Acceptera vår relation
Mitt liv har verkligen fått en vändning. För cirka ett halvår sen hade jag helt tappat tron och hoppet på det där med kärlek. Jag kände mig så fruktansvärt förtvivlad, ledsen, besviken och upprörd och trodde aldrig att jag någonsin skulle hitta någon. Jag trodde på fullt allvar att det var något fel på mig, eftersom ingen verkade vilja ha mig, åtminstone inte på riktigt. Jag ville ha ett förhållande, inte dejta den ena idioten efter den andra och behöva bli ledsen hela tiden. Till slut funderade jag på att ge upp och helt enkelt bara acceptera att jag skulle få vara singel resten av mitt liv, för det här kändes bara så meningslöst. Jag orkade inte mer, höll på att tappa bort mig själv fullständigt.
Ja, exakt så tänkte jag då. Om någon hade sagt till mig att den saken skulle förändras redan i slutet på 2018, så hade jag säkert skrattat och sagt: "Sure baby! Yeah, right!"
Men det säger jag inte nu, inte alls. För nu har jag faktiskt hittat någon. Ofattbart, men sant. Nu har jag en kille och det är helt underbart.
Vi träffades via en grupp på facebook och började chatta allt mer med varandra. När vi hade haft kontakt i cirka två månader, bestämde vi att vi skulle ses i hans hemstad Finspång, så det gjorde vi. Vi upptäckte snabbt hur mycket vi hade att prata om och att vi hade en hel del gemensamma intressen. När det var dags för mig att återvända hem till Staffanstorp, bestämde vi att vi skulle ses igen, vilket vi också har gjort. Vi har träffats varje månad ända sen dess. Och nu är vi alltså tillsammans och jag tror verkligen att han är den rätta för mig. Han ger mig allt som jag har saknat, allt som jag aldrig trodde att jag kunde få.
Tyvärr har vi båda mött en del skeptiska kommentarer om vår relation. Eller, om jag ska vara helt ärlig så har jag inte hört så många sådana kommentarer än, men jag har en stark känsla av att det snart kommer. Jag kan riktigt höra i mitt huvud hur det skulle låta och jag blir trött bara jag tänker på det. Varför ska man inte kunna vara i fred med sitt förhållande och bestämma själv vad man vill göra och inte? Hur svårt kan det vara att acceptera vår frivilja och låta oss fatta våra egna beslut? Vi är båda vuxna nog att bestämma själva över våra liv. Vi har faktiskt all rätt i världen att styra vår relation själva, så låt oss få göra det! Vi gör bara det som känns rätt för oss, resten har ingen annan med att göra. Sen är det klart att vissa beslut som vi tar kan påverka omgivningen, men det är ändå bara vi som kan säga om det är rätt eller fel.
Vi går helt och hållet vår egen väg. Det som är rätt för alla andra behöver inte nödvändigtvis vara rätt för oss, liksom det som är rätt för oss inte behöver vara rätt för andra. Men låt mig få säga en sak. Det finns inga rätt eller fel när det gäller kärlek, för hade det funnits det så hade ju alla gjort exakt likadant och hur kul är det? Det är bara man själv som kan sätta gränser och bestämma vad som är rätt och fel. För vi tassar inte i andras fotspår, vi gör bara det som känns bra för oss. Ingen annan kan komma och säga till oss: "Nej, det där är fel, det funkar inte". Det är bara vi som kan säga så till varandra, för det är vi som är experter på just vår relation.
Sen kan vi dra vår relation hur långt vi vill och när vi vill. Vi vet båda två att man inte ska stressa och det gör vi inte heller, vi följer bara våra hjärtan.
Under den senaste tiden har jag märkt att jag har svårt att prata om vår relation med vissa andra. Det är just för att jag är rädd att få höra någon säga att vi gör fel eller att vi stressar. Därför skriver jag detta inlägget. Lägg er inte i vår relation. Försök inte styra oss och tala om för oss vad vi ska och inte ska göra. Jag har aldrig lagt mig i någon annans relation och det borde inte ni andra heller göra. Det är en sak att komma med tips och råda en att vara försiktig, fast att tala om för oss att vi gör fel, går fort fram eller något annat, det behöver man inte göra. Vi märker själva om något känns fel och då försöker vi rätta till det så gott det går. Sen kan vi självklart komma till våra vänner eller familjemedlemar och be om råd och det gör vi frivilligt.
Jag personligen kan tro att en orsak till att folk kan vara så skeptiska till vår relation är det faktum att vi har träffats på nätet. Fast vet ni hur vanligt det är att man träffar sin blivande partner på nätet nu för tiden? Det är många fler än man tror. Så egentligen borde man inte vara så kritisk och tveksam, bara för att vi har funnit varandra på nätet. Tvärtom så hade vi helt gått miste av varandra om inte facebook fanns, just för att vi inte direkt bor i samma stad. Det hade varit en väldigt stor förlust för oss båda. Det finns många idioter på nätet, det vet jag av egna erfarenheter. Men alla är inte idioter. Det är min kille ett starkt bevis på. Och vem har sagt att idioter och psykopater bara finns på nätet? Det finns ju idioter på krogen också. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så lycklig, viktig och betydelsefull som han. Ingen har lyft upp mig från botten på samma sätt som han gör. Ingen har fått mig att känna mig så älskad och värdefull. Ingen! Så vad spelar det egentligen för roll om vi har funnit varandra på nätet? Om inte facebook fanns så hade vi aldrig träffats, och då hade jag än idag gråtit och rasat över att jag inte hittar någon.
Så till alla er som ska försöka styra vår relation så vill jag bara säga, låt oss sköta det själva! Vi vet vad som funkar bäst för oss, inte ni. Var glada för vår skull istället, för vi är superlyckliga över att vi har hittat varandra. Allt skulle bli så mycket enklare för oss om alla kunde acceptera vår relation. Det skulle göra att vi kan visa vår kärlek mer öppet. Sen har vi inte gjort den mest traditionella resan, men vem säger att man måste göra det? Vad vi än gör, vilka beslut vi än tar, så är det fortfarande vi som bestämmer hur vi vill ha det. Vi kan och får göra precis vad vi vill i vår relation.