Mimmi Delux

Assistenter kommer och går. Så är det och så kommer det alltid att vara. Så är det förresten på alla arbetsplatser. Kanske bara lite oftare när det gäller Många gånger har jag undrat varför. Jag tror att det till stor del kan handla om att alla inte tar jobbet på allvar. De ser det liksom inte som ett "riktigt" jobb. Vissa människor verkar tro att det ska vara bekvämt att jobba som personlig assistent. Med det menar jag att det inte verkar som om en del tror att de behöver anstränga sig det allra minsta. De verkar snarare ta förgivet att det inte spelar någon roll om de kommer till arbetet eller inte, eftersom det ändå inte är något riktigt jobb. Därför håller de sig hemma och skapar därmed ett helvete för sina medmänniskor. Jag kan tänka mig att det är mer frånvaro vid personlig assistans än på andra arbetsplatser. Folk dyker helt enkelt inte upp och förblir också okontaktbara. De tror inte att det skadar någon, men det gör det. Det skadar och ställer till det för många, många fler än man tror. Ingen människa ska behöva sitta och fundera på om det överhuvudtaget kommer någon assistent. Ingen ska behöva ställa in sina aktiviteter eller gå miste av sina studier eller arbeten, på grund av att en assistent uteblir. Behöver man stanna hemma en dag, så måste man meddela arbetsplatsen. Det går inte att ligga kvar i sängen med mobilen avstängd och låta bli att höra av sig. Då har man ingen möjlighet att hitta någon vikarie. Sen bör man enbart stanna hemma av giltiga skäl. Alltså, sjukdom, wabbande, hälsobesvär eller liknande. Inte för att man inte har någon lust att jobba idag. Livet fungerar inte så. Det kommer alltid mindre bra dagar. Vissa dagar vill man hellre ligga kvar i sängen, men det funkar inte så. Har man ett jobb, så måste man helt enkelt prioritera det och ta det på största möjliga allvar. Annars borde man inte få ha något jobb. Om man nu är så oseriös att man inte kan hantera arbeten, ansvar och allt som vuxenlivet nu innebär, så kan man lika gärna bo hemma hos mammsen och pappsen och inte göra ett skit. Sorry om det låter bittert, men det är sant.

Ett avsked är alltid tufft. Det känns i hjärtat att behöva säga hejdå. Ok, inte alltid. Inte om man inte har börjat tycka om varandra. Antingen för att man inte har hunnit lära känna varandra, eller för att samarbetet inte fungerar. Men om det är någon som man tycker om och har skapat ett starkt band till, då gör det oerhört ont. Även om man håller kontakten och kanske fortsätter som vänner, så har det redan blivit en självklarhet att ha just den personen på plats. Det blir en sjukt stor omställning att tvingas anförtro sig till en ny person. Någon som man inte ens vet vad det är för en människa och hur länge den kommer att stanna.

Det är många pusselbitar som måste klicka mellan mig och mina assistenter. Väldigt många. Personkemi, samarbete, förståelse, tillit och respekt. Dessutom måste man acceptera att alla är olika. Det går inte att komma hit och tro att man vet hur det fungerar, bara för att man har jobbat haft här typen av arbete tidigare. Du kanske har erfarenhet av personlig assistans, men du har ingen erfarenhet av mig. Inbilla dig inget annat. Det är också viktigt att förstå att jag är vuxen och att det är mitt hem. Mitt liv är mitt och det lever jag på mitt sätt. Ingen annan kan komma och bestämma, styra och ställa. Till skillnad från vissa andra, (och då pratar jag bara om en del och långt ifrån alla), är jag 100 procent fungerande och tänkande. Jag vet hur jag vill ha min assistans. Jag pratar själv och det måste jag få möjlighet att göra. Det absolut viktigaste hos mig är att kommunikationen fungerar. Gör den inte det, så fungerar inte samarbetet heller. Då är det egentligen bara att säga tack och hej. Kommunikation och samarbete är typ samma sak. I alla fall i den här frågan. Jag behöver inte bli bästis med alla som ska jobba hos mig. Jag behöver inte gå ut på krogen och göra exakt samma saker med alla. Grejen är i och för sig att jag ska känna att jag kan göra allt jag vill, oavsett vem det är som jobbar, men jag måste inte göra det. Det absolut viktigaste är att kommunikationen flyter på och att assistenten lyssnar på mig. Det är otroligt viktigt. Sen har jag mina psykiska besvär som ställer till det. För att jag ska kunna känna mig trygg med en assistent, behöver man känna till min psykiska ohälsa och behandla mig med förståelse och respekt. Det är livsviktigt att acceptera att detta är mitt liv och att man inte kan klampa in i mitt hem och göra som man själv vill. Jag bestämmer i mitt hem och över mitt eget liv, ingen annan. Sen måste man även ta hänsyn till saker som är känsliga för mig. Jag är en otroligt känslig person. Inte bara det. Det finns saker som alltid triggar igång min panikångest. Det kan vara saker man säger, gör eller hur man låter på rösten. Om man känner till dessa grejerna och vet att jag tar illa upp av det, är det superviktigt att man försöker undvika det området. Och om det händer ändå, (vilket det alltid kan göra), är det förstås alltid bra att kunna prata och reda ut det. Jag fattar att jag också måste anstränga mig. Båda två måste ju göra sitt bästa för att lära känna varandra. Men om en av oss, (eller båda två), inte bryr sig ett dugg och inte visar något tecken på ansträngning och samarbetsvilja, hur ska det då fungera? Då pajar det fullständigt. Det vet jag av egna erfarenheter.

