Mimmi Delux

I onsdags var jag på dövblindenheten och fick träffa en kurator för att diskutera sysselsättning, eventuellt arbete. Jag känner nämligen att jag vill ta tag i det igen. Jag behöver det för min psykiska hälsas skull. Behöver göra något meningsfullt. Något som gör att det känns värt att gå upp ur sängen på mornarna, oavsett hur tidigt det är. Sen behöver jag komma ut och träffa folk. Jag orkar inte sitta hemma och känna mig isolerad längre. Och nej, det handlar inte om Corona. Det kan jag garantera. Jag har känt så här långt innan viruset. Corona hjälpte bara till att göra det värre, men egentligen har jag känt så här länge. Därför känner jag mig redo att försöka bryta det mönstret nu. Komma ut i arbetslivet och skapa en meningsfull vardag.

Jag har ju haft en och annan praktik, men det har inte fungerat. Jag har inte känt att de har lyssnat på mig. Varken arbetsförmedlingen eller handläggaren på arbetsplatsen. Jag har försökt. Det har jag verkligen. Men man orkar liksom inte hur länge som helst. Man orkar inte skrika på hjälp när ingen verkar vilja lyssna. Egentligen kan jag mycket mer än andra tror. Kanske till och med mer än jag själv tror. Därför är det oerhört kränkande och frustrerande när andra jämt talar om för mig vad jag kan och inte kan, samt vägra lyssna när jag talar om att jag kan utföra andra arbetsuppgifter. Jag behöver inte göra det allra enklaste. Det är inte bra för minkappasitet heller, för det kan leda till att jag känner mig förminskad och inte tycker att det är kul att gå till jobbet. Sen är det klart att jag kanske inte kan göra precis allt, men det kan ju ingen egentligen. Allt jag vill är att komma ut i det sociala och samtidigt göra lite nytta. Något som jag klarar av och tycker är roligt. Något som gör att jag ser fram emot att gå till jobbet, istället för att titta på klockan och räkna ner tiden till när det är dags att gå hem. För då är det ju inte bra, eller hur? Om man ständigt kollar på klockan, så är det ett uppenbart bevis på att man inte trivs på sitt arbete. Fråga mig, jag vet. Jag har själv varit där.

Jag har hört andra säga att man måste må bra för att kunna arbeta, (eventuellt ha en sysselsättning). Att man först måste se till att må 100 procent bra. Men för mig är ett jobb/sysselsättning en viktig del av läkningsprocessen. Något jag behöver för att kunna må bra. Jag mår inte bra av att sitta hemma som en pensionär, utan någon som helst sysselsättning. Då mår jag bara ännu sämre. Jag behöver komma ut i arbetslivet för att mitt liv ska kännas värt att leva. Annars känns det som om världen bara rullar på utanför fönstret, medan jag inte är en del av den. Sen fattar jag såklart att det knappast går att ha ett jobb, om man mår så dåligt att man inte klarar av att utföra sina arbetsuppgifter. Om man är självmordsbenägen och inte ens klarar av att ta sig upp ur sängen eller så. Då är det klart att ett jobb inte är aktuellt. Sen är det också så olika från person till person. Det finns människor som behöver stanna upp och hålla sig hemma, tills de mår superbra igen. Eller, i alla fall hyfsat bra. Det är upp till var och en. Man ska fokusera på sig själv och göra det man känner att man klarar av. Jag har full respekt för dem som faktiskt behöver vänta med saker och ting tills de känner sig fysiskt och psykiskt stabila. Egentligen är det lite samma sak med mig. När jag mår helt katastrofalt dåligt så orkar jag inte heller jobba. Då vill jag bara dra täcket över huvudet och skrika: "Adjö, äckliga skitvärld!" Men jag är samtidigt medveten om att psykisk ohälsa inte är något som försvinner ut i tomma intet. Det blir bara lättare att hantera det. Kanske kommer jag en vacker dag att vara så pass stabil att jag inte längre är på gränsen till sammanbrott, men det betyder inte att min psykiska ohälsa är borta förgått. Jag lär mig bara att hantera den. Jag kanske har lärt mig att hantera ångesten, innan det utvecklas till en panikattack. Samtidigt har jag lärt mig att vända ledsenhet och hopplöshetskänslor, innan det hinner växa till en depression. Man kan alltså lära sig hantera sin psykiska ohälsa, innan det går så långt att man inte längre klarar av vardagen. Men för att kunna det så måste man ha verktyg. Det är inte bara att "Tänka positivt". Det hjälper inte i längden, för när de destruktiva tankarna tar över så räcker det positiva tänkandet inte längre till. Det är därför man behöver strategier för att kunna hantera jobbiga känslor och veta hur man ska göra för att trycka undan dem. För det är inte alltid man vet det, tyvärr.

