Hur svårt ska det vara?

Alltså, jag blir knäpp på det här! Försöker leta jobb, men kommer ingenstans. Ingen kan ta emot mig, ingen kan ens erbjuda mig en liten arbetsprövning någonstans. Arbetsförmedlingen har försökt hjälpa mig. De har kontaktat olika personer, men har bara fått negativa svar än så länge. Börjar faktiskt bli fett lack på allt detta! Fattar inte att det ska vara så himla omöjligt. Visst fattade jag att det kunde bli svårt, men inte så här svårt.

Sen kan jag ju inte arbetsträna precis var som helst heller. Det behöver inte vara mitt absolut största drömjobb, fast det måste ändå vara något som jag kan tänka mig att göra. Framför allt så måste det vara något som jag klarar av att utföra. Kanske något som inte kräver 100 procents syn eller 100 procents hörsel. Jag kan ju knappast sitta i kassan i en affär eller svara i telefon hela dagarna. Måste inte nödvändigtvis vara något som riktar sig just till människor med syn och hörselnedsättning heller, utan helt enkelt något där det funkar att se och höra lite dåligt. Men det finns ju så himla mycket mer att göra, det vet jag. Ändå får jag inte napp någonstans. Suck!

Ibland går det inte att låta bli att undra om det trots allt har med min funktionsnedsättning att göra. Hade det varit lättare om jag inte satt i rullstol och kunde höra och se till 100 procent? Okej, jag erkänner. Egentligen är jag inte jätteintresserad av att veta svaret på den frågan, för tänk om svaret är ja. Tänk om det faktiskt hade varit lättare om jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Mycket lättare, alltså, inte bara lite. Ja, men vad ska jag göra åt det då? Nu är det ju helt enkelt så här. Jag ska inte behöva vara arbetslös, bara för att jag råkar ha tre funktionsnedsättningar. Never! Jag ska ha ett jobb, det måste jag bara!

Men ibland känner jag att jag börjar tappa hoppet. Jag börjar faktiskt bli så jäkla trött på det här, att aldrig hitta något. Försöker bita ihop och fortsätta kämpa, hålla huvudet högt och fortsätta framåt, fast ibland börjar det vackla. I tisdags, till exempel, när jag fick ett mail från arbetsförmedlingen om att ännu en person tyvärr inte kunde erbjuda mig någon arbetsprövning. Då ville jag bara kasta telefonen i väggen och vråla: "MEN JAG DÖR!!!" Som tur var gjorde jag inte det, fast arg och ledsen blev jag, det kan jag lova. För hur svårt ska det egentligen behöva vara? Alldeles väldigt mycket svårare än jag trodde från början, tydligen, men seriöst! Det börjar ändå kännas lite väl överdrivet. Jag är ju bara en helt vanlig tjej på snart 23 år, som vill arbeta som vilken normal människa som helst. Är det så himla mycket begärt? Visst, jag har vissa svårigheter som gör att en del saker måste anpassas, men det fixar man ju. Jag förväntar mig knappast att en arbetsplats ska vara 100 procent anpassad redan första dagen när jag kommer dit. Vissa saker får man ju lösa efter hand, men så svårt är det faktiskt inte. Det är bara folk som tror att det är omöjligt, men jag vet att det inte är det. Detta är bara ett onödigt drama, men kom igen! Hur svårt ska det vara?!

Och det där med att utbilda sig på en högskola är inget alltenativ för mig. Jag skulle aldrig klara det. Fast man kan ju få jobb utan att ha en högskoleutbildning. Det kanske inte är lika lätt, men det går. Och de jobb som verkligen kräver utbildning har jag inte ens tänkt söka. Så de som säger att man alltid måste ha en utbildning för att kunna få ett jobb, de har fel. Vissa yrken kräver utbildning, men det är långt ifrån alla. Tro mig. Jag har träffat många människor som aldrig har gått på högskola, men alltid har haft jobb. Och ibland kan personligheten vara viktigare än utbildningen. Så är det faktiskt. Så det finns egentligen ingenting som säger att man aldrig kan få jobb, bara för att man inte har pluggat på högskola. Absolut inte. Som sagt, det kanske är lättare, men definitivt inte omöjligt.

Jag är så otroligt frustrerad över att det ska vara så onödigt svårt att hitta någon arbetsprövning. Och inte blir det bättre av att jag inte riktigt vet själv vad jag kan tänka mig att göra. Förut ville jag ju jobba på bibliotek, men det har jag släppt nu, för det verkar helt omöjligt. Sen har jag en annan idé som jag tror skulle vara något, men efter allt det här strulet har jag börjat bli mer och mer orolig att det inte ska gå. Jag känner själv att jag blir allt mer passiv och börjar förlora hoppet, eftersom ingenting verkar gå. Ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag ska orka. Om jag fortfarande inte har hittat något i slutet på året, eller i början på nästa år... Suck! Jag vill så himla gärna ha ett jobb. Nej, mer än så. Jag MÅSTE ha ett jobb, annars vet jag inte vad jag gör. Men det blir allt svårare att tänka positivt när ingenting går som jag vill. Jag måste ständigt påminna mig själv om att absolut inte sluta hoppas. En vacker dag måste det hända. Jag kan faktiskt inte vara arbetslös hela livet, det går inte. Då kan jag lika gärna ge upp allting. Förr eller senare MÅSTE jag hitta ett jobb!!

