Kaos i huvudet, jobb mm

Alltså, nu håller min skalle på att explodera! Alla tankar åker runt, runt som en karusell.

Okej, inlägg nummer 3 om jobb. Jag måste verkligen hitta ett till jobb! Ett jobb på plats. Det är inte så troligt att det sker nu i sommar, mitt i alla semestertider och allt. Dessutom har jag ändå annat inplanerat i sommar. På måndag åker jag till Spanien, sen ska jag träffa en vän och någon gång i sommar ska jag även ha grillmys med min allra bästa vän, som också är min arbetskamrat på Funkarredaktionen. Tänkte också försöka få till en resa till Göteborg, för att hälsa på en före detta assistent och numera kompis. Så egentligen gör det kanske inte så jättemycket om det inte dyker upp något jobb i sommar, men i höst åtminstone.

Detta är för att jag börjar bli mer och mer rastlös och uttråkad av att sitta hemma. Fast egentligen har jag inte gjort det så mycket på några veckor. Suttit hemma, alltså. Mina senaste veckor har fyllts upp av styrelsemöte med assistansbolaget Smil, psykologbesök och så vidare. Men det räcker inte riktigt för mig. Jag vill ha saker att göra varje dag och veta vad jag ska göra. Jag vill kliva upp på morgonen och kunna veta att: "Jaha, idag är det jobb som gäller". Det hjälper liksom inte att jag bestämmer vilka dagar jag ska arbeta med Funkarredaktionen. De senaste veckorna har jobbet så ofta krockat med något annat, plus att jag inte alltid vet vad jag ska skriva om och då blir det svårt.

Sen är det klart att när jag har ett annat jobb också så måste jag ju ställa in andra saker, som jag egentligen skulle vilja göra. Jobbet måste ju prioriteras. Men vad gör det? Jag menar, nästan alla mina kompisar har så mycket att göra på sina jobb, att de nästan aldrig hinner träffa mig. Det känns ofta som om jag är den enda som kan och det är ganska tröttsamt. Detta låter säkert konstigt, men jag tror att jag skulle känna mig mer upptagen och liksom ansvarstagande, om jag någon gång blev tvungen att säga: "Nej, tyvärr, jag ska jobba den dagen, så det går inte. Vi får ses en annan dag". Nu är det självklart inte så att jag vill välja bort mina vänner direkt, men jag har nästan aldrig behövt säga dessa ord, bara fått höra dem från andra. Allt för ofta får jag höra: "Åh! Min kalender är helt full, tyvärr". Det känns aldrig som om det är någon som har tid med mig. Fast det beror ju på att de har sina jobb, som de måste prioritera. Det är rätt i och för sig. Man ska prioritera sitt jobb, det är helt nödvändigt. Det är bara det att jag inte verkar ha kommit till det stadiet än.

Dessutom känns det som om allt eftersom man får ett jobb, så börjar man på ett nytt kapitel i livet. Det är också lite störigt för min del. En kompis som jag umgicks mycket med förut kan plötsligt aldrig träffa mig längre, eftersom hon/han har sitt jobb. Det händer hela tiden och det känns som om alla går vidare, medan jag bara står kvar på precis samma fläck som tidigare. Jag vill också gå vidare i mitt liv. Det har jag visserligen gjort också, bland annat genom att ta studenten, flytta hemifrån, skaffa världens bästa hund och fått en anställning på Funkarredaktionen. Men jag vill både komma ut, träffa nya människor och samtidigt göra lite nytta. Jag känner mig faktiskt ganska ensam just nu och det vill jag ändra på så fort som möjligt.

Jag har ju skrivit tidigare att jag skulle vilja arbeta som föreläsare. Alltså, jag vet inte längre hur det blir med det. Visst hade det varit roligt och så, men jag har inte orkat ta tag i det. Dessutom har jag ingen idé på någon historia som jag vill prata om och det var tydligen det man skulle börja med. Så, ja, jag vet inte riktigt. Just nu är jag nog mest sugen på ett vanligt jobb. Vanligt i det här fallet betyder ett arbete på plats, där man får träffa kollegor och så vidare. För jag behöver verkligen träffa nya människor. De behöver inte bli mina kompisar, för det är ju inte alla som blir kompis med sina kollegor, men jag behöver få träffa folk. Min arbetskamrat på Funkarredaktionen är min vän, fast det var hon redan innan. Vi gick på gymnasiet tillsammans och helt plötsligt fick vi reda på att båda två hade fått jobb på Funkarredaktionen. Så vi kände varandra innan. För mig kändes det extra speciellt när vi fick veta det, för det var efter att jag hade tagit studenten och vi skulle inte längre träffas varje dag på elevhemmet. Det kändes kul att veta att vi skulle fortsätta att ses, tack vare jobbet.

