Mimmi Delux

Just nu är min längtan efter en egen hund extra stark. Varför? Jo, för just nu mår jag inte så bra. Tänk, en liten mjuk varelse i min famn, som lugnar mig och dämpar ångesten. Någon som tröstar mig, utan att kräva någon förklaring. Vovven säger inte:

"Äh, vaddå? Klart att du vet varför du har ångest. Man gråter väl inte utan anledning".

Vissa människor verkar ha svårt att fatta det där. Att man faktiskt kan vara ledsen och ha ångest, helt utan orsak. Eller så vet man bara inte vad det finns för orsak, man mår bara dåligt. Och nej, man måste inte ha någon form av depression eller ångestsyndrom för att det ska vara möjligt. Det har jag skrivit tidigare. Alla människor mår dåligt ibland, mer eller mindre. Det är inte alls självklart att det finns en anledning varje gång. När någon frågar varför man mår dåligt och den andra personen svarar att den inte vet, så kan det betyda: "Jag vill inte prata om det". IBLAND, INTE ALLTID! Andra gånger vet man verkligen inte, och det blir bara värre om man måste tvinga sig själv att fundera ut något skäl till sitt lidande, för att kunna ange något bra svar när man får frågan. Jag kan tvinga mig själv att hitta på en bra ursäkt. Jag gräver frenetiskt i huvudet efter något hemskt, så att jag kan använda det för att slippa säga att jag inte vet och få höra:

"Det är klart att du vet!"

Folk borde acceptera att man inte alltid vet varför man inte mår bra. Att inte ha någon anledning är alltid värst, för då kan man inte göra något åt det heller, men man vill inte ljuga och säga:

"Jag har ångest för det..." Fast det inte är sant.

Hundar kräver inga förklaringar. I alla fall så säger de det inte högt. Däremot så är de mästare på att känna av hur man mår och ge en sitt stöd. Okej, kanske inte alla, men de flesta. Vem vet? De kanske använder sina sinnen för att ta reda på bakgrunden till måendet, så de kanske faktiskt vet vad som rör sig i ens huvud. Men de skvallrar aldrig. Det kan vara ett skäl till att jag ibland känner större förtroende för djur än människor. Jag kan berätta hur jag känner, utan att vara rädd för att någon utomstående ska få veta det. Men jag kan också låta bli att säga något. Hunden accepterar det. Hundar kräver ingenting. Eller, det gör de ju, men i alla fall inget jag inte kan ge. Mat, promenader och uppmärksamhet. Absolut, det kan jag fixa! Faktum är att jag inte bara gör det för att jag måste, jag gör det även av kärlek. Dessutom är det bäst för bådas skull. Om vovven inte får komma ut så kissar den inomhus, och det är inte så trevligt. Om jag inte ger vovven mat så kan den dö, och det vore sannerligen inte alls bra för någon av oss.

När jag mår riktigt dåligt får jag ibland lust att åka och köpa en hund direkt, fast jag drar mig för det. Man måste tänka efter innan man skaffar djur. Man måste veta att man har tid, ork och lust. Ja, lust vet jag att jag har, och ork med för den delen. Det kommer säkert att komma dagar då jag får tvinga mig att göra det som krävs, fast jag egentligen bara skulle vilja ligga och sova. Det går inte att undvika. Det kan bli väldigt jobbigt i början, tills jag är van vid det. Även när jag har vant mig, så är det inte kul jämt, men om man verkligen vill ha en hund så kan man stå ut med det.

Sen måste man se till att man har hundvakt vid akutlägen. Jag kan inte ha en hund med mig när jag ska på redaktionsmöten. Den kan inte vara ensam hemma heller, det är för många timmar. Det vet jag, för en hund kan ju inte vara helt själv från klockan 8 på morgonen till 16 eller 16:30. Sen kan det ju komma fler lägen, då jag bara inte kan stanna hemma eller ta med mig vovven. När jag blir känd författare, så kommer jag nog att få åka runt på föreläsningar och signera min bok, och säkert också bli intervjuad i radio och TV.

Jag är medveten om konsekvenserna, men jag vill bli hundägare i alla fall. Nej, jag vill inte', jag ska! Om ett eller två år, kanske tre eller mer, då jävlar!