Mimmi Delux

Hej alla!

Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Jag har tagit med min bärbara dator hemifrån och sitter med den i mina föräldrars arbetsrum. Alla assistenterna har samlats i vardagsrummet och har APT, (arbetsplatsträff). Jag är inte med på mötet idag. Jag tänker blogga istället. Det är mycket roligare. Haha!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min bok "Hur korkad får man bli?" Jag har hört att det är svårt att ge ut en bok om kärlek och vänskap, just för att det är ett så vanligt ämne. Även om den heta, bubblande och vansinniga kärleken råkar vara syrrans kille, så är det ändå ett vanligt ämne. För vanligt, verkar förlagen tycka. De vill ha något unikt. Men hallå! Är inte det här tillräckligt unikt ändå? Jag menar, ungdomsromaner om förbjuden kärlek finns det gott om, det är klart. Men den här romanen är skriven av en ung och rullstolsburen tjej, som har en dövblindhet. Fast det är klart, förlagen tar själva boken i första hand. Det är egentligen ganska förståligt. Boken måste ju vara bra, annars ges den inte ut.

Jag menar bara att det är svårt att hitta något riktigt unikt ämne att skriva om, eftersom hela världen vimlar av böcker. Ungdomsromaner, fantasy, skräckböcker, science fiction, biografier, dokumentärromaner, faktaböcker och en jäkla massa andra typer av böcker. Så man måste våga kämpa. Inget förlag eller någon annan kan komma och säga:

"Det är inte lönt, det är inte värt det, det här kommer inte att funka".

Naturligtvis kan det vara bra att få höra någon annan säga att det inte är lätt, som om jag inte visste det, men det betyder inte att det är dags att ge upp. Det är bara att fortsätta kämpa och göra boken så fin och bra som det bara går, så att det till slut fungerar.

Mitt självförtroende är svagt när det kommer till en del saker, men när det handlar om mitt författarskap är det sjukt starkt. Även om mitt huvud då och då blir invaderat av ovälkomna hjärnspöken, som väldigt gärna vill testa sin makt över mig och tala om för mig att detta inte är lönt, så vägrar jag att lyssna. Även om jag då och då deppar ihop, så håller jag upp hoppet. Ibland när jag mår allmänt skit och inte kan se något positivt med någonting, börjar jag nästan tro på mina hjärnspöken. Men nej, jag ger inte upp! Faktum är att författarskapet ibland är det enda jag har att klamra mig fast vid, när jag sjunker ner mot botten.

Det är precis som Miley Cyrus sjunger i låten "The climb". Det handlar inte om hur fort jag kommer dit, utan det är vägen dit som är det viktigaste.

Det här har jag skrivit ett par gånger. Hur många gånger jag än blir refucerad, så kan ingenting i världen få mig att ändra mig. "Hur korkad får man bli" ska bli min första utgivna bok, punkt slut! Efter att den är utgiven kan jag börja fundera på att skriva en annan typ av bok, men just nu vill jag bara att min beundransvärda ungdomsbok ska ges ut. Ja, jag själv tycker att den är beundransvärd. Jag älskar den, har aldrig skrivit en bättre roman. Jag har givit upp några böcker, som jag tidigare har velat få utgivna, men den här boken ger jag INTE upp!

Är det inte lite fint egentligen? Att det som händer i boken också pågår runt om i världen. Vem har inte råkat bli kär i fel person? Det har jag och det slår jag nästan vad om att många av er andra också har. Ni kanske inte har kärat ner er i era syskons partners, men i en lärare, assistent, bästa kompisens kille eller tjej, eller helt enkelt bara någon som redan är upptagen och därför inte går att få. Det här är en bok som man kan känna igen sig i. Jag tror till och med att många kan relatera till titeln. Fråga mig inte hur många gånger jag har tänkt: "Hur korkad får man bli?" om mig själv. Det är massvis av gånger.

Jag tycker att det är så skönt att kunna känna igen mig i en bok. Det får mig att komma ihåg att jag inte är ensam om att känna på ett visst sätt. Men nu är jag också en person som älskar kärleksböcker, så det har väl en hel del med det att göra. Fast jag tycker ändå att min kärleksbok verkligen är något att ge ut. Det finns ju faktiskt jättemånga författare som skriver och ger ut ungdomsromaner. Varför skulle inte jag kunna om de kan?

Så det är bara att bita ihop och fortsätta kämpa. Jag tänker på andra författare, som har fått kämpa länge, innan de blev antagna av förlagen. Jag vet att det låter dumt, men det finns faktiskt andra som har fått höra att det inte är lönt att ens försöka, just för att deras böcker är så "vanliga". Men de har ändå lyckats och då ska väl jag också göra det. En dag ska det gå! Vänta bara!