Mirakel
Ja, nu har det återigen gått ett litet tag sen jag skrev. Under den tiden har det hänt väldigt mycket. I torsdags kom jag hem från sjukhuset. Jag har äntligen genomgått den där ryggoperationen. Det var i tisdags förra veckan. Först var det beräknat till den 11 januari, men pandemin och lite andra saker kom i vägen och hela skiten blev inställd. Dock trodde jag att det skulle dröja ännu längre innan jag fick en ny tid. Jag blev helt paff när jag, (en vecka innan operationen), fick beskedet. Min första tanke var: "Nej! Snälla, nej! Inte än. Jag har inte ens haft tid att förbereda mig". Fast när chocken hade lagt sig en aning, insåg jag att det trots allt egentligen var en perfekt tidpunkt. Tänk om jag hade blivit opererad i vår. Eller ännu värre, i sommar. Det hade varit rena katastrofen. Helt jävla orimligt. Från och med i mars har är min kalender full av planerade roligheter som jag självklart inte vill ska gå i spillror. Förutom min födelsedag ska jag ha fest den 12 mars. Veckan därpå ska jag äntligen gå på den efterlängtade konserten med Molly Sandén. Något jag har väntat på i två år. Sen till sommaren ska jag gå på Diggiloo med en kompis, vilket jag verkligen ser fram emot. Jag planerar att åka till Stockholm och även till Liseberg. Sen blir det såklart fler planer. Jag brukar försöka träffa så många vänner som möjligt under sommaren. Något år har jag haft kompisträffar inplanerade var och varannan vecka. Det är väldigt viktigt för mig att verkligen känna att jag inte är ensam. Att jag faktiskt har vänner. Riktiga vänner. Det är därför jag försöker träffa mina kompisar mer eller mindre regelbundet. Även om vi ofta chattar på Messenger, så är det aldrig samma sak som att ses på riktigt. Internet är liksom inte på riktigt. Det är aldrig samma sak att prata över nätet som att träffas och snacka i verkligheten.
Men från det ena till det andra. Nu ska jag berätta om min operation. Måndagen den 24 januari lades jag in på sjukhuset i Malmö och dagen därpå var det dags. Snacka om att jag var nervös. Nej, mycket mer än nervös. I själva verket var jag alldeles skräckslagen. I flera dagar gruvade jag mig över det. Jag genomled mängder av ångest och stress, sov dåligt och hade mardrömmar. Även om jag har gått igenom många operationer i mitt liv, kändes det här helt annorlunda. En steloperation är ju enormt stor. När man vaknar efter en operation känner man sig halvdöd. Med tanke på vilket omfattande ingrepp jag hade framför mig, var jag säker på att jag inte skulle känna mig halvt, utan helt död. Dessutom har jag blivit mycket räddare nu i vuxen ålder. Jag vet inte varför. Kanske för att man känner till riskerna på ett helt annat sätt och är mer medveten om vad som pågår, typ. När jag kom fram till sjukhuset hade jag så mycket ångest att jag var ganska frånvarande. Jag yrade med blicken, hörde inte riktigt vad personalen sa till mig och hade svårt att svara. Jag klagade över att jag blev stressad av att min assistent bara stod där, mitt i rummet. Min pappa var med mig, så jag tyckte att assistentens närvaro var onödig för stunden. Fast när min pappa försökte förklara för mig att assistenten inte fick lov att sitta ute i korridoren, fick jag panik och orkade inte lyssna. Allt var redan en enda röra i mitt huvud. I elva dagar fick jag ligga på sjukhus. Mina föräldrar var där så ofta de kunde, och mina assistenter var ju också med. Jag gjorde mitt bästa för att sysselsätta mig när jag väl var vaken, även om jag förstås sov så mycket jag kunde. Det finns ju inte så mycket att göra på ett sjukhus. Särskilt inte för oss vuxna. När man var liten kunde man i alla fall gå ner till lek-terapin, eller bekanta sig med andra barn på avdelningen. Nu är allt så mycket tråkigare på ett sjukhus. Det finns typ ingenting att underhålla och sysselsätta sig med. Och nu i Corona finns det säkert ännu mindre.
