Är känsligheten en svaghet?
Hur drar man gränsen mellan känslig och patetisk? Finns det ens något som heter patetisk, egentligen? Är det inte så att det mest är en sorts skällsord? Ett ord som vi människor använder för att trycka ner varandra? Eller, om det är oss själva vi trycker ner. Det låter så himla hårt. Går liksom inte att säga i ett positivt sammanhang. Är det patetiskt att sitta och gråta på bussen eller tunnelbanan? Är det patetiskt att råka få en ångestattack på stan? Är det patetiskt att bli så arg på telefonen att man bara råkar förlora behärskningen lite grand? Eller, kanske att bli stressad eller börja gråta,mitt i en folksamling? Ordet låter som en svaghet. Fast är det verkligen det, egentligen? Borde man inte tagga ner lite och ändra ordvalet till "känslig" istället? Att vara känslig är ingen svaghet, tvärtom. Det är snarare bra att kunna visa känslor. Att kunna och våga visa känslor, oavsett om det är bra eller dåligt, är för mig en stor styrka. Någon som aldrig tillåter sig att skratta, gråta eller bli arg, blir nog till slut en relativ kall och känslolös människa. Någon som bara rycker på axlarna och säger: "Ja, ja", till allting. För då har man liksom varit instängd i kylan och okänsligheten så länge att man inte längre kan visa känslor. Man vet helt enkelt inte hur man gör. Till slut kanske man till och med slutar känna något alls. Man blir som en vandrande zombie, om ni förstår hur jag menar.
När jag var liten hade jag väldigt svårt att visa hur jag verkligen kände. Jag vågade helt enkelt inte. Kände mig barnslig och omogen. På högstadiet kunde jag få för mig att jag skulle bli mobbad, om någon en enda gång såg mig gråta i korridoren eller matsalen. Jag var livrädd för att bli mobbad. Det hade jag liksom redan varit på lågstadiet. Nu räckte det, liksom. Även vid tillfällen då jag fick höra att det var ok att tillåta sig att bli känslig, (exempelvis på en begravning eller liknande), så kunde jag inte då heller. Jag skämdes. Ville vara stor och duktig. Inga tårar skulle synas på utsidan. Så jag svalde ner den feta klumpen av tårar, ilska och oro, tills allt låg samlat till en hård och vass klump i bröstet. Dock hände det att jag försökte uttrycka mina känslor, på ett eller annat sätt. Jag ville så gärna att någon skulle förstå mig. Att någon skulle se mig överhuvudtaget. Se hur jag mådde på insidan. Jag visste bara inte hur jag skulle göra för att få den förståelsen som jag strävade efter. Jag kunde inte få ihop dem rätta orden. Vad jag än sa eller gjorde, så blev det bara fel. Allt som oftast slutade det med att allting vändes emot mig istället. Plötsligt blev det jag som var den anklagade och olydiga. Ja, ibland blev det kanske lite fel, men jag visste inte hur jag skulle göra på något annat sätt. Jag kände mig väldigt ofta bortglömd när jag var liten. Särskilt när jag och min mamma var tillsammans med andra människor, eftersom hon alltid var så otroligt social. Det är hon nog fortfarande, men det stör mig inte på samma sätt längre. Kanske för att jag oftast kan välja att sluta lyssna och gå därifrån, eller helt enkelt se till att vara lika social själv. För jag är ju också social av mig. Det är bara lite svårare för mig att komma in i sociala sammanhang ibland. När mamma började prata med en annan vuxen kände jag mig utanför, bortglömd och osynlig. Det var som om jag inte fanns. Som om jag krympte och försvann ur bilden. Därför försökte jag hitta egna sätt att göra mig hörd. Jag drog i mammas arm och ställde tusen frågor, sa att jag ville gå hem och klagade över det ena och det andra. Det var bara det att det så ofta blev fel. Omgivningen såg det på helt fel sätt. Jag blev frustrerad, irriterad och slutligen också arg över att inte få den minsta lilla gnutta uppmärksamhet. Då uppfattade folk mig som jobbig, otrevlig och ouppfostrad. Eller, nej. Kanske inte ouppfostrad direkt, men det var så det kändes. Ibland fick jag till och med höra att jag inte alls hade varit snäll, och det gjorde mig ledsen. Jag hade ju inte alls menat något illa. Jag ville bara att min röst skulle bli hörd, för en enda gångs skull. Det var inte meningen att det skulle bli så fel, men vad fan skulle jag göra? Dessutom fick jag ofta höra att jag gnällde. Det har också satt sina spår. Än idag kan jag ha otroligt svårt för att till exempel säga ifrån eller berätta hur jag känner, av rädsla för att få höra: "Äh, sluta gnälla". För de orden har jag fått höra alldeles för många gånger under min uppväxt. Om något inte kändes rätt och jag faktiskt försökte säga det, blev jag nedtystad och anklagad för att gnälla. Om jag sa att jag inte trivdes hos min stödfamilj, eller att jag var less på skolan, fick jag höra att jag gnällde. Om jag faktiskt försökte uttrycka min ensamhet, blev jag omedelbart nedtystad. Ja, precis så kändes det. Som om jag inte hade rätt att säga någonting. Ingen verkade fatta att mitt så kallade "dåliga beteende" och "gnäll" i själva verket var ett rop på hjälp. Allt jag ville var att någon enda människa skulle förstå, istället för att kritisera och ifrågasätta mig hela tiden.
