Mimmi Delux

Det ska bli så himla roligt och skönt med en egen hund. Med "skönt" menar jag inte att det blir "lugnare", för det är mycket jobb. Det vet jag och det var självklart inte det jag menade med "skönt". Men att alltid ha någon här, någon som aldrig sviker mig. Det är precis vad jag behöver.

"Jaha, tänker ni kanske nu. Det här var ju inget nytt, bara ytterligare lite hund-tjat".

Sorry, men jag har faktiskt inte så mycket annat att skriva om för tillfället. Efter helgen kommer det något nytt. Kanske lite mer tjat om min blivande hund Sigge, eftersom jag faktiskt ska träffa honom på söndag. Men det kommer att bli något inlägg om Stockholmsresan också, det kan jag lova. Fast just det här inlägget kommer att handla om hundar.

Hur som helst. Ingen människa i världen kan ge så mycket kärlek som hundar. Hundar ger tröst när man behöver och finns alltid där i vått och tort.

Jag kommer så väl ihåg hur det kändes att ta hand om Sami. Ett fluffigt sällskap i sängen, någon som förstod mig och mer än gärna tröstade mig när jag var ledsen. Sami visste att jag inte alltid mådde bra och han kände på sig när jag behövde tröst. Då hoppade han upp i mitt knä och slickade mig på händerna och i ansiktet. På morgonen brukade han alltid lägga sig ovanpå min bröstkorg och pussa mig god morgon. Ibland gjorde han det så länge och oavbrutet, att jag till slut blev tvungen att säga till honom att låta mig få andas.

När vi var ute och gick, tittade han då och då upp på mig, som för att kolla att allt var okej.

Jag minns särskilt en gång, när jag hade fått en ordentlig panikattack. Sami märkte det omedelbart och han blev så orolig, att han satte sig ner vid mina fötter och gnällde, ända tills han fick komma upp i mitt knä. Resten av dagen var han orolig. Även när jag hade lugnat ner mig, gav han mig ängsliga blickar, som för att fråga:

"Hur mår min extra matte? Är det okej?"

Varje gång han skulle åka hem mådde jag dåligt. Även om jag visste att det inte var så, kändes det som om det var sista gången jag såg honom. Den senaste gången var det värst. Jag hade ångest och var deppig i vilket fall som helst, men känslorna blev ännu starkare när jag visste att Sami skulle åka hem. Så fort dörren hade stängts efter honom, började mina tårar att rinna. Nu hade jag plötsligt ingen hund i min närhet längre, ingen som förstod utan att jag behövde säga något, ingen som låg i min säng varje natt.

Jag minns till och med en natt, då jag verkligen inte kunde sova, för ångesten fick tårarna att ohjälpligt rinna ner för mina kinder. Då var Sami inte här. Hade han varit det så hade han lagt sig bredvid mig och tröstat mig, det är jag säker på. Han kändes som min hund de veckor då han var här. Vi hade ett speciellt band mellan oss, trots att han inte ens var min hund.

Men nu... Herregud! Från och med i november kommer det att vara jag och Sigge. Jag vet, det tar tid att lära känna varandra, men ärligt talat så tror jag att det kommer att gå ganska fort. Om jag bara ägnar riktigt mycket tid åt Sigge, leker, gosar och går ut på promenader med honom, så kommer han att känna sig trygg med mig. Det var precis som om han kände sig trygg redan i söndags, första gången vi sågs och allt. Han låg så fint i mitt knä och ett tag låg han så stilla, att jag trodde att han hade somnat. Han valde mig och jag valde honom.

Sigge kommer alltid att vara min lilla bebis. Ja, jag menar allvar. Hur gammal han än blir, så är han alltid min bebis.

Bara det att han alltid finns här och tröstar mig när jag är ledsen, lugnar mig när jag har ångest och busar med mig, kommer att hjälpa mig jättemycket.

Jag vet att man inte blir fri från låg självkänsla och ångest bara för att man har en hund. Man måste ändå jobba med att förbättra självkänslan. Men en trogen vän och livskamrat kan alltid göra livet lite enklare. Jag förväntar mig självklart inte att jag ska bli lyckligast i hela världen så fort jag har fått hem Sigge. I början kanske jag känner mig som världens lyckligaste, men det kastar inte bort alla mina bekymmer och förvandlar dem till ingenting. Ångesten kommer att finnas kvar, men då har jag i alla fall Sigge att gosa med när jag inte mår bra. Innan hade jag ju ingen hund, som kunde slicka bort tårar från mina kinder. Jo, jag hade Sami, men ingen EGEN hund. Från och med den 5 november är Sigge min bebis föralltid. Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut till dess. Jag längtar ihjäl mig.

Först ska jag åka till Stockholm, sen ska jag hälsa på Sigge, efter det åker jag till Spanien och sen ska jag äntligen hämta Sigge! Hur ska jag kunna hålla ut?