Det jag vill komma fram till är att jag behöver en vardag. Ett jobb att gå till, människor att träffa, uppgiftel att göra. Jag är ganska säker på att jag skulle må psykiskt bättre, om jag fick chansen att skaffa mig den vanan. Självklart är det skönt att kunna bestämma över sin egen tid, men det kan vara exakt lika skönt med rutiner och måsten. Sen är det klart att jag skulle bli tvungen att jobba vissa dagar, då jag hellre hade varit ledig.  På min födelsedag, till exempel. Jag fyller år när alla som går i skolan har sportlov, så jag har aldrig behövt vara i plugget den 21 februari, fast jag lär bli tvungen att vara på arbetet. Ibland i alla fall. Men även det skulle kännas som ett vuxenpoäng, ett kliv ut i det normala arbetslivet. Ett steg som jag trots allt längtar efter att få ta, även om jag inte direkt skulle skrika av glädje över att behöva jobba på min födelsedag. Bara jag slipper jobba på helger och kvällar så är jag nöjd. Haha!

Min funktionsnedsättning ska inte vara ett hinder för mig för att kunna gå in i arbetslivet. Hör ni vad jag säger? DET SKA INTE VARA ETT HINDER!! Jag har mina svårigheter, men vad fan ska jag göra åt det? Gå till en läkare och operera bort dem? Jag ska inte behöva bli straffad, arbetslös och sysslolös, bara för att jag råkar sitta i rullstol, ha nedsatt syn och hörsel och lite andra svårigheter också. Ingen ska tala om för mig vad jag kan och inte kan. Ingen ska tala om för mig att mina svårigheter gör att jag inte duger i arbetslivet. Jag är ingen sådan som inte klarar av att jobba, på grund av min funktionsnedsättning, som jag har skrivit tidigare. Jag måste kunna arbeta som vilken annan 22-åring som helst. Och som sagt så vet jag att det finns människor med så pass stora svårigheter, att de helt enkelt inte klarar av att jobba, men jag är INTE en av dem! Jag kan, även om det finns de som inte tror mig. Jag ska visa dem att jag kan, så kanske de håller tyst sen!

Det är så oerhört viktigt för mig att kunna leva ett så normalt liv som det bara går. Om jag inte får göra det, så fungerar jag inte som människa. Då kan jag lika gärna ge upp.

Jag vill inte sitta hemma längre!

Nu kommer här en liten uppföljare på det senaste blogginlägget, det som handlade om jobb.

Jag skrev ju att jag kunde tänka mig att arbeta som föreläsare. Sen dess har jag tänkt mycket på det och blivit mer och mer sugen på att faktiskt göra det. Att stå på en scen och prata inför publik och sen kanske även få träffa lite folk som har lyssnat på mig, det vore verkligen något för mig. Som sagt, jag har väldigt många ämnen att ta upp, både roliga och skrattframkallande och lite mer allvarliga och gripande. Men vad jag än skulle prata om så skulle jag se till att här och där säga något kul, som får publiken att skratta. Då blir det ju mycket roligare, både för mig och för dem som lyssnar. För även om det är ett känsligt ämne, så behöver man ju inte sitta och snyfta precis hela tiden, som om man satt på en begravning. Någon gång kan man behöva sig ett gott skratt också.

Jag har bestämt mig för att så snart som möjligt börja kolla upp mer om det här. Det kanske kan ta tid att få ordning på allt och få en tid till sin allra första föreläsning, så det är bra att vara ute i god tid.