Kaos i huvudet, jobb mm

Alltså, nu håller min skalle på att explodera! Alla tankar åker runt, runt som en karusell.

Okej, inlägg nummer 3 om jobb. Jag måste verkligen hitta ett till jobb! Ett jobb på plats. Det är inte så troligt att det sker nu i sommar, mitt i alla semestertider och allt. Dessutom har jag ändå annat inplanerat i sommar. På måndag åker jag till Spanien, sen ska jag träffa en vän och någon gång i sommar ska jag även ha grillmys med min allra bästa vän, som också är min arbetskamrat på Funkarredaktionen. Tänkte också försöka få till en resa till Göteborg, för att hälsa på en före detta assistent och numera kompis. Så egentligen gör det kanske inte så jättemycket om det inte dyker upp något jobb i sommar, men i höst åtminstone.

Detta är för att jag börjar bli mer och mer rastlös och uttråkad av att sitta hemma. Fast egentligen har jag inte gjort det så mycket på några veckor. Suttit hemma, alltså. Mina senaste veckor har fyllts upp av styrelsemöte med assistansbolaget Smil, psykologbesök och så vidare. Men det räcker inte riktigt för mig. Jag vill ha saker att göra varje dag och veta vad jag ska göra. Jag vill kliva upp på morgonen och kunna veta att: "Jaha, idag är det jobb som gäller". Det hjälper liksom inte att jag bestämmer vilka dagar jag ska arbeta med Funkarredaktionen. De senaste veckorna har jobbet så ofta krockat med något annat, plus att jag inte alltid vet vad jag ska skriva om och då blir det svårt.

Sen är det klart att när jag har ett annat jobb också så måste jag ju ställa in andra saker, som jag egentligen skulle vilja göra. Jobbet måste ju prioriteras. Men vad gör det? Jag menar, nästan alla mina kompisar har så mycket att göra på sina jobb, att de nästan aldrig hinner träffa mig. Det känns ofta som om jag är den enda som kan och det är ganska tröttsamt. Detta låter säkert konstigt, men jag tror att jag skulle känna mig mer upptagen och liksom ansvarstagande, om jag någon gång blev tvungen att säga: "Nej, tyvärr, jag ska jobba den dagen, så det går inte. Vi får ses en annan dag". Nu är det självklart inte så att jag vill välja bort mina vänner direkt, men jag har nästan aldrig behövt säga dessa ord, bara fått höra dem från andra. Allt för ofta får jag höra: "Åh! Min kalender är helt full, tyvärr". Det känns aldrig som om det är någon som har tid med mig. Fast det beror ju på att de har sina jobb, som de måste prioritera. Det är rätt i och för sig. Man ska prioritera sitt jobb, det är helt nödvändigt. Det är bara det att jag inte verkar ha kommit till det stadiet än.

Dessutom känns det som om allt eftersom man får ett jobb, så börjar man på ett nytt kapitel i livet. Det är också lite störigt för min del. En kompis som jag umgicks mycket med förut kan plötsligt aldrig träffa mig längre, eftersom hon/han har sitt jobb. Det händer hela tiden och det känns som om alla går vidare, medan jag bara står kvar på precis samma fläck som tidigare. Jag vill också gå vidare i mitt liv. Det har jag visserligen gjort också, bland annat genom att ta studenten, flytta hemifrån, skaffa världens bästa hund och fått en anställning på Funkarredaktionen. Men jag vill både komma ut, träffa nya människor och samtidigt göra lite nytta. Jag känner mig faktiskt ganska ensam just nu och det vill jag ändra på så fort som möjligt.

Jag har ju skrivit tidigare att jag skulle vilja arbeta som föreläsare. Alltså, jag vet inte längre hur det blir med det. Visst hade det varit roligt och så, men jag har inte orkat ta tag i det. Dessutom har jag ingen idé på någon historia som jag vill prata om och det var tydligen det man skulle börja med. Så, ja, jag vet inte riktigt. Just nu är jag nog mest sugen på ett vanligt jobb. Vanligt i det här fallet betyder ett arbete på plats, där man får träffa kollegor och så vidare. För jag behöver verkligen träffa nya människor. De behöver inte bli mina kompisar, för det är ju inte alla som blir kompis med sina kollegor, men jag behöver få träffa folk. Min arbetskamrat på Funkarredaktionen är min vän, fast det var hon redan innan. Vi gick på gymnasiet tillsammans och helt plötsligt fick vi reda på att båda två hade fått jobb på Funkarredaktionen. Så vi kände varandra innan. För mig kändes det extra speciellt när vi fick veta det, för det var efter att jag hade tagit studenten och vi skulle inte längre träffas varje dag på elevhemmet. Det kändes kul att veta att vi skulle fortsätta att ses, tack vare jobbet.