Att säga hejdå till någon och hej till en helt ny är oerhört påfrestande för mig. Framför allt för att jag har svårt att lita på nya människor och brottas med min separationsångest. Tillråga på eländet hatar jag bredvidgångar. Jo, jag vet att det är oundvikligt, men jag hatar det ändå. Uppsägningar har alltid varit jobbigt för mig, men de senaste åren känns det som om det har förvärrats en del. Kanske för att jag har mått dåligt och upplevt kontrollbrist. Det blir svårt för mig att hantera alltihop. Det är känslomässigt utmattande att gång på gång tvingas gå igenom den påfrestningen. Så fort någon säger upp sig triggas kaoset igång. Jag måste bearbeta förlusten och acceptera att någon är borta. Sen blir jag tvungen att leta ny assistent, genomlida de avskyvärda bredvidgångarna och hela jäkla grejen med att försöka vara så positiv och professionell som möjligt. Alla talar jämt om för mig att jag bara ska vara mig själv. Allvarligt! Vad är ens "mig själv"? Ibland vet jag inte ens vem jag är. Det är inte så lätt att bara släppa taget när en vilt främmande människa kliver in i hemmet. Tänk dig själv. En dag står en främling utanför din dörr och kräver att få komma in. Du har inte bett personen att komma och inte heller förberett dig på besök. Ändå måste du släppa in den här främlingen. Skulle du inte känna dig utsatt i den situationen? Kanske till och med rädd. Det tar tid att bli så pass trygg med någon, att man vågar visa hela sitt sanna jag.

Ok, nu får ni inte missförstå mig. Mitt sanna jag är inte dåligt på något sätt. Tvärtom, tror jag. Hela mitt sanna jag är jag tillsammans med mina närmsta vänner. Då behöver jag inte göra mig till. Inte tänka på vad jag säger och analysera allting hela tiden. Bara köra på och glömma allt annat. Tillsammans med mina bästa vänner kan jag göra sådant jag annars kanske inte skulle ha gjort. Ett exempel är när jag hade besök av två väninnor i somras. Vi satt på uteplatsen hela kvällen, drack vin och skrålade högljutt. Det slutade med att vi lyssnade på gamla låtar som man lyssnade på när man var liten och så sjöng vi så högt vi kunde. Om någon gick förbi oss precis då, måste de tycka att vi var skitdryga fylletjejer, men kom igen. Ibland måste man få släppa loss och bara vara, oavsett vad andra tycker.

Det tar tid att lära känna någon på djupet. Att verkligen kunna öppna upp sig och visa sitt innersta väsen. Även om man klickar relativt bra första gången man träffas, dröjer det ändå att bli så pass trygg och bekväm att man vågar visa vem man verkligen är, allra innerst inne. För vissa går det relativt snabbt. Andra behöver mer tid på sig. Jag tillhör den senare kategorin. Jag har väldigt svårt att lita på att folk verkligen tycker om mig för den jag är. Därför tar det lång tid för mig att släppa någon nära inpå. Det är därför jag tycker att det är så otroligt jobbigt att behöva säga hejdå till någon och hej till en ny. Särskilt när det handlar om assistenter, eftersom de alltid är här, vare sig jag vill eller inte. Då är det extra jobbigt att byta person och börja om på nytt. Jag känner en enorm press och vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Jag känner att jag måste ge allt och visa upp exakt alla mina sidor, vilket jag inte har kraft till. Jag lirkar och trevar, och precis när jag äntligen är på väg att få det att fungera, kommer smällen som ett brev på posten. Det vill säga, uppsägningen. Oh my lord, liksom. Orka!

