Mimmi Delux

På söndag har Sigge varit här i exakt en vecka. Jag kan knappt tro att tiden har gått så fort. På ett sätt känns det som om han precis kom. Samtidigt är det som om han har funnits här hur länge som helst och jag skulle aldrig, verkligen ALDRIG vilja vara utan honom! Han fyller mina dagar med så mycket glädje och ljus. Idag blev jag tvungen att gå ut med honom när det regnade, men inte ens det gjorde så mycket. Särskilt inte när jag såg att han kissade på gräsmattan. Då blev jag bara glad, för ibland vill han inte ens kissa när vi går ut.

Den här dagen började inte så bra. Jag kände mig ledsen och hade ångest. Och vem var det som hjälpte mig att släppa alla negativa tankar? Jo, Sigge! Det räckte med att assistenten lyfte upp honom i min säng och han blev så översvallande glad att se mig, för att jag skulle känna mig bättre till mods.

Jag har aldrig någonsin träffat en mer morgonpigg hund. Sigge är hur glad och pigg som helst på morgonen. Så fort han får komma upp till mig i sängen, börjar han slicka mig och busa omkring. Han blir helt tokig. Ni andra tänker säkert att hans glada morgonhumör står i kontrast mot mitt, eftersom jag själv är väldigt morgontrött, men sanningen är att han gör mig pigg och glad. Jag har aldrig varit så glad på morgonen, som jag är nu när jag har Sigge.

Igår kväll när jag fick ångest, låg han så fint i min famn. Först fick han fnatt och var allt annat än lugn, men så småningom kom han till ro och låg stilla i mitt knä. Han kanske kände på sig att jag mådde dåligt. Djur har en magisk effekt på oss människor. De känner när det är något som inte står rätt till med oss.

Jag ska träna Sigge ordentligt till att lugna mig när jag har ångest. Hur jag ska göra det vet jag inte, men jag ska gå en kurs. Jag och Sigge ska gå en kurs, både enskilt och med andra valpar. Det tror jag blir jättebra. Jag gissar att vi får lära oss mer vanliga saker i sällskap med dem andra valparna, sådant som "sitt" och "ligg" och så vidare, medan jag ensam får lära honom sådana saker som jag personligen vill att han ska kunna. Till exempel att trösta mig när jag mår dåligt.

Jag tror faktiskt att mitt liv kommer att bli så mycket bättre nu när jag har en hund. Världens sötaste och bästa hund dessutom. Ångesten kommer inte att försvinna helt, men den kanske inte blir lika grov och påtaglig nu. Ingen människa kan trösta en som hundar. Även när jag får riktigt tuffa panikattacker, så kommer Sigge att finnas här och hjälpa mig att ta mig igenom allt det svåra. Han behöver förresten inte göra något speciellt egentligen, det räcker att han finns här, att han existerar och är MIN HUND!

Bara det, att kunna säga att han är "min hund", betyder så oerhört mycket. När jag passade Sami var jag tvungen att säga: "Hunden som jag tar hand om". Jag kunde inte säga att han var min hund, för då kändes det som om jag ljög. Nu är jag hundra procent ärlig. Sigge är MIN, BARA MIN! Även om det kommer att finnas många andra som gullar med honom, så är han ändå min. Han har en speciell plats i mitt hjärta, som ingen annan kan ta. Det räcker att han tittar på mig med sina svarta hundögon, för att hela jag ska fyllas av kärlek.

Jag har längtat så mycket efter det här. Att kunna säga att jag har en egen hund. Framför allt så har jag längtat efter att alltid veta att jag har min vovve här. Det är här han bor. På Knutsborg 16 A. Även om jag kommer att behöva hundvakt då och då, kanske under en längre tid någon gång, så vet jag ju att han alltid kommer tillbaka.

Om man myser med en väns vovve, vet man liksom inte hur länge det varar. Jag menar, om man fäster sig mycket vid en kompis hund och vänskapen slutligen upphör helt och hållet, så kommer man antagligen inte att träffa hunden mer. Med Sigge behöver jag inte oroa mig för något sådant, för han är som sagt alltid här.

Idag hade jag disco med honom i vardagsrummet. Jag och en assistent hade satt på musik på YouTube. Jag höll Sigge intill mitt bröst och vaggade honom i takt med popplåtarna, samtidigt som jag sjöng. Jag övade till några låtar på kören. Roligast var det när jag sjöng "Ain't no mountain". När jag kom till den sista meningen i refrängen: "To keep me from getting to you", kramade jag om Sigge lite extra, liksom för att visa att det var honom jag sjöng om. Ja, visst är det ironiskt? Sångerskan som har sjungit in låten från början sjunger den till en kille, medan jag sjunger till min hund. Men visst är det fint också? Kärlek behöver ju inte alltid vara till en partner, det kan vara till ett husdjur också. Och eftersom jag inte ens har någon partner, får jag rikta all min kärlek mot Sigge, samt sjunga alla kärlekslåtar till honom. Han är min egen lilla mysvovve! <3 <3 <3