Mimmi Delux

Imorgon har Sigge varit här i tre månader. Tiden har gått så sjukt fort. Han blir större och större och utvecklas mer och mer.

Nu har han lärt sig att hoppa både upp och ner i soffan. Både i min soffa och i mina föräldrars. Igår när jag tränade med honom fick han vara i soffan och jag satt bredvid i rullstolen. Det räckte att jag klappade med handen på soffan, så hoppade han upp utan problem.

Bandet mellan mig och min lilla älskling blir bara starkare och starkare. Det märks hur mycket han älskar sin mamma. Han finns alltid här när jag har mina tuffa dagar, men också under mina bra dagar. Som i fredags när jag hade en av mina deppiga och ångestfyllda dagar. Då var han verkligen min skyddsängel. Så fort han satt i mitt knä, fick jag ungefär tusen hundpussar. Han slickade mig på händerna och i exakt hela ansiktet. Hans pussar sa att han ville trösta mig och inte ville att jag skulle vara ledsen. Vid sådana tillfällen är det lätt att tänka: "Hur hade jag ens klarat mig utan min älskade vovve?" Det känns som om han alltid har varit här, så jag kan inte ens komma ihåg hur det var innan han kom till mitt liv. Vad gjorde jag om dagarna? Hur tog jag mig igenom mina allra värsta dagar? Lade jag mig bara i sängen och sket i allt då? Faktum är att jag faktiskt får lust att göra det ibland, men sen kommer jag på att jag faktiskt har en alldeles egen skyddsängel vid namn Sigge Stirrpelle Nilsson.

Haha, kolla! Jag gav honom till och med ett mellannamn. Stirrpelle. Det passar honom bra, för jag har aldrig träffat en hund med så mycket eld i baken som han. Ibland undrar jag hur han ens orkar vara så stirrig. Seriöst, man förstår verkligen varför han blir både törstig och trött, efter att ha sprungit runt som en galning och hoppat. Han brukar även jaga sin egen svans. Det ser helt knäppt ut när han springer runt, runt, runt och skäller på svansen. Jag skrattar varje gång jag ser honom göra det.

Sen brukar han göra en sak, som jag verkligen älskar. Ibland när han sitter i mitt knä, så vänder han sig mot mig och liksom drar med framtassarna mot mitt ansikte. Varje gång han gör så, smälter mitt hjärta och jag blir alldeles omtumlad. Ibland händer det till och med att jag kommer av mig. Om jag till exempel sitter och pratar med en assistent när Sigge gör så där, tappar jag tråden och det känns som om en del av mitt hjärta smälter bort. Jag hoppas att han aldrig kommer att sluta med det där, för jag älskar det verkligen. Fast han fattar inte själv vad han gör, så det går inte att få honom att göra om det. Jag har försökt. Ibland säger jag: "Sigge, gör det där med framtassarna igen. Snälla!" Då glor han på mig som: "Vad snackar du om?" Så det går inte att säga till honom att göra det igen. Man få bara vänta till nästa gång. En morgon när jag var ledsen, lade han tassen mot min kind och drog med den lite upp och ner, precis som om han klappade mig på kinden. Då smälte mitt hjärta också. Snart kommer jag inte att ha något hjärta kvar, för det smälter bort, bit för bit.

När jag var ledsen i fredags, satt han i mitt knä och bara slickade mig. Hans lilla tunga slickade bort tårarna från mina kinder. Han satt kvar hos mig länge och hela jag blev alldeles sprängdfylld av kärlek till min lilla ängel.

Vet ni vad han också gör ibland? Han lägger ett framben på varje sida om min hals, precis som om han vill kramas. En gång, igår eller förrgår, var det jag som lade hans ben till rätta och sen sa jag: "Kram kram!"

Herregud! Kan man älska sin hund så mycket att det gör ont? Ja, det kan man tydligen. Jag är så glad att just jag köpte just honom. Om någon annan hade haft en så underbar hund, då hade jag säkert blivit avundsjuk. Nu är det andra som är avundsjuka på mig istället.

Förresten så gillar Sigge snö. I fredags kväll snöade det i Staffanstorp. Riktigt stora snöflingor som till och med jag, trots min synnedsättning, faktiskt kunde se. Det var så stora och täta flingor, att jag knappt såg den mörka kvällshimlen. Och Sigge ställde sig med nosen pekande upp mot himlen och försökte fånga snöflingorna. Och idag körde han ner hela huvudet i snön, så han blev alldeles vit kring munnen. Han slickade på snön, som om han käkade en glass. Ja, min fantastiska vovve gillar definitivt snö.

När han är över ett år ska han börja utbilda sig till assistanshund. Det verkar redan som om han har börjat öva lite. Han är superduktig på att komma på inkallning och sitta på kommando. Dessutom kan han ju redan hjälpa mig med min ångest och nedstämdhet. Vilken otrolig hund! Jag ångrar inte för en sekund att jag skaffade honom. Jag hade inte kunnat få en bättre hund.