Mogård
Idag har jag varit på Whilan igen. Eller Mogård, som det egentligen heter. Jag brukar säga Whilan, men en lärare rättade mig när jag råkade skriva det i en uppgift, så de vill nog hellre att man ska säga Mogård. Hur som helst så har det varit en bra och lärorik dag. I morse hade vi först lite presentation i gruppen. De andra deltagarna fick komma fram och presentera sig för mig. Sen fick jag skriva upp mina förväntningar om Mogård i datorn. Läraren hade en punktmaskin, som skriver punktskrift. Jag använde en sådan när jag var liten. Jag kunde läsa punktskrift också, fast sen känseln i mina fingrar har blivit sämre, så har jag inte kunnat.
När min känsel började bli sämre, tror jag först inte att någon fattade det. Inte jag heller. Visst märkte jag att det blev allt jobbigare att känna vad dem små prickarna skulle föreställa för bokstäver, men jag var ganska liten då och förstod inte att det var min känsel som hade blivit sämre. Mina föräldrar förstod det nog inte heller i början. Eller så trodde de att det var något jag kunde öva upp. Under hela lågstadiet tvingades jag läsa punktskrift, och ibland på mellanstadiet också. Jag minns när jag fick läsläxor på lågstadiet. Jag fick hem en bok, som jag var tvungen att läsa. Jag ville bara slänga hela eländet i majbrasan och njuta av att se skiten brinna upp, så irriterad blev jag. Ibland fattade jag inte ens vad orden skulle betyda, för det eviga kännandet och gnuggandet med fingrarna tog all min koncentration.
Idag läser jag aldrig punktskrift. Jag försöker ibland. Till exempel på Emporia, där de har punktskrift utanför butikerna. Jag brukar stanna till och försöka lista ut vad där står, men det går sällan bra.
Idag försökte jag faktiskt. Läraren hade som sagt en punktskriftmaskin och jag fick lov att prova att läsa vad han hade skrivit. Jag kände och kände på dem obegripliga punkterna. Till slut gav jag upp och tecknade med ett litet skratt: "Nej, jag kan inte". Skillnaden var att det inte var jobbigt på samma sätt som på lågstadiet, då jag tvingades sitta med en jäkla bok uppslagen framför mig och inte fick lägga den ifrån mig, förrän jag hade läst allt. Idag var det mest på skoj, så det gjorde inte så mycket.
Under fikan i cafeterian, satt jag tillsammans med några killar. Jag pratade en del med dem. Vi satt ju vid ett bord, så det var kanske lite svårt för dem att teckna taktilt just då, men min assistent tolkade till mig. En av killarna tyckte synd om mig, för att jag ser dåligt och behöver tecken i händerna. Jag förklarade för honom att jag kan höra och att jag vänjer mig vid taktilt teckenspråk, så det är ingen fara med mig.
Dagens nästa lektion var svenska. Min nya svensklärare heter Inger och hon verkar trevlig. Under lektionen blev det till slut lite för mycket tecken. Det började snurra i mitt huvud och jag fick svårt att koncentrera mig. Jag hoppas att jag vänjer mig med tiden, för som jag redan har berättat så är det här en teckenspråkig skola och alla tecknar hela tiden. Jag blev ändå stolt över att jag kunde kommunicera med den döve läraren, som jag berättade om tidigare. Människor som är vana vid teckenspråk, tecknar så vansinnigt fort. Det känns som om deras händer bara darrar. Den döve läraren är också extremt snabb ibland, men nu vet han att han måste sätta sig in i min situation och ta det långsamt och tydligt. Det är inte så jäkla lätt när man är nybörjare. Det där med att bara teckna hela tiden är något jag aldrig har gjort förut. Faktiskt inte ens på träffarna med DBU. Då fick assistenterna eller tolkarna översätta vad jag sa till teckenspråk åt dem andra, eller översätta deras tecken till mig. Från och med nu ska jag skärpa mig och börja teckna själv. Jag sätter igång redan på familjehelgen i oktober!
Jag tänkte på att de andra deltagarna säkert blir nervösa och osäkra när de ska prata med mig. De är inte vana vid taktilt teckenspråk, så det blir mycket nytt för dem också. Jag tror också att det är lättare för dem att teckna fort och mycket, eftersom det är naturligt för dem. Om man föds som döv så har man inget annat val. Jag har faktiskt alltid hört och är inte van vid att använda teckenspråk precis hela tiden. Jag kom på idag att de andra deltagarna säkert vill prata med mig, men de vågar inte riktigt, för de är rädda att göra fel. Så jag har fått en idé. När jag kommer tillbaka till skolan nästa vecka, så ska jag säga till så många jag bara kan att de inte behöver vara rädda. Blir det fel, så får man bara göra om det. Det kan ju bli rätt nästa gång. Visst, de är nybörjare i taktilt teckenspråk, men jag är nybörjare på skolan och med att bara kommunicera på teckenspråk, så jag är också nervös. Vi får hjälpas åt, helt enkelt. Det bästa sättet att bli mindre osäker är att öva. Om de är rädda för att de ska göra bort sig inför mig, vad är inte jag då? Jag är skiträdd att teckna fel, så att det jag ska säga får en helt annan betydelse, eller att missförstå. Som sagt, vi får hjälpas åt, allihop. Jag kommer inte att tycka att de är dumma om de gör fel. Det ska jag säga till dem när jag kommer på tisdag.
"Var inte rädda, jag kommer inte att äta upp er".
Det är viktigt att så många som möjligt får den informationen. Då blir det lättare för oss alla. Jag vill ju få kompisar i skolan, helst så många som möjligt. Det är mitt högsta mål, och då är det ju viktigt att man kan känna sig trygg med varandra. Det är klart att det kan ta tid, men vi vänjer oss nog.