Ett klokt citat jag läste i en bok är: "Det är en sak att påminna sig om det ljusa som finns i livet, men det är en helt annan att låtsas som om det mörka inte finns".

Nu pratar jag om egna erfarenheter. Alla har olika förutsättningar. Jag vet, som sagt, att det finns de som hellre stannar hemma och tar det lugnt när de mår psykiskt dåligt. Antingen för att de inte klarar av att vara sociala, eller för att de inte vill belasta andra. Det är ok. Det är viktigt att lyssna på sig själv och göra det man själv känner att man klarar av. Jag menar bara att jag inte är en person som kan sitta hemma hela dagarna, bara för att jag skulle råka må lite sämre ett tag. Det är då jag behöver komma ut och göra lite nytta. Vet ni varför? Jo, för får jag komma ut i det sociala, så mår jag automatiskt bättre. Min inre rastlöshet klarar inte av att jag isolerar mig och inte har något vettigt att göra. Tvärtom. Jag behöver bli påmind om att det pågår ett liv utanför min lägenhet. För som sagt, det sociala arbetslivet kan faktiskt göra jättemycket för mig. Det är då jag känner att jag är behövd. Att någon bryr sig om att jag kommer till arbetsplatsen. Att de vill ha mig där och att jag samtidigt har roligt. Det är en extremt viktig del av min läkningsprocess.

Jag har länge velat prova på att jobba på en skola. Inte som lärare eller så. Snarare som en sorts "hjälpreda", eller vad man nu ska kalla det. Jag hade kunnat ha högläsning för barnen och kanske även vara med på någon lektion. Till exempel musiklektionerna. Kanske hade jag även kunnat jobba i skolkaffeterien, vara med på fritids eller hjälpa till med förberedelser. Något säger mig att det hade kunnat vara något för mig. Jag älskar ju barn och tror att jag hade gjort ett bra jobb med dem. Det finns det andra som säger också. Tro det eller ej. Jag är lugn, nyfiken och social, vilket kanske är precis vad eleverna behöver. Framför allt det där med högläsningen. Det är definitivt något som hade blivit uppskattat. Och jag är ju bra på att högläsa. Eller, snarare berätta. Även om jag inte kan läsa text ur en bok, så har jag ett bra minne. Jag kommer ihåg det och kan på så sätt läsa helt utantill. Dessutom läser jag med inlevelse. Jag säger det inte bara rakt upp och ner. Ni vet, så där som vissa inläsare från Legimus gör. Jag har känsla och inlevelse i rösten och jag tror att det skulle få folk att lyssna på ett helt annat sätt. Mer uppmärksamt, liksom. Jag vet ju själv hur det var när jag gick i skolan och vi hade högläsning. Om läraren läste tråkigt och söligt, så tappade man snabbt intresset och blev outsägligt uttråkad. Men om personen läste med inlevelse och känsla, så gjorde det att man lyssnade. Då var det lättare att hänga med i berättelsen och man såg fram emot att få höra fortsättningen.

Även om det här med att vara på en skola inte skulle leda till en anställning, så kan det ju vara något att prova på i alla fall. Typ som en praktikplats. En praktik ska ju förhoppningsvis leda till en anställning så småningom, så det är ändå en bra början.

Så, som sagt. Nu känner jag att jag verkligen vill ta tag i det här med jobb igen. Jag bryr mig inte om vad andra säger. Folk som påstår att jag först måste må som en prinsessa med en dyrbar guldkrona på huvudet, de har fel. För hur lätt är det egentligen att må helt bra när man inte har något att hålla fast vid? Hur lätt är det att bara tokälska livet när man inte ens kommer ut ur lägenheten, förutom till mataffären eller på promenad med vovven? Svar, inte så värst lätt. Inte för mig i alla fall. Jag behöver inte den där pausen som andra kallar för: "Obligatorisk paus för återhämtning". Istället behöver jag ha många planer och mycket att göra, för att inte fastna i den där destruktiva bubblan. Om jag har mycket att göra, samt jobb eller annan sysselsättning, hjälper det snarare mig att ta mig ur känslan av ensamhet och isolering. Det hjälper mig att slippa känna det som om världen rullar på i en rasande fart, utan mig. För då är jag helt plötsligt en del av omvärlden och det är det jag behöver känna. Det är då jag mår bra. Eller, i alla fall bättre.