Drömmar och hjärnspöken
Jaha, nu har jag åter igen hamnat en sådan där grubbelbubbla då jag grubblar över bland annat mitt författarskap. Hur fan ska jag egentligen göra med boken? Hur ska jag kunna uppnå min dröm? Kommer jag ens att lyckas? Och bör jag i så fall välja en annan väg?
Det där grubblandet kom faktiskt först idag, tror jag. Under några veckors tid har jag inte riktigt orkat ta tag i saker och ting. Jag har skrivit på boken som jag håller på med just nu, fast har haft ett litet uppehåll från utgivningspunkten: "Hur korkad får man bli?" Men idag, när jag flyttade ut min dator på uteplatsen och satt och njöt av solen, samtidigt som jag rättade på boken, då kom tankarna och frågorna. Det var då som jag funderade på att faktiskt försöka ge ut boken själv. Åtminstone om inget förlag har nappat på den inom ett par år. Jag orkar faktiskt inte vänta hur länge som helst. Jag vet att jag har skrivit det typ tusen gånger, men jag tycker att det är så dumt att förlagen nekar mig bara för att det är en ungdomsroman som jag har skrivit. Visst, det är säkert inte den enda anledningen, men ändå. Jag tror inte att det har med mitt skrivande att göra, för jag är både korrekt och inlevelsefull när jag skriver böcker. Så det måste ha med genren att göra. Tyvärr tror jag att ungdomsromaner är den enda typen av bok jag klarar av att skriva. Ja, förutom eventuellt en självbiografi. Men nu är det så att jag faktiskt inte vill ge ut någon annan bok, förrän det har fungerat med "Hur korkad får man bli". Kanske hade jag någon gång kunnat skicka in en annan bok, bara för att testa, men det är "Hur korkad får man bli" som ligger närmast mitt hjärta och jag vill, jag ska, jag måste ge ut den!!
I höstas kändes det verkligen som om det hände saker. Då blev boken tryckt och hamnade på Scenkonstmuseet, i samband med konstprojektet Kännbart. Sedan, efter utställningsperioden, blev jag kontaktad av reportern från taltidningen Popcorn. Hon hade hört om min bok och reste hela vägen från Stockholm och ner till Staffanstorp, bara för att få intervjua mig. Ja, då hände det verkligen saker och det här betyder självklart inte att jag inte är nöjd eller att jag är otacksam, men snälla, lyssna bara nu. Allt det där är ju över. Boken säljer inte längre, för Kännbarts utställningsperiod är slut för länge sen. Nu har jag bara en massa exemplar av boken liggande i förrådet, som jag inte vet vad jag ska göra med. Två av exemplaren gav jag bort i julklapp till ett par släktingar och ett fåtal andra har jag också gett bort, men jag har fortfarande många kvar och de vet jag inte vad jag ska göra med. Känns faktiskt lite sorgligt om de ska ligga orörda i förrådet år efter år. Samtidigt vill jag att det ska bli nya exemplar och att de förhoppningsvis ska bli bättre sålda den här gången.
Jag är obeskrivligt tacksam över att Kännbart gav mig möjligheten att trycka boken och sälja den i Stockholm. Det var ju faktiskt början på min karriär och det kommer jag alltid att vara enormt tacksam för. Det är bara det att jag kanske hade lite för höga förväntningar. Jag såg framför mig att en tidning eller någon från ett förlag skulle råka se boken, bli intresserade, kanske läsa lite grand och sen kontakta mig. Jag var inte alls säker på att något av det där skulle hända, men jag hoppades och drömde om det. Fast så blev det ju inte och nu gäller det att ta sig vidare och fortsätta kämpa. Det är bara så svårt och frustrerande ibland. Jag har allt för många hjärnspöken, som gärna vill berätta för mig att det inte kommer att lyckas. Jag försöker, jag lovar att jag försöker att inte lyssna på dem, fast ibland är det så otroligt svårt att låta bli. Det är som att ha någon i ens närhet som bara pladdrar oavbrutet, medan man själv bara önskar att man kunde få tyst på eländet. Ungefär så känns det för mig när jag försöker ignorera alla mina hjärnspöken. Ju mer jag ignorerar dem, desto mer högljudda blir de. Ibland känns det bara så hopplöst och jag får lust att bara ge upp, men viljan att lyckas är mycket, mycket starkare.
Ibland kan jag tillåta mig att bryta ihop och rasa en stund över hur förbaskat krångligt allting ska vara, att ingenting får vara enkelt nu för tiden. Det viktigaste är bara att jag tar mig upp och fortsätter framåt och uppåt, och gärna slår ihjäl mina störiga hjärnspöken på vägen när jag ändå håller på.
Nej, nu ska jag nog gå och lyssna på mina pepp-låtar, "Fight song" och "The climb", för att hämta mod och styrka! Självklart ska jag även leka lite med min lilla bandit, Sigge Nilsson.
Ha det gott i sommaren och kom ihåg, ge aldrig upp dina drömmar, hur svårt det än kan vara!