Lite uppdatering från mitt skrivande
Jag är snart klar med min bok "Hål inombords". Jag har nio kapitel kvar att skriva. Det har varit väldigt roligt och lärorikt att skriva den boken. Det som har slagit mig är att det har varit lättare att skriva om Linnea än om Hanna. Jag antar att det är för att det händer mer i dem kapitel som kommer från Linneas perspektiv och därför har min inspiration flytit på bättre då.
Jag tycker att det är både roligt, spännande och faktiskt lättare att skriva en bok från två perspektiv. Det är roligt att hoppa från den ena personen till den andra. Då får både läsaren och jag som författare följa båda karaktärerna, även när de inte är tillsammans. De kanske inte ens känner varandra i början. En bok som jag har skrivit tidigare heter "Älska eller hata". Huvudpersonerna är två tjejer, som heter Jannica och Alicia. När boken börjar så har de två aldrig ens snackat med varandra, men i slutet... nej, förresten, jag vill inte avslöja hur den slutar. Hur som helst så är det kul att skriva från två perspektiv, men jag skulle nog inte klara av att göra ett tredje perspektiv. Jag kan inte förklara riktigt varför. Det hade inte blivit bra bara. Det är därför jag är så himla imponerad av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, som har skrivit böckerna i Engelsfors-triologin. De har blandat in säkert fyra huvudpersoner och fått alla att framstå som lika viktiga. Om jag försökte skriva från tre eller fyra perspektiv, så skulle någon av dem karaktärerna framstå som mindre viktig, medan de andra får ta mer plats.
Mina böcker och berättelser utspelar sig nästan aldrig i Skåne, utan mest i Stockholm, Göteborg, Örebro och andra städer längre upp i Sverige. Jag tror att det bland annat kan bero på att min talsyntes på datorn pratar typ stockholmska. Det är svårt för mig att föreställa mig mina karaktärer snacka skånska, om datorn har en stockholmsk dialekt. En av mina böcker utspelar sig i Blekinge, vilket är det närmsta Skåne jag hittills kommit i mitt skrivande. Det var ett undantag, eftersom jag ville att killen som huvudpersonen blir kär i skulle komma någon annanstans ifrån och ha en annorlunda dialekt. Det skulle göra honom mer spännande och Speciell då. Visst, jag hade kunnat skriva att huvudpersonen bodde i till exempel Uppsala och att killen kom från Skåne, men det kändes av någon oförklarlig anledning inte lika bra.
Skrivandet är en märklig grej. När man precis har börjat på en ny bok, känns det som om allt går så långsamt och man vill bara komma till mitten av boken, eftersom det man längtar mest efter att få skriva oftast utspelar sig lite senare. När man väl har kommit dit, flyter allt på hur bra som helst och man fylls av glädje varje gång man sätter sig och ska skriva. Sen närmar man sig slutet och då börjar man känna sig en aning sorgsen över att behöva avsluta sista kapitlet och sen inte få skriva mer på den spännande boken man håller på med. När alla kapitel är färdiga är det dags för rättningsperioden. Det kan också vara drygt som fan, men också härligt, för då får man möjlighet att umgås med sina karaktärer lite till. Karaktärerna blir efter ett tag som ens kompisar. Inte konstigt att man inte vill överge dem det första man gör. När rättningen är avslutad sitter man där och tänker: "Jaha, vad ska jag skriva nu då?" Nya idéer finns det gott om, men få av dem får plats på papper. Ibland kan en idé bli jättebra i ens huvud, fast när man väl sitter och ska skriva ner den, så blir det bara skit. Platt och meningslöst. Motsatsen till det som pågår inne i huvudet.
En annan sak som jag tycker kan vara jobbig är antalet sidor. Förut hade jag en vana att se till att mina kapitel aldrig blev längre än max fem sidor. Jag kan fortfarande vara lite petig när det gäller sådant, men när boken innehåller mer än ett perspektiv så är det faktiskt inte så himla lätt att tänka för mycket på sidorna. En gång när jag skrev från ett perspektiv, råkade ett kapitel bli nio sidor, vilket är på tok för mycket för min smak. Det ser ju konstigt ut om alla kapitel har max fem sidor och det plötsligt kommer ett som har nio. Jag insåg att jag inte kunde korta ner det tillräckligt mycket, så jag delade upp det, så att det blev två kapitel istället. Eftersom det alltid var samma huvudperson i den boken, så gick det faktiskt bra att göra så. Men om berättelsen innehåller två perspektiv så är det inte så enkelt. Vartannat kapitel handlar om Hanna och vartannat om Linnea, det håller jag mig till. Att göra två kapitel på rad om Linnea skulle inte alls kännas bra, även om jag förstås vet att man kan göra så. Möjligtvis kan man se det som att dessa två personer gör olika saker på vars sitt håll, fast ändå samtidigt. Ett kapitel skulle till exempel kunna handla om att Linnea festar tillsammans med sina polare. Sen kan jag gå vidare till Hanna, som kanske sitter på sitt rum och längtar efter sin pojkvän, för att sen gå tillbaka till Linnea och festen. Så skulle jag absolut kunna göra, men då krävs en viss uppläggning. Kapitlet om Linnea kan inte sluta med att hon går till baren och köper öl och sen helt plötsligt sitter Hanna ångestfylld och ledsen på sitt rum. Läsaren kan bli förvirrad om det växlar så plötsligt. Visserligen är jag tydlig med att berätta vems perspektiv man får följa, genom att skriva namnet i början, men ändå.
Så nu har jag slutat fokusera på hur många sidor det blir och istället ha fokus på själva berättelsen. Om jag upptäcker att kapitlet har sju sidor, då kan jag behöva korta ner lite, men sex sidor duger i alla fall. Andra författare kanske låter sina kapitel bli tio sidor långa, men inte jag. Jag gör på mitt sätt. Det är det som är det viktiga. Att man gör på sitt eget sätt och inte låter sig påverkas allt för hårt av andras synpunkter. Jag menar, självklart ska man lyssna på vad andra har att säga, fast så länge det känns bra för en själv så ska man hålla sig till det.