Assistenter kommer och går. Så är det och så kommer det alltid att vara. Så är det förresten på alla arbetsplatser. Kanske bara lite oftare när det gäller Många gånger har jag undrat varför. Jag tror att det till stor del kan handla om att alla inte tar jobbet på allvar. De ser det liksom inte som ett "riktigt" jobb. Vissa människor verkar tro att det ska vara bekvämt att jobba som personlig assistent. Med det menar jag att det inte verkar som om en del tror att de behöver anstränga sig det allra minsta. De verkar snarare ta förgivet att det inte spelar någon roll om de kommer till arbetet eller inte, eftersom det ändå inte är något riktigt jobb. Därför håller de sig hemma och skapar därmed ett helvete för sina medmänniskor. Jag kan tänka mig att det är mer frånvaro vid personlig assistans än på andra arbetsplatser. Folk dyker helt enkelt inte upp och förblir också okontaktbara. De tror inte att det skadar någon, men det gör det. Det skadar och ställer till det för många, många fler än man tror. Ingen människa ska behöva sitta och fundera på om det överhuvudtaget kommer någon assistent. Ingen ska behöva ställa in sina aktiviteter eller gå miste av sina studier eller arbeten, på grund av att en assistent uteblir. Behöver man stanna hemma en dag, så måste man meddela arbetsplatsen. Det går inte att ligga kvar i sängen med mobilen avstängd och låta bli att höra av sig. Då har man ingen möjlighet att hitta någon vikarie. Sen bör man enbart stanna hemma av giltiga skäl. Alltså, sjukdom, wabbande, hälsobesvär eller liknande. Inte för att man inte har någon lust att jobba idag. Livet fungerar inte så. Det kommer alltid mindre bra dagar. Vissa dagar vill man hellre ligga kvar i sängen, men det funkar inte så. Har man ett jobb, så måste man helt enkelt prioritera det och ta det på största möjliga allvar. Annars borde man inte få ha något jobb. Om man nu är så oseriös att man inte kan hantera arbeten, ansvar och allt som vuxenlivet nu innebär, så kan man lika gärna bo hemma hos mammsen och pappsen och inte göra ett skit. Sorry om det låter bittert, men det är sant.

Ett avsked är alltid tufft. Det känns i hjärtat att behöva säga hejdå. Ok, inte alltid. Inte om man inte har börjat tycka om varandra. Antingen för att man inte har hunnit lära känna varandra, eller för att samarbetet inte fungerar. Men om det är någon som man tycker om och har skapat ett starkt band till, då gör det oerhört ont. Även om man håller kontakten och kanske fortsätter som vänner, så har det redan blivit en självklarhet att ha just den personen på plats. Det blir en sjukt stor omställning att tvingas anförtro sig till en ny person. Någon som man inte ens vet vad det är för en människa och hur länge den kommer att stanna.

Det är många pusselbitar som måste klicka mellan mig och mina assistenter. Väldigt många. Personkemi, samarbete, förståelse, tillit och respekt. Dessutom måste man acceptera att alla är olika. Det går inte att komma hit och tro att man vet hur det fungerar, bara för att man har jobbat haft här typen av arbete tidigare. Du kanske har erfarenhet av personlig assistans, men du har ingen erfarenhet av mig. Inbilla dig inget annat. Det är också viktigt att förstå att jag är vuxen och att det är mitt hem. Mitt liv är mitt och det lever jag på mitt sätt. Ingen annan kan komma och bestämma, styra och ställa. Till skillnad från vissa andra, (och då pratar jag bara om en del och långt ifrån alla), är jag 100 procent fungerande och tänkande. Jag vet hur jag vill ha min assistans. Jag pratar själv och det måste jag få möjlighet att göra. Det absolut viktigaste hos mig är att kommunikationen fungerar. Gör den inte det, så fungerar inte samarbetet heller. Då är det egentligen bara att säga tack och hej. Kommunikation och samarbete är typ samma sak. I alla fall i den här frågan. Jag behöver inte bli bästis med alla som ska jobba hos mig. Jag behöver inte gå ut på krogen och göra exakt samma saker med alla. Grejen är i och för sig att jag ska känna att jag kan göra allt jag vill, oavsett vem det är som jobbar, men jag måste inte göra det. Det absolut viktigaste är att kommunikationen flyter på och att assistenten lyssnar på mig. Det är otroligt viktigt. Sen har jag mina psykiska besvär som ställer till det. För att jag ska kunna känna mig trygg med en assistent, behöver man känna till min psykiska ohälsa och behandla mig med förståelse och respekt. Det är livsviktigt att acceptera att detta är mitt liv och att man inte kan klampa in i mitt hem och göra som man själv vill. Jag bestämmer i mitt hem och över mitt eget liv, ingen annan. Sen måste man även ta hänsyn till saker som är känsliga för mig. Jag är en otroligt känslig person. Inte bara det. Det finns saker som alltid triggar igång min panikångest. Det kan vara saker man säger, gör eller hur man låter på rösten. Om man känner till dessa grejerna och vet att jag tar illa upp av det, är det superviktigt att man försöker undvika det området. Och om det händer ändå, (vilket det alltid kan göra), är det förstås alltid bra att kunna prata och reda ut det. Jag fattar att jag också måste anstränga mig. Båda två måste ju göra sitt bästa för att lära känna varandra. Men om en av oss, (eller båda två), inte bryr sig ett dugg och inte visar något tecken på ansträngning och samarbetsvilja, hur ska det då fungera? Då pajar det fullständigt. Det vet jag av egna erfarenheter.

