Mimmi Delux

Som utlovat kommer här ännu ett nytt inlägg. Den här gången tänkte jag dela med mig av mina personliga tankar om ångest, stress och rastlöshet.

Ni som känner mig vet säkert att jag bär på en inre stress. Det kanske inte alltid märks utanpå, men inombords kokar jag av rastlöshet. Det är något jag kämpar med varje dag. En krypande känsla som gör att det börjar klia i fingrarna, snurra i huvudet och rycka i kroppen. En känsla som alltid aktiveras, så fort det inte händer tillräckligt mycket. Det är därför jag tycker om att ha många bollar i luften samtidigt. Jag vill ha planer. Något att se fram emot. Helst flera saker på en gång. Jag vill ständigt träffa kompisar, ha ett projekt på gång och vara omgiven av människor. Jag trivs inte med att vara ensam. Det funkar inte för mig. Ensamhet är det värsta jag vet. Om jag känner mig ensam, triggas min rastlöshet igång och jag börjar återigen sträva efter något mer. Något större. Något roligare. Och det är då ångesten också tittar fram. Det är då jag automatiskt kan börja tänka dumma tankar, som att jag har världens tråkigaste liv. Så dumt, eller hur? Men det är för att jag är en så himla rastlös person. Jag behöver ha mycket inbokat, många planer och minst hundra bollar i luften. Jag vill, bokstavligt talat, fara runt som en skalad råtta och göra det ena efter det andra. Okej, om det är roliga grejer i alla fall. Jag står inte ut med att bara sitta hemma. Så är det bara. Det är sådan jag är. Jag vill helst ha flera planer i veckan. Skulle jag råka kolla i min kalender i telefonen och upptäcka att jag inte har en enda sak inplanerat under en längre tid, kan jag gripas av panik. Då vet jag inte vad jag ska göra med all min tid. Stressen börjar krypa i kroppen och jag bara måste fylla tiden på något sätt, men hur? Händelselöshet är helt enkelt inte min grej. Jag är alldeles för rastlös. Det är knappt att jag kan sitta hemma en hel dag, utan att jag omedelbart blir deppig och känner mig fruktansvärt ensam. Jag tror att det handlar om att jag får alldeles för mycket tid att tänka och analysera saker, om jag inte håller mig aktiv. Jag kan helt enkelt inte sitta ensam hemma en hel dag, utan att det ska kännas som att jag inte längre är en del av omvärlden. Det känns som om alla där ute, (i alla fall de flesta i min ålder), är ute och far och flänger medan jag bara sitter hemma och glor. Det är deprimerande. Om jag inte håller mig aktiv och sysselsatt, börjar jag genast tänka på allt jag absolut inte vill tänka på. När jag säger att jag vill ha människor omkring mig, så menar jag inte assistenterna. De finns ju här ändå. Jag vill inte bara umgås med dem hela tiden. Det är inte så jag vill leva mitt liv. Nej, jag tänker främst på kompisar. Människor mer i min ålder. Jag är en person som jämt och ständigt försöker få till träffar med kompisar. Dock är det inte min grej att bara ses hemma och dricka kaffe, sitta och snacka i två timmar och sen är det bra med det. Inte längre. Jag vill så mycket mer än så. Jag vill festa, gå på roliga tillställningar och allt annat som jag tycker att det verkar som om de allra flesta i min ålder gör. Det har säkert också med min rastlöshet att göra. Att jag hela tiden vill uppleva mer än jag redan gör. Och nej, jag vill inte festa bara för att det känns som något en 25-åring ska göra. Jag vill festa för att jag älskar att göra det. Jag bara tokälskar känslan av att gå på uteställen eller hemmafester, träffa nytt folk, dricka lite gott och kanske dansa lite. Det är då jag känner mig som mest levande. Jag kan släppa alla jobbiga måsten och dumma tankar och bara fokusera på att ha jävligt kul. Det är det absolut bästa jag vet. När jag festar kan jag känna mig stolt över att jag är den jag är. Det är livet.