Jag har alltid fått höra att jag är ett enda mirakel. Av så många olika anledningar. Jag har en otroligt hög smärt-tröskel. Tror dessutom att jag återhämtar mig ovanligt snabbt. Så har det i alla fall varit den här gången. Jag trodde att jag skulle behöva ligga i sängen längre och dessutom vara mycket sämre när jag väl kom hem. Jag förvånar faktiskt mig själv. Trots att jag är mycket räddare idag än jag var när jag var liten/yngre, så brukar jag i slutänden klara saker och ting förvånansvärt bra. Det kanske beror på att jag verkligen vill bli bra igen. Jag vill läka ordentligt, för att kunna leva mitt liv som vanligt. Dessutom har jag ju Sigge som peppar och stöttar mig till Max. Det sägs att djur och barn skyndar på läkningsprocessen och ja, det är sant. Det finns mycket som tyder på det. Jag vet inte om jag hade klarat det här lika bra, om jag inte hade haft min underbara hund. Utan honom hade jag med största sannolikhet inte kommit upp i rullstolen tre dagar efter operationen. Tre dagar, alltså. Är det inte fantastiskt? Den första gången var en ren plåga. Det gjorde vidrigt ont och jag var snurrig och illamående. Smärtan och yrseln tog all energi och jag bara längtade efter att få lägga mig på sängen igen. Men jag kämpade på. Satt i stolen en liten stund varje dag. Ju tidigare och oftare jag gjorde det, desto större möjlighet hade jag att komma hem snabbt. Till Siggelito. Därför höll jag ut, envis som jag är. De sista dagarna satt jag upp i stolen minst två gånger om dagen och långsamt gick det bättre. Jag kan fortfarande inte sitta helt upprätt. Jag är extremt tacksam över att jag kan fälla ryggen på rullstolen. Annars hade det aldrig gått. Att sitta rakt upp och ner gör inte bara vidrigt ont. Det är dessutom fruktansvärt ansträngande för min rygg. Jag försöker i alla fall höja ryggstödet så mycket som möjligt, men det är en bit kvar innan jag kan vara helt sittande.
Jag tror att jag har läkt relativt snabbt efter i stort sätt alla mina operationer. Som 9-åring när jag genomgick en fotoperation, till exempel. Eller, när jag var 11 år och opererade in en magnet i huvudet, som skulle vara till mitt CI-implantat. Även när de gjorde kateterkanalen och när jag fick min baklofenpump, samt när de tog bort ett sår på mitt öra. Men inte ens på den tiden hade jag ett så fullständigt klart syfte med min tillfrisknad, för då hade jag ju ingen Sigge. Jag hade bara skolan, men den har aldrig varit någon höjdpunkt för mig. Jag har heller aldrig haft så värst många kompisar i skolan. Sorgligt, men tyvärr sant. Så nej, skolan var inte direkt något mål. Det var liksom inget jag såg så värst mycket fram emot, så att säga. Sigge har varit ett rejält mål. Vi saknar varandra så enormt mycket när vi inte är tillsammans. Även om jag träffade honom tre gånger under min tid på sjukhuset, så är vi så vana vid att umgås dygnet runt. Stackars Sigge var så förvirrad. Till och med ledsen. Han ville inte äta och väntade hela tiden på att hans mamma skulle komma hem. När vi pratade på facetime, blev han ordentligt förvirrad när han hörde min röst. Han fattade inte var den kom ifrån, utan sprang runt i huset och letade efter mig. Åh, stackars lilla vovve.
Hur som helst så tror jag inte att jag hade tillfrisknat så snabbt, om jag inte hade haft min bebis. Han gav mig extra styrka och hopp. De dagar då det var som svårast, tittade jag bara på det inramade fotot på Sigge som jag hade tagit med hemifrån och tänkte: "Åh! Älskade, älskade Siggebus. Snart kommer mamma hem till dig. Snart, snart".
Hundar gör så otroligt mycket mer för oss än det går att beskriva med ord. Hunden är verkligen människans allra bästa vän. Vad vore livet utan djur? Svar, inget alls.