Sen är det också så att en stor anledning till att jag nu känner att jag verkligen behöver ett jobb, är att jag tycker att mina dagar börjar bli så himla långtråkiga. Jag vill inte sitta hemma längre, jag vill komma ut och göra lite nytta. Kom nu för guds skull inte och säg: "Ja men, det är ju bara att göra något med dina assistenter", för det är inte det jag menar. Jag vill inte bara gå ut och käka lunch med en assistent och sen åka hem igen, eller sätta mig i parken några timmar. Visst, det kan vara mysigt att göra båda grejerna, men jag behöver något mer också. Jag vill ha en anledning att gå ut och veta vad jag ska göra på dagarna. Ja, jag vill jobba, med andra ord. Jag kan inte vara instängd och isolerad i min lägenhet längre. Jag blir så rastlös av det och det gör även att jag blir väldigt trött på dagarna, för jag mår inte bra av att sitta inne och andas min egen luft dag ut och dag in. Där inne får jag alldeles för mycket tid över att tänka på sådant jag inte vill tänka på, saker som bara gör mig ledsen och ger mig ångest. Om jag hade ett jobb att gå till, då hade jag inte haft så mycket tid att tänka på allt det jobbiga, för då skulle jag ju ha mina arbetsuppgifter att fokusera på. Gå och käka lunch med mina assistenter och ta en promenad på stan, det kan jag ju göra på mina lediga dagar. Det är ju i så fall nyttigt för mig att ha ett jobb. Ingenting blir bättre av att man går omkring och deppar och surar och tänker på alla sina problem. Ju mer man tänker på dem, desto större blir de. Man kan inte heller veta om det fungerar med ett jobb förrän man har testat. Det är därför jag blir så jäkla irriterad och arg på dem som redan säger att jag inte skulle klara det, när jag inte ens har testat. Jo, jag har provat på att jobba med Funkarredaktionen och det har gått bra, men så länge jag inte ta ett steg längre och provar på något mer, så vet varken jag eller någon annan om det kommer att funka. Så nästa gång någon säger att jag aldrig skulle klara av att ha ett jobb så kommer jag att säga: "Käften, det där vet du inget om, för du har inte sett mig testa!"

Men det där med att jobba som föreläsare skulle verkligen vara skitkul, tycker jag. Inte minst för att jag har så många tankar och erfarenheter som jag vill dela med mig av. Jag är också bra på att formulera det jag vill ha sagt så det låter kul. Jag ska inte göra publiken uttråkad, tvärtom!

Och vem vet? Om fler och fler börjar få upp ögonen för mig, så kanske någon ser min författartalang också, och det kan i slutänden leda till att något förlag vill ge ut min bok. Man vet aldrig!

Ja, det här med föreläsning skulle nog passa mig bra, just för att jag gillar att prata och har så mycket att dela med mig av. Det är kanske därför jag ibland kan gå runt och tänka på något i flera timmar eller i värsta fall en hel jäkla dag. För att jag inte -ill bära det inom mig, jag vill släppa fram det och kunna dela det med någon eller några. Om jag är föreläsare får ju hur många som helst ta del av det jag har att berätta. Visst, det blir inte riktigt lika fritt som när jag pratar vanligt med mina assistenter, föräldrar eller kompisar, när jag bara kan slänga ur mig lite vad som helst. Jag menar, jag måste ju tänka på vad jag säger när jag sitter där och ska föreläsa, men det är jag också rätt bra på, särskilt när det verkligen gäller.

Jag har inte lyssnat på så många föreläsningar. Det beror helt enkelt på att jag aldrig, verkligen ALDRIG lyckas höra vad föreläsaren säger. Även om jag har teckenspråkstolk så är det ändå svårt, för det blir så himla många tecken, jag får svårt att hänga med och tappar ständigt tråden. Det är därför jag inte har lyssnat på föreläsningar så mycket, ändå är jag nu sugen på att själv vara den som sitter där framme och pratar.

 

Samtidigt så hade det också varit kul och bra att ha ett vanligt jobb och kunna träffa kollegor med. Men det är klart, man lär ju träffa folk när man är föreläsare också. Jag är medveten om att detta kommer att ta lång tid. Just därför kanske det kan vara bra att ha ett annat jobb under tiden, för vem vet hur lång tid det tar innan jag blir föreläsare på riktigt? Det kan ju ta hur lång tid som helst.

