbaka honom i trälådan med hans syskon, för att jag skulle gå, tittade han på mig, liksom bedjande, precis som om han tänkte:

"Snälla, lämna mig inte!"

Han var som sagt bara 5 veckor, så han kunde inte springa efter mig, som den andra valpen gjorde igår.

Nu måste jag fundera ordentligt på vilken valp jag ska ta. Någon av dem blir det i alla fall. Just nu känner jag mest för valpen idag, men jag får tänka mer innan jag bestämmer mig. Det är ett svårt beslut. Alla valpar är ju så himla fina, så man får lite beslutsångest. Men någon av dem ska det bli!

Valpen jag träffade idag är mycket mer lik Sami. Vovven jag brukar passa ibland, om ni minns? Sami är ju också en Shih tzu.

Jag tror att jag ska köpa en saccosäck och ha på golvet någonstans i min lägenhet, där jag kan ligga och mysa med min vovve. Speciellt när han är liten och inte kan hoppa upp i mitt knä själv. Tänk så härligt det skulle vara. Bara ligga och mysa och leka. Någon gång kanske vi till och med skulle somna i saccosäcken, både han och jag. Vilken syn det skulle bli för mina assistenter. Där ligger jag med min valp och båda två snusar sött. Assistenterna skulle tycka att det såg så gulligt ut, att hjärtat skulle smälta på dem.

Ja, jag har som sagt jättesvårt att bestämma mig. Samtidigt är det bra att jag har fått kolla på flera valpar, så jag har några att välja bland. Men om jag fortfarande känner för dagens valp efter lite betänketid så får det nog bli han. I så fall ska jag döpa honom till Sigge. Han såg verkligen ut som en liten Sigge, så namnet passar honom bra.

"Sigge, kom till Mimmi!" skulle jag säga.

Men som sagt, inget är bestämt just nu. Däremot fick både jag och mina föräldrar en känsla av att Sigge, som jag redan nu kallar honom tills jag har bestämt mig, skulle kunna bli min bebis.

Jag kan inte beskriva känslan jag fick när han lagt sig till rätta i mitt knä. Hela mitt hjärta blev fullt av kärlek och lycka, och jag kände alldeles tydligt att han tyckte om mig. Jag ska hälsa på honom igen.

 

Nu sätter det verkligen fart. Snart går min högsta dröm i uppfyllelse. Jag ska bli mamma till en liten valp! Jag kan knappt fatta det!

 
 

Två konserter

Den här helgen har varit händelserik för mig. Jag har varit på två konserter, en igår och en idag. Nu tänker jag berätta om dem och även bjuda på några härliga bilder.

Igår åkte jag och min assistent in till Lund för att lyssna på en gratiskonsert, som hölls till på Lunds universitetsbibliotek. Ja, det kanske låter lite sådär med tanke på att det var på ett bibliotek och allt, men det var helt fantastiskt! Några killar spelade klassisk gitarr. Jag satt längst fram och bara njöt av musiken. Det var så himla vackert. Redan när den allra första tonen hade klingat ut, fick jag rysningar i hela kroppen. Varje gång någon av killarna satt och spelade på sin gitarr, kom jag på mig själv med att önska att det aldrig skulle ta slut. Eller, åtminstone inte på ett bra tag. Jag rös verkligen, det kan jag lova.

Det här var alltså akustisk musik, ingen som sjöng eller någonting. I vanliga fall tycker jag bättre om att lyssna på musik med sång, men nu gjorde det absolut ingenting att det bara var gitarr. Nästan tvärtom, faktiskt. När det är någon som sjunger så lyssnar man ju mest på den personen. Då spelar musiken nästan ingen roll, det är sångaren som är det viktigaste. Men på gårdagens gitarr-konsert var det som om man kunde hitta på sin egna text till melodin. Jag blev faktiskt inspirerad att skriva en egen låt, fast eftersom jag inte vet vad den ska handla om så har jag inte kommit igång än.

Jag har ingen aning om hur många det var som lyssnade. Säkert inte så jättemånga. Men några var det, det hörde jag på applåderna. Jag var nog den som applåderade mest. Inte för att jag skrek eller så, det gjorde ingen. Men jag klappade mycket efter varje låt. Jag ville att gitarristerna skulle kunna se hur mycket jag uppskattade musiken. Det kanske de gjorde också, vad vet jag?