Det jag vill komma fram till är att jag behöver en vardag. Ett jobb att gå till, människor att träffa, uppgiftel att göra. Jag är ganska säker på att jag skulle må psykiskt bättre, om jag fick chansen att skaffa mig den vanan. Självklart är det skönt att kunna bestämma över sin egen tid, men det kan vara exakt lika skönt med rutiner och måsten. Sen är det klart att jag skulle bli tvungen att jobba vissa dagar, då jag hellre hade varit ledig.  På min födelsedag, till exempel. Jag fyller år när alla som går i skolan har sportlov, så jag har aldrig behövt vara i plugget den 21 februari, fast jag lär bli tvungen att vara på arbetet. Ibland i alla fall. Men även det skulle kännas som ett vuxenpoäng, ett kliv ut i det normala arbetslivet. Ett steg som jag trots allt längtar efter att få ta, även om jag inte direkt skulle skrika av glädje över att behöva jobba på min födelsedag. Bara jag slipper jobba på helger och kvällar så är jag nöjd. Haha!

Min funktionsnedsättning ska inte vara ett hinder för mig för att kunna gå in i arbetslivet. Hör ni vad jag säger? DET SKA INTE VARA ETT HINDER!! Jag har mina svårigheter, men vad fan ska jag göra åt det? Gå till en läkare och operera bort dem? Jag ska inte behöva bli straffad, arbetslös och sysslolös, bara för att jag råkar sitta i rullstol, ha nedsatt syn och hörsel och lite andra svårigheter också. Ingen ska tala om för mig vad jag kan och inte kan. Ingen ska tala om för mig att mina svårigheter gör att jag inte duger i arbetslivet. Jag är ingen sådan som inte klarar av att jobba, på grund av min funktionsnedsättning, som jag har skrivit tidigare. Jag måste kunna arbeta som vilken annan 22-åring som helst. Och som sagt så vet jag att det finns människor med så pass stora svårigheter, att de helt enkelt inte klarar av att jobba, men jag är INTE en av dem! Jag kan, även om det finns de som inte tror mig. Jag ska visa dem att jag kan, så kanske de håller tyst sen!

Det är så oerhört viktigt för mig att kunna leva ett så normalt liv som det bara går. Om jag inte får göra det, så fungerar jag inte som människa. Då kan jag lika gärna ge upp.

Jag vill inte sitta hemma längre!

Nu kommer här en liten uppföljare på det senaste blogginlägget, det som handlade om jobb.

Jag skrev ju att jag kunde tänka mig att arbeta som föreläsare. Sen dess har jag tänkt mycket på det och blivit mer och mer sugen på att faktiskt göra det. Att stå på en scen och prata inför publik och sen kanske även få träffa lite folk som har lyssnat på mig, det vore verkligen något för mig. Som sagt, jag har väldigt många ämnen att ta upp, både roliga och skrattframkallande och lite mer allvarliga och gripande. Men vad jag än skulle prata om så skulle jag se till att här och där säga något kul, som får publiken att skratta. Då blir det ju mycket roligare, både för mig och för dem som lyssnar. För även om det är ett känsligt ämne, så behöver man ju inte sitta och snyfta precis hela tiden, som om man satt på en begravning. Någon gång kan man behöva sig ett gott skratt också.

Jag har bestämt mig för att så snart som möjligt börja kolla upp mer om det här. Det kanske kan ta tid att få ordning på allt och få en tid till sin allra första föreläsning, så det är bra att vara ute i god tid.

