Min fina och busiga bebis
Ikväll när jag går och lägger mig har jag haft min lilla bebis i två dagar. Tiden går så fort. Jag kommer inte att hinna blinka, innan han helt plötsligt fyller 1 år.
Inatt sov han i en gallerbur bredvid sängen. Det får han göra ett par veckor, bara tills han inte längre kissar i sängen, sen får han sova hos mig framöver. Han var jätteduktig inatt. Som jag skrev igår så trodde jag att han skulle pipa mycket inatt, men nej då! Han pep bara två gånger under hela natten, och då var det för att han behövde gå ut och inte för att han saknade sin mamma. Hur skulle han kunna sakna sin hundmamma, nu när han har fått världens bästa matte?
Han verkar trivas jättebra här. Han går runt och undersöker lägenheten, eller så lägger han sig någonstans och sover. Dessutom är han så klok, så han har lärt sig var jag bor, (eller vi, rättare sagt). När jag har varit ute med honom och är på väg hem, går han direkt till min dörr, för nu vet han att det är innanför den dörren han bor.
I morse tog min assistent upp Sigge i min säng. Han började genast vifta på svansen, överlycklig över att vara hos sin mamma, som dessutom hade vaknat. Sen sysselsatte han sig med mitt hår. Han bet i flätan, som om han tänkte dra av den. Varje gång jag tog ner honom till min bröstkorg, kröp han omedelbart tillbaks upp till huvudändan och flätan. När jag hade kommit upp, sa jag åt min assistent att sätta upp mitt hår i en tofs. Jag vågade inte ha det utsläppt, så som Sigge drog. Då kanske jag skulle vara flintskallig innan veckan är slut.
Som alla andra valpar så är han väldigt busig, men världens finaste hund. Han är min lilla älskling! Varje gång jag håller honom i min famn, eller ens låter fingrarna snudda vid hans lurviga päls, blir mitt hjärta alldeles varmt och liksom ömt. Han är min bästa vän, min trogna livskamrat, ljuset i mitt liv. Många par säger ju till varandra:
"Du är ljuset i mitt liv".
För mig är Sigge ljuset i mitt liv. Jag har bara haft honom i två dagar, och det känns redan som om jag skulle dö utan honom. Jag vågar inte ens tänka på det där som alltid händer så småningom. Bäst att låta bli. Det lär ju ändå inte hända på några år, för än så länge är han bara en liten bebis. Världens finaste lilla bebis!
Idag har jag fått höra hans första skall. Jag har aldrig hört honom skälla, inte ens när jag bara var och hälsade på honom. Då hade han väl inte kommit på hur man gjorde. Men idag skällde han till. Det kom så plötsligt och oväntat. Det lät inte precis som hundskall brukar göra, snarare som en hostning. Min assistent sprang ut i vardagsrummet där Sigge stod, för att kolla om han hade satt något i halsen, innan hon kom på att det var ett skall vi hade hört. Jag blir glad av minsta lilla framsteg Sigge gör, samtidigt som jag vet att detta kommer att innebära att han skäller så fort det ringer på dörren framöver. Kanske inte nu, men så småningom, när han har börjat använda sin "röst" mer. Det gör ju nästan alla hundar. Inte Bensson, labradoren som jag och min familj hade förut. Han gillade inte att skälla. Om han skulle skälla, så måste han bli tillsagd att göra det, eller så fick man göra något som han inte tyckte om.
Innan jag hamnade i rullstol, brukade jag och min pappa busa med Bensson och locka fram närmast ursinniga skall. Det gjorde vi genom att ropa på honom, och så fort han kom så lyfte min pappa upp mig och vände mig upp och ner. Oj, vad Bensson skällde. Han hoppade omkring och skällde ursinnigt på pappa, som om han ville säga:
"Släpp ner henne, för helvete!"
Inte förrän min pappa ställde ner mig på golvet igen, lugnade vovven ner sig. Han tyckte ju inte om när jag vändes i luften så där. Han ville skydda mig och se till att jag inte blev skadad.
När jag var ännu mindre och gick för långt bort från mina föräldrar när vi var ute, sprang Bensson efter mig och satte sig framför mig. Han blängde på mig, blängde på mina föräldrar och sen på mig igen. Han tänkte säkert:
"Gör något då! Fattar ni inte att detta kan bli farligt?"
Han var överbeskyddande. Tänk om Sigge också blir det med tiden. Nu när han är valp är han busig och vill bara ha roligt, men när han blir lite större. Då kanske han också blir beskyddande och vill inte att det ska hända matte något.
Han har till och med lärt sig att gnälla när han vill komma upp till mig. Jag hörde ett gnyande när jag satt vid datorn. Det var något annorlunda med ljudet. När han vill ut piper han så tyst, att bara mina assistenter kan höra det. Nu var det ett högre pip. Vi hade precis varit ute, så jag förstod först inte vad han ville, men sen såg min assistent att han satt vid min rullstol. Och då fattade vi vad han ville. Då fick han komma upp i min famn och mysa lite.
Jag längtar tills jag kan ha honom i sängen. Han kanske får sova i buren i ett par veckor till, så att han inte äter upp mitt täcke. Han får ju inte ramla ner från sängen heller, eller kissa i den. Men så småningom, förhoppningsvis snart, kan jag låta honom sova hos mig.