Jag känner mig ganska ensam på dagarna. Jag har ingen speciell att umgås och spendera mina dagar med. Jo, Sigge har jag alltid, men jag pratar om människor. Som sagt så känner jag mig isolerad när jag inte har några andra än assistenterna att träffa. Tyvärr är det också så att även om jag är bland en massa andra människor, så är jag aldrig riktigt tillsammans med någon. Jag umgås liksom inte med någon, även om jag skulle vilja. Det beror ofta på ljudnivån, men också på att jag inte alltid ser om en person sitter och pratar med någon annan och jag vill inte riskera att störa. För när jag är i ett rum tillsammans med flera andra människor, så vet jag inte vilka som snackar med någon, vilka som verkar vara upptagna med något annat och vilka som bara sitter och glor, utan att ha något särskilt för sig.

Kolla! Det där var ju också något som jag kan föreläsa om. Att jag jämt blir så osäker när jag är med andra, för jag vill inte vara störig, och därför drar jag mig tillbaka och känner mig ensam istället. Perfekt lösning på problemet... Eller inte...

Att sitta ensam hemma är verkligen inte något jag vill göra i mitt liv. Jag vill komma ut, jobba och skapa nya kontakter och relationer. Och det tänker jag göra också. Nu jävlar!

Arbetslivet kallar på mig

Hej i vårsolen! Nej, förresten, sommarsolen. Idag har jag varit ute hela dagen. I morse var jag först på Lunds sjukhus och fyllde på min baklofenpump. Sigge fick följa med dit, för efteråt drog vi till Espresso House och käkade frukost på deras uteservering och där får man ha hundar. Sen när jag kom hem satt jag på min altan hela dagen och bara njöt av solen.

 

På sistone har jag funderat väldigt mycket på det där med jobb. Jag vill så gärna ha ett jobb. Jag menar, jag är ju nästan alltid hemma i min lägenhet och det börjar bli rätt så tråkigt. Jag vill kunna komma ut och träffa folk också, så att jag inte bara umgås med mina assistenter hela tiden. Detta har jag ju skrivit om tidigare, att jag ibland känner att mina assistenter är de enda människorna jag pratar och umgås med och det är så frustrerande.

Jag vill inte se min funktionsnedsättning som ett problem. Visst, jag sitter i rullstol och ja, jag har en nedsatt syn och hörsel. Och? Varför skulle jag inte kunna ha ett arbetsliv på grund av det? Det måste ju finnas något jag kan göra. Det är så att jag absolut inte är någon morgonmänniska, hatar verkligen att gå upp tidigt, men sådana finns det fler av. Fast jag tror att om man bara hittar rätt jobb och känner sig motiverad att gå dit, så blir det mycket roligare, även om man känner sig trött och seg och det är en tidig morgon.

Nu har jag ju redan en anställning på Funkarredaktionen, men jag tänker på framtiden. Eller så kan jag kombinera Funkarredaktionen med ett annat, det vill säga ha två jobb. För jag börjar bli trött på att bara arbeta hemifrån.

Innan jag fick jobb på Funkarredaktionen så ville jag jobba på ett hunddagis. Jag besökte några sådana, eller rättare sagt två stycken, men insåg snabbt att det var en på tok för högljudd miljö och att jag inte skulle klara av att jobba mitt bland en himla massa skällande hundar. Jag minns att jag kände mig lite nedstämd när jag fattade att det inte skulle gå. Inte för att det där med att jobba på hunddagis var mitt livs högsta önskan, men det var ändå något jag ville göra. Det var till och med det enda jag hade kommit fram till att jag skulle kunna göra. Något som jag inte alls tänkte på då, var att jag faktiskt inte skulle behöva arbeta mitt bland hundarna. Nu har jag kommit på att jag hade kunnat hjälpa till att bada och tvätta hundarna, för det lär de ju göra i ett annat rum. En fördel med att jobba på hunddagis för min del är ju faktiskt att Sigge får följa med. Han kan också behöva skaffa sig kompisar, precis som sin mamma. Just nu finns det ju ingen som helst anledning att lämna honom på dagis när jag ändå alltid är hemma.