Dessa kommentarer kan än idag skava och göra mig osäker. Jag vet att man inte ska låta sig fastna i det förflutna, men tro mig, det är så jävla mycket lättare sagt än gjort. Ibland är det rentav omöjligt. Jag tror verkligen att det är alla dåliga erfarenheter sen tidigare som gör att jag än idag har otroligt svårt för kritik och att bli ifrågasatt. Jag kan liksom inte skilja på att kritisera det jag gör och att kritisera mig som person. Jag tar det oftast personligt i vilket fall som helst, även om jag försöker jobba på det. Om jag känner att jag blir ifrågasatt, går jag reflexmässigt in i försvarsläge. Då vill jag bara komma ur situationen så fort som möjligt, innan den andra personen öppnar munnen och säger ännu fler saker som jag inte vill höra. Något som också är en stor trigger för mig är när andra missförstår och på så sätt bedömmer mig felaktigt. Under hela min uppväxt har jag allt för ofta fått höra att jag är arg, när jag snarare är förtvivlad, desperat och panikslagen. Jag fattar fortfarande inte varför. Visst, jag kan höja rösten och gestikulera med händerna när jag blir stressad, men vem gör inte det? Fast istället för att fråga mig om det är något fel, eller i alla fall försöka lugna mig, har omgivningen omedelbart gjort bedömningen att jag är arg och otrevlig. Speciellt på gymnasiet. Där fick jag flera gånger om dagen höra: "Du behöver inte bli arg" när jag inte ens var i närheten. Det kunde räcka att jag råkade knyta handen lite löst, för att elevhemspersonalen på en sekund skulle bedöma mig som arg. Detta har gjort att jag fortfarande har oerhört svårt för sådant. Att någon säger att jag varit arg, när jag i själva verket haft panik eller så. Det händer fortfarande någon gång då och då, och varje gång blir jag triggad. Ibland är det nästan som om jag blir triggad av själva ordet. För att det gör mig så sjukt illa berörd. För att jag har blivit misstolkad så ofta att bara ordet kan ge mig flashbacks.
Tillbaka till det där med att jag har varit rädd för att visa känslor. Nu för tiden kan jag snarare bli rädd för att faktiskt göra det. I alla fall vid fel tillfälle. Dessutom har jag konstaterat att jag har blivit betydligt mer känslosam med åren. Nu i vuxen ålder är jag exempelvis mycket mer känslosam och sårbar än när jag var i tonåren. Jag tror att det kan handla om att jag har hunnit vara med om så mycket mer. Nu kan jag till och med gråta till hjärtknipande filmer. Det gjorde jag aldrig när jag var yngre. Jag kunde till och med se filmen "Jag saknar dig", som är en av dem absolut sorgligaste filmer jag någonsin har sett, utan att fälla en enda tår. Nu kan jag gråta floder, trots att jag har sett den mer än fem miljarder gånger. Det kan också handla om hur jag mår just den dagen, samt vad jag går igenom för tillfället. Är det inte konstigt egentligen? Att filmer som man har sett flera gånger under barndomen/tonåren kan framkalla så mycket mer känslor i vuxen ålder. Jag kan till och med lipa till några av Astrid Lindgrens filmer. I alla fall "Bröderna lejonhjärta" och "Mio, min Mio". Jag tror att man som vuxen reflekterar över saker på ett helt annat sätt än man gjorde som barn och därför är det lätt att bli mer känslosam. Men det är ok. Det är inget fel med att visa känslor. Det är inget fel med att vara skör. Sen är det klart att man kan önska att man hade kunnat reagera annorlunda, men det går ju inte alltid. Kroppen bestämmer. Ibland i alla fall. Jag personligen tycker inte alls att det är något fel med att vara en känslig person. Snarare tvärtom, faktiskt. Egentligen tycker jag att det är känsliga människor som är de finaste och mest empatiska. Sen är det klart att det beror lite på vad man menar med begreppet. Om någon beskriver mig som känslig är jag inte alltid säker på att de menar det som jag, eller om de menar "överdrivet känslosam" eller kanske till och med "patetisk". För ibland känner jag mig verkligen patetisk. Efter mina reflektioner i början av texten, att det egentligen inte finns något som heter patetisk, borde jag egentligen inte känna så. Men det gör jag, tyvärr. Ibland är det lättare att vara snäll mot andra än mot sig själv. För mig gäller det snarare alltid. Jag är alltid betydligt snällare mot alla andra människor än mot mig själv. Så har det nog alltid varit.
Alla människor har olika triggers. Vissa mer och andra mindre. Jag personligen har en lång rad triggers. Jag skulle kunna räkna upp alla, men då blir det så himla långt. Även om jag skulle göra det, är det så många att jag nog skulle råka glömma bort någon. Triggers är för det mesta kopplat till rädsla och fobier. Sådant som man är rädd för, helt enkelt. Det har med andra ord mycket med det psykiska att göra. Jag tror att det är viktigt att vi vågar prata om våra triggers, så att vi inte går och samlar på oss alltihop inombords. Annars kan vi bli helt skräckslagna när till exempel något som vi är rädda ska hända, faktiskt händer. Det hade vi kunnat blivit ändå, men kanske något mindre om vi faktiskt någon gång tillåter oss att prata om det vi är rädda för.