Leka tre
När jag var liten hade jag oerhört svårt att "leka tre". Det är jag säkerligen inte ensam om. Många barn, (speciellt tjejer), håller bara sams två och två. Så fort det är tre med i leken, blir det omedelbart någon sorts konstig konkurrens. Den tredje blir alltid mer eller mindre utstött. En gång hörde jag en saga som hette just "Leka tre". Den handlade om tre småtjejer som aldrig kunde hålla sams. Det var alltid någon som inte fick vara med. Av de mest sinnessjuka anledningarna. Antingen hade den ena för många bokstäver i sitt namn, tyckte om fel mat, de satte varandra på prov att de måste välja och mycket mer. Det kanske låter helt sjukt när jag beskriver det, men det är faktiskt lite så det går till i verkligheten också. Vi tjejer kan oftast inte leka tre. Inte som barn i alla fall. Det blir jämt bråk och tjafs och bara: "Åh, de andra två är bästisar, de tisslar och tasslar och lämnar mig utanför" ,För det var ju det som hände när man var liten. Att leka tre betydde att den tredje blev utanför. Även om det kanske inte är meningen, så blir det automatiskt så.
Jag har själv varit en av de där tjejerna. I mitt fall är det kanske inte så konstigt, med tanke på alla mina tunga erfarenheter. Den största orsaken till att jag aldrig kunde slappna av med mer än en person åt gången, var att jag alltid var den som blev mest utstött. Jag var inte välkommen. Jag hade ingen plats i gänget, på det där självklara sättet som alla andra verkade ha. Jag var helt klart utanför i alla lägen. Jag blev osäker och visste inte hur jag skulle styra upp situationen. Skulle jag prata mer Skratta högre? Skulle jag spela ascool och låtsas vara någon annan än den jag var? Eller, skulle jag bara gå därifrån? De andra ville ju uppenbarligen inte vara med mig. Kanske var det lika bra att själv bryta upp och befria dem från min närvaro.
På grund av alla mina erfarenheter har det här med att leka/vara tre varit ett problem för mig onaturligt länge. Jag har verkligen försökt tänka bort det. Har försökt tänka att jag är löjlig och barnslig. Att jag inte är ett litet barn längre. Att det är naturligt att vara tre eller flera stycken nu för tiden. I alla fall i vuxen ålder. Det här med "leka tre" problematiken är något som förekom när man var liten. Inte när man är 20-25 år. Fast det är ju egentligen inte så himla konstigt att jag har känt så. Både för att jag alltid mer eller mindre har blivit ivägputtad, men också för att det kan vara extra svårt för mig att delta i vissa umgängen. Jag tror att det handlar mycket om min hörselnedsättning. Jag hör inte alltid vad som sägs. Då är det inte så konstigt att jag känner mig utanför. Det är liksom inte så lätt för mig att bara kasta mig in i snacket, om jag ändå inte hinner uppfatta vad samtalet handlar om. Då är det egentligen ganska självklart att jag tolkar hela situationen som ett enda stort avvisande. Problemet är också att jag inte alltid vågar fråga vad de pratar om. Jag är rädd att verka störig då. Eftersom jag redan har en obehaglig känsla av att personerna hellre skulle vilja vara ensamma med varandra, vågar jag inte fråga vad som sägs, av rädsla för att verka ännu mer påflugen och jobbig. Jag känner mig redan som ett enda stort störningsmoment. Som en jobbig lillasyster, eller något i den stilen. Jag vill inte göra det ännu värre. Vill absolut inte att folk ska tycka att jag är jobbig.
Det är alltså mycket tack vare allt jag har gått igenom som har gjort att det här har varit en stor trigger för mig under så lång tid. Det har varit en mycket lång och svår kamp, men nu känner jag äntligen att jag har kommit ut på andra sidan. Det här med att vara flera som umgås är inte längre något jobbigt för mig. Snarare tvärtom, skulle jag vilja säga. Numera tänker jag mest att: "Ju fler, desto roligare". Jag menar det. Först nu inser jag att jag har kommit över mina rädslor och faktiskt gillar att vara fler. Det får gärna vara tre stycken, men det kan också vara fyra eller ännu fler. Det är bara kul. Att vara ett litet gäng som umgås är nästan roligare än att bara vara två stycken. För då är det som om jag verkligen kan känna att jag faktiskt har flera kompisar och inte bara en enda. Jo, jag vet ju att jag har relativt många kompisar, men det blir ännu tydligare när jag umgås med flera av dem samtidigt. Och att jag numera har accepterat att vi kan vara vänner allihop. För det är ytterligare något som jag länge har haft problem med. Så fort två personer börjar prata, har jag fått en känsla av total utanförskap. Så tänker jag inte idag. Numera tänker jag mest: "Varför skulle de överhuvudtaget vilja ha med mig att göra, om de inte var intresserade av att vara kompisar med mig?" Det är naturligt att två personer börjar prata om något, även om det är flera inblandade. Sådant händer ju. Men jag har insett att det inte är för att frysa ut någon, utan helt enkelt för att man fastnar i ett samtal. Det kan hända mig med. Den här sommaren har jag träffat många kompisar. Ibland är vi bara två, men vi kan också vara tre. Då händer det att jag fastnar i ett samtal med en av dem, men det gör jag givetvis inte för att frysa ut den andra. Det är bara så det blir.
Personligen så tycker jag att det är otroligt skönt att jag äntligen börjar känna mig bekväm med alla typer av sociala umgängen. Det blir så mycket lättare då. Det känns som att man får fler vänner om man vågar vara fler. Man träffar även kompisars kompisar. Något som också kan innebära en ny vänskapskrets.
Något som dock fortfarande kan ställa till det för mig är min prestationsångest. Ibland bryter jag ihop och känner mig värdelös. Det kan dels handla om att jag inte tycker att jag presterar tillräckligt bra i sociala sammanhang. Jag känner mig maktlös och tror att det är jag som har gjort fel. Exakt vad för fel vet jag inte. Jag antar att jag inbillar mig att jag inte har pratat så mycket som jag tycker att jag borde. Jag vet inte. Men det här med att ha människor runt omkring mig och verkligen känna att jag har vänner, det är en extremt viktig del av mitt välmående. Egentligen är jag hur social som helst. Jag älskar att hitta på saker och träffa människor. Jag behöver bara hitta rätt sorts människor att umgås med. När jag väl har gjort det finns det inget som hindrar mig. Då är jag hur social och rolig som helst. På alla plan.