Att säga hejdå till någon och hej till en helt ny är oerhört påfrestande för mig. Framför allt för att jag har svårt att lita på nya människor och brottas med min separationsångest. Tillråga på eländet hatar jag bredvidgångar. Jo, jag vet att det är oundvikligt, men jag hatar det ändå. Uppsägningar har alltid varit jobbigt för mig, men de senaste åren känns det som om det har förvärrats en del. Kanske för att jag har mått dåligt och upplevt kontrollbrist. Det blir svårt för mig att hantera alltihop. Det är känslomässigt utmattande att gång på gång tvingas gå igenom den påfrestningen. Så fort någon säger upp sig triggas kaoset igång. Jag måste bearbeta förlusten och acceptera att någon är borta. Sen blir jag tvungen att leta ny assistent, genomlida de avskyvärda bredvidgångarna och hela jäkla grejen med att försöka vara så positiv och professionell som möjligt. Alla talar jämt om för mig att jag bara ska vara mig själv. Allvarligt! Vad är ens "mig själv"? Ibland vet jag inte ens vem jag är. Det är inte så lätt att bara släppa taget när en vilt främmande människa kliver in i hemmet. Tänk dig själv. En dag står en främling utanför din dörr och kräver att få komma in. Du har inte bett personen att komma och inte heller förberett dig på besök. Ändå måste du släppa in den här främlingen. Skulle du inte känna dig utsatt i den situationen? Kanske till och med rädd. Det tar tid att bli så pass trygg med någon, att man vågar visa hela sitt sanna jag.

Ok, nu får ni inte missförstå mig. Mitt sanna jag är inte dåligt på något sätt. Tvärtom, tror jag. Hela mitt sanna jag är jag tillsammans med mina närmsta vänner. Då behöver jag inte göra mig till. Inte tänka på vad jag säger och analysera allting hela tiden. Bara köra på och glömma allt annat. Tillsammans med mina bästa vänner kan jag göra sådant jag annars kanske inte skulle ha gjort. Ett exempel är när jag hade besök av två väninnor i somras. Vi satt på uteplatsen hela kvällen, drack vin och skrålade högljutt. Det slutade med att vi lyssnade på gamla låtar som man lyssnade på när man var liten och så sjöng vi så högt vi kunde. Om någon gick förbi oss precis då, måste de tycka att vi var skitdryga fylletjejer, men kom igen. Ibland måste man få släppa loss och bara vara, oavsett vad andra tycker.

Det tar tid att lära känna någon på djupet. Att verkligen kunna öppna upp sig och visa sitt innersta väsen. Även om man klickar relativt bra första gången man träffas, dröjer det ändå att bli så pass trygg och bekväm att man vågar visa vem man verkligen är, allra innerst inne. För vissa går det relativt snabbt. Andra behöver mer tid på sig. Jag tillhör den senare kategorin. Jag har väldigt svårt att lita på att folk verkligen tycker om mig för den jag är. Därför tar det lång tid för mig att släppa någon nära inpå. Det är därför jag tycker att det är så otroligt jobbigt att behöva säga hejdå till någon och hej till en ny. Särskilt när det handlar om assistenter, eftersom de alltid är här, vare sig jag vill eller inte. Då är det extra jobbigt att byta person och börja om på nytt. Jag känner en enorm press och vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Jag känner att jag måste ge allt och visa upp exakt alla mina sidor, vilket jag inte har kraft till. Jag lirkar och trevar, och precis när jag äntligen är på väg att få det att fungera, kommer smällen som ett brev på posten. Det vill säga, uppsägningen. Oh my lord, liksom. Orka!