Mimmi Delux

Som jag redan har berättat så vill jag gärna åka på semester med kompisar någon gång. Två eller flera, spelar ingen större roll. Det kan vara jag och EN kompis, eller ett helt gäng polare. Utomlands eller någon annanstans i Sverige, det spelar inte heller någon större roll. Tänk bara. Att kunna göra precis vad man vill. Inga föräldrar, som säger åt en vad man ska och inte ska göra. Man kan supa varje kväll om man så vill, eller gå på vilda fester hela nätterna. Eller så njuter man av att kunna snacka fritt om sådant, som man helst undviker när föräldrar eller syskon lyssnar. Man kan ju faktiskt ha roligt utan alkohol.

Det här har jag säkert också skrivit tidigare, men jag vill gärna upprepa det. För att det ska kunna bli verkligt, så måste jag hitta rätt sorts vänner. Vänner som jag kan känna mig trygg och vara mig själv med, vänner som är mer som jag. När jag skriver "som jag", menar jag inte att de också måste sitta i rullstol eller ha en dövblindhet, självklart inte. Jag menar, det gör ingenting om de har det, men det är inte det som är det viktiga. Med "mer som jag" menar jag att det vore roligt om vi hade samma intressen, så att vi har något att göra och prata om. Eller ha andra likheter. Jag vet inte. Det är hur som helst bra att ha känt varandra ett litet tag innan man drar iväg, så att man inte blir så himla nervös när man plötsligt ska vara ensamma med varandra under en viss tid. Man måste ju kunna ha kul tillsammans, annars så blir ingenting bra.

Jag tycker att jag har blivit gammal nog att kunna dra iväg själv med mina polare. Visst måste jag alltid ha med mig assistenter, det är klart, men det är ändå kompisarna som är det viktigaste. Och det är viktigt att de ser mig som en polare också. Det är där problemet finns. Jag menar, även om mina assistenter kanske ser mig som en kompis ibland, så är jag ju ändå deras jobb. De skulle nog inte säga att de ska på semester med en kompis, de skulle säga att de ska på en jobbresa, eller något i den stilen. Mina gamla ledsagare känns också tveksamt. Jag har inga ledsagare längre, men jag har ju haft några i Kristianstad. Den som står mig närmast är hon som var min ledsagare under mitt sista gymnasieår. Henne ser jag verkligen som en polare och jag är nästan helt säker på att hon tycker likadant om mig, men kanske inte på exakt samma sätt. Jag vet inte om hon skulle tycka att det kändes konstigt om jag bjöd med henne på en resa. Jag var ju faktiskt också en del av hennes jobb, även om vi brukade snacka om allt och fnittra som tonårskompisar. Samma sak gäller mina gamla assistenter. När vi är tillsammans under en kväll är vi som riktigt goda vänner, men det är när det handlar om några timmar. Jag är rädd att stämningen skulle bli konstig om vi åkte på en resa ihop, just för att de faktiskt inte arbetar som mina assistenter längre. Jag vet inte riktigt hur det fungerar, för jag har aldrig frågat dem, men jag tror så här. När de är mina assistenter så är jag deras arbete. Jag är i fokus för dem hela tiden. Sen när de slutar så kanske vi håller kontakten och träffas då och då, men det behöver inte automatiskt betyda att jag har förvandlats från deras arbete till en av deras tjejpolare. Det finns fortfarande en gräns. Inte från min sida, men kanske från deras. De kanske fortfarande tänker att de måste bete sig proffessionellt, medan jag bara vill att de ska vara sig själva till 100 procent. Där blir det en svår balansgång.

Sorgligt nog är mina assistenter och före detta assistenter faktiskt bland dem enda som jag verkligen kan vara mig själv med, men jag hoppas att det kommer att förändras. Jag vill så fruktansvärt gärna ha riktigt bra vänner, som jag kan vara mig själv och känna mig avslappnad med. Det är en viktig del i mitt liv. För att inte tala om när jag skaffar pojkvän. Då måste jag ju kunna vara mig själv, annars kan det gå åt helvete. Jag hatar att behöva göra mig till och spela någon annan inför folk. Personen i fråga får inte se mitt sanna jag då. Den får lära känna en annan Mikaela, än den Mikaela jag faktiskt är. Jag är jag, ingen annan och jag vill att folk ska acceptera mig som jag är. Det är lika bra att ta mig som jag är, för det är den person jag alltid kommer att vara. Om man inte kan ta mig som jag är, vad är det då för mening att vara med mig överhuvudtaget?

Jag hoppas att jag någon gång kommer att få träffa vänner, som vill vara med mig för att jag är jag. Kanske dyker de vännerna upp på Mogård. Jag vet att de som går där är lite ovana vid att prata med mig och jag är lite ovan vid att prata med dem, men jag vill ju. Det är nog egentligen det som är det viktigaste. Att man vill och verkligen försöker. Jag hoppas att de också vill och försöker. Om vi alla vill, så blir det lättare och då går det även fortare, tror jag.