En annan sak som jag absolut skulle kunna tänka mig att arbeta med är föreläsning. Jag har väldigt många ämnen att prata om. Några av dem är funktionsnedsättning, assistans, psykisk ohälsa, fördomar och så vidare. Det hade varit skitkul att få åka runt till lite olika ställen och föreläsa. Att få betalt är bara en bonus. Alltså, det är inte det absolut viktigaste i mitt fall. Det viktigaste för mig är att hitta ett jobb som jag trivs med och som jag känner att jag kan göra.

 

Jag är faktiskt lite rädd för att skriva detta, rädd att någon från Funkarredaktionen ska läsa och missförstå och tolka det som att jag inte trivs där. Det gör jag verkligen, jag känner bara att jag behöver något mer också, så att jag inte bara sitter hemma, utan får komma ut och träffa folk och samtidigt göra lite nytta. Sen handlar det också väldigt mycket om att jag verkligen inte vill bli sedd som någon som inte kan arbeta på grund av sin funktionsnedsättning. Okej, det kan väl hända att jag inte orkar jobba från sju-åtta till fyra-fem, men det måste man ju faktiskt inte. Det finns de som kanske bara jobbar mellan fyra och sex timmar, om inte ännu mindre. Jag säger inte att det är något fel med att inte kunna jobba alls, för det finns de som inte kan det av olika anledningar. Det är bara det att JAG inte är en av dem och jag vill varken vara, bli eller ens uppfattas som en av dem. Jag kan jobba! Det ska jag visa dem som inte tror mig. Har jag klarat av så här mycket, så klarar jag det med!

 

Författare är mitt drömjobb, men jag är fullt medveten om att jag behöver något annat under tiden. Jobba som författare kan jag ju ändå inte göra förrän min bok har blivit utgiven, och vem vet hur lång tid det tar? Det är inte precis så att jag kan ringa till något bokförlag eller något och säga: "Hej, jag vill ha ett yrke som författare. Vad sägs om en anställningsintervju?" Så går det ju inte till. Det vore skrattretande att ens kunna tro något sådant. Hade det varit så enkelt så hade jag ju gjort det för länge sen! Direkt efter gymnasiet, om inte ännu tidigare.

Så, jag vill inte sluta på Funkarredaktionen. Minst ett år till ska jag vara kvar där. Men ett till jobb hade inte skadat. Antingen på ett hunddagis eller som föreläsare.

Och de människor som ska berätta för mig att jag aldrig skulle fixa det, att jag skulle hinna bli helt slut innan min arbetsdag ens är över och att jag inte ens skulle orka ta mig dit vissa dagar. Jag ska bevisa att de har fel, så fruktansvärt fel man kan ha. Så himla omöjligt kan det ju inte vara. Det måste som sagt finnas något jag kan göra. Många jobb går ju dessutom att anpassa, så vem har sagt att jag inte skulle klara det? Dessutom är det så att allt blir lättare så länge det är roligt. Det betyder att även om jag skulle vara astrött en dag, så kan det bli bättre när jag väl är på plats. Det är därför hunddagis hade passat mig så bra, för hundar får mig att må så himla bra. Även det där med föreläsandet. Om jag bara känner att jag gör något roligt och bra, så blir det genast mer eller mindre lättare.

Det är inte alls det att jag inte tror att jag skulle klara av ett jobb, för det skulle jag säkert. Det är andras ord och åsikter som triggar mig. Andra som verkar tro precis tvärtom. De som säger att det kan bli svårt för mig att hitta ett jobb, på grund av min funktionsnedsättning. Jo, lite svårt kanske det kan bli, men absolut inte omöjligt. Det är sådant som ger mig ångest och gör att jag börjar tvivla på mig själv. Det har hänt att jag har börjat gråta, fått panik och tänkt i förtvivlan: "Tänk om de har rätt. Jag kanske inte är något för arbetslivet. Jag kanske inte är värd det. Ingen arbetsgivare skulle väl vilja ha mig".

Alltså, det gör mig tokig att behöva känna så. Jag ska göra dem som inte tror mig förvånade, riktigt förvånade. Vänta bara! Jag vill kunna fungera som vilken annan 22-åring som helst, på alla sätt man kan tänka sig. Sen är jag ju också jäkligt envis och följer mina drömmar och önskningar. När jag tvivlar, behöver jag bara titta på min tatuering och läsa texten: "I want, I can, I will!"