Mobbning på nätet
Om någon skulle fråga mig vad som är det värsta jag vet här i världen, skulle jag svara två saker. Det första är när någon i ens närhet dör. Att förlora någon man älskar, oavsett om det är en ung eller gammal person, måste vara bland det värsta som kan drabba en. Den sorgen går inte att sätta ord på. Vi alla sörjer på olika sätt. Det är okej att vara ledsen. Det är till och med nödvändigt. Om vi aldrig tillåter oss att vara ledsna, samlas alltihop som en stenhård klump inombords, som slutligen exploderar i en enda stor kaskad. Vi behöver tillåta oss att sörja. Att vara ledsen är en extremt viktig del av bearbetningsprocessen. Och det får ta precis hur lång tid det vill. Det går inte att stressa fram något och bara låta sig själv sörja för en viss tid. Det måste ta sin tid. Det är superviktigt.
Det andra är mobbning, både på och utanför internet. Näthat har blivit ett allt större problem i dagens samhälle. Det är så många människor som blir utsatta för grova kränkningar och påhopp, bara för att någon annan glömmer bort att det faktiskt sitter en levande människa bakom skärmen. Mobbning och utsatthet på har alltid funnits, mer eller mindre, men med åren har det blivit värre. På facebook ser jag ofta folk som helt oprovocerat hoppar på andra människor. Man tror kanske inte att det skadar lika mycket som fysisk utfrysning, men jo, det gör det. Det skadar minst lika mycket. Kanske till och med ännu mer. För även om man kanske inte tror det, så sätter sig näthat som djupa, röda, blödande sår i själen, och det kan sitta i länge. Kanske större delar av livet, om man har riktigt otur. Fråga mig, jag vet.
Jag har fått utstå en hel del näthat genom åren. Oftast på facebook. Det kan vara ett litet, litet missförstånd, som plötsligt blir jättestort. Bara för att någon annan väljer att ge sig på någon som säger något. Jag vill inte behöva bli pissad på, bara för att jag öppnar munnen och säger vad jag tycker. Alla tycker olika. Vi håller inte alltid med varandra och ibland kan det bli diskussioner, men bara för det behöver man inte trampa på någon som inte tycker som en själv. Jag vill inte hellehr se andra fara illa, på grund av att någon annan bara är ute efter att starta bråk. Sådant gör mig väldigt ledsen i hjärtat. Varför ska man vara elak när man lika gärna kan vara snäll, liksom? Jag förstår inte vad som är poängen med att ssmutskasta folk. Som om det skulle vara kul att se andra människor bli ledsna och sårade. Varför kan inte folk vara lite snällare mot varandra? Jag är säker på att världen skulle bli en mycket bättre plats, om vi alla bara kunde bli accepterade och uppskattade som vi är.
Som några av er nog har förstått så har jag blivit väldigt utfryst, både i skolan och framför allt på internet. I tonåren var jag väldigt aktiv på facebook. Det är jag i och för sig fortfarande, men inte alls på samma sätt. Jag skriver väldigt sällan inlägg på min profil och kommenterar inte heller andras händelser särskilt ofta. Däremot är jag med i några grupper, men jag är inte så aktiv där heller. Detta kan bero på att jag redan har fått utstå så mycket näthat, att jag liksom har blivit lite avskräckt. Jag vågar inte riktigt skriva exakt vad jag tycker längre, av rädsla för att någon ska hoppa på mig. Det har hänt förut och det har satt djupa spår i mig. Det kan faktiskt påverka mig än idag. Om jag till exempel ser att någon annan blir kränkt på internet, börjar det klia i fingrarna på mig. Jag vill så gärna ingripa, men jag gör nästan aldrig det. Jag vågar inte. Rädslan för att det kan gå ut över mig också är allt för stark. Men ibland händer det att jag inte kan låta bli att yttra mig. Att jag helt enkelt blir för arg och ledsen för att kunna vara tyst. Fast då försöker jag alltid yttra mig lite försiktigt. Med det menar jag att jag gör det på ett sätt som inte pekar ut någon. För det är inte det som är meningen. Jag vill inte vara elak mot någon, bara för att den personen har kränkt någon annan. Jag vill liksom inte hämnas. Jag kan bara inte låta bli att hoppa in och påpeka att det där inte är ok. Att det där tjafset/konflikten inte leder någon vart. Det skapar bara dållig stämning och gör människor ledsna. Har man inget snällt att säga, så är det bättre att inte säga något alls.
Näthat borde inte få finnas. Inte någon annan mobbning heller. Sociala medier har blivit så mycket tuffare genom åren. Det kryllar av människor som verkar ha som hobby att vara taskiga mot andra, eller helt enkelt inte respektera ett nej. Jag menar, vad är det för vits med att tränga sig på och tjata sig till vänskap, eller andra relationer? Det blir aldrig bra i slutänden. Riktiga vänner tjatar inte. De bara finns där i vått och tort. Sen ska man aldrig tvinga någon att berätta privata saker heller. Det är bättre att börja lite försiktigt, så man hinner få förtroende för varandra.
Kombinationen psykisk ohälsa och sociala medier är inte alltid den bästa. Facebook, imstagram och andra sociala kanaler kan så lätt trigga igång ens mående. Särskilt när man redan mår dåligt. Då kan sociala kanaler snarare vara som ett enda stort ångestmoment. Speciellt med tanke på hur mycket konstigt folk det finns på internet.
Mina personliga erfarenheter om trakasserier och kränkningar på nätet kan som sagt ställa till det än idag. Det försvinner inte så lätt. Helt ärligt så har jag många gånger funderat på att helt lägga av med sociala medier. Man orkar ju inte hur mycket som helst. Jag har gråtit, skrikit och genomlidit panikattacker, på grund av att någon har skrivit elaka saker till mig. När det har varit som verst har jag till och med nästan blivit lite mörkrädd. Alla typer av mobbning och utsatthet sätter sig hårt på ens psyke. Alla som sprider negativa energier omkring sig på internet borde tänka på att det faktiskt sitter en människa bakom skärmen. Det är inte precis så att man skulle våga gå fram till en helt okänd människa på stan och ösa elakheter över den personen. Då ska man inte göra det på nätet heller. Vi alla är människor. Alla kan bli sårade. I värsta fall kan grov mobbning kosta en livet. Ja, jag menar allvar. Tänk på det inpsynan ni väljer att trakassera någon digitalt, för det är minst lika illa som att göra det face to face!