Men även om jag kan gå ut och ta en drink med mina assistenter, så är det inte alls samma sak. Jag saknar att kunna göra det med en kompis. Någon som inte jobbar, utan som faktiskt kan festa loss tillsammans med mig. Någon som inte behöver vara så himla professionell, utan bara hänger med för att det är kul. När jag är ute med en assistent, är det svårt att inte tänka på att hon mest bara gör sitt jobb. Därför föredrar jag att gå ut med kompisar. Tyvärr har jag inte så många kompisar som gillar att gå ut. De flesta jag känner är just så där som jag skrev förut. Sitta hemma, dricka kaffe och snacka i ett par timmar. Men jag vill göra så mycket mer än så och det är där allting kolliderar. Kanske är det därför jag jämt är så rastlös och vill att något mer ska hända. Något som liksom "passar in" i min värld och det jag tycker om att göra.

Att bowla är också kul. Jag gör det nästan aldrig nu för tiden, men det hade varit kul att göra det med några polare någon gång. Bowling är en ganska social grej enligt mig. Det är liksom inte så himla seriöst och tävlingsinriktat, utan mer en kul grej som man gör tillsammans. Det är också något man kan göra först innan man drar vidare och kanske festar lite, eller något annat kul. Det är också något jag skulle kunna tänka mig att göra med lite vänner, just för att det är socialt och samtidigt ett perfekt tillfälle att komma ut. Och även om man inte gillar att bowla själv, så är det som sagt en väldigt social grej. Även om man inte spelar, så kan man ändå hänga med och heja på sina vänner och samtidigt umgås.

Det finns människor som aldrig kan ha det tyst. De måste jämt ha musik igång, samtidigt som de lyssnar på något annat också. "Tystnadsfobi", tror jag att man kan kalla det. Det får aldrig vara helt tyst. Musiken, teven, radion eller dammsugaren måste alltid vara igång. Det kanske är för att de inte vill bli helt ensamma med sina egna tankar. De är rädda att de mörka tankarna ska ta över, så de dränker hellre allting med ett ljudmässigt kaos. Så är det kanske lite för mig med, fast åt andra hållet. Jag vill ha fullt upp hela tiden, för att slippa stanna upp och tampas med mina inre demoner. Demonerna som väser hotfullt med sina tandlösa käftar, sina illaluktande andedräkter och sina stora grova huggtänder. De fruktansvärda hjärnspökena som ständigt envisas med att intala mig att mitt liv är värdelöst. Att jag är värdelös. Om jag inte har något att fördriva tiden med, blir det mycket svårare för mig att stänga ute rösterna. Då tar de sig in och skrattar elakt rakt upp i mitt ansikte.

Jag tror att jag har haft den här rastlösheten inom mig ända sen jag var liten. Redan som barn ville jag ständigt att det skulle hända något. Om jag inte hade någon kompis att vara med, tjatade jag hål i huvudet på mina föräldrar att de skulle leka med mig. Att ha tråkigt har alltid varit det värsta jag vet. Jag var inte ens 12 år när jag började fantisera om att bli känd. Jag drömde om ett liv i rampljuset och att ständigt vara omgiven av fans och journalister. Det var en av mina högsta drömmar. Fast egentligen tror jag att även det var något som tog sig uttryck i min extrema rastlöshet. Att jag hela tiden ville att mitt liv skulle ta en ny form. Jag släpade iväg mina föräldrar till Folkets Park, för att jag så gärna ville sjunga karaoke där. Jag sökte in till lilla melodifestivalen när jag var 11 år, började tidigt skriva berättelser och hade ständigt något nytt på gång. Min hjärna var för spirad uppskruvad att kunna vara tyst och stilla. Vissa nätter kunde jag inte ens sova, för att jag var alldeles för rastlös. Jag kunde inte ligga still, kunde inte slappna av och min hjärna gick ständigt på högvarv. Jag var helt enkelt inte alls trött. Istället låg jag och fantiserade ihop saker som jag önskade skulle hända mig. Kändisskap, att ge ut en bok, bli intervjuad i TV, få en bästis eller en kille. Vad som helst för att komma ifrån händelselösheten.

Så, egentligen är det kanske inte så konstigt att jag i perioder är så sjukt rastlös att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag har otroligt svårt att leva i nuet. Jag tänker ständigt framåt och försöker planera så mycket som möjligt, eller se till att åtminstone börja nå mitt mål. Det är helt enkelt så jag är. Så har jag alltid varit och kanske kommer jag alltid att vara sådan. Kanske.