Jag minns att det blev alldeles tyst i ett par sekunder efter en av låtarna. Förmodligen var det fler än jag som blev berörda. Låten var liksom djup och lät lite sorgsen. De mjuka tonerna letade sig in i mig och fick håret att resa sig på mina armar. Nu låter jag som värsta poeten, eller hur? Haha!

När konserten var slut tänkte jag:

"Men NEJ! Inte redan. Jag vill höra mer!"

Det höll på i en timme, men det kändes som mycket kortare. Jag lyssnade med stigande beundran. Det var som om jag kunde höra vilka känslor som var inblandade i låtarna, trots att det inte var någon som sjöng. Jag ville sätta mig och skriva en egen låt direkt när jag kom hem, men jag vet fortfarande inte alls vad texten ska handla om. Kanske om min stora dröm, som jag aldrig ger upp? Kanske om en vän? Eller något annat. Vi får se, helt enkelt.

 

 

Idag var jag på en större konsert. Jag var och såg Lisa Ajax. Ni vet, tjejen som vann IDOL år 2014. Hon har även varit med i melodifestivalen två gånger. Hennes konsert var också gratis och hölls på Center Syd.

Jag och min assistent var där i god tid, så vi tog plats precis vid scenen. Det var inte så värst många där när vi kom, men sen bara öste det in folk. Alltså, seriöst! Där var verkligen hur mycket folk som helst. Det är inte så konstigt egentligen. När en så stor artist har konsert så vill man inte direkt missa det, särskilt inte när det är gratis. Hon är nog inte i Skåne så ofta heller, så man får passa på när hon väl kommer hit.

Hon uppträdde på en stor scen mitt i köpcentret. Några människor hade satt sig ovanpå scenen innan Lisa kom. Jag undrade i mitt stilla sinne om de inte fattade att man inte kan sitta ovanpå en scen, som om det vore en bänk. Fast de flyttade sig förstås så fort den berömda sångerskan gjorde entré. De hade nog bara satt sig där för att slippa stå upp och vänta. Det fanns inga stolar till publiken, så alla stod upp. Utom jag, förstås. Det är en av dem få gånger då jag faktiskt är glad att jag sitter i rullstol.

Den här konserten var också grym. Hon sjöng både "My heart wants me dead" och "I don't give a". Det är de hon har bidragit med i melodifestivalen. Hon framförde några andra låtar också. Förmodligen från sin skiva.

Jag minns inte exakt hur många låtar hon sjöng, men hon höll inte på lika länge som killarna på biblioteket. Även här blev jag besviken när det var slut. Hon pratade rätt mycket och hon kanske sa att det var sista låten, men det hörde ju inte jag. Jag trodde att hon skulle sjunga fler låtar, men istället såg jag att publiken började röra på sig och folkmassan blev mindre. Först då slog det mig att:

"Fan också, det är slut!"

 

Men riktigt slut var det inte. Inte alls... Hon skulle signera skivor. Självklart ställde jag mig i den lååånga kön. Jag köpte en skiva och fick även en affisch på köpet. Det fick man göra vid ett bord med en vit duk. Sen skulle man ställa sig i kö till scenen, där Lisa satt och signerade. Hon kom fram till mig och signerade både skivan och affischen. Sen tog min assistent ett foto på mig och sångerskan tillsammans. Lisa verkade vara en mycket trevlig och positiv tjej. En sådan person som man skulle vilja bli vän med. Om det hade funnits tid så hade jag gärna stannat och pratat lite mer med henne, men nu har jag i alla fall träffat henne och fått en signerad skiva. Det är huvudsaken. Jag sa till henne att jag tyckte att hennes konsert var jättebra och då svarade hon:

"Åh, tack, vad kul!"

Det var som om jag kunde höra på rösten att hon log brett när hon sa det, även om jag inte kunde se det.

Ni fattar vad detta betyder va? Jag har träffat ännu en kändis! Jag vet att jag är en kändismagnet, jag träffar ju jättemånga kändisar! Den här gången var det i och för sig inte så himla unikt. Det var inte alls som när jag fick komma till Gabriels studio och både prata och skratta med honom plus krama honom. Alla som ville fick träffa Lisa, just för att hon skulle signera. Fast det var nog inte alla som fick ta foto tillsammans med henne. Dessutom satt hon på ett podium, men hon kom ner därifrån när hon skulle signera åt mig, eftersom det var en trappa upp. Hade hon inte kommit ner så hade jag inte fått träffa henne. Då hade min assistent fått springa upp och hämta skivan och affischen. Det kanske var det som var mest unikt, att Lisa faktiskt kom ner från sitt podium, för min skull.