Sen är det också så att en stor anledning till att jag nu känner att jag verkligen behöver ett jobb, är att jag tycker att mina dagar börjar bli så himla långtråkiga. Jag vill inte sitta hemma längre, jag vill komma ut och göra lite nytta. Kom nu för guds skull inte och säg: "Ja men, det är ju bara att göra något med dina assistenter", för det är inte det jag menar. Jag vill inte bara gå ut och käka lunch med en assistent och sen åka hem igen, eller sätta mig i parken några timmar. Visst, det kan vara mysigt att göra båda grejerna, men jag behöver något mer också. Jag vill ha en anledning att gå ut och veta vad jag ska göra på dagarna. Ja, jag vill jobba, med andra ord. Jag kan inte vara instängd och isolerad i min lägenhet längre. Jag blir så rastlös av det och det gör även att jag blir väldigt trött på dagarna, för jag mår inte bra av att sitta inne och andas min egen luft dag ut och dag in. Där inne får jag alldeles för mycket tid över att tänka på sådant jag inte vill tänka på, saker som bara gör mig ledsen och ger mig ångest. Om jag hade ett jobb att gå till, då hade jag inte haft så mycket tid att tänka på allt det jobbiga, för då skulle jag ju ha mina arbetsuppgifter att fokusera på. Gå och käka lunch med mina assistenter och ta en promenad på stan, det kan jag ju göra på mina lediga dagar. Det är ju i så fall nyttigt för mig att ha ett jobb. Ingenting blir bättre av att man går omkring och deppar och surar och tänker på alla sina problem. Ju mer man tänker på dem, desto större blir de. Man kan inte heller veta om det fungerar med ett jobb förrän man har testat. Det är därför jag blir så jäkla irriterad och arg på dem som redan säger att jag inte skulle klara det, när jag inte ens har testat. Jo, jag har provat på att jobba med Funkarredaktionen och det har gått bra, men så länge jag inte ta ett steg längre och provar på något mer, så vet varken jag eller någon annan om det kommer att funka. Så nästa gång någon säger att jag aldrig skulle klara av att ha ett jobb så kommer jag att säga: "Käften, det där vet du inget om, för du har inte sett mig testa!"

Men det där med att jobba som föreläsare skulle verkligen vara skitkul, tycker jag. Inte minst för att jag har så många tankar och erfarenheter som jag vill dela med mig av. Jag är också bra på att formulera det jag vill ha sagt så det låter kul. Jag ska inte göra publiken uttråkad, tvärtom!

Och vem vet? Om fler och fler börjar få upp ögonen för mig, så kanske någon ser min författartalang också, och det kan i slutänden leda till att något förlag vill ge ut min bok. Man vet aldrig!

Ja, det här med föreläsning skulle nog passa mig bra, just för att jag gillar att prata och har så mycket att dela med mig av. Det är kanske därför jag ibland kan gå runt och tänka på något i flera timmar eller i värsta fall en hel jäkla dag. För att jag inte -ill bära det inom mig, jag vill släppa fram det och kunna dela det med någon eller några. Om jag är föreläsare får ju hur många som helst ta del av det jag har att berätta. Visst, det blir inte riktigt lika fritt som när jag pratar vanligt med mina assistenter, föräldrar eller kompisar, när jag bara kan slänga ur mig lite vad som helst. Jag menar, jag måste ju tänka på vad jag säger när jag sitter där och ska föreläsa, men det är jag också rätt bra på, särskilt när det verkligen gäller.

Jag har inte lyssnat på så många föreläsningar. Det beror helt enkelt på att jag aldrig, verkligen ALDRIG lyckas höra vad föreläsaren säger. Även om jag har teckenspråkstolk så är det ändå svårt, för det blir så himla många tecken, jag får svårt att hänga med och tappar ständigt tråden. Det är därför jag inte har lyssnat på föreläsningar så mycket, ändå är jag nu sugen på att själv vara den som sitter där framme och pratar.

 

Samtidigt så hade det också varit kul och bra att ha ett vanligt jobb och kunna träffa kollegor med. Men det är klart, man lär ju träffa folk när man är föreläsare också. Jag är medveten om att detta kommer att ta lång tid. Just därför kanske det kan vara bra att ha ett annat jobb under tiden, för vem vet hur lång tid det tar innan jag blir föreläsare på riktigt? Det kan ju ta hur lång tid som helst.

Jag känner mig ganska ensam på dagarna. Jag har ingen speciell att umgås och spendera mina dagar med. Jo, Sigge har jag alltid, men jag pratar om människor. Som sagt så känner jag mig isolerad när jag inte har några andra än assistenterna att träffa. Tyvärr är det också så att även om jag är bland en massa andra människor, så är jag aldrig riktigt tillsammans med någon. Jag umgås liksom inte med någon, även om jag skulle vilja. Det beror ofta på ljudnivån, men också på att jag inte alltid ser om en person sitter och pratar med någon annan och jag vill inte riskera att störa. För när jag är i ett rum tillsammans med flera andra människor, så vet jag inte vilka som snackar med någon, vilka som verkar vara upptagna med något annat och vilka som bara sitter och glor, utan att ha något särskilt för sig.

Kolla! Det där var ju också något som jag kan föreläsa om. Att jag jämt blir så osäker när jag är med andra, för jag vill inte vara störig, och därför drar jag mig tillbaka och känner mig ensam istället. Perfekt lösning på problemet... Eller inte...

Att sitta ensam hemma är verkligen inte något jag vill göra i mitt liv. Jag vill komma ut, jobba och skapa nya kontakter och relationer. Och det tänker jag göra också. Nu jävlar!