När jag skriver att den här träffen i sig inte var "unik" så menar jag inte att det var något som man glömmer bort i första taget. Självklart inte. Jag kommer att minnas detta länge. Och om jag skulle glömma det, så har jag den signerade skivan och affischen som minne. Nästa gång jag shoppar på Center Syd, kommer jag att kasta blickar mot scenen och tänka:

"Åh, det var där jag träffade Lisa Ajax!"

För det var ju faktiskt speciellt. Bara att jag satt längst fram är speciellt. Det var en jäkla tur att vi kom så tidigt, annars hade vi fått stå mitt i folkträngseln och då hade jag inte ens kunnat se stjärnan på scenen. Nu såg jag henne bra, tack vare mitt och assistentens smarta val att ta plats så tidigt. Dessutom är livekonserter alltid en speciell upplevelse, oavsett om man får träffa artisten eller inte. Det är så mycket mer verkligt och levande att se det live, än att bara kolla på TV eller lyssna på skivan.

Nu avrundar jag bloggandet för idag. Ska lyssna på Lisas skiva. Hoppas att den är bra!

Vi hörs snart igen! <3

 
 

Mitt livs största dag

Taltidningen Popcorn fixade så att jag fick träffa min stora idol Gabriel Alares, för andra gången!

Jag fick komma till hans studio i Stockholm och göra ett reportage med honom. Jag hade förberett mig i flera veckor. Jag började till och med skriva frågorna innan jag visste om att jag skulle träffa honom, för att jag hoppades att jag skulle göra det.

Han kände igen mig från mötet i Malmö. Det första han gjorde när han fick se mig, var att ge mig en kram. Bättre början på idolträffen kunde det inte ha blivit! Sen hjälpte han till att bära ner min rullstol för trappan till hans studio.

Plötsligt satt jag där, helt nära min idol. Jag skämtar inte, vi satt verkligen extremt nära varandra. Han lutade sig till och med mot min rullstol.

Studion var jättehäftig, full av gitarrer, elpiano och andra instrument. Där fanns till och med ett sångutrymme. Ett litet rum med ljudisolering och mikrofon.

I början var jag jättenervös, men sen slappnade jag av och vi började prata och skratta, precis som två kompisar. Jag fick veta massor med nya saker, som jag inte visste förut. När vi pratade om hans låt "98", passade jag på att berätta att den har inspirerat mig till "Minnen", som är en av mina egna låtar. Han blev glad av att höra det, glad och intresserad. Han frågade till och med om jag hade spelat in den. Det hade jag tyvärr inte, men det kanske kan vara en plan för framtiden.

Jag och Gabriel satt länge och snackade. När jag hade ställt alla mina frågor, d.v.s. alla frågor som var till reportaget, tog jag fram skivan och USB-minnet med min låt, som jag faktiskt skrev om honom. Det var helt obeskrivligt härligt att se hur lycklig han blev när han fick den. Det kändes som en dröm eller en film. Tänk att jag kunde göra min idol så glad! Jag blev också stolt och lycklig, för jag fick ytterligare två kramar av honom. Jag kände mig mer värd än en prinsessa, när han slog armarna om mig och tackade typ en miljon gånger.

Förutom att jag nämnde "Minnen", så berättade jag också om min bok "En sång till livet". Jag skojade och sa att huvudpersonen i den boken är döpt efter honom, för att han också heter Gabriel. Verklighetens Gabriel blev väldigt nyfiken på boken och jag lovade att skicka den till honom. Gud! Tänk att MIN bok ska bli läst av min största idol!! Det går knappt att tro det!

Sen skulle reportern från Popcorn och min pappa, som också var med, ta bilder på mig och Gabriel. Vi satte oss tätt ihop och tittade in i kameran.

Innan vi skulle skiljas åt, kramades vi en sista gång. Omfamningen blev riktigt lång. Vi höll om varandra i säkert tre minuter. Nej, jag skämtar, men väldigt länge. Den här gången var det jag som tog initiativet och drog honom intill mig.

Ute på gatan frågade Popcorns-reportern mig hur det kändes, men det kunde jag inte förklara. Hur sätter man ord på något så stort och händelsefullt? Hur förklarar man att man blivit den lyckligaste människan på jorden? Förklara det för mig, för själv har jag ingen aning. Jag kan bara säga att jag är världens lyckligaste tjej nu. Jag vet, det sa jag redan efter vårt första möte, men nu är jag dubbelt så lycklig. Och den känslan ska jag leva på fram till jul!